Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Samvetsfrihet och civilreligion

Kategori: Kristen tro, Tankar

Återigen har frågan om samvetsfrihet för barnmorskor blossat upp i Sverige, och återigen intas de förutsägbara postionerna. Minoriteten som inte vill utföra abort hotar sjukvården och alla kvinnor. Och i en sorts dualism delas människor upp i onda (minoriteten) och goda (majoriteten), får och getter. 
 
Jag tror att många i Sverige, på grund av vår starka konformitet och ovilja till konflikter, inte har någon direkt erfarehet av att vara i minoritet, särskilt inte i en etisk minoritet. Så jag tänkte reflektera över dessa frågor från en mer historisk frikyrklig vinkel, en religiös och etisk minoritet i Sverige. När jag skriver minoritet menar jag inte förtryckt eller förfördelad. Och låt ingen tro att jag känner mig förtryckt, det vore superförmätet av mig att säga så!
 
Om vi läser kyrkohistoria, som t ex den som Gunnar Westin skrivit, ser vi snart att detta med brist på samvetsfrihet inte alls är ett särskilt nytt fenomen. Tvärtom är det en ganska vanligt förekommande problem inom den europeiska frikyrkligheten. Det var t ex vanligt, både i Sverige och i England, att den som vill ha en viss statlig tjänst var tvungen att överge sin religion och bekänna sig till majoritetstron. De som argumenterade för denna ordning tyckte alls inte att det var märkligt, det fanns nämligen en civilreligion, ett sammanhållande kitt i samhället. Den som ville jobba i det offentliga fick inte gå emot detta sammanhållande kitt för då riskerade hela samhället att rasa samman. Valet var alltså: ge upp din tro, eller kör över ditt samvete. Detta kan verkar märkligt för oss, men kanske skulle det kunna liknas med att vårt sammanhållande kitt är bekännelsen till demokrati, och vi anser det omöjligt för någon som inte bekänner sig till detta att vara en lärare, det ingår nämligen i värdegrunden i skolan. Varför kan det inte finnas en diktaturkramande lärare? Jo, för hela vårt samhälle bygger på idén om demokrati, om andra åsikter börjar sippra sig in i klassrummen och i det offentliga, kommer det, likt fukt i väggen, få allt att rasa samman. På samma sätt kunde t ex filosofen Hegel hävda, trots att han inte var särskilt religiös och inte trodde på någon annan Gud än folket, att det var nödvändigt att bekänna sig till protestantismen för att få vara medborgare i en protestanstisk stat, ty religionen, om än urvattnad, tillhörde cementen i statens mur. Det som fick människan att upptäcka sig själv. Därför fick inte heller judar, kväkare eller anabaptister bli medborgare i hans idealstat.
 
För inte så länge sedan slängdes unga pojkar i fängelse för att de vapenvägrade, även de var frikyrkliga. Varför? För att försvaret och plikten är en viktig kitt som försvarar samhället, förr.
 
Varför är rekationerna så starka inför detta med samvetsfrihet? Retoriken är verkligen den av att om denna samvetsfråga tillåts kommer hela samhället (åtminstone sjukvården) rasa samman. Jag tror att det har att göra med att frågan, instinktivt, igenkänns som ett angrepp på vår tids civilreligion, den berättelse som håller samman vårt samhälle. Det svenska samhället är präglat av en speciell sorts individualism. Det är en individualism där, för att vi ska kunna älska varandra fritt, inte ska finnas något beroendeställning mellan olika individer. T ex så ska man inte ingå äktenskap för att klara sig bättre ekonomiskt, för det skulle sätta oss i beroendeställning till varandra. Idealet är istället att individerna ska kunna klara sig själva (med statens hjälp), och sedan ingå ett frivilligt, symmetriskt kontrakt. Det ska inte finnas något som binder oss samma förutom ömsesidiga val. Som moderna människor är vi också präglade av det som filosofen Charles Taylor kallar för ett "buffrat jag". Jag som individ kan dels ta ut avstånd mot resten av världen och mitt sociala sammanhang, jag har en buffert eller en liten mur mot det, som gör att jag uppfattar mig som en individ och inte som en gruppvarelse. Men individen har också en buffer gentemot sin egen kropp. Jag är inte min kropp, istället är jaget skyddat någon annastans. Vi kan därför tala om att kroppen inte är "jag", den är något annat än "jag" - ett redskap för "jag" som "jag" har distans till och kan använda för att förverkliga mig själv. Det finns alltid något djupt inom oss, som ingen kan nå och det är vårt skyddade, buffrade jag. 
 
