Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Vem är din kompanjon?

Kategori: Kristen tro

Matt 9:9-13

Ordet ”kompanjon” kommer från franskan och betyder ”den som du delar ditt bröd med”. Jag gillar ordet, även om det har en viss företagskänsla. Det klingar bra i munnen. Med vem delar du ditt bröd? Vem är din kompanjon? Vilka delar du dina måltider med? Jag vet inte hur det är med dig, men antagligen kommer det att vara människor som du tycker om, vänner, eller sådana som du bor under samma tak med. Det är därför ordet kompanjon kommit att betyda någon man står nära, en affärspartner eller en vän.

Jesus är å färde igen. Den här gången har han åkt båt över till sin hemstad Kafanaum. Väl där har han gjort en förlamad man hel och, mer kontroversiellt, förlåtit hans synder. När han lämnar platsen för helandet ser han tullhuset och vid tullhuset sitter Matteus. Den Matteus som gett namn åt det evangelium vi läser. Matteus betyder ”Guds gåva”, men det är sannerligen inte många som ser Matteus som en gåva från Gud, snarare som en förbannelse. Matteus sitter utanför tullhuset, han är en tullindrivaren, en publikan. För ett tag sedan predikade jag om Jesu möte med en soldat som arbetade för de hatade romarna. En soldat hade antagligen högra status än Matteus. En soldat utgjorde ett hot om våld, men på ett sätt följde de ju bara order från högre ort. En tullindrivare, som Matteus, hade med vett och vilje förrått sitt eget folk. Det var någon som valt att vända kappan efter vinden. Varför? För pengar. Snabba cash. Det var alltså någon som förrått sina egna, vänt ryggen till sitt folk. En tullindrivare samlade inte bara in tull, de använde sin relativa makt till att pressa folket på pengar. De skinnade sina egna. De levde gott på stulna pengar. Folket gnisslade tänderna i vanmäktig ilska. Det fanns inget att göra.

Eller jo, det fanns något att göra! Det gick att stänga dessa människor ute från gemenskapen. En tullindrivare fick inte vittna i en judisk domstol. Deras röst gällde inte längre. De hade förbrukat rätten att bli hörda. Ett annat sätt att tydligt markera att dessa människor gjort gräsliga saker var att vägra umgås med dem eller att äta tillsammans med dem. För den som du delar ditt bröd med hör du ihop med. Genom att inte äta tillsammans med tullindrivare visades det med all önskvärd tydlighet att dessa människor var främlingar. Du skydde deras sällskap. De hade förverkat sin rätt att tillhöra folket. De var inte längre en del av det, förrädare som de var. De var inte längre kompanjoner.

Jesus går fram till en tullindrivare med namnet Matteus, Guds gåva, och säger orden: ”Följ mig!” Jesus kallar ett av jordens avskum till att bli hans lärjunge. Jesus kallar den som har förverkat rätten att bli hörd och som förverkat rätten till sitt folks gemenskap till att bli hans lärjunge. Någon som förrått Jesu eget folk! Det är som om Jesus skulle spankulerat runt i Norge under andra världskriget och bestämt sig för att kalla ärkeförrrädaren Quisling, den norske nazisten som samarbetade med Hitler, till att bli hans lärjunge. Jag kan inte ens hitta ett passande svenskt exempel på det Jesus gör. Så oväntat är det. Så osmakligt, så fyllt av nåd. 

Jesus går inte bara förbi Matteus tullhus och säger: ”Du är förlåten” för att sedan snabbt skynda vidare. Vi märker här skillnaden mellan billig och dyr nåd. Jesus kallar Matteus till att följa honom, till att gå i hans efterföljd in i ett nytt liv. Det är egentligen en större nåd när man tänker på det. Matteus går från isolation till gemenskap. Matteus var oren, en sådan som bodde utanför lägret, skiljd från gudsfolket för att inte sprida sin orenhet bland dem. En sådan oren människa kallar Jesus rakt in i sin helighet. En sådan människa kallar Jesus till att få ett nytt liv och ett nytt folk, Jesu lärjungar. Här finns en stor nåd, en större nåd en den billiga nådens överslätande, där allt bara fortsätter som vanligt. Nåden är större eftersom den innesluter hela livet.

