Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Psalm A

Kategori: Allmänt

En psalm av Anton, till påminnelse.

 

O, Guds lamm! Du hjälplöse, du renrakade!

Du som är utstött ur hjorden.

Vem kunde ana att Guds vishet är så tanig?

Att Ordet är tyst när det klipps?

 

Vare sig jag väljer höger eller vänster, vill jag gå i dina spår

Om du vill föra mig ut i periferin, låt mig stappla efter.

 

Jag väntar på dig

Även i det kalaste väntrum

Även i det gråaste länssjukhus

 

Jag hoppas på dig

Även när jag tvekar

Även när jag tvivlar

 

Jag längtar efter dig

Även när min blick vandrar

Även när jag stoppar fingrarna i öronen

 

Jag vill följa i dina spår ner i den mörkaste dal.

 

 

Hata inte rasisten

Kategori: Tankar

"Men jag säger er: älska er fiender och be för dem som förföljer er"
- Jesus, Matt 5:44
 
Det är spänt i Europa. Främlingsfientliga krafter är på framväxt. Många tycker att det påminner om den gamla, onda tiden. Förkrigstider. Våld mot minoriteter. Marscher i städerna med nazistiska inslag. Anti-rasister gör motstånd i kärlekens namn. Ibland med ord. Ibland med bengaliska eldar och slag.
 
Tonläget är ofta mycket högt och Sverigedemokrater och andra framställs som idioter. De är verklighetens folk utan verklighet. Det gäller att försvara sig med näbbar och klor så att de inte får en syl i vädret. Den stereotypa främlingsfientliga personen: vit, lågutbildad man från landsbygden som upplever sig negligerad framställs som den största idiot som gått upprätt. De främlingsfientliga framställs ibland som så dumma att deras rasism snarast verkar uppstått spontant pga av dumhet och låg utbildning. De har ingen rätt att känna sig negligerade. De är män och har patriarkatet på sin sida. De är vita och tillhör majoriteten. Kritiken kommer (vad jag sett) ofta från högskoleutbildade människor från städerna (ofta vita). 
 
Kristen kärlek måste alltid inkludera kärlek till fienden. Det innebär att som kristen, vilket per automatik borde innebära anti-rasism, måste man försöka lära sig älska rasister och förstå dem. Så finns det något sätt att förstå rasisternas rasism? Kan man möta dem på ett bättre sätt än att lämna riksdagen när de pratar, vara nedlåtande och våldsamma mot dem? 
 
Jag föreslår att för att förstå mycket främlingsfietlighet måste man förstå ett spänningsfält. Spänningsfältet: stad - landsbygd. Jag har läst Leo Tolstoy på sista tiden. Han föreslår att staden alltid levt av att konsumera det som landsbygden producerar. Staden befinner sig i en överordnad sits gentemot landsbygden. Det är en plats dit de välbeställda flyr för att kunna leva ett liv som handlar om att man bidrar med så lite som möjligt utan att behöva skämmas. Det är en plats för ohämmad konsumtion och det framställs som ideala sättet att leva på. Staden skapar också fattigdom eftersom den drar till sig människor från landsbygden som tvingats arbeta ihjäl sig p ga av stadens exploatering. De hoppas på ett enklare liv med mindre arbete. Men detta sker sällan (här kan jag bidra med många exempel på fattigdom från Mongoliet som uppstått pga man lämnat landsbygden).
 
I modern tid har vi istället börjat exploatera utvecklingsländer i t ex Asien. Landsbygden producerar allt mindre. Den har tappat mycket av sin funktion. De få bönder som finns där, tvingas att omvandla sina gårdar till industriella storbruk, där man måste arbeta dygnet runt. Dessa få bönder föraktas dessutom enligt det traditionella mönstret. Istället för att producera har landsbygden endast blivit en plats att fly ifrån. En plats som präglas av arbetslöshet. Förutom att landsbygden ses som en tråkig existens man borde fly ifrån har det också blivit en plats utan produktion. Män som bor på landsbygden kan alltså med rätta känna sig negligerade av etablissemanget. En naturlig reaktion när man är åsidosatt är att söka efter en syndabock: en syndabock som ofta blir invandraren. Invandrare ses som personer som sugit ut välfärden och så bidragit till landsbygdens tristess, brist på funktion och arbetslöshet. Men det är inte invandrarnas fel. Snarare föreslår jag att stadens exploatering och västvärdens unyttjande av tredje världen bidragit med att landsbygden, och männen som bor där, tappat sin funktion. Jag vill påstå att detta är en starkt bidragande orsak till deras ilska och främlingsfietlighet.
 
