Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

En rik man och hans lador

Kategori: Kristen tro

Någon i hopen sade till honom: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig." Han svarade: "Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?" Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar." Sedan gav han dem en liknelse: "En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud." Luk 12:13-21


För oss svenskar ställer den här textens vissa obekväma och närgångna frågor. Det är inte svårt att känna igen sig i den rike mannens situation, att lägga saker på hög är inte en helt ovanlig företeelse i mitt liv, och kanske inte heller i ert. Mannen, som vill ha sitt arv skiftat, verkar ha en legitim begäran. Han vill ju bara att det ska vara rättvist. Den rike mannen verkar ju förnuftig, det är klart att han måste bygga nya lador. Det verkar ju rimligt Men bottnar det här sättet att tänka i en skev världsbild?


I den värld vi lever i idag så får man lätt intrycket att allt kan köpas. Vi uppmanas, genom reklamen, att köpa oss lyckliga, att köpa oss en ny identitet. Bli den trygga villaägaren som aldrig behöver måla om, om du använder ”demidekk”. Eller bli den fräscha hipstern med senaste iphonen. I vår värld så kan man säga ”att en människas liv beror på överflöd av ägodelar.” Och hela tiden finns ändå den där gnagande oron att det inte räcker, General motors kallade en gång sina reklamkampanjer för ”The organized creation of dissatisfaction.”1 Vi triggas att anhopa mer och mer ägodelar i jakten efter trygghet och status. Men den infinner sig aldrig, det finns hela tiden någonting nytt som hägrar i horisonten och vi får aldrig riktigt tillräckligt med prylar för att vi ska känna oss nöjda. I människornas rike, så är girigheten och ansamlandet av ägodelar vanligt. Ibland så uppmuntras det till ock med för att hålla ekonomins hjul rullande. Samlandet tar aldrig slut, det gamla rivs och det nya byggs upp. Efter att vi ansamlat tillräckligt mycket så inbillar vi oss att vi kan lata oss och njuta av livet, men samlandet tar aldrig slut.


Men Guds rike är ett annorlunda rike än människans. I Guds rike så uppmanas vi inte att försöka samla ihop tryggheten eller försöka köpa oss säkerhet. I Guds rike så uppmanas vi att på ett radikalt sätt ha vår trygghet i Honom som är livet självt (12:24). Det är i honom som våra själar slutligen kan få ro, inte i det vi samlar på oss (12:19). Genom försoningen i Jesus Kristus så kan vi förtrösta på Gud, genom honom så kan vi ropa till vår Fader med tro och tillit. I den tryggheten som vi har i Jesus behöver vi inte längre söka trygghet i det tomma ansamlandet av ägodelar.


Var det fel av mannen i liknelsen att riva sina lador och bygga större? Jag tror inte att det är det som den rike mannen gör fel. Det som han gör fel är att söka säkerhet på en annan plats än hos Gud. Han tror att han kan vinna säkerhet i de ting han samlat på sig. Mannen, som kallas dåre, missar att hela jorden är Guds (Ps 24:1). Han är bara en gäst och främling (Ps 39:13). Han misstar sig när han pratar om mina lador. Han resonerar på ett sätt som är frikopplat både från framtiden (12:20) och på ett sätt som är avskilt från sin omgivning.Som kristna tror jag att vi ska resonera på ett annorlunda sätt. När vi ”bygger lador” måste vi först och främst komma ihåg detta. Har det vi bygger upp ett evighetsvärde. Är det en skatt i himlen (12:34), eller är det bara en tillfällig skatt för oss? Är vi själviska, i det att vi säger att mitt är mitt och ingen annans? Härvidlag kanske vi skulle kunna ta lärdom av våra visa bröder och systrar i amishfolket, de bygger lador på ett helt annat sätt än den rike mannen. Här illustrerat i ”Vittne till mord” med Harrison Ford (http://www.youtube.com/watch?v=7bwoH_WkEco&feature=related ). Jag tror vi måste göra upp med vår aggressiva individualism, där vi likt den rike mannen, alltid, först och främst tänker på vårt eget. Vår egen njutning och vår egen tillfredsställelse. Vi ingår i ett större sammanhang och detta måste vi också ta hänsyn till.


Den rike mannen tog inte in Gud eller någon annan människa i ekvationen. Den enda han sökte tillfredsställa var sig själv, märker ni hur många gånger han säger jag, eller min? Han till och med tar råd av sig själv och talar till sin egen själ. Han är så insvept i den här världens sätt att tänka att han inte ens kommer på tanken att de ting han äger kan komma till större användning för någon annan och inte bara användas för hans egen tillfredsställelse.

Men om vi nu har vår trygghet i Gud, genom Kristus, så kommer det att få konsekvenser för hur vi resonerar om våra ägodelar. Vi kommer att vilja samla skatter i himlen istället för på jorden (12:34). Om vi har vårt hjärta i himlen och har våra tankar där (Kol 3:2), så kommer det att få konsekvenser för hur vi lever på jorden. Vi kommer med Augustinus ord inse att: ”De fattigas magar är ett mycket säkrare förrådsrum än våra2 lador.”3

Om vi har vår trygghet i Gud utmanar det oss, och det vanliga sättet att tänka i människans rike. Om vi har vår trygghet i Gud, så kommer vi inse att ”livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna” (12:23). Och då kommer vi kunna dela med oss på ett helt annat sätt än om kläderna, födan och prylarna var själva essensen i livet. Jesus uppmanar oss: ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.” (12:33). Att ha sin trygghet i Gud leder alltså till givmildhet för vi kan inte längre värdera våra anhopade skatter som det som ger oss trygghet. Den platsen förtjänar bara Gud. Om vi tillhör Gud utmanar det oss till radikal gästfrihet. Men hur ska detta ske? Vi kommer att bli utblottade om vi lever som Jesus säger. Nyckelordet här är: tillsammans. Att leva gästfritt, att ge av sitt goda till de som behöver det bättre är inte först och främst en soloaktivitet utan något man gör tillsammans med alla de troende (Apg 2:41-47).


Sammanfattningsvis, vi ska ha vår trygghet i Gud. Inte i våra tillgångar. Om vi har våra säkerhet i Gud, så utmanar det oss till att leva utgivande liv. Eftersom Gud, genom Kristus, är vår trygghet kan vi dela med oss på ett radikalt sätt av våra tillgångar.

När vi bygger våra liv bör vi ha ett evighetsperspektiv på det och en gemenskapstänkande, vi ingår i ett större sammanhang som vi måste ta hänsyn till.


1Cavanaugh, Being Consumed: Economics and Christian Desire

2”hans” hos Augustinius.

3Just, Ancient Christian Commentary on Scripture, New Testament III, Luke



Veckans Emil Gustafson, återkomsten

Kategori: Kristen tro

Jag råkade bläddra i min lilla citatbok av Emil Gustafson och fick då återigen syn på hans stringenta vishet. Detta föranledda att jag bara måste börja med "Veckans Emil Gustafson igen". Jag är ledsen om ni skulle tycka att jag är tjatig.

"De tomma axen står alltid högst, men stora helgon böjer sig djupast. De återfinns gång efter annan badande i tårar, så förkorssade, att de inte kan tänka sig en större ära än att få kyssa Mästarens fötter."

Anton citerar

Kategori: Kristen tro

Den nya grejen på den här bloggen verkar vara att publicera citat, så jag fortsätter på den trenden med att citera två citat, som ni får begrunda:

"For it is written: those who belive will obey God out of love. And again: those who fear God will seek to please Him and keep His commandments. For the Spirit promised by God to those who fear Him is not a timid and slavish one, but a childlike, enthusiastic, free and willing Spirit, through whom we cry to God the Father with faith and trust."
-Claus Felbringer, 1560

"But if it's true that you gatherd my sin in your hand, and you cast it as far as the east from the west. If it's true that you put on the flesh of a man, and you walked in my shoes through the shadow of death.
If it's true that you dwell in the halls of my heart, then I'm not just a fool with a fancy guitar. No, I am a priest and a prince in the Kingdom of God."