Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Till försvar för det personliga vittnesbördet: apologetik, händer och helgon

Kategori: Allmänt

För inte så länge publicerades en debattartikel i tidningen Dagen, Kristen apologetik är viktigt!, där de fem debattörerna argumenterade för att det är viktigt att intellektuellt kunna försvara sin kristna tro. Huvudsakligen verkar de vilja försvara den kristna tron utifrån naturlig teologi: "Det finns upp emot 30 olika gudsargument att presentera utifrån ett naturteologiskt perspektiv, som enkelt uttryckt handlar om att presentera hur världen är beskaffad", skriver de. Mot detta ställer författarna "hjärtats enkla tro", att försöka förmå människor att bli kristna genom sitt vittnesbörd, sin berättelse om erfarenheten av Gud. "Hur många har egentligen blivit kristna av redogörelser av personliga gudsmöten? Alldeles för få, menar vi, eftersom det är din upplevelse som lyssnaren inte kan ta objektiv ställning till" säger författarna.
 
Jag tycker att det är intressant att dessa författare leder oss mot ett naturteologiskt perspektiv. Naturlig teologi, att försöka bevisa Guds eller kristen tros sannhet utan att referera till Guds uppenbarelse utan endast genom hurdan världen är beskaffad, har på sista tiden fått det ganska svårt att hävda sig. Detta eftersom det råder mycket bråk i samhället om vad som ens är naturligt. Filtreras inte allt genom språk, kultur och ens nätverk av relationer? Vem kan i så fall ställa sig utanför detta för att berätta om vad som är naturligt? Så går tankegångarna.
 
På sista tiden har jag läst två katolska filosofer. Den ene är Charles Taylor, från Kananda, vars mastondontbok "A Secular Age" jag har läst samt den skottske filosofen Alasdair MacIntyre och hans nya bok "Ethics in the Conflicts of Modernity". Det som är intressant med dessa böcker är att båda avslutar böckerna med att berätta livshistorier. Jag skulle vilja hävda att båda böckerna försöker återuppfinna hagiografin (berättelser om helgon). Men de berättelser de väljer att berätta är om helgon som är brutna, med glorior på sned och med långt ifrån fläckfria liv. MacIntyre berättar om en socialistisk agitator, och vad som var föredömligt i hans liv, en amerikansk konservativ domare och en katolsk präst med kopplingar till IRA. Taylor berättar om flera personer som lyckas ta sig ut från ett "sekulärt ramverk" precis tillräckligt mycket för att vi ska känna vindraget från en värld som är öppen mot det gudomliga. En berättelse är t ex den om Charles Péguy som hade ett långt ifrån okomplicerad relation till den katolska kyrkan. 
 
Naturlig teologi har, traditionellt sätt, förståtts som ett förled till förkunnelsen om den guden som blev människa i Jesus Kristus. Först samtalar vi om hur vi logiskt kan förstå att Gud finns utifrån den världen vi lever i, utan att blanda in Bibeln, för att sedan därefter kunna komma in på uppenbarelsen. Problemet med vår värld idag är att få skulle köpa naturteologiska argument. Det är för mycket bråk om vad som är naturligt, vad som är eftersträvansvärt eller om vi ens uppfattar världen på ett korrekt sätt och inte bedrar oss själva. MacIntyres bok är ett enda långt argument för att kunna säga att människan liv formas av begär och att vi bör rikta in våra begär mot mål (telos) som leder till mänsklig blomstring. Mer än så kan han inte göra, med sina argument. Men han menar att denna riktning mot det goda, detta begär, pekar på något bortom sig självt. Något gott bortom god pizza, ett bra hem osv. Och detta kommer till uttryck i vissa liv:  "A good life is one in which an agent, although continuing to rank order particular and finite goods, treat none of these goods as necessary for the completion of her or his life, so leaving her or himself open to a final good beyond all such goods.”
 
För att visa på detta så berättar MacIntyre berättelser om olika liv, och dessa menar han pekar på något bortom sig själva. Vasily Grossmans jakt på sanning kunde aldrig mättas av något så bestämt som att skriva ytterligare en bok om Stalingrad, det var en riktning i hans liv, ett begär, som pekade bortom timliga mål, mot Sanningen själv. För att kunna komma hit, till denna plats i boken är det absolut nödvändigt för MacIntyre att återuppfinna hagiografin, eller, för att uttrycka mig mer frikyrkligt, det personliga vittnesbördet måste till. Det är liv som är öppna för ett högsta goda bortom det timliga som pekar mot att det finns en gud. Boken avslutas med orden: "But here the enquiries of politics and ethics end. Here [min kursivering] natural theology begins." Hela MacIntyres bok har varit ett enda långt förled, ett förord, för att vi ens ska kunna komma in på förledet naturlig teologi! Det är ett förled till förledet! 
 
Det nödvändiga förledet är det personliga vittesbördet. För att ens kunna börja med naturlig teologi (om man nu vill göra det, lite skeptisk) behövs heliga liv som pekar bortom sig självt. Det behövs liv som är subjektiva, levda, ofärdiga och mycket provisoriska för att vi ens ska kunna få en försmak av att det kanske finns en gud. Detta borde inte förvåna bibelläsaren som presenteras med mycket få argument för Guds existens och snarare massor av berättelser, vittnesbörd, där det blir uppenbart att Gud agerar. Israels historia och framförallt Jesu historia är dessa berättelser. Din berättelse, kära läsare, är en del av detta. Det är en fortsättning på Guds berättelse. Det är det som förmår människor, i konflikt över om det ens finns något naturligt, att ana att bortom allt finns det Goda, Sanna och Vackra som heter Jesus. Här måste jag dock ge apologeterna rätt: det räcker inte med subjetiva känslor. Det krävs något mer och det är ett heligt liv, det vill säga ett liv med en tydlig riktning - en riktning, om dock krokig, mot det som Jesus beskriver som Guds rike. Detta är vittnesbördet och apologetiken vi har (se t ex 1 Pet 2:11-12). 
 
Den bild som särskilt kan sammanfatta Taylors katolicism är den som också var central för Charles Péguy. Bilden är den av en kedja där de olika länkarna sammanfogas av utsträckta händer. Jag fattar det lokala helgonets hand, helgonet kopplar oss via en lång kedja till Kristus, vars utsträckta hand för oss till Gud. Från det lokala, provinsiella och provisoriska hela vägen upp till Guds sanning. Du, käre läsare, kan vara denna första utsträckta hand. Ditt taffliga och provisoriska vittnesbörd betyder oerhört mycket i en förvirrad värld. Ditt liv som riktas mot Gud är viktigt, det är förledet för att Guds sanning ska kunna slå ner som ett bombnedslag. Låt ingen få dig att tro något annat. 
 
Kristen tro har inga bevis, särskilt inte i denna tid, bara vittnen.
 

Samvetsfrihet och civilreligion

Kategori: Kristen tro, Tankar

Återigen har frågan om samvetsfrihet för barnmorskor blossat upp i Sverige, och återigen intas de förutsägbara postionerna. Minoriteten som inte vill utföra abort hotar sjukvården och alla kvinnor. Och i en sorts dualism delas människor upp i onda (minoriteten) och goda (majoriteten), får och getter. 
 
Jag tror att många i Sverige, på grund av vår starka konformitet och ovilja till konflikter, inte har någon direkt erfarehet av att vara i minoritet, särskilt inte i en etisk minoritet. Så jag tänkte reflektera över dessa frågor från en mer historisk frikyrklig vinkel, en religiös och etisk minoritet i Sverige. När jag skriver minoritet menar jag inte förtryckt eller förfördelad. Och låt ingen tro att jag känner mig förtryckt, det vore superförmätet av mig att säga så!
 
Om vi läser kyrkohistoria, som t ex den som Gunnar Westin skrivit, ser vi snart att detta med brist på samvetsfrihet inte alls är ett särskilt nytt fenomen. Tvärtom är det en ganska vanligt förekommande problem inom den europeiska frikyrkligheten. Det var t ex vanligt, både i Sverige och i England, att den som vill ha en viss statlig tjänst var tvungen att överge sin religion och bekänna sig till majoritetstron. De som argumenterade för denna ordning tyckte alls inte att det var märkligt, det fanns nämligen en civilreligion, ett sammanhållande kitt i samhället. Den som ville jobba i det offentliga fick inte gå emot detta sammanhållande kitt för då riskerade hela samhället att rasa samman. Valet var alltså: ge upp din tro, eller kör över ditt samvete. Detta kan verkar märkligt för oss, men kanske skulle det kunna liknas med att vårt sammanhållande kitt är bekännelsen till demokrati, och vi anser det omöjligt för någon som inte bekänner sig till detta att vara en lärare, det ingår nämligen i värdegrunden i skolan. Varför kan det inte finnas en diktaturkramande lärare? Jo, för hela vårt samhälle bygger på idén om demokrati, om andra åsikter börjar sippra sig in i klassrummen och i det offentliga, kommer det, likt fukt i väggen, få allt att rasa samman. På samma sätt kunde t ex filosofen Hegel hävda, trots att han inte var särskilt religiös och inte trodde på någon annan Gud än folket, att det var nödvändigt att bekänna sig till protestantismen för att få vara medborgare i en protestanstisk stat, ty religionen, om än urvattnad, tillhörde cementen i statens mur. Det som fick människan att upptäcka sig själv. Därför fick inte heller judar, kväkare eller anabaptister bli medborgare i hans idealstat.
 
