Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Kroppen

Kategori: Kristen tro

Gal 3:27-29

 

Jag har på sista tiden upplevt det som att människor försöker fly ifrån det som de egentligen är. Det är ibland som om människor försöker fly ifrån sina egna kroppar, för att bli något annat. Vissa vill bli kvinnor istället för män och vice versa. Vissa vill fly från den familj eller kultur som man fötts in i för att bli något annat.

Jag tror att det kan bero på att man egentligen inte tror att kroppen har något att göra med en människan. Personen är egentligen något som svävar omkring inne i kroppen, men har ingenting att göra med den egentligen. Kött och ben, fysik, spelar ingen roll. Det är ett medel för njutning och för att förverkliga sig själva, men inte mycket mer. Det är bara huvudet som är viktigt. Därför kan människor plastikopera om sig fullständigt och mena att deras kropp nu bättre överensstämmer med deras person, den som de tänker att de är. De stackars satarna som inte har hundratusentals kronor över får dock leva med att deras kropp inte överensstämmer med deras person.

 

Andas inte den här texten samma tendenser? Egentligen är vi samma sak, vi är alla likadana på insidan. Alla är vi likadana, inget yttre spelar någon roll. Fast inte riktigt. Kristen tro är nästan plågsamt fysisk, de kristna kallades hånfullt av de grekiska filosoferna för ”kroppsälskarna”. Människan skapas hel och hållen, kropp och själ och Gud säger att det är gott, i kristen tro finns även den fysiska uppståndelsen med, där alla människor kommer få stå i sina kroppar framför Gud. Ett bad och en ät-och-drickceremoni är centrala i tron. Kroppen blir, i all sin brustenhet, rejält bekräftad kan man säga. Vi har inte bara kroppar, vi är kroppar. Vi är de vi är, helt enkelt. Inget annat.

 

Men det här kan ju också vara lite oturligt med. Beroende på hur du ser ut och är blir du olikt behandlad. Otränade och tjocka blir inte likadant behandlande som smala och vältränade. Kvinnor blir ofta sämre behandlande än män. Människor från mellanöstern och Sudan blir i vårt land mycket sämre behandlande än etniska svenskar. Handikappade sämre än de som inte är det.

Här kommer de goda nyheterna! I Jesus Kristus bildas en ny kropp, där alla delar stöder varandra! I dopet identifierar vi oss med Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. Vi blir då tillsammans en kropp. Vi har iklätt oss honom, alla har identifierat sig med honom. Och eftersom vi alla har iklätt oss en och samma person, så kan vi i all vår olikhet se på varandra med kärlek. För vi har blivit ett i honom. Därför kan vi i kyrkan inte längre se på varandra som i första hand handikappad eller frisk, kvinna eller man, arab eller svensk. Utan som en person som har iklätt sig Jesus Kristus. Tillsammans blir vi sedan en ny kropp, där vi alla samarbetar för att leva som Jesus vill. Genom dopet blir vi ett folk.

Förebild: Vandrarprästen David Petander

Kategori: Kristen tro

Idag skriver Maja Ekström om en av sina förebilder; David Petander, om vilken hon även skrivit en C-uppsats. 
 
 

Med denna bön: ”Tillkomme ditt rike”, ville Jesus hjälpa människor att längta sig fram till ett bättre liv. Profeterna hade antytt en ”Herrens dag” som skulle gå upp över jorden, med salighet under sina vingar. Med Jesus var denna saliga dag” kommen till människorna. Han stod nu levande bland dem, med gudslivets skönhet i människogestalt, fattbart och tillgängligt för alla.

O, att du visste, och det i denna dag, vad din frid tillhör”. Han ville säga: O, att du visste att detta liv som talar i mina ord och lever i mina handlingar och som går fram som en ström genom min själ, o, att du visste att det är ditt liv. O, att du visste hur fjärran från ditt sanna väsen och verklig lycka du lever. O, att du förstode att ditt liv är att förlåta i stället för att hämnas, att giva i stället för att taga. Och att du kunde se att det är ditt liv detta att vandra i sanning och rättfärdighet, befriad från lögnens och orättfärdighetens tryck. Om du ändå kunde ana att kärlek, mildhet, godhet och barmhärtighet höra hemma i ditt sanna väsen och att du kunde se hur hårdhet, ondska och hjärtlöshet innerst inne är främmande för din själ.—

Det var så Jesus menade att människorna skulle fatta och förstå hans budskap.


Texten ovan är ett stycke från en av biografierna om David Petander och försöker beskriva Petanders budskap om Jesus. David Petander en av många bortglömda figurer i den svenska kyrkohistorien, men framför allt ihågkommen som ”vandrarprästen” eller möjligtvis ”en svensk Franciskus”.