Så går de till huset (det är oklart om det är Jesu hus eller Matteus hus) för att hålla fest. Det ansluter tullindrivare och andra syndare till skaran och tillsammans delar de sitt bröd med varandra. Det som sker nu spränger alla gränser. Det är verkligen ”nytt vin i nya vinsäckar”. Det är inte märkligt om ett irriterat mummel börjar stiga upp från gatan utanför huset. Det finns gränser, det finns någonting som kallas anständighet kanske folket tänker. När det står ”syndare” är det verkligen syndare som åsyftas. Det betyder inte välmenande människor som ibland gjort misstag. Detta är syndare som har lurat och bedragit andra. Människor som varit hänsynslösa och grymma. Många av dem går inte att ställa inför rätta eftersom de har beskydd från världens mäktigaste imperium. De kan därför fortsätta med sina brott. Det enda sättet att straffa dem är att hålla sig borta från dem, vägra att ha något att göra med dem. Men Jesus bryter denna långa tid av isolering. Syndarna och tullindrivarna ligger till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. De äter tillsammans, delar brödet.

Med rätta blir fariséerna förfärade: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Förstår han inte isolationen är det enda sättet som folket har att bestraffa tullindrivarna? Att markera att de gjort fel? Berövar inte Jesus folket deras enda vapen mot ondskan? Förstår han inte att det här är det enda sättet att hålla syndens smitta stången? Karantän, att kliniskt hålla sig borta från dem är det enda sättet, annars infekterar deras synd allt. Det gäller att rädda det som räddas kan. 

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” Jesus är inte intresserad av att dra sig tillbaka i karantän med en liten obesmittad skara följare. Detta kommer aldrig att besegra syndens sjukdom, detta kommer inte leda till ett slut på ockupationen. När folket bestraffar tullindrivarna genom att skilja ut dem och stöta bort dem leder det inte till att synden och ondskan besegras. Det enda som sker är att den hålls på avstånd från dem. Det är däremot troligt att tullindrivarna och syndarna sjunker djupare ner i sin ensamhet och synd. De kommer att börja rättfärdiga sig själva, se sig själva som offer. Kanske kommer de ta ut högre avgifter i ett försök att göra sig självtillräckliga i sin rikedom. De kommer att dra sig undan andra människor och dra sig bort från Gud. De kommer förbanna alltihop, för att sedan dö ensamma och oförlåtna med en sista suck på sina läppar ”Det är som om jag aldrig levt”.

En sådan karantänstrategi är inte läkarvård, det är offer. Det är att offra någon annan för att själv kunna leva. När vi drar oss undan andra människor och sätter oss i karantän låter vi dem dö utanför lägret. Vi offrar dem för att själva överleva. Men det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jesus bryter därför karantänen. Han väljer att offra sig för vår synd, hellre än att offra andra för sin egen syndfrihet. Här ser vi vägen som leder till korset. Jesus är en läkare mitt i en smitthärd. Han delar bröd och vin med de infekterade som bor utanför lägret. Hans helighet kan göra dem hela.

Det kanske är detta som citatet från Hosea syftar till? ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Istället för att offra syndarna så vill Gud genom Jesus Kristus rehabilitera dem. Gud begär dessa människor intensivt, starkare än döden är hans kärleks låga för dessa människor som infekterats. Motgiftet till deras sjukdom är barmhärtighet. Det kan verka svagt, för tandlöst. Men sanningen är att det är barmhärtighet som är början på en lång läkeprocess för Matteus. Det som gör att Matteus börjar läka, det som gör att han kan bli en lärjunge, är att han som har ansetts vara en förbannelse börjar ses som en gåva. En gåva från Gud. Någon som man dela sitt bröd med.

Är du en quisling och en usling? Guds godhet vill föra dig till omvändelse (Rom 2:4).Gud vill bjuda in dig till kompanjonskap med honom.

Har du varit kristen länge? Fråga dig själv då: vem äter jag med? Vilka bjuder jag in till att äta med mig? Vilka är min kompanjoner? Delar jag bara mitt bröd med de som älskar mig? Delar jag det med någon som står utanför, någon som är föraktad och illa ansedd? Kan jag tänka mig att bryta mitt bröd med nazister och islamister? Jesu ord är kärva: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?” (Matt 5:46). Det är genom att visa barmhärtighet, att ta emot den som inte verkar vara en Guds gåva som en Guds gåva som något nytt kan ske. Det är genom denna handling av kompanjonskap som läkedom kan ske i någon annans liv. Detta är evangelium. Det var så Gud fick sitt grepp om oss.