Det som är besvärligt med graviditeter, är att det hotar denna förståelse. Någon/något som kvinnan inte ingått ett fritt symmetriskt kontrakt med flyttar in i hennes kropp, någon/något som befinner sig i beroendeställning till henne och världen utanför fostervattnet. Vi är tränade att ta ut en viss distans till varandra, t ex pappor som inte tycker att fostret är deras ansvar och lätt kan sticka därifrån, pappan har ju heller inte valt att bli pappa, han har inte gått in i ett kontrakt, så varför skulle han bry sig? Vi kan även lätt kan ta ut distans till vår kropp, graviditeten är inget jag valt, och det är något som potentiellt känns som ett angrepp på mitt "jag" - det djupt inom mig, skiljt från min kropp som egentligen är "jag". Abort blir därför mindre problematiskt, även om det självklart kan vara ett trauma, och något som känns jobbigt att behöva genomföra. 
 
Samvetsfrihet kommer inte att rasera sjukvården eller ens göra det svårare för kvinnor att få sin abort. Det som det gör är något mycket värre. Det ifrågasättet vår civilreligon, vårt sätt att förtstå världen och varandra. Det kitt som håller ihop oss. Det kommer en hotande etisk minoritet med, möjligen, en annan grundsyn på människan och livet. Några som ifrågasätter om vi inte möjligen måste ta ansvar för det som vi gjorde när vi inte visste vad vi gjorde, några som verkar hota bilden av den fria självständiga människan som fritt ingår i kontrakt. Och därför är detta en känslig fråga. 
 
 Att leva i ett samhälle med verklig mångfald är svårt! Det är svårt att dela det med några med en annan grundsyn på saker. Det är något som kräver arbete! Det kommer att finnas poliser med hijab, det kommer kanske att behöva finnas samvetsfrihet. Det kommer att behöva finnas halalmat. Men det är ju det vi säger att vi vill ha: ett mångkulturellt samhälle. Så kanske vi ändå måste börja - även om vi i Sverige inte har någon vana av det.
 
Jag vill gärna höra din åsikt. Har jag fel? Vad har jag missat?
 
 

"Är du liberal eller konservativ?"

Kategori: Kristen tro

"Du är väl inte liberal, va?" Jag fick den frågan för ett tag sedan. Den sas i en viss förhörande ton. Med frågan menas inte om jag var medlem i Folkparitet eller skrev för Timbro utan om jag var en liberal kristen. En liberal kristen tar inte Bibeln på allvar. En konservativ gör det. Är jag konservativ eller liberal? Det är en binär fråga. Etta eller nolla.
 
Jag gillar inte de här kategorierna. Det första man kan anmärka på denna uppdelning är att den, enligt min mening, inte håller sig inom ramarna för ett kristet spårkbruk. Orden liberal och konservativ är inte begrepp du hittar i Bibeln, och det är ord som är laddade med en politsk-ideologisk bakgrund. Detta märks också av i vad man förväntar sig att en liberal och en konservativ kristen faktiskt ska tycka. 
 
En konservativ kristen tenderar att sätta familjen högt, försvara traditionella värden, vara tveksam mot samtiden, gärna tala i kategorier som "nationer" och hur deras relation med Gud är. Och, i alla fall vad jag sett, inte ha några problem med tanken på ett starkt försvar och en vapenexport.
 
