Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

De sju mest inflytelserika böcker jag läst innan jag fyllt tjugofem

Kategori: Kristen tro

Som den kära läsaren säkert vet har jag för en tid (januari) lämnat de första tjugofem åren av mitt liv bakom mig och är nu inne i perioden 26-50. Ve! Vilka böcker har då påverkat mig mer än andra under den första perioden av mitt liv? Jag tänkte mig här försöka mig på en sådan sammanfattning. Det är framför allt en lista på böcker som blåst mina teologiska segel i en viss riktning. Jag kommer bara lista en bibelbok, ty annars skulle hela listan snart vara full av bibelböcker. Denna lista är inte samma sak som de teologer som påverkat mig mest, det är en separat lista, utan mer de böcker som gjort ett djupt intryck på mig. Överväganden som stil och hur öppen för intryck jag var när jag läste boken påverkar därför framställningen. Denna bloggpost är inspirerad av följande bloggpost hela vägen från Australien.
 
1. Matteusevangliet
Jag läste bibeln från pärm till pärm vid några tillfällen i min ungdom, och bar med mig en ganska extrem-luthersk förståelse av relationen mellan det gamla testamentet och det nya. Det vill säga att i GT finns det massor av dom och sorg och i Nya testamentet råder någon sorts kravlöshet och nåd. Matteusevangliet utmanade mig fler än en gång med dess kärva etik och beskrivning av nåd som just något som händer i efterföljelse - när allt hopp verkar ute och Jesus är begravd - det är då i uppståndelsen som vi ser vad nåd är. Att återigen bli utsänd trots sina tragiska misslyckanden. 
 
2. Evighetsljus på mörka moln av Emil Gustafson
Jag läste Emil Gustafson första gången när jag var tjugo. Det som fångade mig var delvis ett enormt allvar, samtidigt som det fanns ett innerligt, poetiskt men korthugget språk. Den bok som mer än andra kom att påverkar mig var Evighetsljus på mörka moln, boken är en utläggning om hur lidande och sjukdom - om det tas emot rätt - inte behöver leda bort från Gud utan snarare bli en bro till Gud. Det finns vissa delar i boken som är problematiskt rent teologisk, då sjukdomen verkar vara skickad av Gud i många passager. Men just den hoppfullheten i lidande som jag fann hos Gustafson var väldigt befriande.
 
3. Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne
Min gymnasietids favorit, denna bok lånade jag ut kors och tvärs, dess rygg bröts sönder och den är markerad av andras anteckningar (jag antecknar inte saker i min böcker och knäcker inte ryggar). Claiborne presenterar drömmen om ett kristet liv som jag aldrig riktigt lyckats skaka av mig. Enkelhet, gemenskap och motstånd mot den dominerade kulturen är något som präglar boken. Där finns också en sorts busighet och rättframhet som är mycket frigörande. Den oemotståndliga revolutionen har satt mig på den kurs som jag nu befinner mig på mer än andra böcker. 
 
4. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Detta är också en bok som jag läste i gymnasiet. Innan jag läste Brott och Straff var jag inne i en period där jag läste mycket av Franz Kafka och klev in i hans mardrömslika världar. Det var alltså antagligen min mörkaste och mest nihilistiska period. Det som tilltalade mig med Dostojevskij är just hur han dyker handlöst ner i människans elände och rakt ner i den godtycklighet som verkar prägla människans handlande. För att sedan komma upp igen. Det är en bok som mer än andra ger hopp, oavsett hur långt borta och vilsen en människa verkar vara så finns möjligheten till nytt liv ändå där.
 
5. Guds stad av Augustinus
Denna bok läste jag i Mongoliet när jag var kring nittion-tjugo. Jag delar långt ifrån alltid slutsatserna som Augustinus drar. Men jag älskar resan som han tar oss med på. Hans beskrivning av människan som först och främst en begärande varelse som formar gemenskaper kring det hon älskar, har påverkat mig djupt. Människans begär får henne att forma två gemenskaper i tiden - de som söker sin egen ära (Människans stad) och de som samlas kring kärleken till Gud (Guds stad). Till stor del tänker jag så fortfarande och kristen tro är därför en terapi där vi lär oss att begära rätt. 
 
6. Kristens resa av John Bunyan
Vi hade en bilderbok med kristens resa som jag älskade som barn. Där fanns dramatiska och djärva illustrationer över Kristens resa från staden fördärv till det Nya Jerusalem. Slottet Tvivel, Fåfängans marknad och Förtvivlans träsk är platser som måste passeras innan slutmålet kan nås. Framför allt är kanske inte Kristens resa en absolut karta över platser som måste besökas (läs t ex Kristinnas resa) utan snarare en vän som talar till en annan vän om faror och lycka som kan möta dig på vägen. 
 
7. Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap är än av dessa böcker som är så befriande kärv och fri från floskler. Bonhoeffer visar, utifrån egen erfarehet, exakt vad som behövs för att kunna leva tillsammans som kristna syskon. En liten, enkel, men allvarligt utmanade bok, som låter oss förstå att gemenskap aldrig är enkel och att möjligheterna till självbedrägeri är många.
 
 
 

Oväntade barn - en predikan

Kategori: Kristen tro

Jes 49:13-23

För två år sedan var jag på min första höstupptakt i Tallstigskyrkan, jag hade ännu inte avskiljts som pastor i församlingen och det var vad som skulle kunna kallas mitt första officiella framträdande. Det var en trevlig dag med mat, tipsrunda och jesustavlor på Villa Betel. Efter lunch hade vår kära vän och ordförande Sven-Olof ett litet anförande som tog sin utgångspunkt i hans besök på EFK:s kongress i Falun. Det var ett rätt så bra anförande. Visste ni att ni har en profetisk ordförande förresten?

Sven-Olof tog sin utgångspunkt i Babylon. Hur israeliterna fördes från sitt hemland, från den jord som de brukat i generationer, för att föras till imperiets trappor och deras väldiga städer. Kongresstalaren hade utifrån detta dragit paralleller till en situation där allt fler lämnar eller känner sig tvingade att lämna landsbygden för att flytta till städerna. Den som talat om detta på kongressen menade att detta bör leda till att Guds folk ska, med profeten Jeremias ord: ”Gör[a] allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra” (Jer 29:7) och att mer resurser borde satsas på församlingsplantering i de stora städerna. Sven-Olofs tanke var lite annorlunda, han tänkte på oss som blivit lämnade kvar. Vi som blivit lämnade utanför imperiets städer, vi som lever kvar på landet. Vad ska det bli av oss? Ska vi bara tyna bort och dö?

Alla fördes inte bort i exil till Babylon, en hel del blev lämnade kvar i Israel. De som till största delen lämnades var kvinnor, barn och äldre. De som, enligt babyloniernas synsätt inte kunde tillföra något. Babylonierna var grymma, de förstörde landet som de invaderat. De spred salt på åkrarna, de brände ner och de förstörde så att ett förslavat folk aldrig skulle kunna resa sig igen.

Kanske finns det vissa likheter med hur det är att bo på svensk landsbygd, dock långt ifrån lika extremt som för de kvarglömda judarna. Men stora delar av den forna befolkningen på platser som Finnerödja har blivit uppryckta eller låtit sig bli uppryckta för att hamna i de stora städerna, där den ekonomiska och politiska makten finns. De flyttar från platsen där de har historiska rötter långt tillbaka för att vinna stadens anonymitet. Ofta är flytten till en stad en prövning för tron också – här finns inte den gamla vanliga församlingen, med Kurt som står för kaffet och Hulda som berättar samma gamla vittesbörd på gudstjänsterna. Det finns inga förväntningar på dig – tron hotas av glömska. Vilka blir lämnade kvar på landsbygden? Ofta ensamstående mödrar, ensamstående singelmän och pensionärer. För de som bor kvar blir det allt svårare att överleva, även om det finns råvaror och liv, skog och jordbruk, här så flödar pengarna bort från landet och mot de som äger i de mäktiga städerna. Mejeriaktiebolagens aktieägare, skogsbolagen och regeringkansliet. I ekonomins namn slås också bankkontor samman och flyttas till större orter och småskaliga industrier tvingas att lägga ner i hård konkurrens med jättelika kedjor. Bara en liten rännil blir kvar att slåss på för de som bor vid råvarorna. Allt som är värdefullt tas här ifrån och fraktas till Babylon.

När israeliterna förts bort i exil sattes deras tro på Herren som Gud på prov. Det verkar ju som om den segrande nationens gudar, som t ex Marduk, är starkare. Kvar i landet, i Sion, finns en liten skara som känner sig övergivna och bortglömda. Det ekar tomt i Jerusalem och inga nyfödda barns skratt ekar mot murarna. Möjligheterna till barn har tagits från Sion. Sion, den barnlöse, övergivna och bortglömda

Kanske kan vi se resultatet av detta i vår församling, inte många av de barn som blivit födda i församlingen bor kvar. Och det är glest mellan barnskratten som ekar mot väggarna. Frågan i våra sinnen är – hur länge kan vi överleva? Tio år till? Om vi tynat bort kommer det finnas någon kristen närvaro längre? Kommer 140 års historia att glömmas bort och för alltid begravas i tidens obevekliga sand?