 

 

Babel och Pingst: Människans stad och Guds

Kategori: Kristen tro

1 Mos 11:1-9

I Bibeln berättas det att den första staden byggdes på mord, Kain dödade Abel, och för att skydda sig byggdes staden Henok. Det är som om fiendskap byggs in i stadens grundmurar. Efter detta är det som om allting går fel – allting eskalerar i fel riktning. Ondskan, fiendskapen och våldet fyller världen, inte ens en syndaflod kan hindra det. I det mänskliga samhället, den mänskliga staden, är det något som är fel. I romanen ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist beskrivs detta av en alkoholiserad man: Dom här husen, vägarna man går [på], platserna, människorna, alltihop är bara... som en enda stor [censur] sjukdom, fattar du? Det är nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli ...perfekt, va. Och på nåt [censur] vänster blev det fel istället. Nåt skit. Som att... jag kan inte förklara det... som att de hade nån idé om vinklarna, vad [censur] som helst, vinklarna husen skulle stå i, i förhållande till varandra, va (...) Och så hade dom nåt fel på mätstickan, vinkelhaken, vad [nu] dom använder, så att det blev lite fel från början och sen blev det mer fel. Så att man går här mellan husen och bara känner att... nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du?...' "

Berättelsen om Babels torn handlar inte om några högmodiga människor som vill bygga ett torn som på något sätt når upp till Gud. Gud bor inte bland molnen, ingenting skapat rymmer honom och ingenting skapat är för litet för honom. Ingenting i texten ger heller intrycket att det var detta som var tanken bakom att bygga tornet. Snarare verkar byggarnas syfte vara att bygga en stad som kan samla alla människor och som gör stadsplanerarna, männen med mätstickorna, kända. Staden byggs i Shinar, ett gammalt ord för Babylonien, och platsen heter Babel. Det som bibelordet verkar kritisera är byggandet av ett imperium. Att göra sitt namn känt och fruktat, och samla alla under sig. Vi har från berättelsen om Kain fått ledtråden att synd verkar byggas in i städernas murar, på grund av människan valt att frikoppla sig från Gud. Imperium handlar om att med våld samla alla folk under sig, om att tvinga skillnader och språk att försvinna. Det var detta som babylonierna kom att göra med tvångsdeportationer och slavarbete, som judarna utsattes för. Det är detta som Babels torn handlar om, det handlar om ett orättfärdigt tvångssamlande av människor. En påtvingad kultur. I profeten Habackuks bok utbrister därför Gud följande verop över Babylon: ”Ve dig som bygger städer med mord och lägger deras grund med brott!” (Hab 2:12). Gud tillåter inte detta att fortgå, han befriar människan från att tvingas in i samma form. Han befriar människor från att bli bara ännu en tegelsten i en jättelik mur. Han gör det genom att sprida ut dem och ge dem unika språk. Händelsen vid Babel är en frälsningshandling.

När människan bygger städer handlar det ofta om att utplåna skillnader. Alla ska samlas, ingen ska vara utspridd, alla ska tala samma språk. I vår värld sker en liknande utveckling. Alla ska samlas i städerna, bara losers bor på landet. Överallt finns samma butiker, samma restauranger, samma klädstil. Sakta blir allting mer och mer likadant. En kollektiv identitetsförlust. Modersmål ersätts med engelska. Alla ska åka till Kalifornien för att bli kända.

Apg 2:1-13 

Idag är det pingstdagen och Anden faller. Anden, stormvinden från Gud. Tungor som av eld fördelar sig över de tolv. Den hjälpare som Jesus har lovat kommer över lärjungarna. Om Babel handlade om att utplåna skillnader så handlar pingsten om motsatsen. Det handlar om att bejaka skillnad. Det fanns en tid då vi, vi som sitter här, var ”utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbundet och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har nu som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:12-13). Pingsten handlar, precis som tornet i Babel, om ett samlande. Folkslag samlas in under en och samme herre Jesus Kristus. Andens främsta uppgift är att peka oss mot Kristus, att med sin vind som blåser vart den vill, förmå våra segel att riktas mot Kristus. Anden är kärlekens band som drar oss mot Jesus. Anden är den som ber för oss när vi våra läppar är torra av klagan, den som riktar vår bön till Fadern. Kort sagt Anden återförenar oss med Gud. Vi blir ett folk hos Gud; judar och hedningar, män och kvinnor. Men, och det här är viktigt, Gud respekterar våra olikheter, ”var och en hörde just sitt språk talas”. Alla börjar inte tala samma språk. När Anden kommer utplånas inte våra skillnader. Den häpna folkmassan börjar lista upp vilka olika folk de tillhör. Ofta skyndar bibelläsare förbi den listan, men den har en poäng. Alla dessa människor, från öst och väst, nord och syd, samlas till att bli ett folk. Men som ett folk fortsätter de ändå att märkas av olikhet, de kommer från olika platser och talar olika språk. Händelsen i Babel motverkas i och med att ett folk samlas, de sprids inte ut. Men det finns en viktig skillnad. Här skapas inte ett imperium som med våld och vördnad för mäktiga byggnader tvingar människor till sig. Nej, det är fridens Ande som drar människor till sig. Det som sker är ett samlande utan tvång. Det går att neka till Andens inbjudan. Det går att säga att hela episoden beror på att apostlarna blivit druckna av halvjäst vin. Men det går också att lyssna till Petrus ord och se att detta är tillfället där som profeten Joel talat om, att Anden ska utgjutas över alla människor och dra in dem i Guds stad. Att söner och döttrar ska profetera om det nya riket som kommer. Gud är inte som babelshärskare, en kristen på 100-talet skriver på följande sätt om hur Gud sänder sig själv till världen genom Jesus: Gjorde han det - såsom en människa skulle tänka - för att upprätta ett skräckvälde med fruktan och bestörtning? Ingalunda. Utan i vänlighet och saktmod, såsom en konung sänder en son som själv är konung, såsom en Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej att tvinga. Ty våld finnes ej hos Gud."

Pingstdagen påminner oss om att Gud bereder en stad för oss. En stad där människor av alla folk, stammar, språk och gemenskaper samlas. Det är Anden som drar oss dit. Det är Anden som låter tungor som av eld fördelas över oss alla och drar oss in mot denna stad (Upp 21:22-27). Där kommer alla spillror från våra brustna städer att plockas ihop och bli något vackert. I det nya Jerusalem. Där kommer allt som blev fel, när vår mätsticka inte stämde, bli återupprättat. Det är Anden som redan nu lockar oss in i detta. Just nu är vi på vandring dit, för här på jorden har vi ingen stad som består. Vi längtar och törstar efter Guds stad, vi ser ibland glimtar av den. Den skymtar fram i sprickorna. Men både vi och skapelsen längtar efter den dagen då allt kommer att återupprättas (Rom 8:22-27). I denna längtan stödjer oss Anden, den hjälper oss att be när vi är utmattade av vandringen. Anden vädjar för oss när vi segnar ner. Anden ber med rop utan ord, vi uppfattar dem inte. Anden på Pingstdagen ropade till Fadern med ord som de som talade dem inte kunde förstå. Så vädjar också Anden för oss med rop utan ord som endast Fadern kan förstå, han som utforskar våra hjärtan. Anden hjälper oss att komma ihåg den staden som kommer, att leva för den. Att redan här och nu leva i Lammets ljus. Ett ljus i vilket vi kan se att vi är bröder och systrar, även om vi kommer från olika folk och talar olika språk. För samma Ande har dragit oss alla till samma Herre, Jesus Kristus.

En stor utmaning för oss i Guds församling är att tillåta olikheter. Att öppna upp våra hjärtan och församlingar för de som kommer från andra länder än vad vi gör. Att öppna upp församlingen för de som inte klär oss som vi. Eller tycker exakt som vi gör. Vi borde till och med uppmana olikheter i många fall. Det är ett sätt att motverka den likriktning som sker i världen och visa att vi tillhör ett annat rike där alla människor och folk ska få leva i Lammets ljus. Med Lammet som lampa. Låt vårt liv bli ett vittnesbörd.

Och Anden och bruden säger: 'Kom!' Och den som hör skall säga: 'Kom!' Och den som törstar skall komma. Och den som vill ska få dricka av livets vatten.” (Upp 22:17).Låt oss ta emot av livets vatten som Anden förmedlar. Låt det här vara ett tillfälle för förbön och lovsång. Låt det här vara ett tillfälle då vi tar emot kraften, livet och glädjen från Anden.

 

Vem får äta med Abraham?

Kategori: Kristen tro

De komma från öst och väst, de komma från syd och nord, att sitta till bord med Jesus en gång och höra hans välkomstord

I Bibeln beskrivs himmelriket, eller Guds rike som det kallas i de andra evangelierna, som en stor festmåltid. Det är en vacker bild. Tänk er ett jättelikt långbord, klätt i vita dukar där alla får tillräckligt mycket att äta. Tänk er den gladaste måltiden ni intagit och multiplicera det med en evighet. Kanske himmelriket kan beskrivs som en enda stor bröllopsservering (Upp 19:9), där bruden får glädjas och förenas med brudgummen. Dessutom ska de som hörsammar kallelsen till festen få sitta tillsammans med alla troshjältar från fordom. Där kommer Abraham, trons fader att sitta och Sara, trons moder. Isak, löftessonen kommer sitta tillsammans med Rebecka, löftesbruden. Och Jakob, den listige mannen som brottade till sig en välsignelse, kommer att sitta där tillsammans med alla inbjudna vid det gigantiska långbordet. De ska få äta cheesecake och dricka av det nya vinet.

Men vilka är bjudna till denna fest och vilka får inte komma? Paulus varnar korintherna att vissa beteenden inte är förenliga med livet i Guds rike (1 Kor 6:9-11). Det är allvarliga ord som vi måste tänka kring. Vi får inte vifta bort dem eller styrka det i listan som pekar mot oss och låta resten stå kvar som omutliga anvisningspilar. Hur kan vi förstå detta i förhållanden till det bibelord vi just läste?

Jesus är ute och går. Han har just spatserat ner från berget där han hållit sin predikan. Han har förvandlat en spetälsk till en ren. Eller hur var det nu? Gjort ren, just ja. Han går sedan till Kafarnaum, den plats som han allt som oftast utgår från. När han kliver in i staden kommer plötsligt en romersk officer fram till honom. Det är lätt att tro att detta är något vardagligt. En romersk officer är väl inget att hänga i julgranen liksom. Men det som vi måste förstå är att det här inte är någon odramatisk, vardaglig situation. Det är ett laddat möte. Den som kommer fram till rabbi Jesus är ingen annan en representant för ockupationsmakten. Det är en av dessa människor som ständigt förstör vardagen för judarna. Det är en av dem som tvingar människorna i den romerska provinsen Palestina att bära tunga bördor i en mil. Det är en representant för de som korsfäster bönder från Gallillen, Jesu hemlandskap, utan förbarmande. Det finns alltså en laddning i luften när dessa två träffas. Denna officer ber Jesus att hela hans tjänare. Den unge tjänaren är förlamad och skriker i plågor. Det är bara en pojke. Vad ska Jesus göra?

Tänk er att Sverige ockuperas av Ryssland. De har en militärbas i vid Boratsjön. De har byggt flera stora grå barracker där. På torget i Laxå hänger de kommunpolitiker som de finner misshagliga. Man brukar ibland säga, lite på skämt, att det snart inte finns några rep kvar i kommunen på grund av alla hängningar. Den ryska militären tar också ut stora tullavgifter för den som vill resa mellan Finnerödja och Laxå. Föreställ er nu att Ronny Söder har varit uppe i det nu övergivna Burger King och firat gudstjänst för en liten skara trofasta lärjungar. Den ryska militären har beslagtagit Bergskyrkan för att kunna hålla rättegång mot misshagliga, så där kan de inte hålla till. Han går nu ner mot färgbutiken, på vägen dit helar han en alkoholist vid midsommarbadet. Väl nere vid färgbutiken dyker en rysk officer upp från ingenstans. Den ryska officern ber nu Ronny, som ju är gammal pingstpastor och van vid helande, om hjälp. En ung korpral, som blivit som en son för officern, vrider sig i plågor. Det är en ny sorts influensa som håller på att ta livet av honom. Han bönar och ber att Ronny ska be för den unga korpralen. Vad ska Ronny göra? Om han väljer att försöka hela korpralen är det inte som om han stödjer de som ockuperar hans hemland?

Det är inte helt säkert vilket svar Jesus ger den romerska officern. Ett alternativ är att han svarar med en fråga och säger: ”Skall då jag komma och bota honom?” I så fall skulle det kunna uppfattas som ett tvekande svar från Jesu sida. Kanske försöker Jesus undvika att ge ett bestämt svar? En annan läsart är : ”Jag skall komma och bota honom”. I så fall är det ett tveklöst svar. Vilket i Jesu omgivning skulle ses som skandalöst, minst sagt. Sviker Jesus sitt land? Det är inte helt klart vad Jesus svarar, det står och väger.