Jag skulle vilja hävda att flera av dessa värden inte är särskilt kristna. Istället avspeglar de en konservativ politisk idé som man sedan använder Bibeln som en bioduk som man kan projicera sina ideal på. För att ta ett exempel: är det verkligen så att den kristna kyrkans ansvar att få "världen", dvs de som ännu inte tror på Kristus, att leva på ett kristet sätt utan den helige Ande? Går det ens? Ska vi lagstifta fram den heliga Andes verk? Sverige är inte Guds folk. Det är kyrkans uppdrag att leva kristet, inte världens. Jag är ingen familjehatare men relativiserar inte Jesus familjens betydelse en hel del i ett samhälle med starka familjeband (Mark 3:31-35)? Här kan vi tydligt se hur konservativ ideologi och värderingar från ett tidigare förment kristet Europa har målats över med lätt biblisk fernissa. Konservativ ideologi handlar inte om att ära Gud utan om att skapa starkt sammanhållna nationalstater. 
 
Liberal är å andra sidan ett frigörelseprojekt. Det hadlar om att skapa fria individer som får göra som de vill, under statens skyddande hägn och med ont hotande öga mot alla utomstående fiender som möjligen skulle kunna tänkas hota friheten. Krig i frihetens namn har vi en del erfarenhet av under 2000-talet.
 
Traditionellt sätt har för starka religiösa anspråk varit hotande för den liberala nationalstaten, därför vill t ex Liberalerna förbjuda religiösa friskolor. Överlag ska religion relegeras till en privat sfär, där den inte kan störa de verkligt viktiga saker som pågår i det offentliga rummet. Detta verkar för mig gå stick i stäv med det ganska grundläggande kristna påståendet "Jesus är Herre". Det vill säga den som har anspråk på hela våra liv. Frigörelseprojektet kanske heller inte går ihop med tron att befrielse finns i att gå in under Kristi ok - inte genom gränslöst självbestämmande. För att inte nämna att den liberala nationalstaten är ytterst våldsam. Obama, den trevlige presidenten, avrättade mängder av människor med drönare (de flesta civilia) i frihetens namn. Den klassika liberala kristendomen har använts för att relegera kristen tro till det privata, och ofta använts som något som gett legitmitet åt den dominerande ordningen. Det var t ex många liberala teologer som stöttade den tyske kejsaren krigspolitik under första världskriget. 
 
Kort sagt, ingen av dessa termer är särskilt bra. Dessutom används de ofta som vapen för att slå ner på motståndare. "Liberal" är ett skällsord i "konservativa" kyrkor och används som skällsord, utan att bemöta argument. På liknande sätt kan jag tänka mig att ordet "konservativ" används i liberala kretsar.
 
Jag föredrar att kalla mig kristen.

En nederlagets andlighet

Kategori: Anton, Kristen tro

När det kommer till sport finns det inget som jag är så bra på som att förlora. Den stora delen av min karriär som glesbygdsfotbollsspelare gick åt till att förlora, ofta med ganska stora siffor (men inte med lika stora siffror som min syster vars fotbollslag som vid ett tillfälle förlorade med 36-0). Våra ständiga nederlag har gjort mig till en god förlorare, som med viss resignation och (kanske) viss ödmjukhet går in för det oundvikliga nederlaget. Men det har också kanske gjort mig till någon som verkligen (för mycket) njuter av segerns sötma.
 
