”Herre, du vet, att jag är din! Intag hela mitt hjärta och regera det med din Ande! Utestäng därifrån alla onda tankar och alla orena begär samt hjälp, att det mer och mer må bliva dig likt, att det må vara en boning dig värdig! Tag min mun och min tunga i din tjänst, helga dem till att tala, det som tjänar till ditt lov och till människors välsignelse! Rena dem från alla onyttiga, alla lättsinniga, alla onda och giftiga ord! Tag mina ögon och öron, mina händer och fötter, mitt förstånd, mina känslor, min fantasi, mina ägodelar, korteligen allt, vad jag har, i din tjänst!”

-P. Waldenström

Behovet att finna en syndabock verkar omättligt. Vi behöver någon att skylla på, vi behöver någon att straffa. Mobbing är en vanligare företeelse än vi tror. Vi behöver någon som vi kan tillskriva onda saker, kanske för att slippa se det onda i oss själva. Ibland förskjuter vi all vår ilska till en verklig förbrytare, typ Anders Behring Breivik, som vi gemensamt avskyr för hans hemska brott. Ibland stöter vi ut någon för mindre tydliga brott, som till exempel en person som är lite högmodig och tror att han är en bättre artist än vad han i själva verket är, typ Björn Ranelid.

Vi behöver i alla fall någon att straffa.

Hatet mot vissa människor kan piskas upp så oerhört snabbt och till synes utan giltig anledning. Björn Ranelid är inte helt ute och cyklar när han säger att det bedrivs en hatkampanj mot honom. När jag läste Kupé här om sist beklagade sig en krönikör med undertryckt ilska över Ranelids bidrag i melodifestivalen i klart förolämpande ordalag. Han liksom så många andra krönikörer. Det kan te sig harmlöst. Men mobbmetalitet, med många mot en, har en tendens att spåra ut och få mörkare drag. I Bjästa inte långt ifrån där jag växte upp förenades en hel skola, ett helt samhälle mot en våldtagen tjej till förmån för förövaren. Alla vägrade tro på hennes historia, och det blev ohållbart för henne att bo kvar i samhället. En syndabock blev utsedd.

I Bibeln så stöts människor också ut för deras brotts skull, en människa som gjort något riktigt allvarligt blev utstött från Israels gemenskap (3 Mos 20:3-5).

För att få försoning för sina skulder kunde man antingen offra ett djur, för mindre förseelser. Djuret fick då på något sätt bära syndarens skuld i sin egen kropp. Kroppen av det döda djuret, som var besmittat av synd och orenhet bars ut ur lägret för att människorna inte skulle få kontakt med synden. För större brott fanns den stora försoningsdagen då en getabock, en syndabock, stöttes ut ur lägret, så att människorna, alla syndare, där skulle slippa stötas ut.

Det finns ett behov av att något stöts ut, att någon får ta skulden på sig. Vi märker det på skolgårdar, i mobbningen. En hackkycklig utses och resten av klassen svetsas samman. Och i den mer formaliserade, massmediala mobbningen av människor som Carola Häggkvist, Marcus Birro och Björn Ranelid som vågar sticka ut. Ibland stöts någon ut på grund av verklig skuld, ibland stöts personen ut helt enkelt bara för att vi behöver stöta ut någon. Jag tror att det kan handla om självrättfärdighet, vi behöver peka ut någon som är sämre än oss själva för att må bättre. Vi behöver någon som vi kan ta avstånd ifrån, vi behöver någon som kan ta skulden på sig. Vi märker också av behovet av en syndabock i Bibeln. Någon eller något måste ta skulden på sig. Och det är kanske bättre att ett djur får ta på sig skulden än en människa, det är en form av lösning på problemet. Men finns det då ingen mer permanent lösning än att ständigt stöta ut och döda djur?

Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

heb 13:11-16

Jesus är lösningen på behovet av en syndabock. I honom kondenseras allt mänskligt mörker och placeras in i en enda människa. I honom är det Gud som blir mobboffret, den utstötte och föraktade. I honom är det Gud som dör så att inte vi längre behöver dö. Han är den som blir utstött för vår skull, för vår skuld. Jesus är både den som bär vår skuld, all vår ondska överförs på honom liksom det gjorde på syndabocken. Men han är också den som genom att dö avslöjar vår våldsamhet och inre mörker, som avslöjar vårt samhälles våldsmekanismer. Genom att dö, fullkomligt oskyldig visar han på vår ondska, vårt civiliserade behov av att stöta ut någon. Om Jesus kan bli ett offer, kan potentiellt alla bli det.