Den romerska officern visar Jesus stor respekt. Det är inte meningen att en from jude, en lärare för Israel, ska gå in i en hednings hus. Det är något som gör honom oren. Och det är särskilt olämpligt att besöka en förtryckande och beväpnad hedning. En soldat med en armé bakom sig. Officern säger därför att han inte är värd att Jesus går in under hans tak. Jesus ska inte behöva bli oren. Romaren ber istället Jesus att befalla sjukdomen på avstånd. Precis som han, officern, kan befalla sina soldater att marschera fram och tillbaka. Han erkänner att Jesus har auktoritet över sjukdomar, makt över dem. Att Jesus kan befalla sjukdomar och få dem att lämna någons kropp. Han erkänner att Jesus inte ens behöver vara närvarande under hans tak för att ett helande ska kunna ske.

Det som står efter detta är intressant. Det står att ”Jesus blev förvånad”. Jesus kan faktiskt bli förvånad eftersom han blev som en av oss i Betlehem. Och i våra livsvillkor ingår förvåning, alltså blev Jesus förvånad. Det Jesus blir förvånad över är officerns tro. Jesus blir förvånad över att denna hedniske soldat med blod på händerna har en sådan stark tro på honom. Denne man som egentligen helt verkar sakna förutsättningar har en starkare tro än hela Israel, alla de som har stora förutsättningar att tro på Jesus. Jesus helar pojken. Den sjuke kan resa sig från sin säng. Jesus har den makten som officern tillskriver honom. Och mycket mer än vad romaren kan ana i dåläget.

Jesus fortsätter med att säga att människor kommer att komma från öst och väst (nord och syd) för att få sitta till bords tillsammans med Abraham, Isak och Jakob. Människor från fjärran länder ska få sitta tillsammans med troshjältarna och äta en himmelsk buffé. En buffé som kan mätta många hungriga munnar. ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de ska bli mättade.” De ska få sitta till bords med alla heliga. Pizza och palt. Sallad och sill. Rädisor och rabarber. Till och med de som verkar sakna förutsättningar kan plötsligt visa sig vid bordet, t ex en hedning som har skramlat med vapen. Eller en rysk officer som medverkat till att kommunalpolitiker hängts. Nåden för de som vågar sätta sin tilltro till Jesus är överraskande. Till de som börjat gå några stapplande steg på den dyra nådens väg.

Men rikets egna barn ska passa sig. De som har haft alla förutsättningar i världen, de som växt upp med profeterna och med bönerna. De ska inte slå sig själva för bröstet och mena att de har en självskriven plats vid långbordet tillsammans med Abraham. Israels ledare och många andra tog inte emot Jesus utan behandlade honom som en fiende och en främling. De behandlade den som bjuder in till festen som någon som är värd fnys och förakt, och intet annat. På grund utav detta vandrar de bort från livet och festen men mot mörkret utanför festen, avsaknaden av liv. De kastas ut från den fest som kan ge liv, trots att de har alla förutsättningar att få sätta sig vid bordet och ta del av festmåltiden. Här finns en varning mot att bli för självsäker utifrån var man kommer ifrån, vilken fromhet man uttrycker och annat vi sätter värde på.

Vilka får komma in i Guds rike? Ja, det första vi kan konstatera är att till och med Jesus blev förvånad över att den romerska officern skulle få slå sig ner med Abraham. Jesus blev mycket förvånad. Någon som han inte väntat sig finna vid bordet, någon som inte verkade ha förutsättningarna eller ens en inbjudan, tog plötsligt plats vid bordet. Vissa andra som borde ha förutsättningar gjorde det inte.

Detta manar oss till en viss försiktighet när det kommer till vilka ”vi” släpper in i Guds rike. Det finns vissa saker som står i motsats till ett liv i Guds rike, Paulus varnar för sådant. Och vi ska ta hans varning på allvar och försöka röra oss bort från det som han räknar upp. Men jag tror att även Paulus är medveten om att det finns utrymme för överraskningar. Jesus predikade mot våld, judiskt och romerskt, men ändå visar en soldat, av alla människor, prov på en gudsrikesbärande tro. Detta betyder inte att Jesus stödjer den romerska livstilen, eller den romerska ockupationen, eller att det inte finns rum för helgelse i soldatens liv. Men det visar något om möjligheten till överraskning. Kanske även vi måste vara beredda att bli överraskade. Kanske kommer vi få dela bord tillsammans med drinkare. Kanske får vi sitta bredvid en homosexuell. Kanske får vi sitta tillsammans med en rysk officer som börjat vandra på tillitens stig. Vi får aldrig bli för självsäkra. Rikets barn måste kosta på sig möjligheten att bli förvånade, precis som Jesus, när människor strömmar till från öst och väst, nord och syd.