Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Apofatisk kokkorv

Kategori: Kristen tro, Tankar

Detta är ett gästinlägg av Simon Axelsson

 
Igår började jag och ett par studiekamrater att prata om kokkorv under rasten, av någon anledning. Jag skulle gissa på att vi helt enkelt spånade kring vad för slags mat som gick att tillaga smidigt i pentryt. Man kan ju bara göra iordning vattnet i vattenkokaren, så är det igång.
 
Jag hade fått för mig att man gärna kunde ”ha i lite mynta eller något” i vattnet.'
”Nej,” sa Jae, ”det ska vara peppar och lagerblad, då får man det där, du vet…” Just det, det lät lite bekant. Jag flikade kort in att jag och Anton en gång för ett par år sedan försökte oss på att koka korv i julmust. Det var för övrigt helt okej, men vi skulle kunna slipa på receptet en aning.
 
Linan började att prata om kokkorven på Ikea, och försökte beskriva smaken och den ”hinna” som han menade att korven har där. Han gjorde då en min och ett ljud som jag fortfarande har problem att återge med ord. Även Jae hade svårt att förstå vad vare sig minen och ljudet betydde och vi frågade om det var något bra.
”Nja.” Är det något dålig?
”Nej, alltså, inte det heller. Det bara…” och så gjorde han samma min och smackande ljud igen. En tredje dyker in i samtalet och försöker dels tyda minen, dels bidra med sin egen beskrivning på vad möbeljättens kokkorv smakar som. Så här fortsätter det i några korta vändor till, med svepande beskrivningar, miner och gester.
 
Rasten var nog egentligen redan slut när samtalet började. För att runda av samtalet påpekade jag det lustiga i att vi alla studerar teologi, men vi tycks inte kunna fånga smaken av kokkorv. Och vi menar att vi ska kunna säga någonting om Gud?
 
”There's a quality of not knowing how to kokkorv.” - Anton Johnsson
 
 Korv i julmust - en delikatess!

Jona, Mosul och anstötlig nåd

Kategori: Kristen tro

Denna predikan finns som ljudfil och är även tillgänglig på iTunes.

 

Slutet av Jona bok har alltid slagit mig som väldigt roligt. Jona predikar och hans predikan tar skruv och borrar sig in i åhörarnas hjärtan (något som en predikant inte kan förvänta sig varje gång han predikar precis). Det tar sådan skruv att alla människor påbjuds, av kungen, att klä sig i säck och aska och fasta och ropa till Herren. Inte nog med att alla människor gör detta, djuren påbjuds samma sak. Om ni inte tycker att den inre bilden av ledsna åsnor, i säcktyg, som ropar till Herren är rolig då vet jag inte vad som är roligt.

Omvändelsen är så massiv att Gud avvärjer det onda som han hotat med. Han ser den genuina omvändelsen som Jonas förkunnelse leder till och han låter staden leva, med alla invånare och djur. Och Jona blir superarg. Han klagar på Gud: ”Var det inte det jag visste! Att du är barmhärtig och god och hela tiden vill förlåta! Döda mig, jag vill inte leva i en sån här hemsk värld med en sådan hemsk Gud!” Alltså Jona är helt och hållet tonårsarg. Han är som en fjortonåring som druckit för mycket energidryck och får infantila vredesutbrott och låser in sig på sitt rum. Gud, som en fin förälder, frågar lite stillsamt: ”Har du skäl att vara vred?”

Jona slår sig ner på en kulle öster om staden och under en tarvligt sammansatt lövhydda så sitter han och väntar och hoppas att hans lilla vredesutbrott ska få Gud att ångra sig, att Gud kanske trots allt ska låta lite förstörelse komma över Nineve. Jona väntar ut Gud, som en tonåring på sitt rum. Om det här fortfarande var under de fyrtio fastedagarna kan vi tänka oss att det var ganska roligt att kolla på klagande människor och djur i säcktyg som vankande omkring där nere i staden. Kanske lättade det upp Jonas humör.

