Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Tänk tillsammans!

Kategori: Allmänt, Tankar

Det händer att man som troende får uppmaningen att "tänka själv". När jag fått denna uppmaning kommer det ofta från personer där det finns en anstrykning av "jag är din intellektuella överman"-attityd. Den kan vara medveten eller omedveten. 
 
Tanken är ungefär så här. Den troendes förnuft är fördunklat av lager av fossilerade traditioner och tro på vidskepesle. Om den troende bara kunde befria sig från dessa lager i vilket hans förstånd är nedbäddat så skulle han givetvis komma till insikt om hur absurt allt han ditills trott på är. Han skulle bli en fri och lycklig individ som slipper vara bunden vid kyrkliga auktoriteter.
 
Men är då verkligen individen fri? Ibland kan man bli lite tveksam inför ett sådant påstående. Hur kommer det sig att  så många egentligen har samma sorts smartphone vid caféborden? Varför är åsikterna också snarlika vid samma bord. Om individen verkligen skulle vara fri, skulle vi inte märka av större skillnader?
Ett svarsalternativ är att människornas likhet i vårt tidsvarv beror på att förnuftet är ganska strömlinjeformat, och att detta är det förnuftiga sättet att leva på.
 
Men om det nu vore så att människan befriad från vidskepelse leds av förnuftet hur kommer det då sig att vi ignorerar planetens undergång och fortsätter att överkonsumera? 
 
Svaret kanske skulle kunna finnas i att indivden inte alls är fri utan i koppel lydigt leds från plats till plats. Reklamen (och TV-underhållningen som ofta kan placeras i samma genre) i vår tid appellerar ofta till vår vilja att vara unik, att vara självständig och "att tänka själv". Think diffrently, sa väl frukttelefon-jätten? 
Genom att spela på vår vilja att vara självständiga individer, så leds vi paradoxalt nog alla lydigt ner i konsumtionens träsk. Man skulle kunna säga att individualismen gör oss lättare att kontrollera som kollektiv.
 
Populärkulturen försöker ofta göra oss misstänksamma mot auktoriter, kyrkor, staten och så vidare. Detta skulle kunna ses som ett svarsjukt försök att behålla oss kvar i individualistiska tankemönster. Att tillhöra en alternativ gemenskap skulle kunna utmana vår lojalitet till individualismen och potentiellt göra oss olydiga mot konsumtionskulturen.
 
Min poäng här är dels att de som menar att troende är fast i ett tankemönster även de sitter fast i ett tankemöster. De är inte precis neutrala i sin utgångspunkt, tvärtom. 
 
Skillnaden är dock att för den som är t ex kristen finns det en gemenskap där man kan tänka tillsammans om saker. Genom att tänka tillsammans om saker, utifrån en annan utgångspunkt: Kristus, har kyrkan faktiskt potenialen att vara en kritisk röst mot den dominerande kulturen i högre grad än en ensam individ.
 
Så tänk tillsammans, inte själv. Risken att du som individ duperas är högre.
 

Horisonten öppnas!

Kategori: Kristen tro

Den här är en predikan utifån Efesierbrevet 1 och 2. Läs kapitlen här!


Jag växte upp liten by som heter Östansjö som ligger längs en lerig gropig grusväg. I Östansjö bor det ungefär sextio personer. Östansjö ingår i en samling av fyra byar som tillsammans utgör Gottnebygden. Där Gottne givetvis är den givna centralorten. De första sex skolåren i mitt liv gick jag på Gottneskolan. Vi, de femtio eleverna, var inrymda i en gammal och ganska charmig röd träbyggnad.

I Gottneskolan så var jag inbegripen i en rad extremt lokalpatriotiska konflikter. Det var nämligen så att en person som bodde efter samma lilla bortglömda grusväg som jag men som inte bodde inne i själva Östansjö på grund utav en diffus, folklig gränsdragning ljudligt började anklaga Östansjö för att vara på alla sätt mycket sämre än Gottne. Vi fick stå ut med att vår kära fosterjord kallades för saker som ”Dyngamerika” för att det tydligen skulle lukta kobajs där.

Den östansjöiska minoriteten försvarade sig djärvt och gick i sin tur till motangrepp på alla de andra byarna. Särskilt Gottne anklagades för att vara en fördärvad plats med sina asfalterade vägar och sin butik.

 

Det första som Paulus gör i Efesierbrevet är att han målar upp en fantastiskt vacker bild av vem Gud är och vad han har gjort genom Jesus Kristus, hela världens herre. Paulus lovsjunger för full hals. Han berättar om allt det fantastiska som hänt genom Jesus.

