Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

En nederlagets andlighet

Kategori: Anton, Kristen tro

När det kommer till sport finns det inget som jag är så bra på som att förlora. Den stora delen av min karriär som glesbygdsfotbollsspelare gick åt till att förlora, ofta med ganska stora siffor (men inte med lika stora siffror som min syster vars fotbollslag som vid ett tillfälle förlorade med 36-0). Våra ständiga nederlag har gjort mig till en god förlorare, som med viss resignation och (kanske) viss ödmjukhet går in för det oundvikliga nederlaget. Men det har också kanske gjort mig till någon som verkligen (för mycket) njuter av segerns sötma.
 
Om jag någon gång skulle vara med om att starta upp en kommunitet eller en församlingsplantering så tänker jag att någon av följande böcker skulle vara nödvändig läsning för alla som ville haka på:
 
  • Drömmen om Elim av Vibeke Olsson. 
  • Tystanden av Shusako Endo
  • Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer.
Det som alla på något sätt har gemensamt är nederlaget. I Drömmen om Elim skildras en varm, radikal kristen gemenskap som sakta går sitt öde till mötes. Dopgraven fylls sällan och de ekonomiska hoten växer samtidigt som gemenskapen på olika sätt sviktar under sin egen vikt. Men trots allt finns här den Gud med som utväljer det som "inte finns till". Tystnaden skildrar två hjältemodiga jesuitmissionärer som reser till det kristendomsfientliga Japan, under 1600-talet. Där kristna dödas som flugor och tvingas kliva på bilder av Jesus och ropa att Maria är en hora, som ett tecken på att de avsvärjer sig tron. Trots goda intentioner upptäcker de båda missionärerna hur de mer och mer blir en börda för de hemliga kristna, och själva klimaxet i berättelsen kan just läsas som nåd genom misslyckande. Ett sätt att lära känna Kristus i misslyckandet. Liv i gemenskap handlar till stor del om risken med gemenskap, hur lätt det är att inte älska människor som de är, utan istället älska sin idealbild av gemenskapen. Hur lätt det är att förstöra en gemenskap genom att älska sina idéer mer än människor av kött och blod. Med eftertryck skriver Bonhoeffer att Gud hatar de religiösa drömmerierna.
 
Kort sagt handlar böckerna om nederlag eller risken för nedlerlag. Överlag tänker jag att vi i frikyrkan behöver utveckla mer av en teologi och andlighet som kretsar nederlag, om vad det innebär att förlora. Att inte vara en växande församling, att misslyckas med sin vision - att dö. Alltför ofta försöker vi peppa oss själva med glada historier samtidigt som församlingar läggs ner som frön i backen. Ett sätt att förklara detta, i kyrkan, är att på krönikeboksmanér försöka hitta vad som underlåtits att göras, vad som är misslyckandet och synden. Allt från att inte vara relvant, till inte tillräckligt historisk eller för liberal kan användas som förklaringsmodeller till varför vi dör. Församlingar besegrades för att de förtjänade att besegras. Det som böckerna jag listade ovan hjälper oss att inse är även fromma människor med goda intentioner kan misslyckas. Att nederlaget är en verklighet i våra liv, och att det inte alltid är brist på vigör och övertygelse som gör att vi går nederlaget till mötes.
 
Historien om Johannes Döparen är på många sätt en historia om misslyckande. Han dör ensam i fängelset, halshuggen av makten. Historien om Jesus kan också ses som en historia om misslyckande, det är en berättelse om att bli övergiven av sina närmaste, att gå från hjälte till brottsling och att dö med ett hjärtskärande, övergivet skri. Men det är just i dessa omständigheter som Gud arbetar. Fröet som läggs ner i marken och dör är det som ger världen liv. Kanske behöver vi som församlingar mer utveckla en andlighet som kan liknas vid ett förlorande fotbollslag, att ständigt gå till sina matcher, göra sin träning trots att sällan eller aldrig något vinnande resultat kommer att komma ut ur det. Ett sorts liv där man läggs ner i jorden med en sorts hoppfull resignation om att Gud kommer att utvinna något utav det som ser ut att  vara förött och renskrapat; istället för att försöka hitta vinnande genvägar i en svår tid och till varje pris undvika nederlagets pinsamma död.
 
