Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Välj ditt gift - sluta vara dubbelansluten!

Kategori: Kristen tro

Här kommer jag försöka argumentera för varför du som frikyrklig medlem i Svenska Kyrkan borde upphöra med din dubbelhet. Kanske fungerar argumentet också åt andra hållet. Jag kommer inte att dra upp citat från ärkebiskopar eller domkyrkoherdar eller liknande. Mitt argument bygger inte på att Svenska kyrkan upphört med att vara kyrka. Mitt argument bygger på att DU borde ta deras status som kyrka på mer allvar.
 
Egentligen är tanken att en person kan vara medlem i fler än en kyrka ganska märklig från ett frikyrkligt perspektiv. De riktigt gamla baptisterna menade att en person inte ens kunde fira nattvard i en annan baptistförsamling än sin lokala eftersom det endast är den lokala kroppen som kan ta ansvar för dig och som vet var du befinner dig i ditt trosliv. Att ta nattvard innebär att församlingen tar ansvar för dig. Du blir en del av Kristi kropp runt detta nattvardsbord. Nattvarden handlar om samhörighet och inte en rättighet du kan shoppa runt hos vem som helst. Nåja, det var en utvikning. Min poäng är att det är ytterst märkligt att många idag anser att det är självklart att man kan vara med i sin lokala frikyrka och i Svenska Kyrkan. Att dela sin lojalitet till två kroppar. Att låta Svenska kyrkan vara din församling i vissa sammanhang och inte i andra.
 
Jag tror att detta kan ledas tillbaka till Lewi Pethrus. Lewi Pethrus argumenterade för att pingstvännerna borde stå kvar i Svenska Kyrkan. Innan ni höjer honom till ekumenikens skyar måste ni inse att den gode Pethrus kunde göra detta eftersom han ansåg att Svenska Kyrkan inte var en riktig kyrka. Pethrus ansåg att friförsamlingarna, särskilt pingstvännernas församlingar, var den verkliga kyrkan. Men han ansåg att Svenska Kyrkan var viktig som en kulturbärande instution, en stor koloss som fostrade svenskarna i kristna värderingar och seder. Pethrus hade ambitioner av att vara en samhällsbyggare. Han ville bygga ett samhälle präglat av kristna värderingar. Han såg därför Svenska Kyrkan som ett sorts verktyg som kunde ge folket värderingar och kunskap om kristen tro. Ett verktyg för byggandet av det goda kristna samhället. Sedan skulle pingstväckelsen dra de kristnade folket till en levande relation till Gud. Svenska kyrkan står för det opersonliga fostrandet, frikyrkan för relationen.
 
Pethrus ansåg att Svenska kyrkan inte var en riktig kyrka och därför borde pingstvänner kunna vara medlemmar i den. Jag tror att många frikyrkliga resonerar på detta sättet. De vill ha inflytande över Svenska Kyrkan eftersom de anser att det är en viktig instution. En maktfaktor. Ett ansikte utåt för Jesus. Men detta är undermåligt. Svenska kyrkan menar på allvar att det är en verklig kyrka. Frikyrkliga borde respektera detta och inte behandla henne som någon sorts inflytelserik instution. Svenska kyrkan är inte ett medel för att evangelisera Sverige. Det är inte en viktig kulturbärare. Det är en kyrka, respektera det och gå ur om du inte delar hennes ämbets- och dopsyn eller inte har det som primär gudstjänstgemenskap.
 
Många frikyrkliga behandlar inte heller sin egen församling som en riktig kyrka utan mer som en klubb för religiösa upplevelser. Visst duger Klubben för det gråa vardagslivet, men när det behövs en religiös guldkant på tillvaron, när det verkligen gäller, då vill man ha Svenska Kyrkan. Den riktiga kyrkan. De erbjuder inramning och religiös legitimering för alla de viktiga stunderna i livet, begravning och vigsel osv, då duger inte den gamla tråkiga frikyrkan. Min poäng är här alltså att många frikyrkliga misslyckas med att behandla sin egen kyrka som på riktigt. Det blir bara en fritidsklubb men inte god nog för de verkliga tillfällena. Då behövs den riktiga kyrkan.
 
