Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

The Holy Mountain (1973)

Kategori: Allmänt

En anonym kommentator skrev detta på min blogg:
 
"Jag skulle önska en recension av Alexandro Jodorowskys "The holy mountain". Vad kan du utläsa ur denna film? Vad får du för intryck av detta och vad ser du so relevans gentemot dagens samhälle?" 
 
 
 
Så nu kommer det äntligen att ske. Jag är lite osäker på om den anonyme personen som kommenterat på min blogg menade detta som ett skämt ty The Holy Mountain tillhör inte den kategori av filmer som jag vanligtvis tittar på. När du ser den förvänta dig då inte en linjär berättelse, förvänta dig faktistk inte någon regelrätt berättelse alls. Förvänta dig bilder, ibland äcklande och ibland rätt så underhållande bilder. Frörvänta dig absurda scenarion staplade på varandra, förvänta dig en del nakenhet. Där har vi The Holy Mountain. Om, vi ändå ska tala om en berättelse så kan man säga att den handlar om nio personers vandring mot det heliga berget där de förväntar sig att besegra de odödliga som bor där för att själva bli odödliga. 
 
Filmen är stundtals tröttsam, men också överraskande underhållande om man griper sig an den med rätt inställning. Filmen är späckad av religiösa och hädiska bilder från världens alla religioner. De är alla placerade i en matberedare och mixade i denna film. Här finns paddor utklädda till erövrade conquistadorer, här finns en Mariatransvestit som säljer Kristus, här finns anspelningar på buddhistiska ritualer osv. Det jag främst kommer att tänka på är Graham Ward analys att vi i det senmoderna samhället använder religion som en specialeffekt. I boken True Religion visar Ward, genom en historisk exposé, hur religiösa symboler blivit särkopplade från sina specifika traditioner genom att sann religion i västerlandet allt mer kopplats till något bortom det konketa, ett bländande mörker som ligger bakom alla specifika traditioner. Effekten som det har haft är att religonens konkreta form fräts sönder innifrån i människors medvetande, det är ju inte den sanna andligheten. De symboler som finns i religionerna har blivit fritt flytande. I det kapitalistiska samhället har så t ex korset eller jungfru Maria tappat sin specifika betydelse och kan istället användas som en specialeffekt för att sälja en produkt eller få till en spännande bildserie i en film. I The Holy Mountain är alla symboler fritt flytande, och i filmens slutscen *spoiler* avslöjas att jakten på odödlighet på det heliga berget i själva verket är tomhet, de befinner sig på en filminspelningsplats, pilgrimerna är fågna i overklighet och skådespel. Jakten på odödlighet genom att besegra de gamla gudarna kan också ses som en drift med religion som ett sätt "att bli sitt bästa jag nu".
 
The Holy Mountain kan läsas på tre sätt. 1) Ett trippigt drogexpriment 2) Ett cynsikt utnyttjande av religiös tematik för att skapa underhållning eller 3) En kritik av varufieringen av allt viktigt, ett samhällskritisk statement mot kapitalismen. Min favoritscen, från fabrik som tillverkar leksaksvapen, kanske pekar i den sista riktningen:
 
 
 
 

Dödsdom

Kategori: Allmänt

Att älska Kristus är att inom sig bära en dödsdom, det är att låta alla alternativa jag och herrar tvina bort, för att leva för den enda.
 
Samma sak gäller mänsklig kärlek mellan par. Kärlek är att sluta nära andra alternativ, att låta dem dö. Det är att bära en enda människa inom sig och låta alla andra möjligheter vittra bort.
 
Vi går under av splittrad kärlek. Vi blir ensamma och isolerade när vi försöker hålla alla flytkvägar öppna. Det är helvetet. Antingen måste det ena eller andra dö för att man ska bli mänsklig. Att älska är en dödsdom.
 
