Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Martin Buber: Den som inte kan säga Du kan inte tjäna Gud.

Kategori: Tankar

Martin Buber (1878-1965) var en judisk filosof. Buber menar att det finns två grundord, inställningar, som en människa kan ha till sin omvärld. Det första är Jag-Du. Det innebär att träda in i en relation av ömsesidighet, där Duet är något som jag tar in som en helhet, något som formar mig, och något som får mig att se världen genom Duet, som kan vara en människa eller något annat. Jag-Det är den andra relationen. Då ser Jag saker som Det, som ting som kan klassficieras genom vissa egenskaper och dessa egenskaper kan jag använda för egen fördel. Jag-det är en relation som kan vara både till en människa eller något annat. 

 
En modern filosof menar, att en människa nödvändigtvis tror aningen på Gud eller på "avgudar", det betyder på något slag av ändligt gott - sin nation, sin konst, makten, vetandet, penningförvärvet, "det ständigt nya erövrandet av en kvinna" - något som blivit henne till ett absolut värde och har ställt sig mellan henne och Gud. Man skulle bara behöva påvisa för henne det villkorsbundna i detta goda, "krossa" avgudarna, och den avledda religiösa akten skulle av sig själv återvända till sitt rätta föremål.
 
Denna uppfattning förutsätter, att människans förhållande till det av henne "avgudade" ändliga goda till sitt väsen skulle vara lika förhållandet till Gud och skilja sig bara när det gäller föremålet; ty bara om så vore fallet, kunde det blotta ersättandet av det felaktiga föremålet med det rätta rädda den som går fel. Men en människas förhållande till det "särskilda något", som bemäktigar sig den högsta värdepostionen i hennes liv och tränger undan evigheten, är ständigt inriktat på att lära länna och begagna ett Det, ett ting, ett njutningsobjekt. Ty endast detta förhållande kan stänga utblicken mot Gud: på grund av det-världens ogenomtränglighet; den Du-sägande relationen öppnar den ständigt på nytt. Den som behärskas av den avgud han vill vinna, äga och behålla, den som är besatt av vilja att besitta, har ingen annan väg till Gud än omvändelsen, vilken betyder en förändring inte endast av målet utan själva beskaffenheten i hans rörelse. Man botar en som är besatt i det man väcker och uppfostrar honom till förbundenhet, inte därigenom att man leder över hans besatt på Gud. Om någon förblir i besatthetens sinnesbeskaffenhet, vad betyder det då, att han inte längre anropar namnet på en demon eller på en varelse som vanställs till något demoniskt för honom, utan istället anropar Gud? Det betyder att han numera hädar. Det är en hädelse, när någon, efter det att hans avgud störtat ner bakom altaret, vill erbjuda Gud det oheliga offer som staplats upp på detta vanhelgade altare.
 
Den som älskar en kvinna på det sättet, att han gör hennes liv närvarande i sitt eget, får erfara, att Duet i hennes ögon låter honom skåda in i en stråle av det eviga Duet. Men den som har begär efter "ständigt nya erövringar" - för hans begär vill ni hålla fram en fantom av den Evige? Den som tjänar sitt folk i det omätliga ödets stund - om han är villig att ge sig själv åt det, då tjänar han Gud. Men den för vilken nationen är en avgud, till vars tjänst han brukar allt, därför att han i dess bild dyrkar sin egen - menar ni, att ni bara behöver väcka avsmak för detta hos honom, så skulle han skåda sanningen? Och vad skulle det betyda, att någon behandlade till och med pengar, den förkroppsligade livlösheten, "som vore de Gud"? Vad har vällusten i att roffa åt sig och bevaka sina skatter gemensamt med glädjen i den Närvarandes närvaro? Kan mammonsträlen säga Du till pengarna? Och vad skall han ta sig till med Gud, om han inte har förmågan att säga Du? Han kan inte tjäna två herrar - inte heller den ene efter den andre; han måste först lära sig att tjäna på ett annat sätt. 
 
Den genom utbyte av föremål omvände "äger" nu ett fantom, som han kallar Gud. Men Gud, den eviga Närvaron, låter sig inte ägas. Ve den besatte, som menar sig besitta Gud!
 
