Buffy the Vampire Slayer: Om människans inkrökthet
Kategori: Kristen tro
Igår satt jag och tittade på kultserien Buffy the Vampire Slayer. I avsnittet "Earshot" från säsong tre får Buffy förmågan att höra människors tankar efter kontakt med en demon. Det verkar först vara en användbar egenskap, men det hela urartar i att hon inte kan skilja en tanke från en annan och är nära att bli galen. Hon hör ett mordhot "This time at lunch I'll kill you all" (ett hot som kan infrias i landet där High Schoolmassaker sker med jämna mellanrum). Gänget med buffy i spetsen måste försöka avvärja hotet. En tillfrisknad Buffy försöker stoppa Jonathan, som hon tror är den skyldige (he's NOT). Jonathan, som har ett gevär i händerna, anklagar alla på skolan för att tänka på honom som en kort idiot. Buffys respons på detta är att hon inte tänker så om honom. Hon tänker faktiskt nästan inte alls på Jonathan. Inte en enda tanke. Det är det inte många som gör alls.
"Every single person out there is ignoring your pain because they're too busy with their own; the beautiful ones, the popular ones, the guys who pick on you. Everyone. If you could hear what they were feeling, the lonliness, the confusion. It looks quiet down there. It's not. It's deafening"
Det jag tror att Buffy sätter fingret på här är det som på teologspråk heter att människan är incurvatus in se. Människan är inkrökt i sig själv. Synden kan beskrivas inte som att bryta mot regler utan som att vara så upptagen med sig själv att man varken ser Gud eller andra människor. Synd är att göra sig själv absolut, att fastna i sig själv och tillbe sig själv. Missförstå mig inte, det är lätt att göra detta när man tillfogas något ont. Och ibland behöver man vara själv. Men att fastna i detta är ont. Det ondas nederlag är därför när vi engagerar oss i någon annan än oss själva. Jesus har en liknelse i Lukasevangeliet 16:19-31, som fångar inkröktheten på ett bra sätt:
Den handlar om en rik man "som är klädd i purpur och fint linne och levde livet i fest och glans var dag". Och en tiggare som heter Lasaros som ligger
vid hans port (eller varför inte vid hans lokala ICA-butik, eller i hans välfärdsstat). Lasaros dör av sina sår och sin hunger och förs till paradiset. Den rike mannen, som aldrig ens har gett resterna från alla sina fester till Lasaros (eller varför inte lite växel), dör och förs till dödsriket. Den rike mannen verkar ha förblivit helt inkrökt i sig själv och sina önskningar och aldrig ens sett tiggaren. I dödsriket, där han på något sätt kan se Lasaros som sitter tillsammans med Abraham i paradiset, är han också inkrökt i sig själv och önskar att den fattige mannen ska komma till honom och svalka hans tunga. När Abraham säger att det är omöjligt verkar den rike dras lite ur sig själv. Han ber att Lasaros ska komma till hans familj och varna dem, om någon står upp från de döda kommer de tro och bättra sig. Abraham undrar då varför de inte lyssnar på budskapet som redan förmedlats via profeterna. Berättelsen slutar dystert med att Abraham konstaterar att om de inte lyssnar på pofeterna kommer de inte lyssna om någon står upp från de döda. Människan är för dödligt fast i sig själv för att kunna lyssna. Hon vägrar. They're Ignoring your pain because they're too busy with their own.
Poängen med liknelsen är inte att undervisa om livet efter detta. Poängen är kanske människans oförmåga att höra andras rop och Guds rop. Hon är för inåtvänd i sig själv. Helvetet är, metaforsikt sett, att vara fast i sig själv. Och den som fastnar i sig själv blir snart till intet.
När vår blick vänds mot korset, vänds den både mot medmänniskan och mot Gud. Jesus är dem båda. På korset korsar Gud vårt synfält och tvingar oss att vända blicken utåt.
