När Per Nuder kallade fyrtiotalisterna för "ett köttberg" som resten av svenskarna skulle tvingas försörja var det då bara en olycklig formulering eller visar det på samhällets inbyggda förakt för de som inte är lönsamma?

Jag börjar misstänka att vi i nuläget lär oss, blir lärda, att förakta de som inte är lönsamma kuggar i konsumtionsmaskineriet. Den här tanken väcktes när jag ätandes en köttbulls och äggmacka fick höra den skämtsamma kommentaren att foster inte har något värde "eftersom de inte har någon del i samhällsapparaten."

Det fick mig att tänka att det kanske är så att vi lär oss att inte älska de som inte bidrar tillräckligt mycket. Föraktet för invandraren  kanske till stor del beror på att de inte är lönsamma. De tar bidrag och är helt enkelt inte lönsamma att hysa i vårt land och har inte så stor del i konsumtionsmaskineriet. Den här retoriken är mest uppenbar hos t ex Sverigedemokrater. Men även hos de respektabla partierna så kan man nästan ana en underton av nit över att få invandrarna lönsamma, att sätta dem i arbete så att de kan konsumera och hålla den ekonmiska ödesguden nöjd.

Pensionärer föraktas som svaga, ålderdomliga. De handlar inte mycket och är överlag bara "ett köttberg" som ska försörjas. Dessutom påminner de oss om åldrandet och stör därför illusionen om att man kan köpa sig evig ungdom.

Till slut, barn och foster. Min tanke är, och den får ni gärna kritisera, att barn först och främst uppskattas för vad de ska bli. "De är vår framtid". Och inte vilka de är. Nu är de bara bördor som ska forslas fram mot vuxenlivets lönsamhet i hög hastighet. Samhäller uppmanar oss kanske inte ens att älska våra barn för dem de är.

I Gamla testamentet betonar Gud ständigt att han älskar "den faderslösa, invandraren och änkan". De som i dåtidens samhälle inte var ekonmiskt lönsamma utan utslagna. Jesu umgås på samma sätt med spetälska och handikappade, de som var utanför samhällsgemenskapen och inte lönsamma.

Låt oss lära oss från dem.

Och med en bild från bloggens glansdagar, då den främst behandlade min resa till Mongoliet.

En text jag skrev förra året finns återigen att läsa fast nu här:

1) Att säga så privatiserar lätt tron. Tron blir något som bara handlar om Jesus och mig, och våran ömsesidiga relation. "....EN relation." Den kristna tron innefattar inte bara en relation, den innefattar ett nytt folk, kyrkan och ett nytt sätt att förhålla sig till andra människor. Min relation med Jesus påverkar alla mina andra relationer. Att då säga att kristen tro är EN realtion blir lätt fattigt. Ordet religion har den fördelen att den visar på ett större nätverk, religion är inget privatiserat och enbart andligt utan nåt som sker i kontakt med andra människor. det bästa sättet att bryta med orättvisa strukturer, är nya strukturer. Det kan den kristna religionen göra, men inte som individualiserad spiritualitet.

2) Det är ett billigt och föga övertygande sätt att fly från religionskritik. Genom att slå ner på religion i allmänhet hoppas man få lite cudos hos ateister/agnostiker. Dessutom svartmålar man religiösa människor som ondskefulla på ett onödigt sätt.

3) Att säga att något är en religion behöver inte automatiskt betyda att det är en osanning. Vilket man antyder när man säger ovanstående. En religion (som kristen tro) kan ju faktiskt vara sann, god och leda till förnyade människor. I förlägningen så diskvalficerar man allting förutom den privata uppfattningen och erfarenheten av Gud som vägar till kunskap om honom genom att basha "den organiserade religionen".

4) Kristen tro har alla yttre karaktärsdrag av religion, att vi blir förändrade av den helige Ande på insidan och får en vilja att följa Guds bud är ingen kriterie för att inte kalla det för religion.

5) När man säger detta (inte specifikt i det här videoklippet) tonar man gärna ner de etiska aspekterna av kristen tro. Gud blir en snäll man som hjälper mig att lyckas i mitt liv, för vi har en relation. Men kristen tro handlar till stor del om att följa Kristi exempel och lyda Gud och att forma sitt liv efter hans ord. Men detta sker inte av tvång, utan av kärlek:

"For it is written: those who belive will obey God out of love. And again: those who fear God will seek to please Him and keep His commandments. For the Spirit promised by God to those who fear Him is not a timid and slavish one, but a childlike, enthusiastic, free and willing Spirit, through whom we cry to God the Father with faith and trust."