Det är dock inte ett evigt nederlag, för Gud utväljer just det förlorande, det svaga för att göra slut på det som finns till. Det finns en uppståndelse efter döden, det finns en seger över tomheten, men kanske vi inte kommer se den nu. Kanske kommer många av oss att först senare se vad Gud utvunnit ur våra liv - då kommer vi få sjunga segertoner. Men just nu sjunger vi nederlagstoner - sånger för oss som kämpar en långsam kamp mot döden, en sång för oss som sakta viker ner oss men fortsätter att bekänna oss till Kristus. En sång för oss som likt frälsaren kippar efter andan och endast har den Gud som kan göra något av inget att hoppas på.
 
"Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till." 1 Kor 1:27-28
 
 
 

Till försvar för en otidsenlig nattvard

Kategori: Kristen tro

 
Det som jag nedan kommer att försöka beskriva och försvara på biblisk grund är något så otidsenligt att det antagligen kommer att väcka anstöt och/eller vara en total nyhet för många. Det som det gäller är den gamla baptistiska förståelsen av nattvard.
 
Denna form av nattvard är inte i bruk i någon församling I Sverige vad jag vet om, och inte heller min församling praktiserar den. Jag måste också säga, right off the bat, att jag inte är helt övertygad om denna modell av nattvard. Men jag tycker att den är värd att diskutera och kanske, åtminstone vissa delar, är värda att återupptäckta.
 
När Lewi Pethrus stockholmsförsamling uteslöts från Baptistsamfundet 1913, var det på grund av att församlingens nattvardsteologi avvek från den gängse i samfundet. Pethrus hade öppnat upp nattvardsfirandet för de som inte var medlemmar i församlingen. Det var alltså inte frågan om att Pethrus öppnat upp nattvarden för vem-som-helst (vilket är brukligt idag), inte heller var det ekumeniska stävanden med kristna av andra övertygelser som låg bakom uteslutningen. Nej, Pethrus hade öppnat upp nattvarden för andra troendedöpta som inte var medlem i hans lokala församling. Detta låter väldigt märkligt i våra öron. Men den då gängse baptistiska praxisen var att endast dela ut nattvard till döpta medlemmar av en lokal församling. Inga odöpta, inga från grannförsamlingens medlemmar var välkomna. Kanske är den spontana magkänslan att detta var ett väldigt exkluderande och intolerant nattvardsfirande. Jag vill utmana den känslan. 
 
Jesu kropp är gemenskap, det innebär domsnattvard
 
Låt mig ta er med till 1 Kor 11:20-32. Passa på att läsa texten och se efter om jag gör den rättvisa! Här är Paulus superarg för att församlingen i Korinth delar upp sig i olika grupper. Det som denna gruppindelning konkret innebärr är att de rika, de som äger, och inte behöver arbeta lika mycket passar på att äta och dricka sig fulla innan de fattiga har hunnit komma. Dessa får sitta hungriga och törstiga. Paulus utbrister: "Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas?" (1 Kor 11:22). Paulus menar att det verk som Jesus gjort, att ena människor med olika kroppar, olika klass och olika etnicitet rivs sönder när detta sker. Han beskriver det till och med som en dom - en isande verklighet - att människor dör och blir sjuka eftersom de saknar de som de behöver, eftersom de inte får äta sig mätta (1 Kor 11:30-31). Detta kommer bli en dom för de rika och mäktiga i sitt yppliga ätande. Paulus säger till dem att de bör gå till rätta med sig själva och att de "bör tänka på vems kropp det gäller" (11:29) när det äter och dricker. I vissa översättningar kan det heta att "urskilja Herrens kropp" (SFB). Ett misstag är att tänka att denna kropp handlar om brödet och vinet, det är något som jag återkommer till. Det som är mer troligt utifrån sammanhanget är att det är Kristi kropp som kyrkan som Paulus skriver om. Han kommer längre fram i brevet beskriva församlingen som just Jesu kropp (12:12-31). Det som är poängen är alltså att de rika inte kan urskilja att just dessa som de firar nattvard med är Kristi kropp! Och det som de gör är att såga Kristi kropp itu. De styckar den och hugger bort de fattiga medlemmarna. Kort sagt de urskiljer inte att just dessa som de äter och dricker med, den gemenskapen som Jesus skapat lokalt i Korinth är Kristi kropp. Dessa som kommer från så olika bakgrunder, har Kristus enat till en konkret kropp i Korinth!
 
Att fira nattvard innebär ett socialt ansvar för dem som jag firar nattvard tillsammans med. Om de lider ska jag offra mig själv för deras skull. Om de äras, äras jag med dem. Vi sitter ihop, i en kropp. Det som vi kan kalla en domsnattvard, en skadande, söndrande nattvard är alltså en nattvard där jag inte urskiljer detta faktum. En söndrande nattvard är en nattvard där jag inte tar ansvar för den lokala kroppen. När vi äter och dricker och andra lider - då äter och dricker vi en dom över oss. 
 
