Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Visheten - en feminim Jesus och nattvard som livsväg

Kategori: Kristen tro

Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare.
Hon har ställt till med slakt, blandat vinet och dukat bordet.
Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från höjderna i staden:
"Du som är okunnig - kom!"
Till de oförståndiga säger hon:
"Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat.
Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg."
- Ords 9:1-6
 
Jesus kopplades i den tidiga kyrkan ofta ihop med Guds vishet, eftersom Visheten beskrivs som det första av Guds verk, som fanns innan allt (Ords 8:22-31). Ibland verkar det som om även de nytestamentliga författarna gör samma koppling (jmfr Salomos vishet 7:26 med Heb 1:3 och se 1 Kor 1:24. Personligen tycker jag också att det kan finnas en viss tematisk koppling mellan texten ovan och Luk 14:16-24). De ser Jesus som Visheten som alltid funnits hos Gud. Visheten som beskrivs som allsmäktig (Salomos vishet 7:23) och kopplas starkt samman med Gud själv. Det som är intressant är att när Guds vishet personifieras beskrivs Visheten alltid som en kvinna. Visheten är en hon. Om Jesus ska kopplas samman med Visheten beskrivs Gud alltså inte enbart i manliga termer. Jesus, kristenhetens absoluta centrum, beskrivs i sådana fall i kvinnliga termer som pre-existent, innan han fanns på jorden. Han beskrivs som en kvinna som bjuder på fest och som man ska älska (Ords 4:6). Vad skulle det kunna innebära för vårt sätt att förstå och tala om Jesus och lärjungaskap? Ingenting eller mycket? Har det något att säga om kvinnoprästmotstånd? [nu är jag ju baptist och tror inte på prästerskap, förutom det allmänna, men ni förstår principen]
 
Något jag lagt märke till i Ordsspåksbokens inledning är hur bröd och vin används för att beskriva vilken väg vi väljer i livet. De gudlösas stig beskrivs så här: "De äter brottets bröd och dricker våldets vin." (Ords 4:17), det är en väg som leder till mörker (4:19) och representeras av Dåraktigheten (9:13-18). Som vi har sett ovan beskrivs Vishetens väg också med att äta bröd och vin (9:5). Vishetens väg har sitt ursprung i att frukta Herren (9:10). Det som är uppenbart intressant med detta är att en av den kristna trons mest centrala handlingar är att äta bröd och dricka vin. Nattvarden. Kanske kan nattvarden alltså beskrivas som ett vägval, att följa Vishetens (Jesu) väg istället för Dårskapens. Det handlar om ett annat sätt att leva på. Ett annan stig att vandra. En annan politik. Förlåtelsens, försoningens och det trotsiga hoppets politik. Ofta får man höra av realister (finns det något som dödat mer människor än realism och realpolitik?) att Jesu väg är omöjlig. Den är naiv. Men om vi tror på kopplingen Visheten - Jesus, så är de vägval vi gör i nattvarden bland det mest smarta vi kan göra. Det kopplas nämligen samman med Visheten själv. Personifierad. 
 
 
 

Nåd är inte passivt

Kategori: Kristen tro

Kristet:
 
Ofta i mitt sammanhang kan finns en evig [luthersk] brottningskamp mellan nåd och gärningar. Lag och evangelium. Vi är räddade av nåd. Problemet är då för många kristna i Sverige vad vi ska göra med de uppmaningar vi får i Nya testamentet om ett nytt sätt att leva på (Ef 4:22-24)? Att förlåta, vägra att ge igen, inte bruka våld, inte ge efter för sexuella frestelser,  att leva i självutgivande generositet. Ofta får vi problem med detta. Är inte det lagiskt? Är inte det att jag försöker få Gud att gilla mig genom att visa hur duktig jag är?
 
Vi har nämligen fått för oss att nåd är något passivt. Det är en kraft som sveper in i mitt liv när jag behöver förlåtelse och sedan lämnar mig därhän till nästa gång jag behöver den. Vi har också fått för oss att nåd står i motsats till ansträgning. När det går lätt, när vi känner oss passionerade, då arbetar Guds nåd. Allt annat, när jag tvingas anstränga mig för att göra rätt, det är lagiskt och dåligt.
 
Men här kommer grejen. Gud kräver mer av kristna. Gud har kallat oss till ett annat sätt att leva. Guds nåd är inte bara förlåtelse som sveper in och ut (om det vore Guds enda intresse vore han ganska ointressant). Jesus uppenbarar för oss ett sätt att leva på som är baserat på den chokerande insikten om att Gud är barmhärtig, och Guds barmhärtiga rike kommer att komma till jorden. Han är som en pappa som ger sonen som har spottat honom i ansiktet, förskingrat pengar och lagt allt på horor ett välkomstparty. Han är den som samlar de som ingen bryr sig om; ulänningar, slavar, kastrerade. Guds nåd är på det här sättet. Och eftersom Guds nåd är på det här sättet söker han ambassadörer för Gudsriket på jorden. Som anstränger sig och kämpar för att leva Gudslika liv i den här världen, som Gud inte övergett. För Guds nåd handlar om att återspegla Guds vackra, omformande nåd, som vill göra jorden ny igen. Var barmhärtiga så som er fader i himlen är barmhärtig!, uppmanar Jesus (Luk 6:36). 
 
