Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Till eller från det heliga landet? Om Brideshead och Lagerlöfs Jerusalem

Kategori: Kristen tro, Tankar

Spoiler alert av de två utmärkta böckerna Brideshead Revisited och Jerusalem.
 
Nu har jag alltså läst den omtalade boken Brideshead Revisted (på svenska En förlorad värld). Jag skrev tidigare någon liten rad om den här. Intrigen i boken kretsar kring skilsmässa, vilket i katolsk tradition är något otänkbart, och den slitning som finns mellan att få som man vill (värdslig lycka) och de sanningsanspråk som finns i tron (lyckan i Gud).
 
Karaktären Julia är olyckligt gift. Hon befinner sig i ett äktenskap som hon desperat önskade men som även tvingade henne att bryta med kyrkan. Huvudpersonen och vår berättare Charles befinner sig också i ett kyligt och sterilt äktenskap. De möter varandra och finner tröst och glädje. De blir förälskade, mer än så, de älskar varandra. Charles skiljer sig, Julia likaså. Trots det slutar boken med att Julia avbryter relationen med Charles, trots att inget lagligen hindrar dem från att gifta sig med varandra. Hon vill inte "leva för en lycka som inte är Guds", något som hon gjort i det tidigare äktenskapet. Det är även detta hon är påväg att återigen göra när hon gifter sig med någon som i kyrkans ögon fortfarande är gift. Hon omvänder sig. För de flesta ter sig detta obegripligt. Religionen, tron på Gud och det sanningsanspårk som det lägger på livet är starkare än till och med viljan till familj. Det är starkare även än den utlovade mellanmänskliga kärleken. I bokens epilog befinner sig Julia i Palestina som en sjuksköterska för att vårda de brittiska sårade trupperna. Det är vägen till helgelse.
 
Boken Jerusalemav Selma Lagerlöf kretsar kring immigranter till det heliga landet. I en särskilt smärtsam scen ropas en släktgård ut, som generation efter generation brukats av den mytiska släkten Ingmarsson. Den unge Ingmar Ingmarsson lyckas rädda gården genom att överge den han älskar och gifta sig med en rik bondes dotter. Den försmådda kvinnan emigrerar tillsammans med de entusiastiska jerusalemfararna. Livet som skapas i Jerusalem är kärvt och hårt, men också präglat av en sorts trotsig helighet. Av ett fredsmäklande annorlundaskap. Det är också en plats av celibat, ingen gifter sig. I Dalarna inser Ingmar Ingmarsson sitt misstag och beger sig till Jerusalem för att vinna tillbaka sin brud. Han misslyckas i en mening, däremot vinner han kärleken till kvinnan som han gifte sig med, sin fru. Och han förmår många att vända tillbaka till byn i Dalarna, också Gertrude, den som han först älskade. I Dalarna kan jerusalemfararna vara lyckliga, gifta sig och bli bortgifta. Här trumfar alltså den vardagliga familjelivet och livet i samhället den religiösa visionen. Frälsningen blir att återvända. Det är exakt motsatsen till Brideshead.
 
Evelyn Waugh avslutar sin berättelsen om Julia i Palestina. Lagerlöfs Gertrude avslutar sin resa i Dalarna. Det är en rörelse till eller från Jerusalem. Till eller från den religiösa visonen. Jag undrar om detta kan ha något att göra med det lutherska kontra det katolska. Luther tenderade alltid att sätta kyrkan under staten. Fursten var överhuvudet för kyrkan och den vars svärd vakade över henne. Kyrkan blev i luthersk ortodoxi snabbt en förlängd arm av staten; en stat som önskade stabilitet och likformade medborgare. Därför är frälsningshistorien en resa bort från religiös excentriskhet till en plats i det stabila samhället hos den lutherskt präglade Lagerlöf. Hos katoliken Evelyn Waugh är utgångspunkten dock annorlunda. I katolicismen tenderar istället kyrkan, under medeltiden, att vara överordnad staten. Kyrkan är statens domare och själ. När kyrkan tappat denna roll i och med reformationen har den istället mer kommit att bli en egen kropp. I protestantiska länder blir den katolska kyrkan nästan som att vara del i en annan möjlig värld, med en annan levnadskod än den stora massan. Denna möjliga värld trumfar alltid, är högre i rang och dömer den statliga sfären. Frälsningshistorien blir hos Waugh därför en resa bort konformism till att fatta olidligt svåra beslut för himmelrikets skull. Två olika kyrkotraditioner, två olika resor, till och från Jerusalem.
 
För övrigt anser jag bokens poäng inte är nostalgi, som somliga hävdat (typ Johanna Koljonen i efterordet), utan att Charles just genom mötet med kyrkan kan finna en flyktväg från nostalgin. Det finns en Gud som leder historien, det går därför att låta släkten dö och gods förfalla, för det finns mer. Kapellet har öppnats. Hos Lagerlöf måste godset räddas.
 

Jesus som en påfågel

Kategori: Kristen tro

Du vet väl om att du kan stötta podcasten Aten och Jerusalem? Hjälp oss att bli bättre, att kunna ge ut fler avsnitt och få bättre utrustning. Följ länken!