 

Han berättar om hur himlen är öppen. Hur Jesus har låtit välsignelse komma över dem. Han talar om att Gud har utvalt dem. Den ganska sorgliga och alldagliga blandningen av slavar och herrar, fd prostituerade och arbetare som utgjorde församlingen har Gud utvalt långt innan jordens skapades till att vara heliga. Till att få bo tillsammans med honom för alltid och präglas rakt igenom av hans kärlek. Dem! Dessa inte alls genomlyckad människor. Paulus talar om för dem att de är Guds barn, adopterade av honom! Gud vill inte bara ha med dem att göra, de är inte bara slavar. Gud vill inkludera dem i sin familj, föra dem rakt in i treenighetens gemenskap.

Han berättar om att Gud genom Jesu död och uppståndelse har förlåtit dem deras synder.

Paulus hamnar nästan i extas när han berättar att Jesus Kristus är Herre över allt och att en dag kommer allting räddas genom att han var villig att ge sitt liv för den här världen. Världens död blir till liv genom Jesus. Allt kommer sammanfattas i honom.

Och redan nu har de troende fått den helige Ande som hjälper dem att göra Guds vilja! Guds ande denna kärlekskyss som bekräftar för oss att vi är Guds barn nu och för alltid.

 

Varför berättar Paulus detta? Ja, kanske är syftet att vidga församlingens horisont. Kanske vill han sätta in deras liv i ett större sammanhang. Ditt liv, som enskild människa, är inte en isolerad ö i ett hav av meningslöshet.

Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland alla de heliga...” (1:17-18).

Kanske är det så att vi ibland lurar oss själva till att ha ett alldeles för litet perspektiv på vårt liv. Kanske dina studier är det som tar upp all din uppmärksamhet. Eller det kanske är så att oron över vad du ska arbeta med i framtiden upptar all din uppmärksamhet och liksom förkrymper din horisont. Det blir allt du tänker på. För någon kanske det till ock med känns som om livet saknar horisont, som om du är instängd i ett rum utan fönster. Det finns inget som kan ge livet mening.

Men ditt liv har en väldig horisont. Du har blivit kallad till ett rikt och härligt arv genom Kristus.

Ditt liv är inte någonting så litet som ditt framtida jobb och inte heller summan av dina högskolepoäng. Ditt liv är inte alla de misslyckanden som människor håller emot dig. Nej, ditt liv är en del av den stora historien om hur Gud räddar världen genom Jesus Kristus. Gud vill göra dig delaktig i den här kärlekshistorien. Ditt liv har en oändlig horisont. Om du låter Gud vara den horisonten. Ditt liv ingår i något storslaget.

 

Paulus skriver att Kristus som är upphöjd högt över trender, samhällssystem, ära och berömmelse över allting som är bortvänt från Gud är efesiernas herre. Kristus är huvudet på kyrkan, ”som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt”. Orden spränger alla våra ramar. Han som är herre över allt, han som uppfyller allt får vi vara en del av på jorden. Vi får vara hans kropp som utför de uppdrag som han vill ska bli utförda. Kan det bli större? Kan livet vara större? Kan livet vara mer meningsfullt?

 

Livet får en oändlig och vacker horisont om man tänker på detta sätt. Men det är också en stor utmaning mot hur vi nu lever våra liv med våra förkrympta horisonter. Paulus skriver ”Vi är hans verk, skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (2:10). Vi kan inte längre leva bara för våra egna små mål och våra egna små planer. Nej, genom att Jesus dött och uppstått är vi en del av den stora historien om hur Gud räddar världen och vi måste då också leva på ett sätt som överensstämmer med den stora historien. Reducera inte ditt liv till något litet. Tänk större!

 

Den nya horisonten innebär att vi måste räkna vissa saker som vi vanligtvis anser vara av största vikt för små. Ära och berömmelse, en högt uppsatt position och rikedom är oviktiga i jämförelse med att leva ett Kristuslikt liv, att leva med vetskapen att vi är Kristi kropp. I den kristna traditionen kallar man detta Contemptus mundi, förakt för världen, eller snarare förakt för det som samhället anser vara viktigt. Hjätedrömmar och begär till rikedom dör och kärleken till Kristus blir allt. Men att ställa om sin horisont efter det stora Gud gjort innebär också att vi får amor mundi alltså kärlek till världen. Vi lär oss att älska de som på olika sätt faller utanför samhällets ramverk, vi lär oss att älska människor och söka deras bästa. Gud kastar världens nöd rakt in i våra hjärtan.

Att låta det Gud har gjort i världen utgöra horisonten för mitt liv innebär helt enkelt att allting omkullkastas. Det som var självklart en stund måste jag nu ifrågasätta och det som jag tidigare betvivlat blir självklart.