Innan det så skulle jag vilja ge en liten uppmaning så här i början av det nya året.

Hur ofta klagar vi inte över att vi sitter fast i ekorrhjulet? Hur lite tid spenderar vi inte på det vi egentligen tycker är viktigt? Och varför egentligen? För att arbeta, för att tjäna mer pengar.

Och varför egentligen? Ja, varför? För att kunna köpa prylar som vi inte behöver, allt för ofta.

Kristna församlingar går under eftersom alla medlemmar är upptagna, och trötta. Barn växer upp på dagis, och träffar allt mer sällan sina föräldrar. Och varför? Föräldrarna är så vansinnigt upptagna med arbeta. (självklart kan ju singelmammor behöva arbeta mycket för att få ihop det, det är inte det jag pratar om)

Och hela tiden så finns det en oehört enkel lösning: arbeta mindre.

De flesta av oss har råd med det, om vi genomskådar ett samhälle som försöker forma oss till nyttiga idioter i ett konsumtionsmakineri. Arbeta mindre, engagera dig för någonting som du verkligen bryr dig om istället.

Arbeta mindre, och spendera tid med dina barn om du har sådana.

Det finns inget som är mer revolutionärt och samhällsomstörtande i den här världen, än att arbeta mindre. Det är jag övertygad om.

Det, bortskämmning, borde jag väl rimligvis fått nog av efter den här helgen? Lite extra komiskt tyckte jag att det var eftersom jag fick det här meddelandet idag, annandag jul, den dag då vi firar martyrerna. De som valde att inte skämma bort sig själva, utan istället valde att förbli trogna mot sin övertygelse och sin tro hellre än att få fortsätta leva.

Här kommer historien om min personliga favorit Dirk Willems, var snäll och se på den:

Och slutligen det här: http://svtplay.se/v/2597275/korrespondenterna/del_10_av_10__forfoljda_kristna

Som är lite mer nutidsorienterat än det jag visat hittills. Bra jobbat SVT!

2 Krön 7:1-3

När Gud kommer till jorden så märker man det. Han är en obetvinglig kraft, en förtärande eld. Något som är så heligt att det är farligt att komma nära det.

Man kan följa Guds ord men man kan inte följa Gud. Man kan lyda hans befallningar, men inte höra hans röst.

Men så tar Gud sin boning mitt ibland oss, han blir som en av oss. Han föds in i fattigdom, han gör sig själv följbar. Han låter oss få höra hans röst, först jollrar den sedan förkunnar den. Han tältar mitt ibland oss. Och helt plötsligt öppnas vägen till Gud för alltid. Gud är nära, vi har sett honom. Känt honom med våra egna händer. Han var hjälplös som vi, han hungrade som vi. Och  han ropade: följ mig

"Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste."

Jes 9:6

Nu ska jag vara hemma och äta skinka (kontroversiellt) och vila upp mig .

Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.” (Luk 1:46-55)

 

Då var det då fjärde och sista advent. Om en vecka är det jul och då sker det stora som vi väntat på under dessa veckor – Gud, skaparen själv, blir människa och föds till denna värld för vår frälsnings skull. Men vad vore detta utan Maria? Denna unga kvinna som överlämnade sig själv till Guds förfogande och världens frälsning.

 

Vår tro lever av förebilderna och förebedjarna. Främst av dem alla är kanske Maria. För genom hennes ja vid Guds besök vänder hela historien. Gud blir människa, växer i Marias kropp, lever genom henne och föds av henne. Hon offrar allt hon känner, hela hennes trygghet för övertygelsen att Gud kommer att rädda världen. Genom hennes ja bryter ljuset in världen för att ljuset skall lysa där mörker nu råder.

