Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

En oartig första advent

Kategori: Kristen tro

Du vet väl om att du kan stötta podcasten Aten och Jerusalem? Hjälp oss att bli bättre, att kunna ge ut fler avsnitt och få bättre utrustning. Följ länken!

Vill du lyssna på predikan istället för att läsa den? Det kan du göra här och på iTunes


 Det här är inte ett artigt adventsfirande. Det här är inte tiden för menlöshet och snällhet. Det här är inte tiden för lussebullar och för stark saft och sedan glömska. Ministrar gråter i TV, poliser ska genomsöka bussar, tåg och pendeltåg efter människor att utvisa. Det här är inte tid för artighet. Det är en tid för revolution.

Joh 18:36-38 Jesus säger att han har kommit till världen med ett enda uppdrag, att vittna om sanningen. Den som hör till sanningen kommer att lyssna till Jesus. Pilatus svar är: ”Vad är sanning?” Pontius Pilatus har framställts på många olika sätt, vissa har i hans karaktär sett en människa som motvilligt tvingas döma Jesus till döden, en ädel person som tvingas att agera oädelt på grund av omständigheter. Andra tänker på honom som ett monster. Jag vill testa en annan bild: Pontius Pilatus är en vanlig illusionsfri politiker. Åsa Romson grät när beslutet om den nya invandringspolitiken togs, det är ett sätt att tvås ren. Vi förstår att beslutet är mot hennes vilja. Pontius Pilatus tvår sina händer, ett sätt att visa att trots att han faktiskt fattat beslutet om att Jesus ska avrättas inte borde lastas för det. Det är i båda fallen folkmassornas fel, menar de.

Vad är sanning? För att kunna fatta våldsamma beslut måste propaganda användas. Vi talar om flyktingströmmar och kvoter istället för människor. De blir siffror istället för mammor, pappor och barn. Vi måste säga att vi inte har råd att ta emot dem även om robotdammsugaren beräknas bli årets julklapp. Det är bäst för de som flyr att vi stänger gränserna. Ministrar gråter i TV. Sanningen måste helt enkelt tänjas för att de beslut som nu fattas ska kunna göra det. Till slut kan det vara så illa att när vi konfronteras med sanningen, när vi konfronteras med Jesus, så klarar vi inte av att igenkänna sanningen som sanning. Vi hör inte längre rösten, vi klarar inte av att lyssna till den. Pontius Pilatus har fintat och slirat så mycket på sanningen att han inte längre kan igenkänna något som sant, även när Sanningen tittar honom i vitögat. Allt har blivit finter och språkspel.

Den kung vi väntar på är sanning, han talar om vad som är sanningen i ditt och mitt liv. Han är den som kallas för Trovärdig och Sann (Upp 19:11), han är den sortens kung som besegrar det som är ont, inte genom att ljuga och slira på sanningen, utan genom att vara helt och hållet sann. Satan kallas i Bibeln för lögnens fader, han är expert på att använda propaganda för att få oss att göra det som är avskyvärt. ”Du kan vara din egen Gud”, ”Du måste skydda dig från de fattiga”, ”Vi har gjort tillräckligt.” Men lögnen kan besegras genom en ny kung som är trovärdig och sann och avslöjar för oss hur saker egentligen är: ”Du lever på grund av Guds kärlek.”, ”Ge till de fattiga”, ”Allt vad du gjort för någon av dessa minsta har du gjort för mig.” Jesus är en annan typ av kung än den blaséartade Pilatus. Han är en kung vi kan lita på. Det är på den kungen vi väntar i advent.

Det kraftigaste vapnet mot orättvisa, mot förtryck och lögn, är att följa Jesu exempel och säga sanningen. Med lögnen är det som med mörkret, det enklaste sättet att besegra det är att tända ett ljus. Att säga sanningen, att vittna om sanningen, leder till att de som litar på lögnen inte kan få grepp om oss. Du blir som en tvål i deras händer. Därför: bekänn dina synder för någon, låt dem inte stanna kvar i mörkret, säg vad du tycker, lyssna till Jesus. Sanningen är något som leder direkt till Kristus. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” I advent väntat vi på den sanne kungen och på befrielse från förljugna makter.