En annan sorts sakramentalitet
 
Det är detta, menar jag, som den baptistiska nattvarden handlar om! Varför firades den endast i den lokala, döpta gemenskapen? Jo, för att nattvard innebär ansvarstagande. Jag kan inte fira nattvard med vem-som-helst, för jag kan inte ta ansvar för att vem-som-helst har det som den behöver, jag kan inte ta ansvar för vem-som-helsts andliga hälsa. Jag behöver känna den som jag firar nattvard med, och mer ändå - jag behöver vara förenad med den personen i Kristi kropp. Kristi kropp bör förstås lokalt, som det görs i t ex Korintherbrevet. En kropp är någorlunda sammanhållen i tid och rum, och den är konkret och synlig. Typ som en lokal gemenskap. På grund av detta firade baptister endast nattvard i sina egna sammanhang, där de kunde ta ansvar och där de var kropp.
 
Det som kom att hända i kyrkan under, framför allt, medeltiden var att fokus flyttades från den konkreta gemenskapen som Kristi kropp, till brödet och vinet som Kristi kropp. Nattvarden blev avgemenskapifierad och istället ägnades volymer på volymer åt frågan på vilket sätt brödet och vinet var Kristi kropp. Brödet och vinet var Jesus som åter presenterades för oss, ett sakrament. Jag vill inte utesluta detta, men jag tror inte att det är det primära i biblisk mening. (Ana)baptismen återupptäckte gemenskapsskatten. Det innebär att det primära sakramanetet till världen är församlingen. Detta är denna som förmedlar Kristi närvaro och kropp till världen. Det är genom gemenskapens liv och hur församlingen äter bröd och vin som Jesus blir synlig. Inte främst i brödet och vinet självt. Det innebär ett ansvar för alla delar i kroppen - vi bör äta nattvarden på ett sätt som speglar Kristi omsorg och ansvarstagande för oss. Nattvarden är en handling där den solidaritet som är Kristi liv blir synligt. Men det är ett liv som inte alla ännu har tagit emot, i dopet, och därför är det en skillnad mellan kyrka och värld. Alla kan inte äta på ett värdigt sätt.
 
Det som kom att hända inom svensk baptism var dels att det verkade intolerant att fira nattvard på detta sätt när Svenska kyrkan började dela ut nattvard till alla (mer eller mindre). Församlingen som konkret gemenskap naggades även i kanterna av indvidualism och teologisk disintegrering - vi glömde bort att nattvarden är gemenskap. Anledningen till att det finns en så fattig nattvardsteologi i frikyrkan är för att vi glömde vår egen sakramentalitet, församlingens sakramentalitet, och kom att fokusera på de historiska kyrkornas sakramentalitet. "På vilket sätt är Kristi kropp bröd och vin?" "eeeh, symboliskt kanske..?" Men det finns en egen, rikare nattvardsteologi att upptäcka, men vågar vi det? Eller har vi gått för långt i en annan riktning? ÄR det otidsenligt?
 
Är detta ett rimligt sätt att se på nattvarden? Är detta endast möjligt i katakomberna eller är det något som kan göras nu? Vad händer med ekumeniken i detta perspektiv?
 
 

Aten och Jerusalem - Den kompletta guiden till år två

Kategori: Kristen tro

 
Här ovan kan du se Aten och Jerusalems första oktober-till-oktobercykels gäster i kronologisk ordning. Klicka på en bild och se vilken intervju som döljer sig bakom dessa ansikten. Alla avsnitt finns givetvis på iTunes.
 
 
Böcker som diskuterats eller nämnts under året presenteras nedan. Någon kan möjligen vara glömd.
 
 
 
 
Övrigt tryckt material, namn inom parantes är inte nödvändigtvis författare utan i vilket avsnitt materialet omnämndes:
 
 
Bloggar, poddar, videos, musik som omtalats: 
Barnabasbloggen (Jonas Melin)
Stefan Swärds blogg (David Willgren)
Our stories untold (Rachel Halder)
Dead sexy-trailer (Rachel Halder)
Drew Harts sida (J. Denny Weaver)
Svarteskerm (Tobias Hadin)
Välta Tält (Tobias Hadin och Kristoffer Lignell)
Freestyle Christianty (Tobias Hadin och Kristoffer Lignell)
Alethia (Tobias Hadin och Kristoffer Lignell)
Från Sverige till himlen (Jonas Lundström)