 

Danstudio Jesus

Kategori: Kristen tro

 

 

Matt 23:1-11

En är herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader” (Ef 4:5) så säger Paulus för att betona enheten i Kristi kropp, kyrkan. Det är inte särskilt svårt att se att just det han nämner ofta blivit områden för strider mellan kristna. Det som alla kristna kan bekänna sig till är kanske just att herren är Jesus. Men hur detta tar sig uttryck kan nog skilja sig åt ganska mycket. Vad innebär det att Jesus är herre? Vilka områden får han influera? Politik? Sexualitet? Kyrkoliv? Och vem är denna herre egentligen? Gud och människa? Människa? Eller något annat? Tron kan likaledes skilja sig åt rätt rejält. Är det Svenska kyrkans bekännelseskrifter som fångar tron bäst eller den schleitheimska bekännelsen? Hur ska man tolka Bibeln? Och dopet, låt oss inte komma in på dopet... Det om något är väl ett område för strider. Ska man döpas som spädbarn eller som medveten? Handlar det om befrielse från arvsynden eller är det en lärjungahandling?

Det här med stolar är intressant... Han sitter på många stolar, kan man säga om någon som sitter på många olika poster, kanske som ordförande i församlingen och i ett lokalt parti samtidigt. Den romersk katolska kyrkan menar att påven sitter på Petrus stol. Han är den som i Petrus efterföljd har fått nycklarna till himmelriket och är som en sorts garant för kyrkans renlärighet. På likande sätt kan man tänka sig att det fungerade med fariséerna och de skriftlärda. De var de som studerat skrifterna utförligt och som kunde alla diskussioner om hur saker kan tolkas. De kunde Moseböckerna. De fungerar därför som en sorts garant för folkets rättfärdighet och renlärighet. De sitter helt enkelt på Mose stol och genom sitt tolkningsföreträde har de en sorts nycklar in i Guds värld (23:13). ”De binder ihop tunga bördor...” säger Jesus, att binda och lösa var just några av de praktiker som de skriftlärda och fariséerna ägnade sig åt. De kunde lösa människor från att hålla vissa bud, efter deras omständigheter och utifrån hur de ansåg att skrifterna skulle tolkas. Men de kunde också binda människor till att hålla bud, alltså: det är obligatoriskt för dig att göra det eller det. T ex, får man samla ved på sabbaten? Nej, säger Moseböckerna. Då skulle de skriftlärda kunna diskutera vad som konstituerar ved. Får man plocka undan kvistar och löv som blåst in genom fönstret eller är det att samla ved? Det här är ett påhittat exempel. Men om fariséerna ansåg att det var att samla ved så kunde de binda människor till att inte ta bort dessa kvistar och löv.

Jesus verkar på något plan godkänna denna process, eller så är han bara sjukt ironisk. Kanske han erkänner att de skriftlärda på något sätt har ett gott sätt att komma fram till saker. Det vill säga de använder skrifterna och de samtalar med varandra om vad som är det goda livet. Problemet är bara, och det är inte så bara, att de lever i en sorts motsättning till lagens mening i sättet som de handlar. De lever inte som de lär och de missar det som är viktigaste i den lag som de säger sig representera: barmhärtigheten och kärleken (23:14, Sak 7:9-10). De binder, med grova kedjor, ihop tunga packlårar i en avskräckande hög, och denna tänker de sig att människor ska bära. Det är ohyvlat trä som trycker in i vanligt folks ryggar som får dem att stappla och sjunka ner i leran. Och under tiden som människor går under och bryter sönder sina ryggar av de tunga bördorna så vänder de ryggen till och fortsättet med sina intressanta akademiska diskussioner om vedträn och mantelfransar. ”Vilken fin mantelfrans du har!” ”Åh, jag tackar! Den är specialsydd, utan sammanblandning av olika material som skrifterna säger, ren egyptisk bomull faktiskt!” De lyfter inte ett finger för att hjälpa människor.