 

Ett exempel som Paulus ger på hur livet med Guds verk genom Kristus som horisont förändrar saker finns i kapitel 2. Han berättar att i kyrkan så spelar det inte längre någon roll om man är jude eller grek. Det vill säga, det spelar ingen roll vilken etnisk identitet du har för i kyrkan blir alla del av ett nytt folk. Det folk som har fått förlåtelse för sina synder genom Jesus Kristus.

Det här var en ganska kontroversiell sak att säga. Vid det judiska templet fick nämligen inte människor från andra folk gå innanför en viss mur, på skyltar stod det att alla som gick innanför muren som skilde judarnas plats från den där alla folk fick vara riskerade dödsstaff. Detta var ett sätt att upprätthålla skillnaden mellan folken. Grekerna och romarna var också ofta misstänksamma mot judarna för att de stack ut för mycket och det hände att judarna diskriminerades.

Dessa två grupper säger Paulus utgör nu en enda grupp. Genom det Jesus gjort måste fiendskapen rivas ner mellan dessa folk. Gud har förlåtit dem båda och därför måste de också vara beredda på att förlåta varandra. Detta problem finns fortfarande. Vi lever i en värld där konflikt mellan olika folk ständigt bubblar. Klarar vi av att leva ett generöst liv mot andra grupper än vår egen om vi låter Guds handlande vara vår horisont? Kan vi säga att norrmän, romer, svenskar, gotlänningar, somalier och polacker tillsammans kan utgöra samma folk i kyrkan? I nattvarden hälsar vi varandra med frid, för att Kristus stiftar fred med oss. Låt oss stifta fred även med varandra.

 

Hur gör man då för att öppna upp sina horisont mot Gud? Hur gör man för att detta inte bara ska bli tomt prat utan en verklighet i ens eget liv?

Ja, kanske man ska göra det som Paulus gör i den text som vi idag läst: tillbe Gud. Paulus lovsjunger Gud och ber sedan för församlingen. Tillbedjan är en sorts påminnelse om det som Gud har gjort för oss och en påminnelse om vem Gud är. Låt denna påminnelse forma ditt livs horisont, tolka ditt liv utifrån det.

Tillbedjan är även en plats där jag öppnar upp mitt hjärta för Gud och tillåter honom att forma det.

Sträck dig utanför dig själv och ditt eget skal mot Gud och han ska möta dig.

 

När jag växte upp hade jag tidvis en väldigt förkrympt världsbild. Där den egna byn blev det ända som spelade någon roll. Livet blev väldigt litet och horisonten blev väldigt begränsad i min närsynthet.

Ibland kan jag fortfarande känna att det är så. Att mitt liv är litet. Ibland är det vissa debatter som upptar all min uppmärksamhet. Ibland är det tanken på en akademisk karriär.

Men jag vill idag tillsammans med er sträcka mig mot Gud och be att han skall ge mitt och ert inre öga ljus, så att vi ser honom i våra liv. Så att Gud får bli vår horisont och vårt liv bli större.

Vi träffas idag för att fira nattvard, det är en stund av tillbedjan. En stund där vi får sträcka oss mot Gud och be att han öppnar upp vår värld och ger oss nya ögon så att vi ser vad det innebär att vara människa. Det är även en stund där Jesus Kristus möter oss i bröd och i vin. Det är en plats där perspektiv kan bytas.

 

 

 

 

Manasse, tårar och storslagna dagar

Kategori: Allmänt

I know of a fifth baptism also which is that of tears and takes much more work. It is recived by one who washes his bed every night and his couch with tears; whose bruises sting through his wickedness;and who goes about mourning and is of a sad dispostion. It is recived by those who imitates the repentence of Manasseh...
- Gregorios av Nazianzos


Våra kyrkor är inte vad de en gång varit. På något sätt känns det som vi har förlorat något. Vi har
inte längre en privilegierad position. Kyrkan befinner sig på något sätt i utkanten, i periferin av
samhället. Det känns som om vi har förlorat något. Vi har förlorat en hel del vitalitet och kraft. Vi harvar på men det är inte mycket som verkar hända. Vi ser tillbaka på väckelseperioder och känner oss mindervärdiga


Det folk som författaren till Krönikeböckerna skriver till är svagt och desillusionerat. Det har nyss kommit tillbaka från exilen, från en förnedrande fångenskap i Babylon. De har kommit tillbaka till ett land som är mycket mindre än det som de lämnade och de är omgivna av misstänksamma grannar. När de ser tillbaka på gamla, goda tider känner de sig lite som ett andra klassens folk i jämförelse med den tidigare storslagna tiden som var innan exilen. De ser tillbaka på den gamla goda tiden med davidsdynasti och tempel och känner sig mindervärdiga.