 

Man råder inte över tidpunkten för Guds besök. Han kommer oanmäld, som den oväntade gästen. Men alltid i rätt tid. Det enda man råder över är sitt svar på Guds besök. Och min önskan är det ska lyda som Marias ”låt det ske med mig som du har sagt”. Att Guds besök ska utmynna i ett tydligt ja. Till en början kan vi inte ana vad vår väg innebär. Men tiden för Guds besök kommer; tiden då vägen klarnar. Den väg vi inte själva har valt, men som har valt oss.

 

Orsaken till Marias lovsång, som vi precis har läst, är att Gud har benådat henne med ett sådant barn. Att Gud har vänt sin blick till henne. Maria är en förebild framförallt för sin rena tillit till Guds löfte och sin överlåtelse till Guds vilja. Och samma lovsång bör stiga från våra hjärtan när Guds blick möter oss, när Gud kommer oss till möte. I vår kultur är människovärdet ofta knutet till prestation och arbete. Marias livshållning uttrycker en motsats till detta. Hon åstadkommer ingenting i sig själv, hon tar inte åt sig äran, hon är inte själv i centrum. Maria samlar inte människor till sig själv, hon samlar dem till Kristus. Hon puttar mänskligheten mot Gud och pekar ständigt på Kristus. Hon hyser en oändlig och obändig tillit till den som gett löftet om Jesus, gudasonen. Genom sin tillit och överlåtelse äger Maria en inre styrka. Hon utmanar vår tids effektivisering och ytlighetens gissel och visar på en grundhållning där människan är mottagande, men inte passiv. Hon lever av att bejaka Guds nåd. Och när hon bejakar Guds nåd och vilja föds en sång som fördriver all rädsla och skam och som hon sjunger med kraft och styrka, så som profeterna har sagt. ”Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säd till Juda städer: Er gud kommer! Herren Gud kommer i all sin styrka, han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.” (Jes 40:9-11)

 

Så låt oss denna sista vecka bereda plats, såsom Maria gav plats, för Jesus Kristus så att han på nytt och återigen kan födas i våra hjärtan och där ta sin boning. Låt oss brista ut i den lovsång som Maria sjöng när hennes hjärta svämmade över av Guds påtagliga och fysiska närvaro genom Den Helige Anden. Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare för han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Nu tänkte jag skriva om någonting som återigen kan uppfattas på det sättet.

Jag är en människa som är behäftad med diverse olika fel och karaktärssvagheter, vi behöver inte gå in på vilka de är. Vissa känner så gott som alla som någon gång har träffat mig till och vissa känner bara jag, Gud och några få andra till (och ytterligare några kan jag inte ens se själv). När det kommer till att lysa upp de mörka vrår som inom mig är tänkte jag länge att ökad stränghet mot mig själv var det bästa botemedlet. Att tvinga mig själv att lysa upp dessa mörka vrår. Det var oerhört utmattande och frustrerande eftersom det inte fungerade.

Det jag istället har upptäckt vara det bästa botemedlet, det som kastar sin starka strålkastare in i mina mörka vrår är istället, och här kommer det banala in: kärleken. När jag älskar Gud och människor mer och vänder bort fokuset från mig själv är det som om mina mörka vrår krymper ihop, ibland långsamt ibland oerhört snabbt. Mitt eget slit och släp hjälper så oerhört lite jämfört med detta att jag skulle vilja kora den här "upptäckten", man får ständigt återupptäcka den, för den viktigaste jag gjort under det här snart gångna året. Kärlek bränner upp mörkret, egenkärlek förtätar det.

Den här bilden tycker jag är trevlig, Jesus lägger sin arm runt sin polare.

Just nu läser jag lite om en kvinna som heter Nelly Hall, hon kunde vara ganska drastisk när det kom till att avstå från saker och att uppmuntra andra att göra det.

"I augusti 1890 skrev hon på styrelsens uppdrag om en 'offer- och försakelsevecka'. Skörden såg ut att bli god det året och de som inte kunde avstå från potatis och rotfrukter kunde kanske avstå från kaffe, smör eller ett mål mat om dagen. Målet var att samla in 1200 kronor för att 'hans livgivande evangelium må spridas till dem, som sitta i mörker och äro i fara att förgås evinnerligen.'... De rika utmanades i sin rikedom och de fattiga att ge liksom änkan lade sin sista skärv i tempelkistan. Försakelse var ett ord som ofta användes och det kunde gälla att fasta en tid, skaffa en försakelse och missionssparbössa i vilken man regelbundet lade pengar, sälja sina guldringar och guldur....inskränka sig till en kopp kaffe utan dopp eller ännu hellre lingonriste med socker och grädde istället för kaffe. Det som då sparades kunde användas för bibelkvinnors uppehälle i Kina."