Jesus led utanför staden, därför, säger Hebreerbrevets författare: ”låt oss gå ut till honom utanför lägret för att dela hans smälek.”

Vi tillhör en föraktad Messias, en bespottad och korsfäst Gud. I Nya testamentet verkar det därför vara en självklarhet att vi som hans efterföljare, som Guds barn, kommer att bli föraktade (Joh 15:18-19). Eftersom Jesus är den som genom att vara ljus i en mörk värld, visar på vårt mörker avskys han och blir tillslut dödad (Joh 3:19-20). Han visar på vår ohyggliga mobbmentalitet när han blir hånad av folket och korsfäst. Vi kristna är på samma sätt som Jesus kallade till att vara ljus i en mörk värld, alltså kommer det att innebära en del smälek för vår del också.

Men ibland har vi en sån stor lust att stanna kvar inne i staden. Visst, vi bekänner oss till Jesus, men vi vill också vara omtyckta av alla andra. Vi vill känna oss som en i gänget. Vi blir överlyckliga om det visar sig att någon folklig kändis har en luddig, mysig gudstro. Eller tycker att Jesus verkar vara en skön pajsare. Då känner vi oss som en del av samhället. Då känns det som vi har en viktig plats mitt på torget, som langare av andlighet.

Problemet är dock att rörelsen in mot torget innebär kompromisser. Risken finns att torget blir den lins genom vilken jag ser världen i högre grad än Jesus Kristus.

Det kan innebära att jag dras med i stadens jakt på syndabockar, vars blod kan ge oss tillfredsställelse. Vi börjar avsky Björn Ranelid och hans läppcerat och vill se Anders Behring Breiviks blod flyta på gatorna, och vi dras med i den lågmälda mobbningen av den annorlunda på vår arbetsplats.

Vi tillhör dock inte staden. Vi tillhör inte världen. Jesus blev korsfäst utanför staden och där ska vi också bo. Augustinus talade om två städer. Världens stad och Guds stad. De kristna tillhör Guds stad, som kommer. Den grundas på kärleken till Gud och en vilja till att efterlikna honom. Vi ska därför inte söka oss till den här stadens centrum, det kommer att förvilla oss till hat och konkurrens.

Istället ska vi sätta vår blick på Guds stad, där fred råder, den stad där Gud själv är kung. På Guds stad där Jesus själv och den försoning han ger oss är grunden. Vi ska fästa vår blick på den stad där Jesus Kristus blev det slutgiltiga syndoffret och där vi inte längre behöver söka efter hackkycklingar.

De offer vi ska ge är tacksamhet och lovsång samt att göra gott.

För vi bor i en stad som präglas av tacksamhet och lovsång till Gud för den försoning han erbjuder hela världen snarare än en behovet av att söka efter en syndabock som kan hjälpa oss att rättfärdiga oss själva.

En stad där vi tillsammans får eftersträva att likna Gud genom att ”göra gott och att dela med oss”.

För att förhindra att sjukdomar spreds i romerska städer, stöttes de sjuka ut ur dem och fick bo i läger utanför staden. Det var en dödsskuggans dal. Men hit gick de kristna för att dela med sig av sitt bröd. De kristna gick till dessa läger för att hjälpa de utstötta, i vilka de igenkände Guds avbild.

De såg dessa människor genom linsen Jesus Kristus istället för den här världens lins. Genom att ha ett perspektiv på livet där vi längtar efter en annan stad, än denna världs stad. Så kan vi få ett annat perspektiv och se de som är utstötta från våra samhällen på ett annat sätt. Inte som sådana som förtjänar förakt, som så många säger åt oss, utan som Guds avbilder. Och vara ljus in i deras situationer. Vi kan se den utstötte eftersom vi bor utanför den här världens stad.

O att du slet itu himlen och steg ner,

så att bergen bävade inför dig,

som när elden bränner upp riset,

som när elden får vattnet att koka!

Fienden skulle lära känna ditt namn

och folken darra inför dig

när du utförde underverk

som vi inte väntade oss

och aldrig förr hade hört om.

Inget öra har hört, inget öga har sett

någon annan gud än dig gripa in

för dem som hoppas på honom.

Du tar dig an dem som med glädje gör det rätta,

dem som följer dig och tänker på dig.

Jes 64:1-5.