Gud i en sorts helig humor låter ett konstigt träd av okänd sort växa upp över Jonas huvud. Jona blir glad över trädet kanske förstår han det som att Gud ger med sig och erkänner att han haft fel och vill gottgöra Jona. Men sen låter Gud en mask angripa trädet, så att Jona, som verkar ha rivit sin lilla hydda, får sitta i glödhet sol och vind. Jona får återigen ett vredesutbrott och klagar och önskar att han vore död. Gud frågar återigen: ”Har du skäl att vara vred?” Jona tycker att han har alla skäl i världen att vara arg. Gud påminner då Jona om att detta faktiskt inte handlar om honom och att han är lite självcentrerad. Det handlar inte om Jonas ilska eller känsla för rättvisa utan om att alla dessa människor och djur som Gud skapat. Det handlar om att Gud vill dem väl och älskar dem. Boken slutar med en fråga – menar du att jag inte skulle bry mig om dem? Och det är den frågan som ställs till oss som läsare och lyssnare idag. 

Denna sista bit, med kurbitsväxten bär en ton av skapelseberättelsen. Samma namn, Herren Gud, används här som där om Gud. Här som där låter dessutom Herren Gud träd växa upp lite oväntat. Låt oss läsa: 1 Mos 2:4-9, 14-15. Om vi tar detta eko på allvar, vad säger det oss om berättelsen om Jona? Jo, det säger oss dels att Gud är den som ger livet och att livet därför är värdefullt för honom. Det gäller både människors och djurs liv. Människans liv är en del av hans egna andetag, det är honom kärt. I berättelsen nämns Assyrien, det land där Nineve är huvudstad. Om vi för över det till Jona kan det vara en påminnelse om att assyriskt människo- och djurliv är värdefullt för Gud.

Fint, mysigt! Men vänta ett tag – Nineve? Nineve var det assyriska väldets huvudstad och assyrierna var fruktansvärda. Det var det första imperiet med en stående armé och det var en hänsynslös armé. De var som forntida nazister. Det är vanligt att finna inskriptioner i ruinerna av Nineve där assyriska kungar skryter om hur de: ”förstörde, förgjorde, och brände ner med eld” alla städer som inte ville acceptera den assyriska överhögheten. Det var vanligt att man lät belägra städer och svalt befolkningen tills de gav vika. Och när en stad väl intogs ägnade sig assyrierna åt systematisk terror. De spetsade de som gjort motstånd på träpålar. De halshögg människor. De tog adelsmän till slavar. De tvångsförflyttade hela befolkningar från sitt hemland. Det berättas också i krönikeböckerna att man släpade Israels kung Manasse i en järnkrok till Assyriern. De förvandlade människors hemländer till ödemarker. Assyrierna var helt enkelt hemska. Om ni vill kan ni läsa Nahums bok för att se den extrema glädjen som profeten finner i att Assyriern till slut faller. Det är dans och glädje över att slutet kommit för detta hemska imperium.

Men Gud väljer i Jona bok att inte straffa Nineve. Gud väljer att inte ställa dem till svars för deras ondska och övergrepp. Han är barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek. Och det är därför som Jona är arg, för detta är de värsta människorna som tänkas kan. De brott som de gjort, de kulturer som de förgjort. Det går inte ens att begripa allt lidande, fysiskt, psykologiskt och andligt som de gjort sig skyldiga till. Deras arméer har trampat ner folkslag som smuts och skinnflått människor levande. Och Gud väljer att frikänna dem! Jona säger: ”Nej, tack, då lämnar jag tillbaka biljetten. Jag vill inte leva i en sådan orättvis värld. Då är det bättre att du tar mitt liv, Gud!”

Det historiska Nineve ligger på andra sidan floden från en numera berömd irakisk storstad som heter Mosul. Mosul är själva kronjuvelen i det kalifat som Islamska staten har utropat. Det är här IS exprimenterat med ett eget polis- och rättsväsende. Alla känner till Islamska statens härjningar, vi har sett eller hört talas om videos där kristna halshuggs och deras blod rinner ut i sanden. Vi har hört talas om hur människor tänds på eld. Vi har sett nyheter om terrorövergrepp vilket inte har något annat syfte än att sprida skräck och rädsla i Europa, USA och Mellanöstern. Och alla dessa flyktingar – de hundratusentals, miljontals som flyr på grund av denna terrorgrupp och andra som den. Alla dessa trauman.