 Vill du lyssna på predikan istället för att läsa den? Det kan du göra här och på iTunes


 Fil 2:5-7

Jesus har liknats med många olika djur genom historien, i Bibeln liknas han vid ett lamm och med ett lejon. I kyrkohistorien har han liknats vid en pelikan, eftersom man tänkte sig att pelikaner rispade sitt bröst för att ge sina ungar blod att äta under nödtider, precis som Jesus gav sitt blod för oss. När jag bad och mediterade över den här texten så kom följande bild till mig: jag såg Jesus som en påfågel i all sin prakt. Vacker, ståtlig och iklädd de härligaste fjädrarna. Jag såg också andra mindre fåglar, men dessa såg mer ut som grillade kycklingar än något annat, ni vet sådana man kan köpa färdiggriljerade i butiker. De saknade fjädrar och såg oerhört ynkliga ut. Det jag sedan såg var hur denna vackra påfågel böjde sin näbb bakåt och började rycka av fjäder efter fjäder från sin ståtliga skrud. Fjäder efter fjäder, tills han var lika naken och ynklig som de övriga fåglarna. Han använde sedan sina avryckta fjädrar för att klä de mindre fåglarna. På vilket sätt är Kristus som en påfågel?

Sonen, Jesus Kristus, är det gudomliga Ordet, det var genom honom som allt skapades och allting hålls samman i honom (Kol 1:15-17). Sonen är Gud. Han är Alpha och Omega, A och O, den förste och den siste (Upp 22:13) och för honom så ska alla knän böjas i himlen, på jorden och under jorden (Fil 2:bla) Det står också att Sonen är den osynlige gudens avbild, det är genom honom som vi kan se vem Gud är. Att vara skapad till Guds avbild innebär att Kristus är den som är vår prototyp (1 Mos 1:26-27), det är till att vara lik honom som vi är skapade. Att vara mänsklig är att återspegla något av vad Sonen är, vem Jesus är.Som ni säkert vet är vår avbildlighet med Gud skadad. Det finns något trasigt över den, något som inte är helt. Vi har vänt oss bort från Gud och så vanställs vår likhet med Sonen.

Det råder en total symbios mellan Fadern, Sonen och (får vi anta) Anden. Vad den ene gör, gör den andre (Joh 5:19-23). Det finns en sådan vacker ömsesidighet mellan personerna i Gud. Sonen älskar Fadern och gör det som han gör, Sonen lyder fullkomligt Fadern. Fadern älskar också Sonen och allt som han vill göra visar han Sonen och han ger all sin makt till Sonen. Det går runt i ett kretslopp av ömsesidigt upphöjande, Sonen pekar mot Fadern och Fadern mot Sonen (som jag också tänker att äktenskap bör vara). Gud är ingen despot utan är fullkomlig självutgivande kärlek i sig själv. Guds natur är ständigt kretslopp av givande kärlek. Det är för att bli en del av detta kärlekens kretslopp som människan skapas. Hon skapas för att ge sin kärlek i frivillig lydnad till Gud och så av honom få del av hans makt att som Guds representant älska och härska över skapelsen (1 Mos 1:26-27). Det var människans mål. Men människan vänder sig bort från Gud, hon vänder sig bort från detta kretslopp av kärlek. Ormen viskar ”Ni kan bli som Gud själv, utan att vara beroende av Gud.” Människan lockas att tillskansa sig makten själv. Hon vill bli något som Gud inte är, monark. Det vill säga en despot som härskar ensam (monos). Gud härskar inte på det sättet utan härskar i ett kretslopp av kärlek.

När Sonen kommer till jorden är det för att återigen visa vad som är människans mål, vad som är meningen med våra liv. Sonen kommer för att visa oss vad det innebär att leva som Guds avbild. Och hur gör han det? Jo, genom att han inte vakar över sin jämlikhet med Gud. När människan ville tillskanska sig rätten att vara Gud så gör inte Sonen det. Han tar det inte som ett rov, som ett segerbyte (som vaka också kan översättas med). Sonen betraktar inte sin position som ett segerbyte, själva Guds väsen är ju självutgivande kärlek, Guds väsen är inte avundsjukt vaktande av sina egna privilegier, det är att ge sig själv. Jesus visar oss vad som är sant mänskligt och gudomligt, att avstå för någon annans skull.

...han avstod från allt”, verbet som används här betyder mer bokstavligt ”tömma”. På ett sätt kan man säga att när Sonen blir människa så ”tömmer” han sig på all makt och härlighet, han tar plats bland oss som en tjänare, som den självutgivande kärlek som han är. Han bevakar inte sin position. Han avstår från allt som våra härskare önskar sig: makt, kontroll och säkerhet. Han avstår från sin gudomliga makt, från sin gudomliga natur. Han avkläder sig den i och med inkarnationen när han ikläder sig det mänskliga. Sonen blir människa för att rädda människor, för att visa oss vägen ut ur vår förvändhet och upproriskhet.