Kritiken från högutbildade personer i städerna kan ofta slå fel. Dels är den ofta hatisk, svartvit och brister i inkännande. Dels kommer den ofta från personer som inte förstår spänningsfältet stad - landsbygd. Och ibland till och med föraktar landsbygden.
 
En verklig konstruktivt sätt att bekämpa rasism är inte att hata, skrika, skrika högre osv. Om vi fortsätter med dagens högljudda och oförstående inställning till främlingsfientliga kan det snarare bidra till den fortsätta känslan av att vara negligerad från dessa personer, vilket lätt kan leda till ökad rasism. Vad som snarare vore konstruktivt är at försöka återge livet på landsbygden dess värdighet. Söka förstå dessa människors frustration och var den stammar från. Gå in i dialog.
 
Will Campbell som var aktiv, tillsammans med Martin Luther King, i medborgarrättsrörelsen kämpade för de svartas rättigheter. Han stod på barrikaderna. Han marscherade. Men han sökte också dialog med fienden. Han talade med ledare för Ku Klux Klan och besökte Martin Luther Kings mördare i fängelset. Han insiterade på att "Mr. Jesus died for the bigots as well".
 
Han kan utgöra ett gott exempel på kristet motstånd.
 
 
 
 

En kroppslig eller gasmolnig kyrka?

Kategori: Kristen tro

Jag har inte det exakta datumet klart för mig, men det var på den delen av hösten som gränsade mot vintern som jag i förd vit dopdräkt halkade mig nedför backen mot det mest oanseliga kapell som tänkas kan. Vi bodde strax ovanför detta kapell uppe på en kulle och kunde skåda ut över det, ett mindre vitt enplanshus. Ingen skylt fanns som skvallrade om församlingens namn: Betelförsamlingen Östansjö. Det var år 2001 jag lät döpa mig i det ljumna vatten av Maud Cajdert. Jag var elva år. Det finns ofta en sorts baptistisk ångest hos de som låtit döpa sig tidigt (här talar jag bara utifrån egen erfarenhet) och även jag har tidigare drabbats av den. Visste jag vad som hände? Var det på rikitgt? Men min tro var på alla sätt uppriktig, lite oformad möjligtvis. Jag välkomnades in i församlingen samma dag på församlingsmötet. För mig var det givet att jag i och med mitt dop blev medlem i församlingen. På medlemskortet stod det ”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna” (Apg 2:42). Och det försökte jag göra.


Gasmoln eller kropp?
Vad är det som konstituerar den sanna kyrkan? När Ulf Ekman meddelade att han ämnar konvertera till den katolska kyrkan hade han följande ord att säga om den tradition han lämnade:


...vi karismatiker gör det ofta lätt för oss. Kristi kropp blir lätt någon känsla, där vi tycker om varandra och allt är underbart. Men kroppen är inte en formlös massa, den är fixerad. Se hur Gud blev människa i Jesus – i fysisk form. Protestantisk, pietistisk och karismatisk kristenhet har visat en avoghet mot form och tradition. Jag undrar om vi inte har ett lätt gnostiskt inflytande här. Vi går mer mot gasmolnsteologi än mot den fasta materien. Formen är alltid ett hot för oss, och frihet för oss är frihet från formen. Vi är rädda för stela gudstjänster och lästa böner och vi skalar av.