Kanske känns det som om Gud arbetar på andra ställen och glömt bort oss. Kanske är Gud trots allt mest intresserad av det som sker i Babylon och på stora konferenser: ”Herren har övergivit mig, Gud har glömt mig.”

Men Gud säger: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn? [...] Och även om hon skulle kunna glömma, glömmer jag dig aldrig... Du ligger i ruiner, ödelagd, landet är förhärjat. Men nu blir du för trång för att bo i”

Plötsligt beskriver profeten hur det kommer barn från alla håll, det väller in barn från öster och väster och Sion blir nästan för trång att bo i. Och dotter Sion frågar sig själv förvånat: ”Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam. Jag var förvisad och förskjuten, vem fostrade dem? Jag var lämnad ensam, var fanns de då?” Alla länder kommer och bär på Sions söner i famnen och de har Jerusalems döttrar på sina ryggar. Och så samlas alla till en lycklig familjeåterförening – ett igenkännandets glädje.

När profeten skriver handlar det om hur israeliterna ska återvända från Babylon och sluta upp med de som blivit lämnade kvar. Det handlar om hur fångenskapen går över i trösten över att återigen vara på samma plats. Det handlar om att en brutal exil är över, där folkets tro på Gud tänjts till sin bristningsgräns. Men i Jesaja som bok finns det en tanke på att alla folk skall samlas i Jerusalem, att framtiden innebär att alla folk ska träda in i Guds förbund (Jes 2:1-5) och att fred ska upprättas mellan olika folk. Kanske detta redan började ske på ett fördolt sätt i exilen? För exilen innebar att fattigt folk från alla möjliga länder kom att flytta in i det sparsamt befolkade landet. Kanske var detta ett sätt för Gud att ge dessa folk en möjlighet att höra om vem han är?

På vilket sätt var då Sven-Olof profetisk? År 2014 bodde ensamkommande flyktingar på Ester, men inga flyktingar bodde i själva samhället. Många lägenheter stod tomma. Nu finns nästan inga lägenheter kvar i Finnerödja, och människor från hela världen bor på Mjölnaregatan och på Tivedsvägen. Sven-Olof förstod att så skulle ske. Han förstod att de övergivna lägenheterna som vittnande om en stolt forntid för Finnerödja, skulle fyllas igen. De skulle fyllas av asylsökande. Och nu 2016 kan vi se att så är fallet. De har blivit burna hit från alla länder i världen som en gåva till oss. Sven-Olof hade rätt! Han såg att detta skulle vara vi landsbygdsförsamlingars uppgift.

För ett tag sedan när jag var på Svenska och Fika hade jag svårt att koncentrera mig, det var så stimmigt. Det var massor av barn som sprang omkring och gjorde massor av oväsen. Då tänkte jag: ”fy vad irriterande.” Men sen kom jag på att vi i vanliga fall har så få barn i vår kyrka. Det är så sällan som det är någon som för oväsen bland oss! Det är ju en välsignelse att våra väggar för höra ännu mer barnskratt, får höra ännu mer oväsen och får se ännu mer oreda och stök än tidigare. Vi som nästan varit barnlösa har fått barn. ”Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam. Jag var förvisad och förskjuten, vem fostrade dem? Jag var lämnad ensam, var fanns de då?”

Det är en gåva från Gud. Gud har inte övergivit oss, han har gett oss barn. Gud har skänkt oss barn från Afghanistan, Armenien och Ukraina. Och vi kanske skulle kunna behöva lite hjälp med den gåvan. Det skulle vara bra om det fanns någon som kunde tänka sig att komma och kanske hitta på någon aktivitet för barnen under Svenska och Fika. Kanske är det här vår möjlighet att starta en liten, liten barnverksamhet? Kanske är det du som ska hjälpa till?

Det är lätt att grotta ner sig i hur hemskt allting är – utan att se att Gud ger oss massor av gåvor. Gud gör massor av saker mitt ibland oss. Här! Finnerödja är inte övergivet av Gud. Gud arbetar inte bara i Babylon och hjälper inte bara dem som bor i exilen, han är här mitt i landet. Här är Gud aktiv och arbetar. Och kanske kommer han att göra betydligt mycket mer i framtiden?

Men det gäller att ha öppna ögon och öron så att vi kan se och höra det som Gud har att ge oss. Den perfekta attityden beskrivs lite längre fram i Jesaja, en attityd som fullkomnas i Jesus Kristus (Jes 50:4-5). Be om en lärjunges tunga, som kan inge den trötte mod. Be att du ska få ett öra som är villigt att höra, så att Herren kan få öppna dina öron. Gud vill skänka detta till dig av nåd, om du vill ta emot. Fråga dig själv: Vad gör Gud i mitt grannskap? Vad gör Gud mitt ibland oss? Kanske kommer du att bli överraskad av att höra barnrop och röster på alla språk. Kanske blir du överraskad att se att Gud bjuder in fler till sitt förbund.