Jag tror att dubbelaslutningar förhindrar människor från att behandla både Svenska kyrkan och sin egen församling som verkliga kyrkor. Det är ett problem. Det är ett stort problem. Det gör att jag inte överlåter mig till något, att jag flyter ovanpå utan att ge mig till något sammanhang. Det gör att jag inte respekterar kyrkan som kyrka. Jag reducerar till instution eller till fritidsklubb.
 
Därför yrkar jag alla dubbelanslutna: "Pick your poison" 
Var med där ni firar gudstjänst. Behandla inte en annan kyrka som något mindre än en kyrka.
 
 

Shifra och Pua: trofasthet i en dödens kultur

Kategori: Kristen tro

2 Mos 1:8-22

 

Inledningen till Andra Moseboken utspelar sig i en dödens kultur. Dödandet är vardagsmat, något som få höjer på ögonbrynen åt. Livets värde verkar befinna sig på en bottennivå. IF har en reklam där de säger att i deras GPS så byts den monotona GPS-rösten mot ett barns röst när man befinner sig i ett område med många barn ”För barn är ju de mest värdefulla vi har.” Jag vet en som inte skulle hålla med – Farao. Farao är politiker som måste bedöma risker och han ser en stor risk: hebreiska gossebarn. Hebréerna sprider sig som pesten, de blir fler och fler. Egypterna känner sig trängda. Vi kan tänka oss att någonstans här börjar folkkampanjen ”Bevara Egypten egyptiskt” påeldad av Egyptens kung. Arga unga män med rakade hjässor skanderar: ”Vad händer med oss om vi blir invaderade? Hebréerna tillhör inte oss. De har ingen djup koppling till vårt land och vår kultur. De kan vända kappan efter vinden!” Intressant nog speglar detta nästan all efterkommande antisemitism. De tillhör inte oss. De har ingen lojalitet till vårt folk och land. De är ett hot. Farao bestämmer sig för att offra alla nyfödda hebreiska pojkar. Han är en politiker. Han bedömer risker. Varför är det just pojkar som ses som en risk? Enkelt, det är män som går ut i strid. Det är män som styr och blir lyssnade till. Män är ledare. Därför måste pojkarna dödas innan de blir män. De hebreiska barnmorskorna, bland annat Shifra och Pua, får uppdraget att döda pojkarna och låta flickorna leva. Det är en dödens kultur.

Även vi lever i en dödens kultur, inte olik Faraos. Vi lever i en kultur som älskar att offra barn, vi låter dem hellre dö till havs eller i sin moders liv än att tillåta dem att hota vår ekonomi, frihet och säkerhet. Vi låter flyktingbarnen drunkna i överfulla båtar eftersom de hotar vår säkerhet. Vi har inte plats för fler säger vi. De kan förena sig med våra fiender och islamisera landet. De kommer att få vår ekonomi att krascha, vi kan inte. Barnen måste dö i havet, omslutna av glömskans vågor. Vår definition av frihet är en självförintande frihet, det är att bli fri från andra. De ska inte få inkräkta på min frihet. Det är en Helig isolation. 

Frihet från grannar, frihet från främlingar,frihet från barn, frihet från de ofödda, frihet att göra med våra kroppar och andras kroppar det vi behagar, frihet att följa våra egna intressen. Frihet att mätta våra egna begär, oavsett priset.

Det är en av anledningarna till att vi också aborterar så många liv. Jag är medveten om att det även finns andra anledningar. Men det räcker inte för att förklara vår dödens kultur. Vi är farao. Vi är en dödens kultur och Gud kommer inte att hålla oss utan ansvar inför allt detta.

I de två första kapitlen av Andra Moseboken kan vi se hur män dödar andra män. Farao dödar hebréernas pojkar. En egyptisk slavdrivare dödar en hebré. Mose reagerar med att döda egyptiern och fly. Men mitt i allt detta finns det något annat. Det finns kvinnor. Det visar sig att ett hot mot Faraos system är kvinnorna. De som han inte räknat med. Mose mor håller Mose gömd och sätter sedan ut honom i en korg, Mose syster följer med på avstånd och ser hur Faraos dotter plockar upp korgen. Hon ser att det är ett hebreiskt barn, känner medlidande och vill adoptera pojken. Mose syster ser till att Mose kan ammas av sin mor. Mitt i en dödens kultur finns kvinnor, de är fickor (flickor) av motstånd, som gör allt de kan för att bevara livet. För att värna livet.