Den här texten är en bön som finns i Jesajas bok i Gamla testamentet. Det är en önskan om att Gud ska komma, att han ska bryta in i världen. Slita sönder himlen och stiga ner till jorden. Det är en bön om att Gud ska bli tydlig. Människorna som ber den här bönen befinner sig i en desperat situation. De som bad denna bön var ett folk som Gud själv utvalt som de som skulle visa på hans godhet för hela världen. De var hans representanter på jorden. Men nu har de blivit bortförda från sitt hemland och förda till sina fienders land, till ett ställe som heter Babylonien. Templet som de byggt till Guds ära har deras fiender förstört, ingenting är helt (64:9-11). De befinner sig i exil och Gud känns långt, långt borta. Då ber de den här bönen: ”O att du slet itu himlen...”

Vad är det som har hänt? Varför hjälper Gud dem inte, är han för svag,.Har han blivit besegrad av fiendernas gudar? Eller är han död? Frågorna hopar sig och en desperat bön föds i deras hjärtan: ”O, att du slet himlen itu och steg ner”. Om du gjorde det, då skulle våra fiender få se att du lever och att du bryr dig om oss. Då skulle de få ångra sig. De skulle få se att du är starkast. Det skulle bli precis som när man bränner ris. Precis som när man bränner riset på sista april, alla kan se det, så tydligt skulle det bli att du var Gud. Alla kan se att det brinner och alla skulle se att du är Gud och att du kommer till världen för att skipa rättvisa. De som hånar oss nu, ska få se att du är Gud.

.

När de ber räknar de upp allt hemskt som har hänt dem, men de upplever att Gud ändå är tyst:

”Kan du ändå var overksam Herre, skall du tiga och plåga oss så?” (64:12)

Ofta handlar bönerna i Bibeln om att man vill att Gud ska gripa in i en outhärdlig situation. Man vill att saker ska bli rättvisa. Vissa ger upp, vissa fortsätter att be. Men det är en bön som ljuder genom stora delar av Bibeln. Bönen om att Gud ska komma och göra saker rättvisa och det värsta som finns är då att man känner det som om Gud inte lyssnar. Att han inte bryr sig.

Det har hänt vid några tillfällen att jag varit ute på stan för att bjuda människor på kaffe och prata med människor om Gud. En kille som jag träffade, som för övrigt kom från Gagnef och pratade dalmål, ställde en ganska liknande fråga som författaren till den här bönen. Om nu Gud finns, varför ställer han inte saker till rätta? Varför är han tyst? Killen hade ett ganska radikalt förslag: Om Gud finns varför har han inte utplånat alla människor på grund utav deras ondska? Och på något sätt tycker jag ändå att han satte huvudet på spiken lite.

Om Gud bryter in mitt i vår värld, hur skulle vi klara oss då? Mitt i önskan om att Gud ska komma med makt och härlighet och göra allt rättvist är det som om författaren stannar upp och säger följande: (64:6-8). De ser på sig själva, och de gillar inte vad han ser. När de jämför sig med Guds skinande rättvisa, så upptäcker de att deras jeans inte är så fläckfria som de hoppats på. Det finns en hel del grillsås på det vita skjorta som är deras goda gärningar. De har gjort onda saker. Saker som de inte är stolta över. Och det kanske inte är så säkert att de förtjänar något bättre än att vara i exil. Om Gud kom med rättvisa till världen. Om han kom som en stor eld; så kanske det skulle gå lika illa för dem som för de som har orsakat allt det här hemska runt omkring dem, de som bränt ner städerna och fört dem bort från deras land.

Om Gud talade skulle vi klara av att lyssna? Skulle vi orka lyssna på sanningen om oss själva. Jesaja fick se Gud vid ett tillfälle. I en vision såg han Gud sitta på en tron, som strålade av ljus. Gud satt som kung över hela världen. Inte ens änglarna vågade se på tronen. Jesaja ropade: ”Ve mig, jag är förlorad, för jag har orena läppar” Jag har sagt onda saker, när han jämförde sig med Gud och sedan såg på sig själv gillade han inte det han såg.

Jag tänker mig att den här texten kanske säger en del om vår situation. Gud kan ibland kännas som någon som befinner sig långt bort från oss. Det känns som Gud är långt borta och att vi är helt utlämnade åt oss själva i hopplösa situationer. Vissa av oss känner att Gud bara är ännu en börda som man måste bära, varför bry sig om honom? Och samtidigt känns det ibland som om vi inte orkar gå ett steg till utan hjälp. Men vi bär också på saker som vi skäms över, ibland kanske det känns som vi förtjänar att må dåligt. Som om vi inte skulle klara av att det fanns en rättvis Gud.

