Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Mitt arv: Jag är stolt över att vara frikyrklig!

Kategori: Kristen tro

Det stormar lite grann runt frikyrkligheten. Se bland annat: (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277)
Har den spelat ut sin roll? Är den mossig och samtidigt alldeles för showig?
Nu kan jag med fördel bli lite personlig.

Jag har växt upp i en liten församling på landet. Vårt kapell låg vid en grusväg, utanför fönstret stod två björkar. Allting var mycket småskaligt. Det var/är på intet sätt en perfekt församling, men speciellt showig kan man i alla fall inte anklaga den för att vara. Det finns många saker som jag önskat att vi i församlingen varit och gjort annorlunda, men i grunden är jag väldigt tacksam över att ha vuxit upp i det sammanhang som jag gjort. Det fanns alltid en vilja att ta Gud och hans ord på allvar, det märktes i hur man resonerade. Bibeln, särskilt historien om korset, nöttes verkligen in; så till den grad att jag uppgivet lär ha sagt: "Jesus och Jesus, man hör då inget annat" samtidigt som jag läste Fantomen under en gudstjänst (eller möte som vi kallade det). Det fanns alltid ett visst mått av hängivenhet under gudstjänsterna, suset från när församlingen viskade "Jesus" och det lågmälda tungotalet har påverkat mig djupt.
Vi firade nattvard med smörgåsrån och skickade kalken och rånen mellan oss. Just det att vi skickade kalken och rånen mellan oss tycker jag visar på något av det finaste hos frikyrkligheten. Delaktigheten. Att vi alla kommer lika inför Gud och delar med oss av hans gåvor. man tog hand om varandra på ett speciellt sätt med. Jag är stolt över att vara med i ett sånt sammanhang.

Problemet för frikyrkligheten är inte att hon är passé, det är att hon så lätt glömmer vem hon är. Det finns få grupper i samhället som lider av så akut dåligt självförtroende som frikyrkan. Hon älskar att späka sig själv och tala vitt och brett för alla om hur mycket hon skäms över sig själv (gäller särskilt människor i min ålder).
Det är här problemet ligger; den falska ödmjukheten. Den får oss att skämmas för att vi gillar att be och läsa Bibeln. Den får oss att glömma att Gud vill använda oss som en ambassad i den här världen. När man tappat den insikten kan det ibland bara bli en show, ett ytligt jippo. Vi måste inse vilka vi är; vi är Guds vänner. Det finns ingen skam i det.

Men det var inte sant, för däremellan kommer fastan....

Kategori: Kristen tro

Julen varar inte fram till påsken, festandet tar slut. Mellan julen och påsken kommer fastan. Mellan de stora högtiderna och inför påsk så fastar den kristna kyrkan. Man avstår från något, i mitt fall sött och kött, för att finna något annat. Det ger också tid till att tänka över sina livsval, skänka pengar som man kanske skulle lagt på kött eller sött till något annat och inte minst att ta tid för bönen och Gud.
Ni kan kolla på den här intressanta filmen förresten. Det handlar om en man som flyttat ut i öknen för att söka Gud:


Är världens grundtillstånd konflikt eller fred?

Kategori: Kristen tro

Berättelser om hur jorden kommit till är sällan särskilt idylliska. En babyloniska skapelseberättelsen går till ungefär så här (fritt ur minnet, så ha överseende): Gud A och gud B bråkar. Gud A dödar gud B och formar från dennas döda kropp världen. Aztekernas gudar skapade människor av en enda anledning, för att få äta deras hjärtan. Krigsfångars hjärtan närmare bestämt.

Bibelns skapelseberättelse är därför ovanlig. Den beskriver en värld som är god. En värld där harmoni präglar allt och där människan lever i fred med varandra och djuren.
Medan babyloniernas och aztekernas skapelseberättelser skriver in våldet som något naturlig i tillvaron, ja till ock med själva förutsättningen för liv. Så är den judisk-kristna berättelsens budskap att våld inte är något naturligt, det som är naturligt är fred.
Man kan tänka sig att när babylonierna förtryckte judarna så kunde baylonierna säga:
"Det är naturligt. Världen är i grunden våldsam."
Medan juden kunde då protestera och säga:
"Det är inte sant! Våld är något främmande. Grunden är fred!"

I dag står vi på ett sätt inför samma konflikt. En hårdför darwinism som inte tar in Gud i ekvationen säger egentligen:
"Världen är i grunden våldsam. Allt liv bygger på att de svagare utrotas och att de starka överlever."
På något sätt måste vi protestera mot en sådan ordning. Vi kan omöjligt acceptera att liv bygger på den starkes rätt. Här är det viktigt att se världen som en god skapelse, som blivit korrumperad, men där grundtillståndet egentligen är fred och harmoni.

Eller vad tror du?