Nineve och Mosul. Sida vid sida. Mitt emot varandra. På varsin sida floden och på varsin sida i vår tanke. Skulle inte Herren utkräva hämnd på dessa barbarer? Skulle inte Herren låta dem och alla deras djur brinna upp i en våldsam explosion? Var finns rättvisan i världen om inte företrädare för den Islamska staten får lida minst lika mycket som de som utsatts för deras dåd?

Har du skäl att vara vred? Ja, jag har alla skäl i världen att vara vred!

Och det är här vi börjar förstå det provocerande med begrepp som nåd och barmhärtighet. Vill vi egentligen ha en Gud som är beredd att förlåta Mosulimamerna och Nineves kung? Är vi verkligen villiga till en sådan Gud eller är det bättre att dö än att leva i en värld där en sådan Gud är yttersta sanning?

Jesus beskriver Gud som den som är god mot de otacksamma och onda. Och när han hänger på korset så ber han att Gud ska förlåta bödlarna; de som representerar Rom, ett rike som påminner om Assyriern. Är vi villiga till en Gud som är beredd att förlåta på detta sättet – som sätter rättvisan ur spel för att vinna ett enda av dessa bortsprungna får? Är vi villiga till en Gud som kan behandla en omvänd jihadist betydligt mer skonsamt en svenska staten någonsin skulle förmå?

Herren Gud blåste sin livsande i människan och satte henne i en trädgård med träd och växter som människan själv inte planterat eller lagt ner något arbete på, det kallas nåd. Han gav henne i uppdrag att vårda och sköta den trädgården, och att nämna var djur vid dessa rätta namn. Att vårda och att sköta är en del av vår avbildighet av Gud, och det tydligaste tecknet på vårt uppror är att vi inte vill vårda och sköta, utan förgöra. Gud påminner oss i Jona bok att han främst är den som vill vårda, sköta och förbinda sjuka växter. Det innebär att han kommer glädja sig om IS omvänder sig och visar tecken på upphöra med sin ondska. Han glädjer sig mer än vad vi kommer förmå, han kommer ordna med fest. För han vill alltid vårda sig om både människor och djur och se till deras bästa. Frågan är om vi vill det. Har vi skäl att vara vreda?

Visheten är lekfull

Kategori: Kristen tro

Denna predikan finns också som ljudfil, samt är tillgänglig på iTunes under rubriken Tallstigskyrkan.

Ord 8:22 – 9:6, 10

Jag vet inte vilken bild som kommer upp i huvudet på dig när du hör ordet vishet. Kanske vissa tänker på en man med långt, vitt skägg som sitter på ett högt berg och ser harmonisk ut. Kanske vissa tänker på en man i tweedkavaj som sitter begravd under tunga volymer av viktiga böcker. Kanske någon tänker på er gamle mor eller far vars grova arbetarhänder fattar dina vid köksbordet och delar med sig av livserfarenhet som når längre bak än världskrigen och djupt ner i släktens gemensamma minne. När Bibeln beskriver Visheten är den som en kvinna som bjuder in till fest!

Visheten beskrivs som en person i Ordspråksboken och den kläs i en kvinnas gestalt. När Bibeln tänker på Visheten finns det en hel del glädje i det som beskrivs. Visheten är glad och strålande och lockande. Visheten beskrivs som källan till Guds glädje. Visheten ”...lekte i hela [Guds] värld och gladde sig med människorna.” Att ställa sig vid Vishetens dörr och knacka på, det är sann lycka och glädje. Visheten har ordnat med gott kött och vin, Visheten har dukat bordet och bjuder in alla att komma och äta och festa tillsammans med henne.

