Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Språk, tro och sanning hos Dostojevskij

Kategori: Allmänt, Kristen tro, Tankar

av Rowan Williams
 
Det här blir den sista boken i sommarens läsning. För nu börjar skolan, och andra läsplikter tar vid. Jag har någon form av förkärlek för rysk litteratur och då särskilt för Dostojevskij så det kan väl vara lämpligt att sluta här. 
 
Boken som jag läst handlar alltså om Dostojevskij och är skriven av före detta ärkebiskopen av Canterburry Rowan Williams. Det är en ganska så tung bok, akademisk. Djup. Men jag märker att den gjort avtryck hos mig. De två senaste blogginläggen är på olika sätt ganska påverkade av de tankar som ges uttryck för i boken. För att
kunna läsa den här boken med någon så när behållning bör man ha läst ut "Brott och straff", "Onda andar" och "Bröderna Karamazov".
 
Det boken diskuterar är till stor del är sanning. Vad är sant och vad är vi människor skyldiga varandra?
Dostojevskij tar spjärn mot de ateistiska och nihilistiska tendenserna i sin samtid. I en värld utan Gud är det enda som består den enskilda människans godtyckliga vilja. Detta gör att ingenting egentligen är att föredra framför det andra. Om Gud inte finns så är allt tillåtet. Hos många av Dostojevskijs karaktärer tar sig detta uttryck i självutplåning. Allt som inträffar i världen är bara händelser utan mening och sammanhang, tyngden av denna vetskap knäcker bland annat Stavrogin i "Onda andar". 
Andra radikaler i Dostojevskijs böcker försöker påtvinga sin vilja på andra. De försöker bli ett sorts författare över andras liv och manipulera dem till att godta ens egna vilja som normativ. De använder människor blott som medel för sina egna mål, och vill inte ha någon verklig dialog med dessa. Detta är det verkligt demoniska hos Dostojevskij.
 
Motsatsen är att leva sitt liv i förhållande till en större existens. Det heliga. Att ha Kristus framför sina ögon. Det handlar alltså om att antingen leva sitt liv som om den egna viljan var det enda som spelade någon roll eller utifrån ett större mönster.
Det som Wiliams menar att man kan se hos Dostojevskij är att sanningen alltid är bräcklig och kan bli emotsagd. Den är inte påtvingande, den försöker inte tvinga in människor i ett hörn. Precis som när Kristus blev människa, och kunde förföljas och förlöjligas så kan sanningen alltid bli det. Detta märks i hur böckerna skrivs. Dostojevskij behandlar sina meningsmotsåtndare med respekt. Ofta verkar det som om det är de som vinner diskussionerna i boken. Sannigen står inte otvetydlig. Det Gud, och som heliga människor i Dostjovskijs böcker vill, är inte att behandla människor som medel för ett större mål. Istället försöker de äntra in i en dialog med dessa människor. Där trons ljus får lysa och visa på ett alternativt sätt att leva på, ett nytt sätt att se på saker. Det djävulska består i att separera sig och låta sin egen vilja bli allt som spelar någon roll, det gudomliga är att ge sig själv för någon. Att kliva in i en verklig dialog med någon och engagera sig i den personens situation. 
 
Bra bok, men svår. Jag reserverar mig för att jag kan ha missförstått en del.

Om äktenskap: till Ellen och Jakob

Kategori: Kristen tro

 Det här var ursprungligen en bröllopsandakt som hölls på Ellen och Jakob Hemströms bröllopsfest.

 

Grattis Jakob och Ellen! Den här dagen har varit fantastisk och jag är mycket glad att ni har funnit varandra. Jag tror att vi alla kan känna att det som har hänt idag är något utöver det vanliga, något vackert. Två människor har förenats och lovat att stanna kvar hos den andre livet ut, det är något som sticker ut.

Men om vi tänker efter. Är det inte något sjukt märkligt som ägt rum, något som är nästan lite läskigt? Hur kan två människor lova att söka älska den andre för resten av livet? Hur kan man gå in i ett sådant stort löfte? Vore inte ett tvåårskontrakt mer rimligt? Alltså, egentligen.

