Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Vi gör en lista tillsammans!

Kategori: Kristen tro

Hej, vore det inte kul att göra en lista med de viktigaste böckerna för dig som vill följa Jesus. Lista dem här nedanför. Rösta med de små tummarna upp och ner det alternativ som du tycker förtjänar en högre postion eller en lägre postion. Kom igen. Det blir trevligt. Och det går väldigt automatiskt.
Bibeln ligger på automatisk första plats. Den är självskriven.

Gästfrihet och ensamhet

Kategori: Kristen tro

När jag var på intervju hos er [Tallstigskyrkan] talade ni om att mellan Laxå och Finnerödja, vid Borasjön, ligger en klosterruin. Det första jag gjorde efter att jag intervjuades var att besöka klosterruinen. Eller konventruinen, som den egentligen borde kallas. Skillnaden är att ett kloster är en sluten enhet medan ett konvent är mer öppen för besökare. Vet ni vilken order som höll till i konventet? Antoniterorden. Det känns ju nästan som ett tecken på att jag skulle komma hit.

 

Så vad är antoniterorden? Den grundades på 1000-talet av Gaston från Valloire. Han hade en son som drabbades av en hemsk sjukdom som heter antoniuseld. Den var mycket vanlig under medeltiden och innebar bland annat att man drabbades av spasmer, diarré och att det brann som av eld under huden. Ofta 

ledde sjukdomen till psykoser och maniskt beteende. Till slut kunde de drabbades tappa lemmar när hudproblemen

spred sig. Många dog i denna sjukdom. Gastons son fördes till en kyrka som bar sitt namn efter Antonius, en eremit på 200-300-talet. Där helades pojken. I sin glädje grundade Gaston Antoniterorden. Deras främsta uppgift kom att bli att sköta om människor som drabbats av antoniuseld. Dessa människor som många inte ville veta av på grund av deras vanställda kroppar och psykoser tog orden hand om. Vi kan säga att antoniterorden övade gästfrihet mot de som få ville visa gästfrihet mot, en gästfrihet som grundades sig i Guds överraskande gästfrihet.

Konventet som låg vid Borasjön hade en väldigt gästfri inställning de också. De verkar ha bedrivit något sorts gästgiveri, där resande kunde få stanna för att sova och äta sig och kanske också få en bild av hur den tjänande frälsaren är.

 

Något som är lite intressant är att denna gästfria order fick sitt namn efter ett helgon som hela tiden sökte sig längre och längre in i öknen för att slippa undan människorna. Han hörde dessa ord av Jesus predikas i kyrkan: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Därefter begav sig sedan ut i öknen för att söka ensamhet och bygga upp sina relation med Gud, efter det att han sålt allt. Han blev så småningom mycket populär och uppsökt. Men Antonius sökte alltid ensamhet. Ensamheten och tystnaden inför Guds ansikte.

 

Vad ska vi som kristna försöka förkroppsliga? Är det gästfriheten eller ensamheten inför Guds ansikte? Jag vill läsa två bibelord som ligger i direkt anslutning till varandra för att prata om gästfriheten och ensamheten.

 

Mark 1:29-34. I detta avsnittet visar sig Jesus gästfri. Vid första anblicken kan det verka som om det inte handlar om gästfrihet. Det är ju faktiskt inte hans eget hem han är i och han är inte ens den som ordnar med fikat (1:31). När vi pratar om gäster hemmavid säger vi ofta ”främmande”. Det är nog mest ett språklig arv, men det visar på att den som kommer inte är någon som hör till den innersta kretsen. Främmande tillhör inte familjen. Jesus visar gästfrihet, han låter inte bara godhet falla över den innersta kretsen: lärjungarna och deras närmaste, som här representeras av Petrus svärmor. Hela staden samlas utanför staden, främmande människor, främlingar. De kan vara onda eller goda. De kommer i skymningen så det är svårt att avgöra. Jesus avvisar dem inte, han tar in dem i sin närhet och helar dem. Helbrägdagör dem! Han driver ut onda andar. De stackare som drabbats av besättelse är kanske sådana som få vill ha något att göra med, men Jesus drar sig inte för att hela dem och bjuda in dem i sin närhet. Han tar sig an människor utanför sin krets.