Så vishet har att göra med glädje, där det finns sann vishet där finns glädje. Visheten präglas av en sorts lekfull och vacker glädje, en sorts festivalstämning! Men vad är egentligen vishet – är det att kunna många olika begrepp som: ontologi, ecklesiologi osv.Eller är det något annat?

Det finns ytterligare en egenskap som bjuder in till fest i Ordspråksboken. Låt oss läsa Ord 9:13-18! Dårskapen bjuder också in till fest. Men resultaten är helt olika – den som kommer till Visheten kommer till livet. Men den som kommer till Dårskapen störtar sig själv ner i dödsriket. Det är alltså helt olika vägar: livets och dödens väg! Dessutom kan vi märka att Dårskapen bjuder in till en betydligt mer torftig fest. Det är stulet bröd och vatten, en torftig fängelsediet! Dårskapen leder till ett torftigare liv.

Detta med att vattnet är stulet tänker jag också visar på vad Dårskap och Vishet handlar om. Det har att göra med etik, hur man väljer att leva sitt liv (Ord 8:12-13). Visheten handlar om att leva sitt liv inför Guds ansikte. Det vill säga att inse att det finns en helig Gud. Vandringen i riktning mot den guden är sann Vishet. Vishet är alltså något väldigt praktiskt. Dårskapen å andra sidan beskrivs som något vulgärt, som skriker och bjuder in människor att följa sina lägsta instinkter. Skillnaden är att leva i Guds ljus eller i sitt eget mörker.

Jag tänker ibland, när jag reflekterar över mitt liv att rättfärdigheten är sin egen glädje. Den ger en djup grundglädje. När jag däremot syndar medvetet får jag kanske en tillfällig adrenalinkick av det, men det finns också något djupt otillfredsställande, något rastlöst och skavande med att göra det. Synden skapar en rastlöshet och flyktighet. Att följa Herren är något glädjande, det är som en stilla karneval som drar in i livet, en oväntad glädje.

Det finns två olika sorters måltider som vi bjuds in till i Ordspråksboken. Vi kan antingen bli livnärda av Vishetens bröd och vin eller av våldets vin och bröd som de gudlösa väljer (4:17). Nu är det dags att låta Visheten få ännu mer färg och form! Känner ni till någon som i Nya testamentet bjuder in till måltider med bröd och vin? Känner ni till någon som beskrivs som existerande innan skapelsen och någon som ”föddes innan djupen blev till”? Söndagsskolesvaret är såklart Jesus! Ännu mer intressant blir det om vi lyfter in en apokryf text (Vis 7:24-30) och jämför detta med te x Kol 1:15-17 och det faktum att Jesus beskrivs som den som gör allting nytt i Uppenbarelseboken! Skillnaden är att Nya testamentet går ännu längre än Ordspråksboken och beskriver Sonen som oskapad och själv Gud, här finns en djupare uppenbarelse (Joh 1:1).

Vad innebär detta? Jo, Visheten beskrivs som en källa till glädje och Visheten beskrivs som något oerhört praktiskt och Visheten beskrivs som Guds avbild. Det innebär att efterföljelse av Jesus är sann vishet, att traska efter i Jesu fotspår är insikt. Att ta små steg i taget i att bli lik Jesus, det är vad sann vishet innebär. Det finns ingen vishet som inte är Jesus eller ett återsken av Jesus. Det är där vi lär känna Guds vishet (1 Kor 1:24). Att följa Jesus är en källa till djup glädje. Att ta små steg i taget i nasaréens fotsteg kommer inte ge dig ett enkelt liv. Det kommer inte att vara enkelt för dig, för det kommer att gå emot dina låga instinkter. Men det kommer att ge dig glädje! Det kommer att vara som en stilla orkan av glädje som drar in i ditt liv. Syndens rastlöshet och bröd i lönndom kommer inte längre att räcka för dig för du har fått Jesu bröd och vin. Att följa Jesus är att återigen bli mer lik Gud, när vi kopplas samman med Guds avbild så kommer det att leda till att vi långsamt mer och mer reflekterar Guds härlighet, vi kommer bli mer och mer Guds avbilder. Guds generositet och godhet kommer att börja prägla oss på alla möjliga olika sätt och öppna upp vårt slutna jag för djup glädje och gränslös godhet. Syndens rastlöshet kommer att nå sitt slut.