Det kanske förvånar er, men det verkar som om Jesus också gör anspråk på Mose stol i Matteusevangeliet. Jesus säger att han har kommit för att uppfylla lagen, den rättfärdighet han lär ut är en rättfärdighet som överträffar de skriftlärda och fariséernas rättfärdighet (5:17, 20). I bergspredikan upprepar Jesus: Ni har hört att det blev sagt... Och sedan citerar han dels ord från Moseböckerna och populära uttolkningar av dem. På detta sättet säger han att vrede är vägen till mord och därför något som ska motarbetas. Han skärper äktenskapsbrott till att också gälla fantiserande om någon annans partner. Och han uppmanar sina lärjungar att inte begå våldshandlingar eller hata sina fiender. Är inte detta om något att binda ihop tunga bödor och lägga dem på människors axlar? Är inte detta att stapla låda på låda på fattiga, enkla människors ryggar utan att bry sig om konsekvenserna för dem? Är Jesus som en farisée?

Ändå beskrivs Jesus som den vars börda är lätt och skonsamt (Matt 11:28-30). Vad är skillnaden? Skillnaden är att Jesus har ett milt och ödmjukt hjärta. Skillnaden är att Jesus inte bara lyfter ett finger för att hjälpa oss. Han går in under bördan, han bär den gemensamt med oss. Det är för att han går vid vår sida som bördan blir lätt och skonsam. Han låter packlårarnas ohyvlade tyngd skära in i sin egen rygg. Skillnaden mot fariséerna är att Jesus bär våra bördor hela vägen till korset. Han bär dem in i döden. Han är den som bär våra bördor tillsammans med oss, som vår broder och vän. Det är det som är den stora skillnaden.

Fariséerna är, ofta, upptagna med sitt eget, de beundrar varandras manteltofsar. De går med ansiktena vända mot varandra och ser inte de andra, de ser på varandras böneremsor. De jämför bredden på dem för att se vem som kunnat lägga mest pengar på Guds sak och därmed vem som är frommast. De ser inte de bördor de bundit fast människor vid för de tänker på den makt och det anseende som de förvärvat, för den goda sakens skull. För att folket inte ska förledas till orättfärdighet. De önskar därför hedersplatserna på festerna. Det kan avgöra hur de står sig i samhället. De vill sitta främst i synagogan (som jag) för att folket ska ha någon att se upp till, ett exempel som leder rätt. De vill bli respekterade som de auktoriteter de är och hälsade på torget och kallas rabbi (min stora mästare). Allt detta gör dem till en inåtvänd grupp som inte kan se hur människor får blodsmak i munnen av att bära deras bördor, hur de sjunker ner i förtvivlan. De är för upptagna med varandra och sina titlar.

Därför formar Jesus en ny grupp, en grupp som går in i ett sorts träningsläger. Ett lärande som skall göra dem till andra sorters skriftlärda. Vi kan tänka på det som en dansstudio, där man lär sig andra sorters rörelser än de som fariséerna rör sig efter. Andra sorters rörelser än de som folk i allmänhet rör sig efter. Men för att lära sig dessa rörelser måste de lägga alla sina ambitioner att härska över resten av gruppen åt sidan, ingen får inte kasta sig fram främst i ledet för att visa de andra hur de egentligen bör vara. Istället måste alla fästa sin blick på läromästaren. Om alla inte har blicken fäst på läromästaren kan det sluta illa, det kan sluta med att man fortsätter att röra sig efter de gamla mönstren eftersom man endast har blicken fäst på någon person som är otålig med läromästarens pedagogik. De måste lära sig att röra sig efter Jesu märkliga rörelser.

Ni skall inte kalla någon på jorden är Fader. Det här är antagligen ett av de svåraste buden som Jesus ger. Det han varnar oss för är att tro att om Gud kallas Fader så måste Gud vara som en Pappa, bara mycket större. Det är så lätt hänt! Det är så lätt hänt att när vi hör ordet Fader att vi tänker på hur pappor är och förväntas vara och sedan klistrar det på Gud! När pappor skildras i kulturen är de ofta de som arbetar och som barnet har mindre kontakt med. De är sällan närvarande. De är ofta stränga och förr i tiden de som har rollen att aga sina barn med ris. Lägg undan allt sådant! Gud är den som är Fader, den ursprungliga Fadern som ger liv. Fadern som föder fram världen! Den omsorgsfulla Fadern som samlar sitt folk under sina vingar som en höna. Om vi ska lära oss att röra oss som Jesus i världen får vi inte förväxla Fadern med vår pappa. I så fall kommer dansen bli skev och bara bli ett sätt att ställa in sig hos en frånvarande patriark som då och då kommer hem och tittar till oss. Åter igen handlar det om att ha blicken fäst på rätt ställe, så att man lär sig rätt danssteg.