 

Och om vi får tro Jesus, vilket jag hoppas att vi gör, är Gud på det här sättet! Gud är god mot de otacksamma och onda. De som kan betecknas som hans fiender (Luk 6:35-36) och därför förväntas vi också vara det. Om vi tänker efter: är vi inte alla gäster och främlingar i förhållande till Gud? (Psalm 39:12). Ingenting vi äger är vårt eget. Allt har blivit givet oss som en gåva (1 Kor 4:7). Varenda kvadratcentimeter av jorden tillhör Herren. Varje andetag vi tar är en gåva från honom. Vi äger ingenting som vi på ett enkelt sätt kan kalla för vårt eget. Vi är gäster och främlingar på Guds egen jord. Gud låter oss bo här av nåd. Men Guds gästfrihet går längre än så. Gud bjuder in oss i sitt eget inre liv. Jesus Kristus är den som gör rum för oss i treenigheten så att vi kan leva i relation med Gud. Gud adopterar in oss i hans egen familj, in i relationen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Det är en plats där vi egentligen inte har rätt att vara. Det är en plats där vi är ”främmande”. Men Gud visar så stor gästfrihet att han är beredd att föra in oss i denna gemenskap, trots vår synd och främlingskap. När vi är ”i Kristus” får vi del av gudomlig natur, vi får i Guds eget gästfria väsen.

 

Till nästa ord som ligger i direkt anslutning till det stycke som vi nyss läste (Mark 1:35-39). Något som är intressant med Jesus i Markusevangeliet är att han försöker undvika uppmärksamhet. Vi har just läst att när han drev ut de onda andarna så förbjöd han dem att tala om vem han var. Är inte det konstigt? Är inte alla publicitet bra publicitet? Efter detta drar sig Jesus ut till en enslig plats för att be (Mark 1:36). Lärjungarna fattar ingenting när de väl finner honom: ”Alla söker efter dig!” (Mark 1:37). Hela Kafernaum är på fötterna och söker efter helandeförkunnaren. Det här är tillfället att nå ut med budskapet! Det här är tillfället att samla skarorna till sig! Men vid detta tillfället drar sig Jesus tillbaka och inte nog med det han föreslår att ”de ska gå åt ett annat håll” (Mark 1:38). Till de andra småbyarna runt omkring. Varför i hela världen då? Om vi läser lite längre fram gör Jesus en spetälsk ren. Ryktet sprider sig alla blir uppspelta. Vad gör Jesus? Jo, han drar sig ut i ödemarken (Mark 1:45).

 

Varför gör Jesus på detta sättet? Man skulle kunna tänka sig att han förstår att människor behöver vila och det är ju verkligen sant. Men jag tänker mig att det i första hand har att göra med risken att förlora sig själv i rampljuset (Mark 8:34-37). Vad hjälper det en människa om hon lyckas vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Vad hjälper det en människa om hon hyllas och älskas men får betala med att sälja ut sig själv? Vad hjälper det en människa om hon hyllas av alla, men får betala med att rea ut sin själ? Jesus förkastade alla förslag på att bli en hyllad och uppburen folklig Messias. Han förkastade förslaget att bli en stillsam förkunnare som inte stötte sig med makten. Han förkastade möjligheten att bli kung. Varför?

 

Han förkastade detta eftersom han drgit sig undan och lyssnat till Fadern. Där i tystnaden fick han lära sig vem han var. Där i tystnaden såg han tydligt framför sig vilken väg som Fadern kallat honom till att gå: korsets väg. Om du inte vill riskera att förlora dig själv måste du också dra dig undan. Du måste låta tystnaden omsvepa dig på alla sidor för att kunna finna din djupaste identitet som ligger gömd hos Gud. Det är i Gud du finner ditt mål. Det är hos Gud du finner vem du djupast sätt är kallad till att vara. Det är i denna relation som du ser vem du är. Detta är nödvändigt för att du inte ska sälja ut din själ, för att inte du ska glömma bort vem du är.

Det finns inget som är så förföriskt som en folkmassa. Jesus visste det och du borde veta det. Det finns inget så förföriskt som en folkmassa som talar om för dig vem du är, vad du borde göra, och vilka du borde vara rädda för. Ryska u-båtar och invandrare, till exempel. Det är därför nödvändigt att du drar dig undan för att söka Guds omsorgsfulla smekningar vid din trumhinna.

Läs gärna Matt 6:5-7 när ni kommer hem.

 

I slutändan kanske det inte finns någon motsättning mellan gästfrihet och ensamhet båda behövs för att gestalta Guds rike. Gästfrihet behövs eftersom Gud är gästfri och hans rike bjuder in människor från öst och väst, nord och syd. Gästfrihet är en dygd som kyrkan därför behöver hålla högt. Och ibland kanske vi självkritiskt måste fråga oss; är jag gästfri mot mina grannar? Känner jag dem ens? Hur kan jag gestalta Guds rike här? Tar jag emot dem som de flesta inte vill veta av? Sedan behöver vi också dra oss undan ibland med frågan: håller jag på att förlora mig själv? Vet jag vem jag är eller låter jag folkmassan tala om det för mig? Behöver jag göra rum för tystnaden inför Gud?