 
 
 
 

Jacques Ellul: Det finns inga ändamål, bara medel

Kategori: Kristen tro

Jacques Ellul (1912-1994) var en fransk sociolog, filosof och teolog
----------------------------------------
Det första viktiga faktum vi kan lägga märke till i vår kultur är att allt blivit "medel". Det finns inte längre något "ändamål", ty vi vet inte vart vi är på väg. Vi har glömt våra gemensamma ändamål och vi har storslagna medel: vi sätter stora apparater i rullning bara för att nå... ingenstans. Ändamålet (och med det menar jag samtidens gemensamma ändamål, ty individer kan fortfarande ha sina egna ändamål som att lyckas i en tävling eller få höge lön osv) har suddats ut av medlen. Därför har människan som brukade vara ändamålet för hela det humanistiska "medelsystemet" och som fortfarande framhålls som ett "ändamål" i politiska tal, själv blivit "medlet" för just de medel som skulle tjäna henne. Det gäller bland annat ekonomin och staten. För att ekonomin ska fungera bra, underkastar sig människan kraven från en ekonomisk mekanism, blir en producent med hela sin varelse och ställer alla sina krafter till produktionens förfogande. Hon blir en lydig konsument. Med slutna ögon sväljer hon allt ekonomin stoppar i munnen på henne. I full förvissning om att vi sörjer för människans högsta lycka, gör vi henne till ett redskap för dessa moderna gudar, som är våra "medel".
 
[...]
 
Visserligen talar vi ännu om "lycka", "frihet"  och "rättvisa", men ingen har längre någon uppfattning om deras betydelse eller vad som är förutsättningen för dem. De här tomma fraserna används bara för att man ska kunna vidta åtgärder, som inte står i rimliga proportioner till illusionerna. Dessa ändamål, som blivit självskrivna i människans medvetande och i hennes tankar, har inte längre förmågan att forma något nytt: de är inte längre kreativa. De är döda illusioner och falska kulisser. De är omöjligt att längre ta dem på allvar, och ingen skulle vilja dö för dem. En människa är beredd att dö för sitt eget välbefinnande eller för att hon själv redan blivit ett medel: för ett parti, en nation eller en samhällsklass. Som ett medel kastas hon ut i drabbningen som utkämpas utan något ändamål. En soldats hjältemod i krig eller en arbetares i strejk är egentligen hjältemodet hos ett medel som inte vet vart det är på väg.
 
[...]
 
Vad som i vår tid egentligen rättfärdigar medlen är medlen själva. I vår tid är nämligen allt som "lyckas", allt som fungerar och allt som är effektivt också rättfärdigt.
 
[...]
 
Det första vi måste komma ihåg är att för kristna finns det ingen skillnad mellan ändamålet och medlen. De är en grekisk etikuppfattning som har orsakat den här splittringen. Den utgångspunkt vi borde ha är att i Guds verk är ändamålen och medlen identiska. När därför Jesus Kristus är närvarande har himmelriket kommit nära. Den formeln uttrycker mycket exakt förhållandet mellan ändamålet och medlen. Jesus Kristus uppträder i sitt människoblivande som Guds medel till människornas frälsning och för att Guds rike ska upprättas. Men där Jesus Kristus är finns också samtidigt denna frälsning och detta rike. 
 
Den situationen är med andra ord den rakt motsatta mot vårt nuläge som vi har beskrivt det. Medan vår kultur låter medlen uppsluka ändamålet, uppträder medlen i Guds handlande bara som ändamålets förverkligande närvaro.
 
[...]
 
Därför är detta att leva, med allt vad det innebär, det revolutionära handlingsprogrammet framför andra. Samtidigt utgör det lösningen på problemet med ändamålet och medeln. I en kultur som tappat bort livets mening är det värdefullaste en kristen kan göra helt enkelt att leva. Ur trons perspektiv har livet en utomordentligt explosiv kraft. Vi är inte medvetena om det, eftersom vi bara tror på "effektivitet", och livet är inte effektivt. Men det är bara detta liv som kan krossa vår samtids illusioner genom att visa hur totalt maktlöst det mekaniska synsättet är.
 