Sak 9:9-10. Jesus kommer i enkelhet ridande på en ung åsnehingst. När kungar och kejsare kommer till en stad är det ofta på krigshästar tillsammans med en hel kader av soldater. När Obama kom till Sverige kom han med fem kockar, femton bombhundteam, femtio politiska tjänstemän, hundrafemtio rådgivare i säkerhetsfrågor, tvåhundra tjänstemän och tvåhundrafemtio livvakter. Vid Jesu tid var det vanligt att kejsaren förde med sig nakna krigsfångar längst framme i sina led. Det var för att bevisa att han var en stark härskare, att han kunde tvinga fram fred i alla länder. Men Jesu är en kung vars makt är icke-tvingande. Jesus är en kung vars kärlek är icke-tvingande. Eller för att uttrycka det annorlunda, det finns inte ett spår av våldtäkt i Jesu kärlek.

Upp 3:20-22. Jesus står vid dörren och bultar. Han tvingar sig inte på, men han är angelägen om att bli inbjuden till oss. Han slår inte in dörren, han griper inte tag i oss, han tvingar inte till sig sin plats som kung. Han är inte som en kejsare som stormar in och förnedrar de som vägrar att kuva sig. Ödmjukhet innebär ett visst mått av sårbarhet, det innebär att han kan bli förvisad av oss (Joh 1:11-12). Men den som tar emot Jesus, den som säger att han är den sanne kungen och böjer sig under hans kungavärdighet, får rätten att sitta på hans tron. Att ta del i hans ödmjuka regerande av världen. Det är på den ödmjuke kungen som rider på en åsna som vi väntar på.

Jesus tillhör ett annat rike. Vår tids riken bygger på att kunna hota med våld, att kunna underkuva om det är nödvändigt. De styrande kanske tvingas till tårar ibland, men de är fullt beredda att använda en tvingande, nedtryckande makt när det behövs. Jesus är en annorlunda kung. Men vill vi verkligen ha en kung som Jesus? Många känner sig nog obekväma vid tanken. Det verkar för svagt, för bräckligt. Anders Behring Breivik, den norske terroristen, sa att han finner Jesus patetisk och att han mycket hellre ber till krigarguden Oden. Till och med kristna brukar ibland rygga undan för Jesus och hans icke-tvingande kärlek. Vad har den att sätta emot IS?

Ja, det är svårt att svara på. Men det är kanske ännu svårare att se hur alla dessa ungdomar som har fångats i ett våldsamt system ska kunna befrias från det genom ännu mer våld. Om det finns en lag som är absolut när det kommer till våld är det att våld föder ännu mer våld. De som är förledda behöver öron som kan höra. Det som de behöver är vittnen för sanningen. Här är en terrorbekämpningsmetod, många som hänförs av IS propaganda tror att kristna är korstågare som vill förgöra dem, det bästa sättet att bekämpa denna lögn är att bli vän med muslimer. Visa dem en annan bild av kristna; visa dem Kristi kärlek. Om mitt rike hade hört till denna världen skulle mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle utlämnas, säger Jesus. Det som är ett kännetecken på Jesu lärjungar är att de inte kämpar med våld för det som är sant. Det söker andra vägar. Det har ständigt örat mot himlen och lyssnar efter den gudomliga vägen mitt i all oreda. De bekräftar inte IS lögner.