För inte så länge sedan slängdes unga pojkar i fängelse för att de vapenvägrade, även de var frikyrkliga. Varför? För att försvaret och plikten är en viktig kitt som försvarar samhället, förr.
 
Varför är rekationerna så starka inför detta med samvetsfrihet? Retoriken är verkligen den av att om denna samvetsfråga tillåts kommer hela samhället (åtminstone sjukvården) rasa samman. Jag tror att det har att göra med att frågan, instinktivt, igenkänns som ett angrepp på vår tids civilreligion, den berättelse som håller samman vårt samhälle. Det svenska samhället är präglat av en speciell sorts individualism. Det är en individualism där, för att vi ska kunna älska varandra fritt, inte ska finnas något beroendeställning mellan olika individer. T ex så ska man inte ingå äktenskap för att klara sig bättre ekonomiskt, för det skulle sätta oss i beroendeställning till varandra. Idealet är istället att individerna ska kunna klara sig själva (med statens hjälp), och sedan ingå ett frivilligt, symmetriskt kontrakt. Det ska inte finnas något som binder oss samma förutom ömsesidiga val. Som moderna människor är vi också präglade av det som filosofen Charles Taylor kallar för ett "buffrat jag". Jag som individ kan dels ta ut avstånd mot resten av världen och mitt sociala sammanhang, jag har en buffert eller en liten mur mot det, som gör att jag uppfattar mig som en individ och inte som en gruppvarelse. Men individen har också en buffer gentemot sin egen kropp. Jag är inte min kropp, istället är jaget skyddat någon annastans. Vi kan därför tala om att kroppen inte är "jag", den är något annat än "jag" - ett redskap för "jag" som "jag" har distans till och kan använda för att förverkliga mig själv. Det finns alltid något djupt inom oss, som ingen kan nå och det är vårt skyddade, buffrade jag. 
 
Det som är besvärligt med graviditeter, är att det hotar denna förståelse. Någon/något som kvinnan inte ingått ett fritt symmetriskt kontrakt med flyttar in i hennes kropp, någon/något som befinner sig i beroendeställning till henne och världen utanför fostervattnet. Vi är tränade att ta ut en viss distans till varandra, t ex pappor som inte tycker att fostret är deras ansvar och lätt kan sticka därifrån, pappan har ju heller inte valt att bli pappa, han har inte gått in i ett kontrakt, så varför skulle han bry sig? Vi kan även lätt kan ta ut distans till vår kropp, graviditeten är inget jag valt, och det är något som potentiellt känns som ett angrepp på mitt "jag" - det djupt inom mig, skiljt från min kropp som egentligen är "jag". Abort blir därför mindre problematiskt, även om det självklart kan vara ett trauma, och något som känns jobbigt att behöva genomföra. 
 
Samvetsfrihet kommer inte att rasera sjukvården eller ens göra det svårare för kvinnor att få sin abort. Det som det gör är något mycket värre. Det ifrågasättet vår civilreligon, vårt sätt att förtstå världen och varandra. Det kitt som håller ihop oss. Det kommer en hotande etisk minoritet med, möjligen, en annan grundsyn på människan och livet. Några som ifrågasätter om vi inte möjligen måste ta ansvar för det som vi gjorde när vi inte visste vad vi gjorde, några som verkar hota bilden av den fria självständiga människan som fritt ingår i kontrakt. Och därför är detta en känslig fråga. 
 