 

Petander föddes i Göteborg 1875, efter studenten flyttade han till Uppsala för att studera teologi. Framför sig såg han en 

karriär som teolog och kyrkohistoriker. Till stor förvåning bytte han plötsligt bana och lät sig vigas till präst istället. Efter ungefär sju år i kyrkans tjänst, framförallt i Ånge i Medelpad, lämnade Petander statskyrkan bakom sig för att bli, som han själv kallade det, en ”Guds präst”. 

Petanders förhållande till statskyrkan hade alltid varit spänt eftersom hans tjänst innebar att samtidigt vara präst åt Gud och staten. Till slut blev situationen ohållbar och brytningen välkommen; han lämnade Ånge med orden:

Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönhus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande.”

 

Som jag förstår Petander är hans livs stora önskan att få följa Jesus, genom att följa hans ord och exempel. Kanske tänkte Petander att det inom statskyrkan fanns de största möjligheterna för honom att tjäna Jesus och människor?  Men det var inte så enkelt som han hade trott. Kyrkan var alldeles för präglad av yttre former, förstelnade och förfalskade. Petander gör som Jesus – blir vandrarpredikant. ”Nu går jag för att uttaga ett folk ur den nuvarande världsordningen” meddelade Petander innan han i november 1910 stilla lämnade sin fasta boning bakom sig för ett liv utan något ställe att vila sitt huvud. Befriad från statskyrkan och sina ägodelar gav han sig iväg och förkunnade att Guds rike är nära människorna. Han berättade med ord och gärningar och många berördes av hans budskap. På vissa ställen fick man känn på väckelse, nya tider, men förhoppningarna slocknade så småningom.

 

Petanders budskap är att människor måste göra ett val, så snart som möjligt. Vänd er bort från det världsliga, det tomma, och vänd er åter till Gud. Gud väntar på er med öppna armar. Världen är fallen men det finns frälsning. Jesus har möjliggjort för människan att leva ett nytt liv, i sin andes kraft. Världens skatter - pengar, ära och makt - kommer inte att bestå men de eviga värdena förgår aldrig. Sträva efter det eviga, efter sanning, godhet och rättfärdighet. Välj den smala vägen, som Jesus visat oss; den smala vägen är snårig och trång, ”obeprövad”, men där finns sann vederkvickelse för den som är trött, och den vägen slutar med porten till staden. ”Jesus måste ta gestalt i oss”, det kan bli så, det är nära.

 

David Petander gör det enkelt, för att det ska vara enklare för människor att tro. Men i detta lilla finns något oändligt. Han lyckades sammanföra den liberala teologins lättförståeliga dogmatik med sitt radikala handlande. Ett lyckat äktenskap. Det är som han tänkte ”jag ska göra det så enkelt jag kan för att människor ska förstå det här. Och om de ändå inte förstår mina ord får jag förklara med mina handlingar”. Hos Petander hittar vi även drag av mystik, men han var en aktivist – en aktiv mystiker.

Utmärkande var hans självuppoffrande och tjänande gärning: det berättas att han besökte städernas eländiga, sjuka och värnlösa och vårdade dem, hjälpte dem och skurade deras svarta golv, tvättade fönstren rena från smuts och damm, sågade ved åt de orkeslösa, kokade en varm soppa åt de sjuka, lämnade sina kläder till skydd åt de frysande. Därför kallades han senare för en svensk Franciskus, Guds lille fattige.

 

Livet i överlåtelse och uppoffring tärde på Petanders kropp och själ och som en sargad, fast hoppfull person mötte han döden vid 39 års ålder, år 1914. Några veckor tidigare, i samband med första världskrigets utbrott hade Petander inkallats till militärtjänstgöring, men då han inte inföll sig hämtade man honom och förde honom till Sundsvall där han ställdes inför krigsrätt. Petander försvarade sig med orden ”jag tjänar endast en konung, Kristus”, och i en lokal tidning noterades det att ”då bärandet av vapen stred mot den av honom förkunnade fridsläran, uraktlät han att efterkomma mobiliseringsordern och blev därför efterlyst”.

 

Petanders budskap lever kvar bland vännerna, kända och okända, i flera decennier. Den unika kännedom om Gud och dennes vilja som Petander sades inneha, den som han tillskrivs av sina biograferande efterföljare, visade sig i hans hängivenhet. Det vill säga, David Petanders radikalitet blir ett sorts bevis på att han visste något som få vet. Eller var han bara ”en dåre”? I en av biografierna om David Petander står i det sista kapitlet, det om hans död – ”mot målet”, följande, och dessa ord är den största trösten under vår egna vandring: ”Likt Moses från Nebo fick han se in i det förlovade landet, löftets land. Och det blev fast och visst för honom, att Guds rike skulle komma. Han betygade: << Det kan komma snart, och det kan dröja årtusenden, men Guds rike skall komma. >> För detta rikes tillkommelse gav han hela sitt rika liv.”