 

Jag menar det här med kärlek det verkar ju ganska enkelt på ett generellt plan. Jag älskar hästar. Jag älskar mänskligheten. Det går lätt att ”älska” stora svepande kategorier. En stor formlös massa. Men en specifik man, en specifik kvinna. Att älska den personen med all dess smuts, goda sidor, dåliga sidor, minnen och familj. Det är svårt. Det kräver mycket. Dessutom kanske det visar sig att den personen som man lovat trohet förändras. Det kanske inte är samma person om tio år som den man gav löftet i kyrkan. I nöd och lust. Kanske sjukdom har förändrat livet radikalt. Kanske nya, dolda personlighetsdrag kommer upp till ytan. Sådant som man inte väntat sig.
Att gifta sig handlar om att osjälviskt ge sig själv till den andre. Att säga: här är jag. Jag ger allt till dig och du ger allt till mig, trots att vi inte känner framtiden.
Hur kan man göra något sådant? Vad är det som ger mod till det?

 

1 Joh 4:9-10, 19. Vi älskar för att han älskade oss först. Vi älskar därför att Gud har visat oss en väg. Vi älskar, vi ger oss själva helt och hållet till den andre, för att Gud har gjort det för oss.
Vi vågar ge oss själva till den andre, därför att Gud genom Jesus Kristus, världens frälsare och Herre, har givit sig för oss. Han gav inte upp mänskligheten mitt i all dess smuts, i alla dess trauman, i all dess orättvisa. Utan han klev in mitt in i den. Mitt in i våra specifika liv. Han gav sig själv för oss. Och kärleken, den här svaga, bräckliga kraften. Kärleken som verkar så ineffektiv och menlös. Som så lätt krossas av grymhet. Just denna kraft visar sig kunna besegra allt. Död och brustenhet kan inte stå emot den. Den är starkare än våra synder och motvilja. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Och det leder till världens liv.
Eftersom Gud har visat en sådan fantastisk trohet mot oss. Eftersom Gud visat en sådan kärlek för oss. Eftersom han visat oss att en sådan kärlek till slut triumferar, att inget kan stå emot den. Därför vågar vi älska. Därför vågar vi lova varandra trohet. Därför vågar vi gå in i kampen att leva tillsammans med en människa i all dess kantighet. För att han visat oss en väg.
Det här gäller inte bara i ett äktenskap, utan också för sådana som mig: som är singel. Vi är kallade att leva tillsammans; att våga älska genom att gå in i andra människors konkreta situationer och engagera oss i dessa människor. De ondas nederlag består i att vi engagerar oss i något annat, någon annan än vår egen vilja.

 

Ellen och Jakob: jag vill uppmana er att ständigt ha Kristus för era ögon. Att ständigt komma ihåg den kärlek med vilken han har älskat er. Att ni ska älska den som Gud har gett er som gåva på ett sätt som återspeglar Jesu kärlek. Låt det vara ert mål. Ger er själva till varandra ständigt. Det är er livsuppgift och den är stor, vacker, himmelsvid, störande och gudomlig.

 
 

 

Tron behöver den andre

Kategori: Allmänt

"It's your right to be limitless." Ett mobiltelefonföretag gjorde reklam för en av sina produkter på det sättet. Du har rätten att vara gränslös. Utan begränsningar. Reklamen bygger ofta upp nästan religiösa bilder på befriesle från våra fysiska begränsingar genom diverese olika produkter. Genom en viss mobiltelefon kan fu befira dig från din tråkiga fysiska, kroppsliga existenens och vara just så icke-begränsad som du vill. Gudomlig.
 
En hel del religioner handlar just om detta att befria sig från det fysiska, bli något annat, oberoende. 
Men jag tror inte att det är den kristna tron lär oss. Istället för att lära oss att bli gudomliga lär oss den kristna tron vad det innebär att vara skapelser. Att leva med vetskapen att allt vi har är en gåva från en god Gud. En gåva som innehåller sina begränsingar. I skapelseberättelsen så är människans synd just det att hon inte vill finna sig i att vara begärnsad. Hon vill gå över sina villkor och bli likt den gudomliga givaren. (1 Mos 3:1-7).
 