Sedan kommer det som kanske bättre översätts med ledare eller instruktör, inte heller någon sådan ska vi ha förutom Kristus. Jesus berättar att det kommer komma, och ständigt kommer, massor med messiaspretendenter (24:5). Det hela kan börja på ett oskyldigt sätt. Det kan börja med att man önskar vara en ledare och instruktör som vill leda människor rätt, men det kan sluta med att man ställer sig i vägen för Messias. Detta är mycket tydligt i exemplet med fariséerna. De vill bara leda folket rätt, de ville få människor att gå i rätt takt. När Gud då, i sin busighet, skickar människor som dansar utanför deras fastställda instruktioner, då vänder de sig emot dem med våldsamt motstånd (23:34). Och på så sätt ställer de sig i opposition mot Messias, som är den som rör sig annorlunda och fritt. De vill instruera, de vill inte ta emot instruktioner. Ännu en gång gäller det att ha blicken fäst på rätt ställe. Det finns endast en instruktör som är värd att följa.

I dessa bibelord träder bilden av en jämlik gemenskap upp; bröder och systrar förenade av ett gemensamt mål. Det som också träder fram är en tränade gemenskap, som tillsammans tränar på de rörelser som instruktören ger dem, Kristus. Det är en gemenskap som på vissa sätt påminner om fariséerna. De samtalar tillsammans om vad som är den rätt Jesustrogna vägen att gå, de tolkar Jesu ord i sin samtid och försöker applicera dem. För de vet, som Johannes skriver, att: ”Den som säger sig förbliva i honom bör också vandra som han vandrade.” (1 Joh 2:6), det är därför viktigt att följa i stegen som ligger framför oss. Det här antas vara en gruppaktivitet som fungerar genom att vi blir smorda på samma sätt som Kristus (den smorde) var smord (1 Joh 2:27). Som fariséerna relaterade till Mose så ska vi relatera till Kristus. I en god församling kan alla lära av varandra vad efterföljelse innebär.

Men, den stora skillnaden mellan vi och fariséerna (just det, jag använde vi och dem) är att vår främsta uppgift, vårt mest utmärkande drag; den grundpositionsom är vår är barmhärtighet. Jesus Kristus är den som går in under våra bördor och hjälper oss att lyfta dem. Han är den som är vila för de trötta och utslitna. Han är den som går in under packlårarna och bär dem. Han är dem som låter repen skava mot hans egen rygg. Han är den som bär med oss tills han får blodsmak i munnen. Därför måste vårt mest utmärkande drag vara just barmhärtighet. Att tålmodigt bära varandras börda och lyfta upp varandra från dyn. Så att inte vi inte går in under de skriftlärdas dom, de som inte lyfter ett finger.

En herre, en tro, ett dop. Det är goda utgångspunkter. Men bra komplement för att bidra till kyrkans enhet är ”en läromästare, en fader och en ledare/instruktör.” För i detta betonas det att det kristna livet inte bara är ett färdigt paket med åsikter som man bör ta till sig. Snarare är det en dans, där bröder och systrar tillsammans lär sig de mödosamma rörelserna och där grundpositionen alltid är barmhärtighet. Det är en dans där det inte finns någon annan ledare än Kristus. Det kanske vore en god utgångspunkt för olika församlingar att komma nära varandra. Där vi inser att det finns en instruktör, som önskar att lära oss Faderns annorlunda dans. Så att vi kan röra oss tillsammans som en kropp.