Min fråga är: kan vi förstå ett sånt här sätt att tänka idag? Kan vi förstå att man ibland måste avstå från något för att vinna något annat? Vi ger av vårt överflöd, och ibland knappt av det. Men skulle vi vara beredda att avstå från något, från vår rikedom, för att hjälpa någon annan? Eller är det bara lite grädde på moset som man kan unna sig ibland. Nyttiga tankar i adventstider.

Tja! Isac här : p

 

Anton gav mig detta ärofyllda uppdrag och jag tackar och tar emot med glädje 

 

Herr Jonsson gav mig en arsenal med bibelord att välja på till detta andraadventsblogginlägg. Så håll i hatten för nu kör vi!

 

Vi börjar med Mika 4:1-4;

 

”Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken ska strömma dit, folkslag i mängd ska komma, och de skall säga: Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa. Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.”

 

och fortsätter med Jesaja 35:5-6;

 

”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.”

 

Detta är vad vi tror kommer ske i framtiden. Är det inte obeskrivbart fantastiskt? Tänk att vi har fått chansen att vara med i himlen. Rättvisa ska äääntligen skipas. Svaga, skadade och handikappade ska äääntligen upprättas. Krig och ondska kommer inte längre finnas och allt kommer bara vara fett nice tillsammans med Gud och alla syskon, i all evighet! När jag tänker på detta har jag svårt att tro att det är sant och har svårt att föreställa mig. Men att det kommer bli så här gör att jag är beredd att göra nästan vad som helst för att få vara med.

 

Som sagt låter det fantastiskt men det kan kännas väldigt långt fram i tiden och därför lite overkligt och ogreppbart. Om vi läser Matteus 13:31-33 kanske vi kan få ett annat perspektiv.

 

”Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

 

Nu kan man fråga sig om senapsfröet redan är planterat och om surdegen och mjölet redan har börjat blandas? Jag tror att Himmelrikets utbredning startade genom Jesus för 2000 år sedan. Det var då en liten men tapper skara som valde att följa Jesus men deras antal ökade explosionsartat. Jag surfade runt lite och letade siffror på antal kristna i världen, fattigdom i världen och så vidare. Enligt det jag hittade så har antalet kristna generellt sätt ökat på jorden ända sedan starten för 2000 år sedan. Kritiker menar att kristendomen nu i modern tid har börjat minska men enligt det jag hittade har antalet kristna i världen ökat markant mellan 1970 och 2005 och antalet förutspås öka. Kristendomen är den religion som får mest nya anhängare varje år och kristendom är den religion som i särklass flest konverterar till. Mellan 1990 och 2004 har fattigdomen i världen minskat tydligt. För mig är detta tydliga tecken på att Himmelriket håller på att utbredas. Himmelriket är här, men dock inte ännu i närheten av sin fulla potential.

 

Kristendomen i världen ökar alltså men i Sverige vet jag inte hur det är. Jag har hört att kristendomen tappar anhängare i Sverige men som sagt så vet jag inte. Men jag är övertygad om att vi kan medverka till att kristendomen ökar även i Sverige. Men gör vi allt vi kan? I bilden ovan finns tre kategorier av människor. Kristna som kämpar för att utbreda Guds rike, kristna som står och tittar på medan andra sliter och människor som ännu inte har valt Guds rike. Frågan är vem jag är? Frågan är vem du är? Gör vi allt vi kan eller hjälper vi till någon gång ibland när vi har lust till exempel ibland på söndagar, men annars tänker vi inte så mycket på det utan fokuserar på andra saker som vi tycker är roligare? Varför tycker du som du tycker? Det tål att tänkas på i alla fall.