Sedan har vi Shifra och Pua. De är barnmorskor och de har fått order om att döda pojkarna. Deras motståndshandling är enkel. De skiter högaktningsfullt i vad Farao säger. Deras kall är att förlösa till liv, inte att döda. Så de ignorerar vad Farao säger och förlöser pojkarna till liv. Men de gör det inte av vilken anledning som helst. De gör det för att de är gudfruktiga. De tror på Abraham, Isak och Jakobs Gud. De tror på den Gud som har burit deras folk som en far bär sitt barn. De tror på den Gud som mättat dem och gett dem liv under lång tid. De tror på den Gud som gjort folket fruktsamt och förökat det. De fruktar denna Gud. De tror att det är han som är Herre och inte Farao. När det kommer till fruktan är inte frågan ”fruktar du eller inte?” utan ”Vem fruktar du? Gud eller människor?” Shifra och Pua fruktar Gud tillräckligt mycket för att inse att Gud är världens domare, och inte Farao. De fruktar Gud tillräckligt mycket för att tolka sitt liv i hans historia, om Gud fört dem så här långt kan inte hans mening vara att de ska dö av Faraos hand. Så de vägrar, de utför inte ordern.

På ett sätt kan man tänka att dessa kvinnors handling inte var särskilt effektiv. Det hela slutar ändå med att Farao uppviglar sitt folk till att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen. Uppdraget misslyckades. Nilen färgas röd av blod. Nilen svalde många liv, små pojkars liv. Hjälplösa liv. Precis som Europas medelhav sväljer tusentals människoliv, pojkar och flickor, mammor och pappor, urskiljningslöst. Men det verkar trots allt som om inte Gud såg dessa kvinnors handlingar som ett misslyckade, även om de inte kunde rädda så många liv i slutändan. Gud välsignar dem. Gud välsignar dem för deras envisa trofasthet. För att de ställer sig först i ledet av de kvinnor som gör det lilla de kan för att bevara livet mitt i en värld som bara vill död, död och död. Gud välsignar dem för att de fruktar honom. För att de värderar det liv, den avbild, som han ingjutit i oss, som pumpar runt i vårt blod, som blixtrar i våra huvuden. Gud ser den lilla trofastheten för livet skull.

Och sedan kommer den brinnande busken. Sedan kommer Guds stora räddningsoperation. Deras trofasthet var bara ett preludium till hur Gud förlöser sin frälsande kraft och för hebréerna ut ur Egypten. Livets Gud segrar över dödens kultur. Det var rätt av Shifra och Pua att frukta Gud.

Shifra och Pua påminner mig om kvinnorna vid korset. När Jesus blir upphängd på korset har alla manliga lärjungar utom Johannes övergett honom. Vid hans sida står tre Marior (Joh 19:25). Det finns några få kvinnor som försöker värna livet även om det ser hopplöst ut. Även om Kejsaren korsfäst Israels son, Guds son. Det gör det lilla de kan i trofasthet, de stannar kvar mitt i lidandet. Trots att det finns så ofantligt lite att göra när livet rinner ut ur den misshandlade mästaren. För denna trofasthet belönas de. Maria från Magdala blir det första vittnet till Jesu uppståndelse. Hon får se hur den brinnande busken tänds och hur Guds räddning når ut till världen. Kristus besegrar döden. Det är på grund av detta, att Kristus besegrar döden och dödens kultur (kejsardömet), som också vi kan arbeta mot dödens kultur. Han inlemmar oss i ett folk som kämpar mot döden.

Vad innebär det för dig? För det första så måste vi inse att vi på många sätt är egypter. Vi lever i en dominerande kultur som låtsas vara civilisationens fanbärare men som egentligen föraktar livet. En dödens kultur. Men genom Guds nåd kan även vi bli inympade i ett underdogfolk som ”dödsriket portar aldrig ska få makt över” Det innebär ett nytt perspektiv. Det innebär att vi som Shifra och Pua mitt i dödens kultur kan arbeta för livets Gud. Det innebär att det vi gör i trofasthet, när vi protesterar mot vapenindustrin, när vi avstår från ett fostervattensprov (som kan fresta oss till abort), när vi blir vänner med asylsökande, när vi ber. När vi gör det så är det något livets Gud älskar. Och det är ett tecken på att han kommer låta liv i överflöd skölja över världen, då skall havet som dödar inte finnas mer.