Jesus den klarsynte, som ser det som Fadern gör. Jesus den med öppnade öron, den som alltid hör Faderns röst säger: ”'Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans.” (Joh 4:34-36)

Gud älskar den här församlingen och han har inte övergivit oss. Lyft blicken och se alla de gåvor som Gud gett oss. Låt oss samla in allt det som Gud givit oss!

 

 

Martin Buber: Den som inte kan säga Du kan inte tjäna Gud.

Kategori: Tankar

Martin Buber (1878-1965) var en judisk filosof. Buber menar att det finns två grundord, inställningar, som en människa kan ha till sin omvärld. Det första är Jag-Du. Det innebär att träda in i en relation av ömsesidighet, där Duet är något som jag tar in som en helhet, något som formar mig, och något som får mig att se världen genom Duet, som kan vara en människa eller något annat. Jag-Det är den andra relationen. Då ser Jag saker som Det, som ting som kan klassficieras genom vissa egenskaper och dessa egenskaper kan jag använda för egen fördel. Jag-det är en relation som kan vara både till en människa eller något annat. 

 
En modern filosof menar, att en människa nödvändigtvis tror aningen på Gud eller på "avgudar", det betyder på något slag av ändligt gott - sin nation, sin konst, makten, vetandet, penningförvärvet, "det ständigt nya erövrandet av en kvinna" - något som blivit henne till ett absolut värde och har ställt sig mellan henne och Gud. Man skulle bara behöva påvisa för henne det villkorsbundna i detta goda, "krossa" avgudarna, och den avledda religiösa akten skulle av sig själv återvända till sitt rätta föremål.
 
Denna uppfattning förutsätter, att människans förhållande till det av henne "avgudade" ändliga goda till sitt väsen skulle vara lika förhållandet till Gud och skilja sig bara när det gäller föremålet; ty bara om så vore fallet, kunde det blotta ersättandet av det felaktiga föremålet med det rätta rädda den som går fel. Men en människas förhållande till det "särskilda något", som bemäktigar sig den högsta värdepostionen i hennes liv och tränger undan evigheten, är ständigt inriktat på att lära länna och begagna ett Det, ett ting, ett njutningsobjekt. Ty endast detta förhållande kan stänga utblicken mot Gud: på grund av det-världens ogenomtränglighet; den Du-sägande relationen öppnar den ständigt på nytt. Den som behärskas av den avgud han vill vinna, äga och behålla, den som är besatt av vilja att besitta, har ingen annan väg till Gud än omvändelsen, vilken betyder en förändring inte endast av målet utan själva beskaffenheten i hans rörelse. Man botar en som är besatt i det man väcker och uppfostrar honom till förbundenhet, inte därigenom att man leder över hans besatt på Gud. Om någon förblir i besatthetens sinnesbeskaffenhet, vad betyder det då, att han inte längre anropar namnet på en demon eller på en varelse som vanställs till något demoniskt för honom, utan istället anropar Gud? Det betyder att han numera hädar. Det är en hädelse, när någon, efter det att hans avgud störtat ner bakom altaret, vill erbjuda Gud det oheliga offer som staplats upp på detta vanhelgade altare.
 
Den som älskar en kvinna på det sättet, att han gör hennes liv närvarande i sitt eget, får erfara, att Duet i hennes ögon låter honom skåda in i en stråle av det eviga Duet. Men den som har begär efter "ständigt nya erövringar" - för hans begär vill ni hålla fram en fantom av den Evige? Den som tjänar sitt folk i det omätliga ödets stund - om han är villig att ge sig själv åt det, då tjänar han Gud. Men den för vilken nationen är en avgud, till vars tjänst han brukar allt, därför att han i dess bild dyrkar sin egen - menar ni, att ni bara behöver väcka avsmak för detta hos honom, så skulle han skåda sanningen? Och vad skulle det betyda, att någon behandlade till och med pengar, den förkroppsligade livlösheten, "som vore de Gud"? Vad har vällusten i att roffa åt sig och bevaka sina skatter gemensamt med glädjen i den Närvarandes närvaro? Kan mammonsträlen säga Du till pengarna? Och vad skall han ta sig till med Gud, om han inte har förmågan att säga Du? Han kan inte tjäna två herrar - inte heller den ene efter den andre; han måste först lära sig att tjäna på ett annat sätt. 
 
Den genom utbyte av föremål omvände "äger" nu ett fantom, som han kallar Gud. Men Gud, den eviga Närvaron, låter sig inte ägas. Ve den besatte, som menar sig besitta Gud!