Jesus är annorlunda gentemot både Pilatus och Löfvén. Den kungen vi väntar i advent är annorlunda. Hans ankomst bringar in ett annat rike. Advent handlar om upp- och nervändandet av allt. Jungfrun är havande med en ny kung och den blivande modern sjunger för full hals: ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk 1:51-53). Jesus är inte bara en ny kung i den långa räckan av kungar, han är en annorlunda kung. Jesus är en revolution på två ben. Hans kungavälde är icke-tvingande, det är ödmjukt och det är präglas av sanning istället för lögn. Jesus visar oss hur en sann härskare ser ut, han upphöjer de egenskaper som härskarna ser ner på, och nedvärderar det som härskare ser som absolut oumbärligt. Så störtas härskarna från deras troner och Jesus visar oss vad verklig kungavärdighet ser ut som. Inte så konstigt att han blev korsfäst. Att leva med Jesus som kung innebär därför att delta i en ständig, tyst revolution. Att kliva in under Kristi herravälde är att bli som en hal tvål som härskarna och makterna inte kan gripa tag i. När de vill att vi ska lyssna till lögner och upprepa dem, så lyssnar vi till Sanningen som heter Jesus, och talar den sanning som gör andra obekväma. När de vill använda våra kroppar till att tvinga andras kroppar så säger vi nej och söker andra vägar. När de upphöjer styrka, upphöjer vi ödmjukhet.

Det här är inte en tid för artighet, det här är inte en tid att gömma sig bakom julshoppande. Det här är en tid av sanningsägande. Det här är en tid att säga: ”Nej, de är inte flyktingströmmar. De är inte kvoter. De är mammor och pappor. De är barn. De är kvinnor och män. Precis som oss.” Det här är en tid att följa honom som kallas Trovärdig och Sann. Det här är inte en tid att tyst ställa sig bakom vapenskrammel och hot. Det är tid att rida in på en ung åsna. Det är tid att lita på en annan makt, den som kommer ur ödmjukhet och vittnesbörd. Det här är en tid att sätt vårt hopp till en annan kung. Det är tid för att utställa egna uppehållstillstånd och säga välkommen. Det är tid för en stilla revolution. Vi väntar.

 

En tuktad best - en kristen politikers roll

Kategori: Kristen tro

Jag blir ibland frågad som jag är anarkist. Min c-uppsats handlar bland annat om kristen anarkism,  min och Simons första intervju i Aten och Jerusalem handlade om anarkism, och jag är ofta ganska kritisk mot nationalstaten. Men jag är ingen anarkist. Jag tänker här till och med ge ett litet förslag för vad det skulle kunna innebära att verka som kristen politiker i diverse olika paralament. Jesus själv är kritsik mot både härskarna följugna och självförhärligande härskande (Matt 25:25-26) och deras korruption (Matt 17:24-27), hur ska man då kunna arbeta som politiker? Jag föreslår att arbeta som kristen politiker är att leva mellan Romarbrevet 13 och Uppenarelseboken 13.

Romarbrevet 13 brukar användas som det stora försvaret för kristet engagemang i politik innanför statens hägn, trots att texten förutsätter att kristna befinner sig utanför regerandet och underordnar sig. Överheten framställs här som en del av Guds ordning. Men dess roll är endast negativ, att stävja det onda. Den har ingen postiv roll, det vill säga den bidrar inte till Guds frälsning av världen. Staten bygger inte bygga Guds rike på jorden, utan verkar fungera som ett mänskligt instrument som Gud kan använda till en viss upprätthållande, snarare än kreativ, uppgift. Dess roll verkar vara att hålla våldet nere på en längre nivå, genom att ge det en avgränsad form. Gud tillåter detta instrument genom sin försyn, men hans kreativa arbete är omarbeta världen efter Sonens fredliga drag, våld gäller inte inom "the perfection of Christ". Här skulle säkert många anarkister invända med ord som: "War is the health of the state". Jag vet inte om livet utan stat skulle vara mindre våldsamt och antagligen kan vi inte veta hur ett sådant liv skulle te sig för oss västerlänningar. Det blir en fråga om spekulationer. Det jag skriver ovan är i alla fall Paulus vittnesbörd som kristna bör förhålla sig till. 