I den här situationen återberättar författaren till Krönikeböckerna historien om kung Manasse. I 2 Kungaboken 21 berättas det också om Manasse, där är han den genomonde kungen som får vågskålen att tippa över så pass mycket att kommande generationer inte kan väga upp det igen. Han tvingar iväg folket i exil (2 Kung 21:10-15). Manasse är en usling, som dock själv klarar sig oskadd och får regera längst av alla kungar i Juda (55 år).Men författaren till Krönikeböckerna berättar en annan historia. Det finns mer att säga om Manasse.

 

"Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. Han lät tillverka ett beläte, som han satte upp i Guds hus, fastän Gud hade sagt till David och hans son Salomo: ”Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. Jag skall aldrig mer tvinga bort israeliterna från det land jag tilldelade deras fäder om de bara håller allt jag befallt dem, hela den lag och alla de bud och befallningar som de fått genom Mose.” Manasse förledde judeerna och invånarna i Jerusalem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna. Herren talade till Manasse och hans folk, men de ville inte lyssna. Därför lät Herren den assyriske kungens befälhavare anfalla dem. De tog Manasse till fånga och satte krokar i honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. I sin nöd försökte han beveka Herren, sin Gud, och han ödmjukade sig inför sina fäders Gud och bad till honom. Herren lät sig bevekas och lyssnade på Manasses bön och lät honom återvända till Jerusalem och sitt rike. Då insåg Manasse att det är Herren som är Gud.  2 Krön 33:6-13


Författaren skriver att Manasse fördes bort i fångenskap av assyrierna till självaste Babylon. På grund av sina synder låter Herren assyriernas härförare föra bort honom i största förnedring. Som segerherrar slår de honom i bojor och sätter en krok i hans näsa. Total förnedring. Här slås det an en ton till de som först läste den här berättelsen. ”Det är ju vi! Vi har ju fått vara med om samma förnedring, samma exil, och vår förnedring har inte tagit slut ännu! Ingenting är lika bra som förut!”


Vad ska hända med Manasse? Författarens publik väntar otåligt. Det som händer med Manasse är att han i sin förnedring börjar be till Gud. Han ”ödmjukar sig inför sina fäders Gud.” Manasse ber om förlåtelse för sina synder och från att ha varit en avfälling som offrat sina barn och omgett sig med medium och spåmän så ställer han in sig i den långa raden av människor som bekänner sig till Herren. Den gud som varit med i släktled efter släktled. Och Herren lyssnar på denna bön och trots alla sina synder och brister får Manasse komma tillbaka till Jerusalem och han får återigen bli kung i Jerusalem. Och Manasse inser att Herren är Gud.

 

Publiken förstår vad historien om Manasse har för betydelse för deras liv. Trots alla deras svårigheter. Trots att de känns som att de lever i stor förnedring om man jämför med svunna,storslagna tider. Trots alla deras synder så är Gud villig att återupprätta dem, precis som han återupprättade Manasse. Om de söker Herren, om de ödmjukar sig inför honom. Om de ställer in sig i ledet av alla de som tillbett fädernas Gud då är Gud mer än villig att återupprätta dem. Då är Gud mer än villig att bygga upp det som raserats, kanske inte på exakt samma sätt, men bygga upp det ska han. De kan bli återupprättade.


Vad är lösningen för oss i våra församlingar som minskar både i antal och medlemmar, som har låg
trovärdighet och som ibland känns ganska trött? Ska vi omorganisera oss? Måste vi vara mer av vågade entreprenörer? Finns det någon speciell ledarskapsstil som vi måste importera för att få se bättre tider? Är det en specifik teologisk högskolas fel att vi befinner oss där vi befinner oss? Kanske det inte finns någon lösning. Kanske vi bara ska dö en långsam, självförnedrande död.


Lösningen är kanske den samma för oss som för Manasse och som för folket som återvänt från exilen. Vi behöver renas med det tårarnas dop som Gregorios talade om. I tårar behöver stoltheten rinna bort. Vi behöver gå ner på våra knän och erkänna inför den treenige guden att vi ofta misslyckats med att följa Sonen. Vi behöver erkänna inför Gud vårt totala beroende av honom, precis som Manasse var helt beroende av Gud i sin fångenskap. Vi behöver ställa in oss i det långa ledet av människor som tjänat och älskat sina fäders Gud. Och där blåmärkena gör som ondast och tårarna flyter som vildast där kan Gud möta oss. Där kan Gud ge återupprättelse åt oss. Allt kanske inte blir precis som förr (jag tror och hoppas att vi inte kommer få tillbaka en statlig maktpostion som riskerar att korrumpera oss till exempel) men jag tror att i det läget har Gud en god återupprättelse att komma med till våra församlingar.