Allting utgår från Guds nåd. Det är för att Gud är nådig som vi kan vara det. Vi gör det inte för att förtjäna Guds gillande, utan för att vi fått se hur chokerande god Gud är. Hur vi lever nådefullt är också beorende av Guds nåd, som John Howard Yoder sa:”Kristen etik begär ett beteende av oss som är omöjligt utom genom den Helige Andes mirakel." 
Gud förlåter oss våra misslyckanden. Gud tar bort all skuld. Gud är barmhärtig och sänder oss ut igen. 
 
Guds nåd är varken passiv eller motståndare till ansträgning. Guds nåd är aktiv och förvandlar oss och världen, i hans kraft får vi gå.
 
 

Xander som ikon - Buffy the Vampire Slayer s. 6

Kategori: Kristen tro, Tankar

De flesta andra människor brukar gå vidare och titta på andra serier, men jag förblir den samme. Jag gick i sjuan första gången jag såg Buffy the Vampire Slayer (1997-2003) (eller Buffy och Vampyrerna som den heter på svenska) och sedan dess har jag varit ett fan av serien. Medan andra hittar nya serier förblir jag den samme.

 
 
Mitt ärende idag är att skriva lite om säsong sex och lite hur man kan läsa den kristet. På ett sätt som jag är ganska säker på att seriens skapare Joss Whedon inte förutsett. Till min hjälp kommer jag att ta teologen Stanley Hauerwas.
 
Säsong sex börjar med att Buffy återkallas från de döda av sina vänner, hon offrade sitt liv i förra säsongen för att rädda världen (bara det är en kristen tematik), och får det nu tillbaka. Stora delar av säsongen handlar om Buffys kamp att återanpassa sig till vår värld efter att ha blivit tagen från himlen. En annan viktig tematik är att Willow, Buffys vän, har börjat missbruka magi med vilket hon tar sig allt större friheter.
 
"The hardest thing in this world is to live in it." så uttrycker sig Buffys syster Dawn, och det är ett genomgående tema i säsongen: livets tragik och hur svårt det är att leva i världen, där inget går som förutsett. Buffy återkallas till livet eftersom hennes vänner känner att det känns orättvist att hon skulle behöva dö. Vilket för Buffy är en tragedi. Xander, den tredje delen av den ursprungliga trion tillsammans med Buffy och Willow, lämnar sin flickvän Anya vid altaret med tragiska konsekvenser samt mycket mer i denna sorgliga säsong.
 
Det traditionella sättet att lösa konflikter i serien har varit genom styrka. Buffys kamp har alltid varit att genom sin styrka och intellekt förmå historien att sluta på rätt sätt. Att förhindra att världen går under. Men här märks styrkans begränsingar. Willows flickvän Tara blir skjuten vilket leder Willow in i djup sorg och hämndlystnad. Hennes magimissbruk tar oerhörda och mörka propotioner och ingen kan stoppa henne. 
 
Teologen Stanley Hauerwas är pacifist och anklagas därför ständigt för att vara oansvarig. Vad skulle hända om alla resonerad som honom? Då skulle ju ondskan få regera fritt. Hauerwas svar är förtröstan på Gud och att det inte är vårt ansvar att förmå historien att sluta på rätt sätt. Det är Guds. Vårt ansvar är att visa på det liv som Jesus levde: självutgivande, fredligt, i kyrkans liv och hoppas på att Gud kan använda det till något gott.
 
Tillbaka till Buffy. Gänget, minus den mörka Willow som söker efter hämnd, diskuterar Warren, som dödade Tara (Willows flickvän). Vad ska de göra. Buffy menar att de inte kan döda Warren.
 
Buffy: We can't control the universe, if we were supposed to the magic wouldn't have changed Willow the way it does... There are limits to what we can do. There should be. Willow doesn't want to believe that. And now she's messing with forces that wanna hurt her. All of us. 
 
Det finns gränser för vad vi kan göra som skapelser, gränser för vad vi kan göra som kristna. Vi kan inte förmå historien att sluta på rätt sätt. Det kan bara Gud. Hämnd är att ta sig felaktiga friheter. Istället bör vi, ytterst sätt, våga lita på att någon förmår att vända all världens tragik. Någon som kan förmå historien att sluta på rätt sätt.
 
Willow förtärs av sin magiska makt. Hon blir så berusad av mörker att hon bestämmer sig för att förstöra världen. Historien verkar sluta på fel sätt. Buffy kan inte stoppa henne. All hennes styrka förmår ingenting. 
 
Xander är den karaktär i serien som är sämst. Han har inga krafter, han är inte speciellt smart. Han är ganska hjälplös. Men i slutet av säsong sex blir han en ikon av Kristus. När Willow, som är helt förtärd av mörkret ska förstöra världen, kliver han mellan. Utan makt, utan våld, utan styrka. Endast med de enkla orden att han älskar henne. Willow blir rasande och skadar honom, men hans självutgivande kärlek tar knäcken på hennes hat och hennes styrka och hon rasar ihop i gråt. 
 
Xander går ut mot mörkret obeväpnad. Endast i kärlek, och på något sätt, genom hans trohet mot Willow förmår han att rädda världen. En kristen läsning skulle vara att Gud använder hans enkla liv i trohet till att förmå världen att sluta på rätt sätt. Och därför är han i säsong sex en ikon av Kristus. 
 
Här är en ljudlös och ganska dålig video av klimaxet:
 
 

"Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära." Fil 2:4-11