 

I det här området har vi ett dubbelt arv att förvalta. Vi har antoniterarvet att ta tillvara på. Konventarvet. Hur kan vi vara en gästfri församling som urskiljningslöst bjuder in människor till gemenskap med oss? Till och med de psykotiska med hudsjukdomar. Den mannen som gav namn åt antoniterna, Antonius, har också något viktigt att fömedla: viljan att vara ensam med Gud. Att dra sig undan i ödemarken och inte söka bekräftelse för det vi gör i vårt samhälle, utan vara beredd att låta Gud kommunicera med vår fördolda människa.

 

Låt oss sträva efter både ensamheten och gästfriheten!

 

 

 

 

 

Jakobs stege

Kategori: Kristen tro

(1 Mos 28:10-19)

 

Jakob är en lögnare och bedragare. Jakob drar sig inte för att lura sin egen bror om det kan ge honom någon fördel. Så här går historien: det finns en välsignelse. Gud har lovat Jakobs farfar Abraham att han en gång ska bli ett stort folk, ett massivt folk. Ett folk som är som sanden och stjärnorna. Han ska få ett land. Men just nu är Abrahams familj bara några få enkla människor som bor i tält som gäster och främlingar, campinggäster i ett land som inte är deras. Abraham och Sara får en son som heter Isak. Isak gifter sig med Rebecka. De får två söner: Jakob och Esau. Problemet är att välsignelsen bara kan gå genom en av dessa söner. There can be only one! Esau är äldst, det borde vara han som får uppdraget. Men, Jakob lurar av Esau hans välsignelse. Det är en ganska spännande historia, jag rekommenderar er att läsa den. Det är på grund av Jakobs svek som han sover med en sten under huvudet. Det är för att han är en lögnare och bedragare. När Esau upptäcker Jakobs svek och bedrägeri vill han döda honom. Jakob flyr och sover nu med en sten under huvudet.

 

Det är över denna pyramidspelare, denna lögnare, denna religiösa sol- och vårare som en himmelsk stege reser sig. I sin dröm ser han en trappa, eller en stege, där änglar går upp och ner. Till vår stora chock verkar det som om Gud godkänner Jakobs bedrägeri. Gud bekräftar att han kommer att låta välsignelsen komma över Jakob. Jakob inser det speciella i stunden och förstår att han på något sätt befunnit sig på en plats som kopplar samman himmel och jord. En plats full av budbärare mellan himmel och jord, änglar.

 

Vad Jakob inte inser är att det är ett elände att vara Guds utvalde. Det är jobbigt att vara välsignad. Det kan både hans farfar och hans far vittna om. Det är inte en dans på rosor att vara Guds utvalde. Jakob får uppleva motgång på motgång. Han blir lurad av sin morbror. Han är jagad av sin bror. Han har svåra äktenskapliga problem eftersom han gifter sig med två konkurrerande systrar. Och den gången han får se Gud ansikte mot ansikte slutar det med att han får sin höft slagen ur led (1 Mos 32:25). Att vara Guds utvalde innebär inte en gräddfil eller ett enkelt liv. Nästan tvärtom verkar det som om det är ett liv märkt av svårigheter. Men genom alla dessa svårigheter så händer det något med Jakob, bedragen är inte bara en bedragare. Han blir ödmjuk och kan därför, när han återvänder till landet han flytt från, försonas med sin bror (1 Mos 33:5-11). Även om vi fortfarande kan ana att det finns kvar en del rackartyg i honom. Han får också uppleva att Gud är med honom. Att Gud bryr sig om honom. Genom alla dalgångar vakar Gud över honom.

 

Gud reste en himmelsk stege över Jakob. Gud uppenbarade sig för Jakob. Gud lät Jakob få del av välsignelser. Han låter honom bära välsignelsen. Gud ger honom också ett nytt namn: Israel, vilket också blir hans folks namn. Det Jakob inte insåg var att denna utvaldhet skulle komma att föra honom till platser och situationer där han helst av allt skulle ha låtit bli att halta sig fram.

 

Låt oss hoppa fram till Nya testamentet (Joh 1:47-51). Johannes beskriver hur ryktet sprider sig om Jesus och hur lärjungar börjar samlas kring denna Guds utvalde, som Johannes döparen kallar honom (Joh 1:34). En av dem som samlas runt Jesus är Natanael. Men han är tveksam till om denna snubbe verkligen kan vara Guds utvalde. Han kommer från en trist småstad full av religiösa fanatiker som pratar halvtaskig arameiska.