Som sammanfattning vill jag påminna dig om att när jag talar om "livet", tänker jag inte på någon esoterisk mysticism eller högflygande filosofisk teori. Jag menar helt enkelt den helige Andes verk i oss, sådant det kommer till uttryck i själva det liv vi lever, genom våra ord, våra vanor och våra beslut. Därför är det vi behöver återupptäcka just allt vad vad ett fullödigt personligt liv betyder för en människa som står med båda fötterna på jorden mitt i verkligheten och som upptäcker sin nästa, eftersom hon själv blivit funnen av Gud. Den helige Andes mäktiga närvaro visar att Gud har verkat. Vi känner oss förvirrade då vi inte är riktigt säkra på hur vägen ska se ut framöver, eftersom det inte längre beror på oss. Ändamålet liksom medlen har tagits ifrån oss. Vi tvekar när vi ser på vägen som öppnar sig framför oss och vi kan inte skönja dess slut. Vi har bara en säkerhet, och de är löftet som vi har fått och som Gud står som garant för: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta tillfalla er." (Matt 6:33)  
 
- Utdrag ur Guds närvaro i modern tid (1948)
--------------------------------------------------------------
 
För en video där Ellul förklarar mer, se här.
 
 
 

Emil Brunner: Gud "finns" inte för den nyfikne

Kategori: Kristen tro

Emil Brunner (1889-1966) var en schweitzisk teolog, som gjorde sig känd som en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas neo-ortodoxi.
 
---------------------------------------------
Finns det en Gud?
 
På en sådan fråga kan man endast svara som den grekiske vise, som av nyfikna människor tillfrågades om Gud: han teg ihärdigt. Det är det enda svaret på nyfikenhetens fråga: finns det månne en Gud, jag undrar just, om det finns någon eller ej? Kanske borde man svara en sådan frågare: nej, "det finns" ingen Gud. "Det finns" ett Himalaja, "det finns" en planet som heter Uranus, "det finns" ett ämne som kallas radium, kort sagt, alla de ting "finnas", som ett konversationslexikon ger upplysning om. Men "det finns" ingen Gud. D.v.s. för den nyfikne frågaren finns ingen Gud. Gud är intet vetenskapligt objekt, som vi kunna införliva med vårt vetandes innehåll, så som man klistrar ett sällsynt frimäke på ett bestämt ställe i albumet: där sitter det, det vackraste, det dyrbaraste av alla! Gud är inte något i världen, den största varelsen, den störste invånaren i världen. Gud är inte i världen, utan världen är i Gud.
 
Om man på vår fråga skulle svara: ja, "det finns" en Gud, så skulle vi bli ett misstag rikare, nämligen att Gud är något bland det som "finns". Det är just vad han inte är, om han verkligen är Gud. Gud är aldrig något bredvid någon annan, något bland annat. Man kan aldrig nämna honom tillsammans med annat. Planeter och berg och grundämnen äro kunskapsföremål. Gud är intet kunskapsföremål. Ty det är Guds förtjänst, att det överhuvud finns något att veta. Utan Gud funnes överhuvud taget ingenting, utan Gud kunde man inte veta någonting. Man kan blott veta något därför att Gud är till. Man kan blott fråga efter Gud, därför att Gud redan står bakom frågan.
 
 
Om man verkligen frågar efter Gud, icke nyfiket som en andlig frimärkessamlare, utan bekymrat, i sitt hjärtas nöd, i ångest - det kunde ju hända att det inte finns någon Gud, och då, ja, då vore ju allt förgäves, livet en enda stor meningslöshet - om man frågar så efter Gud, liksom en man som frågar läkaren: säg mig, får min hustru leva, eller kommer hon dö? - om man frågar så efter Gud, då vet man egentligen redan, att Gud lever. Man skulle inte kunna fråga så efter Gud, utan att redan veta om Gud. Vi vilja, att det skall finnas en Gud, därför att allt annars vore meningslöst.
 
Se, vårt hjärta vet skillnaden mellan meningsfullt och meningslöst. Det vet, att det meningsfulla och inte det meningslösa har rätt. Vårt hjärta känner redan Gud. Vi vilja, att det skall finnas en Gud, därför att det onda annars inte vore ont och det goda gott, utan allt kom på ett ut - då veta vi ju redan att Gud finns, ty vi veta, att gott och ont inte får vara detsamma. Den som till äventyrs tvivlar på Guds tillvaro, emedan det finns så mycket ont i världen, märker inte, att han just därigenom tror på Gud. Ty att rätten har rätt och inte orätten, är ju ingenting annat än att det finns en Gud. Eftersom vårt hjärta känner Gud, protesterar det mot det onda. När vi frågar efter Gud, står Gud redan bakom oss och åstadkommer, att vi kunna fråga.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Här finns Anders och Måns svar: