Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

"I don't know the first thing about love."

Kategori: Allmänt

Musiktips: Thrice - Moving monutains. Parafras på 1 kor 13. "I speak in many tounges with many men, argue with angels and I always win, but I don't know the first thing about love."

Om myror och dop, del 2

Kategori: Kristen tro

Underrubrik: kollektivism och individualism i dopets ljus
Här kommer nu den andra delen av artikeln om dopet (och myror)

Ett alternativt sällskap

Dopet är även medlemsgrundande i de flesta kyrkorna. Den katolske teologen Bauerschmidt argumenterar för att dopet handlar om att inlemmas i kyrkans gemenskap och att bli del av dess historia. I sin artikel ”Being Baptized: Bodies and Abortion” argumenterar han mot ett själviskt sätt att se på våra kroppar, där kroppen blir vår egen tillhörighet och pekar på att när ett spädbarn döps så blir den del av en ny social kropp: kyrkan. Barnet tillhör inte bara sig själv, eller sina föräldrar, längre. Kyrkan som Kristi kropp har ansvaret att se till att den lilla lem som barnet är får växa in i tron. Men det slutar inte där för Bauerschmidt. Dopet bör leda till radikal gästfrihet, gränsen mellan vår kropp och Kristi kropp, kyrkan, har blivit diffus i dopet. Därför bör även gränsen mellan vår kropp och andras kroppar bli diffus. Vi ser i dopet vårt syskonskap med varandra, att våra kroppar hör samman. Kyrkofadern Origenes (184-253) citeras: ”Kristus har hela mänskligheten, och kanske till ock med hela skapelsen, som sin kropp”


Det finns flera intressanta perspektiv i detta sättet att se på dopet. Det blir en utmaning för kyrkan att vara en gästfri gemenskap som bjuder in fler i sin gemenskap. Men frågan är om inte detta sättet att tala om dopet gör kyrkans gränser så luddiga att det blir svårt att särskilja den från det som i kristet vokabulär kallas världen, de som ännu inte bekänner Kristus som herre. Och det kan i sin tur göra att det lösgörandet från kollektivet och dess avgudar, som vi talade om tidigare, går förlorad. Istället blir du i dopet inlemmad i ett jättekollektiv, hela mänskligheten. Den ortodoxe teologen Schmemann menar att mänskliga ideologier tenderar att upphöja människan, men i verkligheten reducerar henne till en opersonlig kollektiv mänsklighet, men evangeliet riktar sig till personen.

John Howard Yoder, en mennonitisk teolog, lyfter fram Gal 3:27-28 som central för hur vi ska förstå dopet. ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Dopet innebär inte bara att man rotas upp från kollektivet, det innebär också att man får nytt rotfäste i kyrkan, ett alternativt sällskap där de tidigare statusmarkörerna som särskilde oss från varandra: klass, ras, nationalitet inte längre särskiljer oss. I Kristus bildas ett nytt folk. Korset omsluter alla och därför kan alla bli en del av detta nya folk genom dopet. Yoder upprätthåller dock en tydligare skillnad mot världen än vad Bauerschmidt gör. För Yoder gör inte dopet gränsen mellan de som ännu inte bekänner Kristus och de som gör det otydligare. För Yoder så är dopet ett tecken till världen och härskarna över den. I en värld där fientlighet råder mellan raser och folkgrupper så visar dopet på möjligheten till en försonad gemenskap. Dopet visar också på försoningens nödvändighet. Det råder konflikter i skapelsen, men i Kristus finns försoningen.

Yoders kyrkliga tradition, mennoniterna, praktiserar troendedop men betonar ändå den kollektiva aspekten av dopet mycket. På liknande sätt finns det en anabaptistisk grupp, som kallas hutteriterna, som också praktiserar troendedop och hos dem innebär dopet verkligen ett inträde i ett alternativ sällskap. När du låter döpa dig hos hutteriterna så blir du även en del av deras egendomsgemenskap. Du överlämnar allt du äger till kyrkan och de fördelar det till medlemmar och fattiga efter vad var och en behöver. Du bor även tillsammans med kyrkan i kolonier. Hutteriterna kopplar framför allt sin livstil till Apg 2:41-47, där dopet verkar följas av en ekonomisk gemenskap. Hutteriternas förhoppning är att genom att leva på ett annorlunda sätt än världen så skall de kunna påverka den i en bättre riktning genom att visa på ett alternativ. I nutida svensk baptism har dopet på många håll kommit att allt mer frikopplas från dess kollektiva aspekter. Dopet är i vissa församlingar inte självklart medlemsgrundande, medlemmar kan tas enbart på bekännelse. Dop kan även genomföras utan att den nydöpte förväntas gå med i en församling. Det blir en individuell rit.

Dopet handlar om en överlåtelse till en ny gemenskap, till ett alternativt sällskap. I bibeltexterna följs dopet av att den nydöpte ingår i en gemenskap av kristna (möjligen med undantaget Apg 8:26-40). Det är kanske ett vittne om vår tids individualism att dopet tenderar att frikopplas från en konkret församlingsgemenskap.

 

Dopet, individ och kollektiv

Vi återvänder till myran Z. Efter att ha levt frikopplad från kolonin på en liten sophög så tvingas Z att återvända när Bala kidnappas och det visar sig att soldatmyrornas general vill utrota alla arbetare genom dränkning. När stacken börjar fyllas med vatten och alla utgångar är blockerad, så föreslår Z att myrorna ska ställa sig på varandras axlar och bilda en hög stapel. Med denna så kan de möjligen nå marknivån och kanske lyckas dra sig upp. Genom att bilda denna nya kropp, och med hjälp från soldatmyror som ser vad de ”svaga arbetarna” är kapabla till, lyckas de mycket riktigt att rädda sig upp till marknivån.

Dopet kan både beskrivas som ett radikalt uppbrott från ett kollektiv och som anslutandet till ett nytt kollektiv. Det kan förstås som att individen låter sig rotas upp från världen för att sedan bli planterad i en ny mylla, kyrkan. Där individen kan få växa sig stadig i Kristus (Ef 3:16-18).

För att ett dop ska kunna reflektera dessa båda verkligheter, så är det min mening att det måste ske till följd av ett medvetet val och vilja att ta avstånd från den här världens avgudar och istället vända sig till Kristus. Avgudarna kan bland annat vara konsumism/girighet alltså tron att ansamlandet av pengar och prylar är det viktigaste i livet. Även likgiltigheten kan vara en avgud, att inte bry sig om sin nästa, som ofta smyger sig in i vårt höghastighetssamhälle. En god tradition att återupptäcka är därför katumenkatet, där den enskilde undervisas i kristen tro och liv innan dopet.

Men dopet innebär inte bara att den enskilde vänder sig till Kristus, vilket katumenkatet visar. Den enskilde behöver en gemenskap för att den ska lära sig vad han vänder sig bort ifrån och till. Den kristne behöver en gemenskap som kan stödja honom att leva i sitt dop. Det behövs en gemenskap med starka övertygelser och praktiker som den enskilde får vara med och bygga upp och som får bygga upp honom. En ensam människa, en individ, är lättlurad. Även när den tror sig ha genomskådat avgudarna, så kan de fortfarande lura honom (”Du gillar inte konsumtion, då måste du köpa dessa naturblekta, alternativa byxorna för att visa det.”). Kyrkan är därför livsviktig. Den döpta gemenskapen som den nydöpte inlemmas i, har en viktig uppgift att urskilja avgudarna och att vara ett kontrastsamhälle. Där människor kan vara förenade med varandra trots deras olikheter i yttre markörer (till skillnad från världens många sub-kulturer, där vi separerar oss i mindre och mindre enheter). Och där människor tillsammans stävar efter att bli lika Gud, inte genom den likriktning som den kollektiva massindividualismen ger utan genom att se varandras olikheter som uttryck för samma Gud.

Z räddas genom att vara med och bilda en ny social kropp. Genom att denna kropp bildas så sker en förändring i många soldatmyrors hjärtan och den nya stacken blir aldrig lik den gamla. Z bröt sig loss från kollektivet men genom att delta i arbetarmyrornas gemensamma kropp (eller stapel) så förändrar han kollektivet för alltid. Han kommer tillbaka till en ny stacken och ett nytt kollektiv, en förändrad värld. Han flyttade tillbaka, men han avslutar filmen med att säga: ”Men den här gången valde jag det själv.”

Om myror och dop, del 1

Kategori: Kristen tro

Underrubrik: Kollektivism och individualism i dopets ljus.

Det här är en artikel som jag skrivit, jag har delat upp den i två delar för läsvänlighetens skull.

”Antz” är inte en av Woody Allens mer kända filmer och eftersom den producerades år 1998 kan den upplevas som lite kantigt animerad. Trots det är den helt klart sevärd. I filmen spelar Allen en lätt neurotisk myra vid namn Z 4195 som känner sig som en obetydlig kugge i det väldiga maskineri som myrstacken är. Redan vid födseln tilldelas de skära, små, späda myrlarverna de arbetsuppgifter som de ska ha i resten av sina liv genom att de resolut får en hacka tilldelad till sig (om de skall bli en arbetare) eller får en soldathjälm nedtryckt på skallen (om de är soldatmyror).

Z vill frigöra sig, han är trött på sin roll som ”jordomflyttningsingenjör” och framför allt vill han vinna den sköna prinsessan Balas uppmärksamhet. Genom att av misstag värvas till ett krig och genom diverse andra omständigheter så blir Z en flykting från det jättelika kollektivet och tillsammans med prinsessan flyr han mot ett nytt liv. Utanför stacken börjar ett nytt, förvirrande och spännande liv.

Uppbrott och rotlöshet

En liknande resa som den Z gjorde kan man också säga att hela det västerländska samhället har gjort. En resa från kollektiv till ensam individ. Lars Johansson skriver: ”I det gamla samhället var människans identitet mera stabil och given. Hon var sammanväxt med jorden, gården, grannarna, familjen och släkten. I närmiljön fanns färdiga roller och regler för hur livet skulle levas....Med moderniseringen, och inte minst industrialiseringen, rycks människan från sina rötter och hamnar allt mer i nya livsmiljöer oftast i städerna. Människan frikopplas allt mer från gemensamma mönster och traditioner och blir individ.”1

Förr så fungerade ofta kyrkan, det som nu kallas Svenska kyrkan det vill säga, som ett sammanhållande kitt i det svenska samhället. Kyrkan var den självklara gemenskapen som upprätthöll traditionella värden och som gav människor en viss riktning i livet. Om du var svensk var du kort sagt medlem av Svenska kyrkan, det var en självklarhet. Och vägen in i kyrkan gick lika självklart genom dopet.

När spädbarnet döptes blev det inte bara befriat från arvssynden, den skuld som vilar över människan sedan Adams olydnad mot Gud, utan det blev också en medlem av kyrkan och en del av samhällskroppen. Man skulle kunna likna dopet vid hur myrlarverna i ”Antz” får sina arbetsuppgifter tilldelad till sig. När vattnet utgjuts över barnet och när myrlarven får hackan eller hjälmen tilldelad så blir den en del av samhället. Men som vi har sett har detta enhetssamhälle brutits sönder. Kyrkan är inte längre lika starkt kopplat till det övriga samhället. Sverige är världens mest sekulariserade och individualiserade land.2

Svensken har blivit upprotad från gemensamma traditioner och är nu mer rotlös än tidigare.

Människan har kommit att förstås som ett ”autonomt subjekt”, som är fri i förhållande till andra människor. Patrik Hagman, en finsk teolog, menar att individualism faktiskt leder till att människor är lättare att styra. En ”enskild människa” är lättare att kontrollera än en hel grupp med en stark övertygelse. Ofta anspelar t ex reklamen på vår vilja att vara unik och gör så alla till lydiga konsumenter. Hagman menar därför att individualism och kollektivism är två sidor av samma mynt. När vi blir individer blir vi också lättare att kontrollera som kollektiv.

Vad innebär ett dop i vårt sammanhang och tid? Och vad har det kristna dopet att säga till vår tids individualism och kollektivism?

 

Uppbrottet i dopet

I Svenska kyrkan beskrivs ofta dopet, i populär information, i termer av gemenskap både med Gud och med varandra. Gud lovar i dopet av vara närvarnade i barnets liv. På Svenska kyrkans hemsida så får vi det även berättat för oss att dopet i alla tider ”varit den synliga bekräftelsen på varje människans självklara samhörighet med Gud.”3 Här blir alltså dopet en sorts bekräftelse på något som redan finns där, människans relation med Gud. En frivillig rit som firar denna människas samhörighet med Gud. I kontrast till detta så beskrivs dopet i Bibeln som ett uppbrott från någonting, som en början på något nytt. Johannes Döparen, en märklig man som levde i öknen och åt gräshoppor, ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.” (Luk 3:3). Av Johannes förväntades att de döpta ska börja leva ett nytt liv (3:7-8). På samma sätt beskrivs det kristna dopet som början på ett helt nytt liv. Det handlar om att dö från sitt gamla liv, och de synder som man tidigare levde i för att uppstå till ett nytt liv som är likt Jesu Kristi egna liv (Rom 6:3-11). Kanske kan man kalla det att man döps in i en process av att dagligen dö från sina synder och svagheter för att uppstå med Kristus. Dopet är en sorts förening, som vi skulle kunna kalla mystisk, med Jesu egna död och uppståndelse (Kol 2:11-12). I den tidiga kyrkan var det tydligt att du i dopet valde bort något. Dopet var i hög grad ett uppbrott från det kollektivistiska samhället i det romerska riket. Först undervisades den som skulle döpas i kristen tro (ett så kallat katumenkat), så att han skulle lära sig vad han döptes till och tog avstånd ifrån. På dopgudstjänsten, som ofta inföll på påskdagen för att visa på sambandet mellan Jesu död och uppståndelse och dopet, tog sedan dopkandidaten avstånd från djävulen och alla gudar som han tidigare tillbett. Dopet var ett mycket radikalt uppbrott, eftersom det innebar att man tog avstånd från gudarna vilka ansågs beskydda imperiet och därför behövde blidkas med offer. I samhällets ögon var dopet närmast ett förräderi eftersom det kunde göra gudarna arga. Dessutom fanns det alltid en överhängande risk att den nydöpte skulle bli utstött från den egna familjen och sitt sociala sammanhang, när man inte längre ville leva på samma sätt som de runt omkring sig (1 Petr 4:3-4). I svenska baptistiska sammanhang så är det vanligt att sången ”Jag har beslutat att följa Jesus” sjunges. Den illustrerar något av samma syn på dopet, dels som ett ställningstagande för Kristus och ett avståndstagande från det onda i världen. Sången är allvarstyngd, församlingen och dopkandidaten sjunger ”om andra tvekar vill jag dock följa [Jesus]” och ”jag följer korset och lämnar världen”. Dopet innebär alltså ett radikalt uppbrott för den döpte, ett ställningstagande mot kollektivet och dess gudar. Så långt liknar dopet myran Z:s uppbrott från stacken.