Gud har en tendens att svara på böner. Men han gör det sällan som vi har planerat det. Och jag tror att han svarade även på den här bönen. Kommer ni ihåg hur den började:

”O att du slet himlen itu och steg ner.”

Nu ska vi läsa en text från Nya testamentet, den handlar om när Jesus börjar sitt uppdrag. Hans uppdrag börjar med att han döps i en flod som heter Jordan.

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

(Mark 1:9-11).

Det som är intressant här är ordet som översätts med ”dela”. Det kan översättas med slitas itu.

”När han steg upp ur vattnet såg han himlen slitas itu.”

Himlen slits itu. Jesus Kristus är Guds svar på bönen i texten som vi läste från början.

I Jesus kommer Gud till jorden. Han stiger ner till oss. Fast inte riktigt på det sättet som den tidigare texten tänkte det på. Han kommer inte som en majbrasa. Bergen bävar inte. Han kommer i enkelhet för att dela vårt liv med sig själv. Gud blir som en av oss. Fienderna bävar inte inför honom, en enkel man från ett obetydligt skitställe i ett obetydligt skitland.

Men där är han ändå, himlen har slitits itu, och Gud går mitt ibland människorna i all enkelhet. Delandes deras bördor.

Gud gör sig själv gripbar och det går att följa honom. Genom att se på Jesus kan vi se vem Gud är och hur han vill att vi ska leva. Gud är inte någon abstrakt kraft, som inte går att komma nära. Gud är inte ouppnåelig han går att ta på. Han går mitt ibland människorna. Han gör sjuka friska. Han kommer in i outhärdliga situationer och lyfter av människor deras bördor. Han botar människor som varit plågade av sjukdomar hela livet. Han umgås med de som alla andra hatar. Men bergen bävar inte och det är ingen stor eld som brinner.

Jesu slut är kanske ännu mer obegripligt än hans liv. Han blir dömd till döden, förnedrad. (Mark 15:16-38). Det här måste vara själva motsatsen till det som står i Jesaja 64. Istället för att alla skulle se Gud och skaka. Istället för en majbrasa, verkar det bara bli en liten tynande låga. En tändsticka i ett mörkt, mordiskt universum.

Jesus blir nästan parodi på visionen som Jesaja såg, där Gud är konung över hela världen och oerhört mäktig. Här blir Jesus istället hånad, får en törnekrona. En kung som blir bespottad och upphängd på ett avrättningsredskap. Istället för en tron blir det en elektrisk stol.

Men i det här visar Gud sin storhet på ett sätt som ingen någonsin skulle kunnat räkna ut i förväg.

På korset, genom Jesus Kristus, delar Gud vår känsla av hopplöshet, över att bli utsatt för hopplösa situationer. Han delar vår förtvivlan, han delar vår känsla av totalt mörker. Gud delar genom Jesus till ock med vår känsla av att vara övergiven av Gud själv. Han säger: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” (15:34). Han delar känslan av att Gud inte lyssnar. Jesus dör också för vår skuld, genom hans död så kan vi få tvätta vår kläder rena i Jesu Kristi blod. Han tar bort grillsåsfläckarna så att vi inte längre behöver skämmas när vi kommer inför Gud. Gud gör så att vi kan komma till honom och bara älska honom. Gud kommer in mitt i vår hopplösa situation och ger oss hopp.

När Jesus sedan uppstår, så är det nästan som om han svarar på Jesajas bön ännu tydligare. I uppståndelsen visar Jesus att det han sagt är sant. Att han är den levande Guden. Att han har besegrat vår död, förtvivlan och skuld. Han visar att när vi kommer till honom så ger han oss av sitt underbara liv. Han visar att genom honom kommer en ny och rättvis värld till oss. Det här är något som jag har kommit fram till är det bästa som hänt, att det är något jag vill leva för. Min fråga till dig är: Vill du också göra det?

Kristus är upptsånden! Dagens inlägg har skrivits av April Hellberg, min vän, och missionär i Mongoliet.

1 After the Sabbath, at dawn on the first day of the week, Mary Magdalene and the other Mary went to look at the tomb.

2 There was a violent earthquake, for an angel of the Lord came down from heaven and, going to the tomb, rolled back the stone and sat on it. 3 His appearance was like lightning, and his clothes were white as snow. 4 The guards were so afraid of him that they shook and became like dead men.

5 The angel said to the women, “Do not be afraid, for I know that you are looking for Jesus, who was crucified. 6 He is not here; he has risen, just as he said. Come and see the place where he lay. 7 Then go quickly and tell his disciples: ‘He has risen from the dead and is going ahead of you into Galilee. There you will see him.’ Now I have told you.”