Ett annat sätt som vi gärna vill övergå våra begränsingar som skapelser är att vi vill leva isolerade från andra människor. Frånskilt den andre. Det egna valet, den egna rikedomen och självbestämmande är det som hyllas. Om jag återigen går till skapelseberättelsen så verkar det mer som om ömsesidigt beroende är det som lyfts upp (1 Mos 2:20-24). Människan är inte gjord för att leva ensam, utan behöver den andre. Vi behöver de som är annorlunda mot oss själva.
 
Dostojevskij kan med fördel citeras här:
"'Isoleringsperiod? Vad är det för isolering?' frågade jag honom.
"Jo, den som nu härskar överallt, särskilt i vår tid, och som ännu inte är slut och ännu inte har nått sin gräns. Ty envar strävar numera att avsöndra sin egen person så mycket som möjligt från andra, envar vill i sig själv erfara hela livets fullhet. Och likväl blir resultatet av alla hans ansträgningar inte livets fullhet utan det fullständiga självmordet, inte självbestämmelse utan fullständig isolering. Alla har ju i vår tid söndrat sig i individer, var och en isolerar sig i sin håla, var och en avlägsnar sig från den andre, gömmer sig själv och allt vad han äger, och slutet blir att han stöter bort människorna och själv blir bortstött av dem. Han hopar rikedomar i sin ensamhet och tänker: 'Vad jag nu är stark och trygg!' Och han vet inte, den oförståndige, att ju mera han hopar, desto djupare sjunker han i självförintande vanmakt. Ty han vänjer sig att endast lita på sig själv, att leva som en enhet avskild från det hela, han har lärt sin själ att inte tro på mänsklig hjälp, på människor eller mänskligheten och han bävar endast för att förlora sina pengar och de rättigheter han genom dem har förvärvat. Människoanden vill numera i sin överhöghet inte inse att individens sanna trygghet inte består i hans personliga isolerade kraft utan i den allmänna gemenskapen människor emellan."
 
Det verkar som tanken med den gåva vi som skapelser har fått är att den ska avnjutas i sällskap av andra. I ett sorts ömsesidigt beroende av andra människor. Att vi är beroende av andra människor, att vi behöver den andre är inte ett nederlag eller ett misslyckande. Det är något som ligger inlagt i själva den gåva som vår värld är.
 
På samma sätt är det med tron. Den är till för att delas. Jesus har fogat oss samman till ett folk som skall lära varandra att tro. 
Raskolnikov i "Brott och straff" lever i en sorts djävulsk seperation från andra människor. Alla människor reduceras bara till brickor i hans teori om hur världen fungerar. Han kan rättfärdiga mordet på en pantlånerska i sitt huvud, just för att hon inte tillåts vara människa bara en idé och ett medel för att nå ett mål. Det sättet som Raskolnikov är diaboliskt vileseledd är just det i att han tror att inte behöver någon annan. Vilket leder till isolation och destruktivitet. Detta bryts långsamt i mötet med Sonja, en prostituerad varmt kristen kvinna, som sakta för honom ut ur hans isolering och in i kontakten med verkliga människor. 
När Raskolnikov erkänner sitt brott och hamnar i fånglägret så är det till slut Sonjas omsorg om honom som till slut få honom att börja förvandlas. Sonja blir en bild för honom om att det finns något större utanför honom själv, en större omsorg. Att det finns något som ger världen mening. Han säger, något i stil med: "Skulle inte hennes tro kunna bli min tro?" och sakta börjar förvandlingen av en människa.
 
På samma sätt fungerar det med vår tro. Den är beroende av den andre. Vi lär oss att tro genom att se på andra och ingå i en gemenskap som visar oss att en större omsorg finns. Detta är inget hinder att övervinna utan något som ingår i vad det innebär att vara människa.
 
 
 File:Klodt Michail Petrovich - Raskolnikov and Marmeladov.jpg