Uppenbarelseboken beskriver hur två odjur kommer (Upp 13:1-18). Det första odjuret är en härskare. Han förför folken med sin makt och styrka. "Vem kan strida mot odjuret?" Det verkar omöjligt att besegra. Den andra odjuret som kommer är en sorts religiös legitimitet för det första odjuret som får folken att falla ner och tillbe härskarfiguren. Här kan man tänka sig att Uppenbarelsebokens författare kodat beskriver på det romerska systemet där kejsaren, enligt propagandan, ska skänka hela världen en romersk fred när han besegrar och samlar alla folken till sig. De religiösa systemet får allt att rulla på utan gnissel genom att förmå folket att tillbe kejsaren och offra till honom. De gör falska bilder av kejsaren, ger honom gudomliga titlar och mandat. Denna växelverkan är något som upprepats i historien, det verkar vara ett grundläggande mönster till och med. Hitler målades ut som den starka ledaren och som ett stöd för sin sak skapades  Die Deutsche Christen som fick folket att vända sina blickar mot Hitler som en sorts sekulär frälsare. Stalin byggde upp en sorts kvasi-religiös propagandaavdelning, som till stora inspirerades av ortodox liturgi. Det här är också något vi antagligen kan förvänta oss i framtiden. Mönsret upprepas till dess Kristus kommer. Uppenbarelseboken avslöjar vår värld och ber kristna, i alla tider, att inte böja sig för odjuret. Uppmaningen till de heliga, de kristna, är uthållighet. Håll fast vid det goda och belöna inte ont med ont, även fast ni får lida. Det gäller att besegra det onda genom att fortsätta vara ett vittne, genom att i ord och handling gestalta det som Jesus stod för (Upp 12:11). Det vill säga arbeta emot antikristiliga krig, antikristliga förföljelser och att vara beredda att vara trogen Jesus Kristus intill döden. Min vän har berättat att när han var i Prag för att umgås med förföljda kristna under kommunistregimen så lästes Uppenbarelseboken som en bok om tröst och trots. Den sa att något nytt kommer; Guds rike. Odjurets rike kommer inte bestå i all evighet. Kristus är den som segrar.

 

Staten kan alltså bli ett odjur, en antikrist. Det händer när den tar sig för stora anspråk. När den ser sig själv som en sorts frälsare och kanske särskilt när den använder religion/religiöst språk (här ingår även sekulära myter som nationalism) för att framhäva sin helighet, sitt öde, sin speciella postion. När den vill tvinga alla till stum tillbedjan och förhäver sig blir staten demonisk. Men den har också en uppgift när den fungerar som bäst, att begränsa våldet och fungera som något som hindrar världen från att glida in i ett kaostillstånd. Så vad kan vara en kristen politikers uppgift? Jag tänker mig att det handlar om att tukta statens självförståelse, att hindra den från att se sig själv som en entitet som förtjänar tillbedjan eller stora offer av människoliv. En kristen politikers uppgift är inte att göra staten kristen via kristna värderingar. Det riskerar att göda odjuret och det riskerar att förvanska kristen tro till det andra odjuret. En leverantör av religiös legitimitet. Ett tämjt odjur är det vi vill se, ett som ser att den har en liten roll att spela, i att stävja det onda och ibland belöna det goda, men som också inser att den inte kan frälsa eller kontrollera hela civilsamhället.

Ett gott historiskt exempel på detta tänker jag gäller politikern och baptistförkunnaren Jakob Byström från Skorped. Han arbetade framförallt med att avreligiösifiera det tungt lutherska tvåregementesodjuret Sverige. Han arbetade i sin kapacitet som riskadagsledamot för religionsfrihet och samvetsfrihet. Han såg bland annat till så att fribaptister (som brutit sig ur hans baptistsamfund) fick möjlighet att avstå från militärtjänstgöring på grund av deras fasta övertygelse om att Kristus förbjudit sina efterföljare att ta till vapen. Han arbetade även i riktning mot fullständig religionsfrihet, något som i Sverige först infördes 1950 några år efter Byströms död. En uppgift för en kristen riksdagsledamot skulle kunna vara att gå i Byströms fotspår och tukta odjuret.