Jesu väg, Vishetens väg, är också i motsatsförhållande till våldet, att välja att äta Jesus bröd och vin, att delta i hans kropp, är att vara beredd att ge sitt liv för sina vänner och fiender. Att inte svara dem med onda ord utan sanning när de talar illa om oss. Att inte svara med våld mot våra fiender. Visheten är att avstå från brottets bröd och våldets vin och detta är något vi påminns varje gång vi firar nattvard, att vi väljer den visa vägen, jesusvägen. Att fira nattvard är också att delta i en Vishetens fest, att delta i den festival som Visheten bjuder in till. Det är att sitta bland de sju pelarna vid det dukade bordet och inse att Visheten, vår glädje sitter med oss och äter. Att Guds ansikte lyser över oss när vi tar emot brödet och vinet.

Något ytterligare som är intressant med denna bibelord är att Visheten beskrivs som en hon. Vissa kvinnor har svårt att identifiera sig med Jesus – han är trots allt en man, han kan inte veta om alla de olika speciella problem som kvinnor har. Gud beskrivs ju ofta som han dessutom. Det som är spännande med vårt bibelord är att Jesus, som är den absoluta centrumet i kristen tro, innan sitt människoblivande beskrivs i kvinnliga termer. Kanske är detta en fingervisning till oss om att Gud inte kan kan låsas in i våra förutfattade meningar när det kommer till manligt och kvinnligt, inte ens Jesus kan låsas in. Jesus kan beskrivas – innan sitt människoblivande – som en kvinna som bjuder in till fest. Kanske vill Gud med detta visa att varken kvinnor eller män ligger utanför Guds räckvidd – han vill nå dem båda och han vill att både kvinnor och män ska följa Vishetens väg som är Jesu väg.

Slutligen vill jag ta fasta på detta: ”Jag lekte i hela han värld och gladde mig med människorna”. Ibland kan efterföljelsen beskrivas som ett ok som tynger ner människor. Och det är klart – det finns ett element av korsbärande i all sann efterföljelse. Men samtidigt så kan kanske efterföljelse också ses som en sorts lek – där vi lär oss improvisera och ha roligt. Ett av de vanliga invändningarna mot att ta Jesus på allvar är att det inte är ansvarsfullt. Jesus vill att vi ska vara som blommorna och fåglarna som lever av Guds nåd och gåvor och inte oroar sig för morgondagen. Allvarliga människor tycker att det låter ansvarslöst – men kanske en sorts helig bekymmerslöshet är det som behövs. Vi fokuserar på leken ”Följa Jesus” och går helt bekymmerslöst upp i den. När vi är mindre intresserad av att ta ansvar och istället deltar i den lek och glädje som Jesus bjuder in till, kanske gör vi då världen vår störst tjänst. Världen behöver glädje, världen behöver något annat än sina vanliga mönster. Och kanske kan den få det just genom sådana som bekymmerslöst följer det lekfulla Lammet vart det än går. Ska vi ge åt tiggaren? ”Vad händer om han köper dåliga grejer, som alkohol?”, säger den ansvarsfulle. Ge bekymmerslöst till tiggaren för Kristus vill det – bjud till fest och ät tillsammans och lära känna dem och se om han har djupare problem. Var fri och lita på Jesus.

En av de finaste komplimanger som jag fått är att jag samtidigt har en oerhört kärv bild av evangeliet. Att jag säger: ”Det står faktiskt 'ge åt alla som ber dig'” och ”Det står faktiskt: 'ta ditt kors'” samtidigt som jag av den här personen beskrevs som en glädjefylld och lekfull person. Med risken att jag upphöjer mig själv kan jag tänka att det skulle vara ett gott omdöme om kristna. Det vore ett visligt omdöme.