Om jag någon gång skulle vara med om att starta upp en kommunitet eller en församlingsplantering så tänker jag att någon av följande böcker skulle vara nödvändig läsning för alla som ville haka på:
 
  • Drömmen om Elim av Vibeke Olsson. 
  • Tystanden av Shusako Endo
  • Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer.
Det som alla på något sätt har gemensamt är nederlaget. I Drömmen om Elim skildras en varm, radikal kristen gemenskap som sakta går sitt öde till mötes. Dopgraven fylls sällan och de ekonomiska hoten växer samtidigt som gemenskapen på olika sätt sviktar under sin egen vikt. Men trots allt finns här den Gud med som utväljer det som "inte finns till". Tystnaden skildrar två hjältemodiga jesuitmissionärer som reser till det kristendomsfientliga Japan, under 1600-talet. Där kristna dödas som flugor och tvingas kliva på bilder av Jesus och ropa att Maria är en hora, som ett tecken på att de avsvärjer sig tron. Trots goda intentioner upptäcker de båda missionärerna hur de mer och mer blir en börda för de hemliga kristna, och själva klimaxet i berättelsen kan just läsas som nåd genom misslyckande. Ett sätt att lära känna Kristus i misslyckandet. Liv i gemenskap handlar till stor del om risken med gemenskap, hur lätt det är att inte älska människor som de är, utan istället älska sin idealbild av gemenskapen. Hur lätt det är att förstöra en gemenskap genom att älska sina idéer mer än människor av kött och blod. Med eftertryck skriver Bonhoeffer att Gud hatar de religiösa drömmerierna.
 
Kort sagt handlar böckerna om nederlag eller risken för nedlerlag. Överlag tänker jag att vi i frikyrkan behöver utveckla mer av en teologi och andlighet som kretsar nederlag, om vad det innebär att förlora. Att inte vara en växande församling, att misslyckas med sin vision - att dö. Alltför ofta försöker vi peppa oss själva med glada historier samtidigt som församlingar läggs ner som frön i backen. Ett sätt att förklara detta, i kyrkan, är att på krönikeboksmanér försöka hitta vad som underlåtits att göras, vad som är misslyckandet och synden. Allt från att inte vara relvant, till inte tillräckligt historisk eller för liberal kan användas som förklaringsmodeller till varför vi dör. Församlingar besegrades för att de förtjänade att besegras. Det som böckerna jag listade ovan hjälper oss att inse är även fromma människor med goda intentioner kan misslyckas. Att nederlaget är en verklighet i våra liv, och att det inte alltid är brist på vigör och övertygelse som gör att vi går nederlaget till mötes.
 
Historien om Johannes Döparen är på många sätt en historia om misslyckande. Han dör ensam i fängelset, halshuggen av makten. Historien om Jesus kan också ses som en historia om misslyckande, det är en berättelse om att bli övergiven av sina närmaste, att gå från hjälte till brottsling och att dö med ett hjärtskärande, övergivet skri. Men det är just i dessa omständigheter som Gud arbetar. Fröet som läggs ner i marken och dör är det som ger världen liv. Kanske behöver vi som församlingar mer utveckla en andlighet som kan liknas vid ett förlorande fotbollslag, att ständigt gå till sina matcher, göra sin träning trots att sällan eller aldrig något vinnande resultat kommer att komma ut ur det. Ett sorts liv där man läggs ner i jorden med en sorts hoppfull resignation om att Gud kommer att utvinna något utav det som ser ut att  vara förött och renskrapat; istället för att försöka hitta vinnande genvägar i en svår tid och till varje pris undvika nederlagets pinsamma död.
 
Det är dock inte ett evigt nederlag, för Gud utväljer just det förlorande, det svaga för att göra slut på det som finns till. Det finns en uppståndelse efter döden, det finns en seger över tomheten, men kanske vi inte kommer se den nu. Kanske kommer många av oss att först senare se vad Gud utvunnit ur våra liv - då kommer vi få sjunga segertoner. Men just nu sjunger vi nederlagstoner - sånger för oss som kämpar en långsam kamp mot döden, en sång för oss som sakta viker ner oss men fortsätter att bekänna oss till Kristus. En sång för oss som likt frälsaren kippar efter andan och endast har den Gud som kan göra något av inget att hoppas på.
 
"Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till." 1 Kor 1:27-28