Jag tror att Ulf Ekman delvis har fel. Min tes är tvärtom att många av de sk historiska kyrkorna lider av en sorts intellektuell gasmolnsecklesiologi och att de faktiskt skulle kunna lära en del om ecklesiologisk kroppslighet från den frikyrkliga traditionen.
När vi tar en titt på den lutherska kyrkans augsburgska bekännelse definieras den sanna kyrkan på följande sätt: ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Fokuset ligger på ”apostlarnas undervisning” och ”brödbrytandet” om vi lyfter in bibelordet jag citerade ovan. I bland annat den lutherska kyrkan och i den katolska finns begreppet den osynliga kyrkan. Kyrkan på jorden, institutionen och den gudstjänstfirande gemenskapen, är på många sätt befläckad och i den finns människor som inte tillhör Kristus. Men det sanna kyrkan, den osynliga, som bara Gud vet om, är ren. Det är de verkligt troende. Detta sätt att tänka på, menar jag, leder lätt till att kyrkan på jorden tappar sin konkreta form, den blir kroppslös. Kyrkan är något annat än de människor som träffas i kapellet, eller deltar i kommunionen. Kyrkan är en idé i Guds huvud. Detta har kanske sin botten i ett platonskt tänkande där det ideala är det som finns idévärlden bortom vår fysiska värld och det konkreta är lägre stående form av verkligheten. Vad händer om Guds ord inte rent förkunnas i den gemenskap jag finns? Eller sakramenten missbrukas? Har då ett förpliktigande mot den gemenskap du döptes in i? Eller kan du istället argt sitta vid ditt skrivbord och klaga på att det inte finns någon sann kyrka längre (på jorden) men samtidigt sova gott om nätterna i vetskapen om att du hör till den osynliga kyrkan?
Orden ”apostlarnas undervisning” och ”brödbrytelse” bildar i sig ingen kyrka, de är bara händelser församlingen samlas kring. Genom att sätta upp abstrakta, intellektuella krav på gemenskapen för att den ska vara på riktigt kan leda till att den faktiska kroppen tappar sina fasta konturer att blir mer likt ett gasmoln. I frikyrklig-baptistisk tradition skulle jag istället vilja hävda att Kristi kropp är ytterst konkret. Det är den gemenskap som träffas i Jesu namn, som bekänner Jesus som Herre. Fokus ligger här på ”deltog” i bibelordet från Apg 2:42. Kyrkan är konkret, synlig och den är i första hand lokal. Kyrkan konstitueras av att de konkreta, fysiska mötet människor emellan i Jesu namn. Den frikyrkliga utmaningen ligger i att acceptera den konkreta kropp som Jesus har fogat in dig som en lem i. Kanske någon ber vanvördigt eller hanterar nattvarden slarvigt, utmaningen är trots det försöka förbli trogen. Elenore Gustafsson skriver: ”i frikyrkan är utmaningen att inte förakta alla dessa som i bön, sång och vittnesbörd uttrycker sig vanvördigt och taffligt.”


Kristi kropp, kyrkan, är inte osynlig eftersom Kristus själv inte var osynlig, han var konkret och fysisk. Anledningen till att kyrkan inte är osynlig är för den ska uttrycka ett speciellt sätt att leva på, i världen (Joh 16:15). Kristi väg, korsets väg (Mark 8:34-38). Detta uttrycks på ett bra sätt i den anabaptistiska Schleitheimska bekännelsen från 1527 i samband med nattvarden:

 

The Lord's supper shall be held, as often as the brothers are together, thereby proclaiming the death of the Lord, and thereby warning each one to commemorate, how Christ gave His life for us, and shed His blood for us, that we might also be willing to give our body and life for Christ's sake, which means for the sake of all the brothers.

 

Min egen hemförsamlings gudstjänstfirande är på intet sätt idealiskt. Men det finns ändå en hel del goda impulser som jag vill lyfta därifrån. Framför allt tror jag att nattvardsfirandet i min hemförsamling har format min tro. Vi firade nattvard med smörgåsrån skurna i små rutor och med alkoholfritt vin. Brödet och vinet skickades mellan bänkarna och varje gudstjänstfirare betjänade den som satt bredvid. Jag fick alltså i relativt tidig ålder säga till den som jag satt bredvid: "Kristi kropp för dig utgiven" och "Kristi blod för dig utgjutet". Det lärde mig dels att jag var en viktig kugge - eller snarare kroppsdel - i församlingen. Firandet lärde mig också ett sätt att se på församlingen. Församlingen, eller kyrkan, är inte passiva åskådare som servas av ett andligt proffs. Nej, församlingen handlar om att vi tjänar varandra och tjänar världen. Att varje del i kroppen tar ansvar för de andra. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal 6:2).
Nattvard firades också inför varje församlingsmöte, nattvarden och församlingsmötet vävdes ihop, vilket fostrade mig in mig i tron att Gud bryr sig om de små vardagliga bestyren som vi diskuterade. Det grå livet i kyrkobyggnaden och utanför den angår Gud. Gudstjänsten är ingen handling som äger rum i en egen liten andlig sfär utan den ska vara sammanvävd med hela livet.
När jag döptes in i kyrkan. Döptes jag in i ett liv som förpliktigar mig att ge mig själv till mina syskon och till ett liv där jag ska låta Kristi sinnelag råda hos mig (Fil 2:5). Genom Guds nåd och församlingen tror jag att så sker. John Howard Yoder skriver: ”As Cain's fraticide is prototypical of the rebellion of the race (1 John 3:11.,15 [sic]) so Christ's sacrifice for other's is a model of our community love (3:16)” Vi ger våra liv för världens liv, precis som Kristus sändes till oss för att uppenbara Guds kärlek för hela världen (Joh 3:16). Det är en krävande väg men det är den vägen vi är kallade att gå och i någon mån utgöra. Det kräver synlighet.