 Att leva i ett samhälle med verklig mångfald är svårt! Det är svårt att dela det med några med en annan grundsyn på saker. Det är något som kräver arbete! Det kommer att finnas poliser med hijab, det kommer kanske att behöva finnas samvetsfrihet. Det kommer att behöva finnas halalmat. Men det är ju det vi säger att vi vill ha: ett mångkulturellt samhälle. Så kanske vi ändå måste börja - även om vi i Sverige inte har någon vana av det.
 
Jag vill gärna höra din åsikt. Har jag fel? Vad har jag missat?
 
 

"Är du liberal eller konservativ?"

Kategori: Kristen tro

"Du är väl inte liberal, va?" Jag fick den frågan för ett tag sedan. Den sas i en viss förhörande ton. Med frågan menas inte om jag var medlem i Folkparitet eller skrev för Timbro utan om jag var en liberal kristen. En liberal kristen tar inte Bibeln på allvar. En konservativ gör det. Är jag konservativ eller liberal? Det är en binär fråga. Etta eller nolla.
 
Jag gillar inte de här kategorierna. Det första man kan anmärka på denna uppdelning är att den, enligt min mening, inte håller sig inom ramarna för ett kristet spårkbruk. Orden liberal och konservativ är inte begrepp du hittar i Bibeln, och det är ord som är laddade med en politsk-ideologisk bakgrund. Detta märks också av i vad man förväntar sig att en liberal och en konservativ kristen faktiskt ska tycka. 
 
En konservativ kristen tenderar att sätta familjen högt, försvara traditionella värden, vara tveksam mot samtiden, gärna tala i kategorier som "nationer" och hur deras relation med Gud är. Och, i alla fall vad jag sett, inte ha några problem med tanken på ett starkt försvar och en vapenexport.
 
Jag skulle vilja hävda att flera av dessa värden inte är särskilt kristna. Istället avspeglar de en konservativ politisk idé som man sedan använder Bibeln som en bioduk som man kan projicera sina ideal på. För att ta ett exempel: är det verkligen så att den kristna kyrkans ansvar att få "världen", dvs de som ännu inte tror på Kristus, att leva på ett kristet sätt utan den helige Ande? Går det ens? Ska vi lagstifta fram den heliga Andes verk? Sverige är inte Guds folk. Det är kyrkans uppdrag att leva kristet, inte världens. Jag är ingen familjehatare men relativiserar inte Jesus familjens betydelse en hel del i ett samhälle med starka familjeband (Mark 3:31-35)? Här kan vi tydligt se hur konservativ ideologi och värderingar från ett tidigare förment kristet Europa har målats över med lätt biblisk fernissa. Konservativ ideologi handlar inte om att ära Gud utan om att skapa starkt sammanhållna nationalstater. 
 
Liberal är å andra sidan ett frigörelseprojekt. Det hadlar om att skapa fria individer som får göra som de vill, under statens skyddande hägn och med ont hotande öga mot alla utomstående fiender som möjligen skulle kunna tänkas hota friheten. Krig i frihetens namn har vi en del erfarenhet av under 2000-talet.
 
Traditionellt sätt har för starka religiösa anspråk varit hotande för den liberala nationalstaten, därför vill t ex Liberalerna förbjuda religiösa friskolor. Överlag ska religion relegeras till en privat sfär, där den inte kan störa de verkligt viktiga saker som pågår i det offentliga rummet. Detta verkar för mig gå stick i stäv med det ganska grundläggande kristna påståendet "Jesus är Herre". Det vill säga den som har anspråk på hela våra liv. Frigörelseprojektet kanske heller inte går ihop med tron att befrielse finns i att gå in under Kristi ok - inte genom gränslöst självbestämmande. För att inte nämna att den liberala nationalstaten är ytterst våldsam. Obama, den trevlige presidenten, avrättade mängder av människor med drönare (de flesta civilia) i frihetens namn. Den klassika liberala kristendomen har använts för att relegera kristen tro till det privata, och ofta använts som något som gett legitmitet åt den dominerande ordningen. Det var t ex många liberala teologer som stöttade den tyske kejsaren krigspolitik under första världskriget. 
 
Kort sagt, ingen av dessa termer är särskilt bra. Dessutom används de ofta som vapen för att slå ner på motståndare. "Liberal" är ett skällsord i "konservativa" kyrkor och används som skällsord, utan att bemöta argument. På liknande sätt kan jag tänka mig att ordet "konservativ" används i liberala kretsar.
 
Jag föredrar att kalla mig kristen.