Vi väntar ännu men snart så ligger Guds son i en krubba, sårbar och i behov av sin moders mjölk. Hans hud kan enkelt genomborras av ett svärd. Han skrynklar ihop sitt ansikte som ett russin och skriker. Det är så Gud fungerar, han är den som ger sig själv. Och nu kommer han ge sig till oss på det mest fantastiska sättet. På det mest självutgivande sättet. Han kommer, han kommer, han kommer som ett barn, som ett sårbart spädbarn. Han är helt avklädd sin makt och härlighet, allt för att föra oss hem. Han får namnet Jesus och som en enda stor skandal tar Gud, som står utanför tid och rum, plats som ett judiskt gossebarn bland djur och smuts.

Här kommer vi tillbaka till Kristi påfågellikhet. Det vi kan säga sker när Gud blir människa är att han, likt den påfågel jag pratade om, plockar av sig sin gudomlighet. Han tar av sig fjäder efter fjäder, i en nästan plågsam ödmjukhet. Han blir som en plockad fågel för vår skull, för att han vill vara bland oss, för att han vill vara med oss, för att han vill visa vägen från död till liv. Sedan klär han oss i fjädrarna, han låter oss ikläda oss hans fjädrar. Han räddar oss från vår skamliga nakenhet, från vår frusenhet som griljerade kycklingar i dödsskuggans dal. Gud avstår från sin gudomliga makt för att låta oss ikläda oss den.

Kanske kan man säga att det Jesus ger oss är gudomlighet, han avstår från sina gudomliga attribut för att vi ska kunna ikläda oss hans gudomliga natur (2 Petr 1:3-4). Gud rycker i Kristus av sig sina fjädrar för att vi ska kunna ikläda oss dem. Han ger oss i och med sin inkarnation del av gudomlig natur. Det gudomliga blir mänskligt för att människan ska få del av det gudomliga, att dras in i Guds eviga kärlekskretslopp. Gud är givande kärlek och han vill dra in oss och ikläda oss denna givande kärlek, Det är det som är det vackra som sker när Gud blir människa. Det är en påfågels avklädande för att vi skall få liv.

Du som är en vankande fjäderlös kyckling, Kristus vill klä dig i sin gudomlighet! Du behöver inte vara naken och oförlåten. Du som är nöjd och satt, och inte har någon utmaning i ditt liv. Var så till sinnes som Kristus, var en tjänare som är beredd att klä av dig dina privilegier för att klä någon annan. Det är en kallelse för dig och för mig. Det är ett hopp för dig och mig. Snart så firar vi detta mysterium. Amen

 

 

Att inte få som man vill - om Brideshead Revisited

Kategori: Kristen tro

Just nu håller jag på att läsa romanen  En förlorad värld som på engelska heter Brideshead Revisited. 
Boken handlar hittills, i min mening, till stor del om klaschen mellan att vara katolik och viljan att få som man vill. Den handlar om känslan av skuld som kommer av att få som man vill eftersom man inte borde få denna vilja igenom som katolik. Rekommenderad läsning indeed.
 
Ett exempel på detta med att få som man vill är Julias äktenskap med Rex Mottram, en relativt själlös, sekulariserad affärsman; en liten del av en människa som låtsas vara hel. Julia försöker övertala en jesuitpräst att det är en god idé att hon gifter sig med denne till-namnet-protestant som dessutom är promiskuös. Men prästen är obeveklig: "han nekade henne det hon ville ha, det var det enda hon behövde veta...från den stunden stängde hon sitt hjärta för religionen." Lite senare uppdagas det att Rex är frånskiljd och att hans fru är vid livet vilket, katolskt sett, gör det omöjligt för honom att återigen gifta sig. Rex mantra blir då: "Vad vill ni att jag ska göra? Vem ska jag tala med?...Kom inte och säg att det inte finns någon som kan lösa det här." Från affärsvärlden är han van att alltid få sin vilja igenom, det går alltid att lirka och linda för att komma loss från klausuler. Men helt plötsligt står han inför en institution som inte vill ge med sig. Som inte tillåter honom att få sin vilja igenom.
 
Det här får mig att tänka på protestantiska kyrkor, och särskilt i Sveriges frikyrkor. Nu när samfundsotrogenheten är regel är det ganska lätt att alltid få sin vilja igenom. Du kan bara byta samfund eller för den delen byta lokal församling inom samma samfund. "Du gillar inte att jag bor sambo, då byter jag församling!"  Den katolska synen på skilsmässa är onödigt hård, men det finns något charmigt och kanske något nödvändigt i att det inte är så lätt att få sin vilja igenom hela tiden. I ett frikyrkligt perspektiv skulle svårighten att få igenom sin vilja kunna fostra en förmåga att inte fly konflikter utan istället ta tag i dem, reda ut dem. 
 
Men var går gränsen mellan gelassenheit, att underkasta sig församlingens vilja för att bättre kunna följa Kristus (även om man inte alltid förstår varför man ska göra detta) och förtryck? Hur svårt ska det vara att få igenom sin vilja?