8 So the women hurried away from the tomb, afraid yet filled with joy, and ran to tell his disciples. 9 Suddenly Jesus met them. “Greetings,” he said. They came to him, clasped his feet and worshiped him. 10 Then Jesus said to them, “Do not be afraid. Go and tell my brothers to go to Galilee; there they will see me.”

11 While the women were on their way, some of the guards went into the city and reported to the chief priests everything that had happened. 12 When the chief priests had met with the elders and devised a plan, they gave the soldiers a large sum of money, 13 telling them, “You are to say, ‘His disciples came during the night and stole him away while we were asleep.’ 14 If this report gets to the governor, we will satisfy him and keep you out of trouble.” 15 So the soldiers took the money and did as they were instructed. And this story has been widely circulated among the Jews to this very day.

16 Then the eleven disciples went to Galilee, to the mountain where Jesus had told them to go. 17 When they saw him, they worshiped him; but some doubted. 18 Then Jesus came to them and said, “All authority in heaven and on earth has been given to me. 19 Therefore go and make disciples of all nations, baptizing them in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit, 20 and teaching them to obey everything I have commanded you. And surely I am with you always, to the very end of the age.”

In the resurrection, the cresendo of history, lies the richest inheritance on earth. It is so astounding that angels long to look into it. Preparing for the holiday, I wondered that my heart was not continually moved over this treasure that I possess.

Then a friend shared with me her studies of cultural orientations. The West being a guilt culture, we westerners often feel our sin and our guilt so keenly. We broke God’s law and He took our punishment so we could go free. We in the west uphold justice as a precious value. The cross is an important symbol to us as a reminder of the legal finished work Jesus accomplished for us in giving his life in exchange for ours. He paid our punishment and made us right again.

Where I live people want to be cleansed from sin but that alone does not address all the felt cultural needs. Sometimes people think that Christianity is a “western religion” because often the presentation emphasizes the felt needs of the guilt-based cultures.

For many cultures, fear presses in from the spirit world. One woman I heard of was drinking unhealthy amounts of salt water because it was what a monk said would save her ill husband from death. One of my friends felt more comfortable on the streets at night than alone in her apartment where a spirit might harass her. Some of the taxi drivers refuse to travel on Tuesdays because it is a “bad” day. Some parents are afraid to say that their children are beautiful because evil may then be attracted to them.

Hopelessness sinks over families who have bad or unusual histories and cannot escape the shame that clings to them in their small communities. Shame and the fear of it, is like invisible leprosy that hangs its hat over those crippled in social norms. I see it in the parents that hide their disabled children at home. Or in the staggering debts that accumulate by those who serve at its demanding altar.

I struggled with shame for my sin for several years. I knew the legal demands were met but failed to see the honor extended to me in my new position in Christ.

As I look at the Easter story I see that I have only scratched the surface of a deep well of satisfaction that can quench the thirst of all the people of earth and meet their thirst for innocence, power, and honor. It is enough for my need too.

I wept today as I read about a man from a fear based culture who laid down his charms and “protecting” talismans to follow Jesus though he thought he would die for it. As he laid them down and looked to the Chieftain Jesus, he found true safety in the authority of the Prince of Peace.

Isaiah 25:6-9

New International Version (NIV)

6 On this mountain the LORD Almighty will prepare a feast of rich food for all peoples, 
a banquet of aged wine— the best of meats and the finest of wines. 7 On this mountain he will destroy the shroud that enfolds all peoples, 
the sheet that covers all nations; 8 he will swallow up death forever. 
The Sovereign LORD will wipe away the tears 
from all faces; 
he will remove his people’s disgrace from all the earth. 
The LORD has spoken. In that day they will say, “Surely this is our God; we trusted in him, and he saved us. 
This is the LORD, we trusted in him; let us rejoice and be glad in his salvation.”

Christ Jesus is Risen! He died in innocence, was buried as a deliverer to set captives free and to return in power as the King of all Kings to adopt us into his family. This Good News bears the elements necessary to make disciples of all nations.

"I am the Living One; I was dead, and behold I am alive for ever and ever! And I hold the keys of death and Hades" (Revelation 1:18 NIV).

“Where, O death, is your victory? Where, O death, is your sting?”

The sting of death is sin, and the power of sin is the law. But thanks be to God! He gives us the victory through our Lord Jesus Christ. (1 Corinthians 15:55-57)