 

Tidigare förebilder:

Eberhard Arnold

Ulla Larsson

Inledning

Ett brev från Eric Mårtensson

Kategori: Kristen tro

Idag har vi pilgrimer vandrat. Det var en uppfriskande stund, med tid för bön, gemenskap och tystnad i ett naturskönt landskap. En bild kommer snart på sällskapet som vandrade. Vandringen ledde ju till en plats där det första baptistiska dopet skedde år 1847. Här följer ett brev från Eric Mårtensson där han förklarar sin dopsyn för sin kusin:
 

Ditt brev har jag tagit emot. I det ser jag att vi är kallade till att vara faddrar efter världens ceremoni åt din dotter, som nyligen är född till världen och att kusin ämnar att döpa henne. Jag frågar dig: om kusin är viss i själ och samvete att din späda dotter har den saliggörande tron? Emedan aposteln Paulus lär oss i i Romarbrevet kapitel 10 vers 14-17, där det står: ”Att tron kommer från predikan och hur ska de kunna tro om de inte har hört?” Jag för min del anser att din lilla dotter inte kan höra evangeliets predikan. Jag tror även på Kristi befallning, som han befallde sina lärjungar i Matteus k. 28 och v. 18, 19, 20. Denna befallning gäller även oss idag. Emedan vi inte har något annat evangelium än det Kristus till oss en gång givit, nämligen samma befallning som Jesus befallde sina lärjungar när han var uppstånden från de döda. Så sade han: ”Gå för den skull ut och lär allt folk och döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andes namn. Och lär dem att hålla allt det jag har befallt.” Stanna och betrakta denna vers och märk att Jesus först säger lär och sedan döp. Det är överensstämmande med vad som står i Markus k. 16 och vers 16 där det står: ”Den som tror och bliver döpt han skall bli salig men den som inte tror han skall vara fördömd.” Märk att tron är före dopet och det finns inte i Nya Testamentet någon befallning att döpa någon som inte har tron. Jag ser även att apostlarna överallt gjorde som Jesus, vår frälsare, befallt dem. Rannsaka Apostlagärningarna; där står det på mångfaldiga ställen: hur Petrus gjorde med Cornelius husfolk i kapitel 10 och Filippus gjorde med kamreraren k. 8 och Paulus med purpurkrämerskan i k. 16 och v. 13, 14, 15 och även med fångvaktaren i k. 16. Det finns inte i Skriften något ställe där det står att apostlarna gjorde fel när de döpte. Du torde väl svara att man måste lyda överhetens stadgar och bud. Jag svarar: skall jag hålla dem så att jag viker ifrån Guds bud och ord såsom det står skrivet i Markus k. 7 vers 7,8? Där det heter: ”Men fåfängt dyrkar de mig, lärande den lärdom som är människors bud. Ty ni bortkastar Guds bud för människors stadgar.” Petrus och Johannes säger även, när översteprästerna ville befalla dem att de skulle vika från Herrens ord, i Apostlagärningarna k. 4 och vers 19: ”Om det är rättfärdigt inför Gud att vi lyssnar till er mer än Gud, om det får ni döma själva.” Som det även står skrivet i Galaterbrevet k. 1 och vers 9: Om någon bland er förkunnar Evangelium annorlunda än det ni undfått, han vare förbannad.” Ty Jesaja säger: ”Herre vem tror vår predikan och för vem är Herrens arm uppenbar?” De står även skrivet att de skall förarga sig på ordet så att de inte tror och blir frälsta. Paulus säger i 1 Korintherbrevet 1 och 23 och efterföljande verser: ”Men vi predikar den korsfäste Kristus, för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap.” Nu på slutet av mitt brev så bekänner vi för dig att inte kan följa din begäran emedan vi inte anser att det är överensstämmande med Jesu ord. Det jag skrivit gör jag inte av förvetenhet utan för att göra skäl för det hopp som är i mig, 1 Petrusbrevet k. 3 och vers 15.

 

Herrens frid och den heliga Andes ledsagande vare med och över oss alla som har Herren kär rättsinnligen. Amen

 

Flitiga hälsningar ifrån oss att vi är med hälsan.

Hanabäck, den 13 augusti år 1849

 

Eric Mårtensson