 

Natanael är annorlunda än Jakob i den gammaltestamentliga berättelsen. Jesus beskriver honom som en sann israelit, en man utan svek. Vilket är ironiskt eftersom Jakob, stamfadern och den som ger namn åt israeliterna, var en stor bedragare. Natanael är bättre än sin stamfader på det sättet. Han är en kille som det går att lita på. Han är intellektuell. När Jesus säger till honom ”att [han] såg honom under fikonträdet” syftar det troligtvis på att lärda människor i hans kultur brukade sitta under fikonträd för att studera Guds ord. Natanael verkar också ha ett öppet sinne, han är öppen för att Gud kan visa sig på oväntade ställen. Därför blir han snabbt övertygad om att ”[Jesus] är Guds son, [och] är Israels konung.” När det visar sig att Jesus känner honom och vet vem han är trots att de inte träffats.

 

Natanaels proklamation får Jesus att säga att Natanael kommer att få se större ting: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och ner över Människosonen.” Det verkar som om Jesus här gör en anspelning på berättelsen om Jakobs stege. Han säger att lärjungarna kommer att få uppleva hur en himmelsk stege reses mitt ibland dem precis som Jakob gjorde. En plats där liksom himmel och jorden smälter samman ska komma ner bland dem. En plats där man kan höra ord från himmelen.

 

”Stiga upp och stiga ner över människosonen” vad betyder det? Ja, kanske betyder det att Jesus faktiskt är den stege som änglarna, bildligt talat, ska klättra upp och klättra ner över. Jesus själv är förbindelselänken mellan himmel, Gud och människa. Han är både människa och Gud. Han kan representera människan, eftersom han är verklig människa. Inte en låtsasmänniska, inte Clark Kent, utan verklig människa. Det svindlande är att vi också tror att han är verklig Gud. Denna människa är Gud. Och Gud har uppenbarat sig i denna människa. Han är stegen. Han är Guds utvalde.

Men, att vara Guds utvalde innebär inte en gräddfil eller ett enkelt liv. Nästan tvärtom verkar det som om det är ett liv märkt av svårigheter. Hela tiden i Johannesevangeliet upprepas det att Jesus uppenbarar sin härlighet när han utför underverk (Joh 2:11). Det är som om det byggs upp en förväntan inför vad Jesus ska komma att göra härnäst. Ska han visa sin härlighet fullt ut? När ska vi få se himmelen smälta samman med jorden? Mot slutet av sitt liv säger Jesus följande: (Joh 12:32). Han skall bli upphöjd och dra alla till sig! Snart kommer stegens stund, tänker vi läsare!

 

Att vara Guds utvalde är inte enkelt, det är inte ett liv på en räkmacka. Men det är ett liv där Gud är närvarande. Jesu upphöjelse är inte att han får sitta på en tron. Jesu upphöjelse är att han blir uppspikad på ett kors. Det är denna svåra skola som Jesus måste genomgå för att kunna dra alla människor till sig. Det är denna väg han måste ta för att kunna försona en fientlig mänsklighet med Gud. Precis som Jakob försonades med en fientlig Esau. Jesus måste förenas med människan i hennes död och förnedring för att verkligen kunna vara den som kan rädda henne. Han måste bli en stege ner i de mörkaste hörnen av det mänskliga livet. Han måste placera stegen till himmelen i den mest sanka marken hos människan för att kunna vara alla människors frälsare.
Det är i den här självuppoffringen, i det här helvetet som Jesu härlighet uppenbaras på det mest storslagna sätt. Jesu kors är Guds härlighet. Det är här det visas att han verkligen är Guds utvalde.

 

Natanael och de andra lärjungarna är också utvalda. De får som uppdrag att gå ut med Guds budskap om räddning till hela av världen. De blir hans utvalda. Kyrkan blir Guds utvalda, men det kyrkan måste lära sig att inse är att utvaldhet inte innebär att få ett enkelt liv. Snarare ibland ett svårt liv, men ett liv där Gud är ständigt närvarande för att skänka försoning åt människosläktet. Det är värt det.

 

Jesus säger att: ”Mitt rike hör inte till denna världen.” (Joh 18:36). Det är annorlunda och Gud arbetar på andra sätt än vad vi förväntar oss. Han bygger inte ett jättestort imperium utan hjälper människor som bor i tält att bli ett folk. Han visar sin härlighet i det som ser ut som skam. Och han väljer både bedragare, lögnare och helt sveklösa personer att följa honom och formas av honom. Han har utvalt dig till att klättra upp för den himmelska stegen som kallas Jesus. Törs du gå till stegen?