Mitt arv: Jag är stolt över att vara frikyrklig!
Kategori: Kristen tro
Har den spelat ut sin roll? Är den mossig och samtidigt alldeles för showig?
Nu kan jag med fördel bli lite personlig.
Jag har växt upp i en liten församling på landet. Vårt kapell låg vid en grusväg, utanför fönstret stod två björkar. Allting var mycket småskaligt. Det var/är på intet sätt en perfekt församling, men speciellt showig kan man i alla fall inte anklaga den för att vara. Det finns många saker som jag önskat att vi i församlingen varit och gjort annorlunda, men i grunden är jag väldigt tacksam över att ha vuxit upp i det sammanhang som jag gjort. Det fanns alltid en vilja att ta Gud och hans ord på allvar, det märktes i hur man resonerade. Bibeln, särskilt historien om korset, nöttes verkligen in; så till den grad att jag uppgivet lär ha sagt: "Jesus och Jesus, man hör då inget annat" samtidigt som jag läste Fantomen under en gudstjänst (eller möte som vi kallade det). Det fanns alltid ett visst mått av hängivenhet under gudstjänsterna, suset från när församlingen viskade "Jesus" och det lågmälda tungotalet har påverkat mig djupt.
Vi firade nattvard med smörgåsrån och skickade kalken och rånen mellan oss. Just det att vi skickade kalken och rånen mellan oss tycker jag visar på något av det finaste hos frikyrkligheten. Delaktigheten. Att vi alla kommer lika inför Gud och delar med oss av hans gåvor. man tog hand om varandra på ett speciellt sätt med. Jag är stolt över att vara med i ett sånt sammanhang.
Problemet för frikyrkligheten är inte att hon är passé, det är att hon så lätt glömmer vem hon är. Det finns få grupper i samhället som lider av så akut dåligt självförtroende som frikyrkan. Hon älskar att späka sig själv och tala vitt och brett för alla om hur mycket hon skäms över sig själv (gäller särskilt människor i min ålder).
Det är här problemet ligger; den falska ödmjukheten. Den får oss att skämmas för att vi gillar att be och läsa Bibeln. Den får oss att glömma att Gud vill använda oss som en ambassad i den här världen. När man tappat den insikten kan det ibland bara bli en show, ett ytligt jippo. Vi måste inse vilka vi är; vi är Guds vänner. Det finns ingen skam i det.