 

I januari tar jag examen och alla fråga mig vad jag har fått för jobb. Saken är att jag inte har sökt något jobb och har inte för avsikt att jobba mer än vad som krävs för hyra, mat och välgörenhet. Istället har jag tänkt ta det lite lugnt ett tag och ta tid för Gud och fråga vad Han vill jag ska göra. Kanske blir det jobb, kanske blir det något helt annat. Jag har ett tag funderat på hur många människor som är, eller inte är, på rätt plats i livet. Själv tror jag att det finns kristna som är på fel plats. Om de verkligen frågade Gud vad de skulle göra med sina liv tror jag Gud hade sagt något helt annat jämfört med vad de gör. Jag har själv funderat på om Gud vill att jag ska sitta 4,5 år på universitet, för att läsa böcker och skriva akademiska texter i min ensamhet. Om Gud hade sagt mig att hoppa av utbildningen så vet jag inte om jag hade klarat hoppa av. Så jag menar inte att det alltid är busenkelt att göra drastiska förändringar i livet även om det ibland kanske är det bästa.

 

I alla fall tror jag vi bör fråga Gud vad vi ska göra med våra liv. Vi vill väl strida för rättvisan? Vi vill väl bota sjuka, skadade och handikappade? Vi vill väl kämpa för en fredlig värld utan ondska? Vi vill väl hänga med Gud och våra syskon i anden? Vi vill väl utbreda Himmelriket så mycket som möjligt?

 

För vidare tankar rekommenderar jag följande predikningar som är sjuuukt bra.

 

Om att investera sina talanger i utbredandet av Guds rike istället för att satsa på karriären

http://www.torpkonferensen.nu/mediaPlayer.jsp?oid=1097&menuID=88

 

Om att vårt samhälle har skapat en människa som konsumerar istället för att producera, och att denna attityd har spridit sig till de kristna, vilket kan vara en orsak till att kyrkan har blivit handlingsförlamad och tappar anhängare.

http://www.torpkonferensen.nu/mediaPlayer.jsp?oid=1101&menuID=88

 

 

 

 

 

Avslutningsvis

 

• Påminn varandra om Himmelriket

• Påminn varandra om att Himmelriket delvis redan är här

• Påminn varandra om att vi kan påskynda Himmelrikets utbredning

• Fundera på (fråga Gud) om du kan göra mer för att påskynda Himmelrikets utbredning

• Fundera på om du vill utbreda Guds rike mer

• Om du vill det så be Gud att använda dig till utbredning av Himmelriket

• Vi kämpar tillsammans

 

Tack för mig!

"'Isoleringsperiod? Vad är det för isolering?' frågade jag honom.

"Jo, den som nu härskar överallt, särskilt i vår tid, och som ännu inte är slut och ännu inte har nått sin gräns. Ty envar strävar numera att avsöndra sin egen person så mycket som möjligt från andra, envar vill i sig själv erfara hela livets fullhet. Och likväl blir resultatet av alla hans ansträgningar inte livets fullhet utan det fullständiga självmordet, inte självbestämmelse utan fullständig isolering. Alla har ju i vår tid söndrat sig i individer, var och en isolerar sig i sin håla, var och en avlägsnar sig från den andre, gömmer sig själv och allt vad han äger, och slutet blir att han stöter bort människorna och själv blir bortstött av dem. Han hopar rikedomar i sin ensamhet och tänker: 'Vad jag nu är stark och trygg!' Och han vet inte, den oförståndige, att ju mera han hopar, desto djupare sjunker han i självförintande vanmakt. Ty han vänjer sig att endast lita på sig själv, att leva som en enhet avskild från det hela, han har lärt sin själ att inte tro på mänsklig hjälp, på människor eller mänskligheten och han bävar endast för att förlora sina pengar och de rättigheter han genom dem har förvärvat. Människoanden vill numera i sin överhöghet inte inse att individens sanna trygghet inte består i hans personliga isolerade kraft utan i den allmänna gemenskapen människor emellan.

Men den tid skall ovillkorligen komma, då det blir slut även på denna fruktansvärda isolering och då alla med ens fattar hur onaturligt de avskilt sig från varandra. Då skall det bli en annan tidsanda, och alla skall förvåna sig över att de så länge har suttit i mörkret och inte velat se ljuset. Och då skall Människosonens tecken synas på himlen... Men till dess sker måste dock fanan hållas upprätt, om inte annat, så måste någon enstaka människa ge ett exempel, vore det också i skepnad av en galning, och föra själen ut ur isoleringen fram till den allmänna broderskärlekens stordåd. Detta för att den stora tanken inte skall dö..."