Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Gränsöverskridande Gud

Kategori: Kristen tro

Matt 2:1-19

Rent tekniskt kommer den här predikan lite sent, trettondagen har redan varit, det är den dag då denna text egentligen ska utläggas. Vi har dessutom passerat tjugondag knut, den dag då vi officiellt städar ut julens glädje. Men till mitt försvar ska sägas att jag inte fått chansen att predika över denna fantastiska text på grund av ekumeniska böneveckan och annat.

Det passeras mycket gränser i det här bibelordet. De österländska stjärntydarna har vandrat långa vägar för att komma fram till Jesus. De har lämnat sina hemländer i det mystiska österlandet på ganska skakiga premisser. De har sett en stjärna gå upp som skvallrar om att judarnas konung har fötts. Hur många av er läser horoskop? Ingen? Antagligen tycker de flesta av oss att det där är humbug, stjärnornas positioner påverkar inte vårt liv. De är bara ”bollar med gas som brinner miljontals mil bort”. Babylons sökande i stjärnor är något som fördöms i Jesaja 47:12-15 som vilseledande. Men ändå så hittar stjärntydarna fram till Herodes palats och till Betlehem.

Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk” (Ps 19:2). Det verkar som om Gud, i sin vishet, låter det som vi tycker är stumt säga något. Det verkar som om Gud, i sin nåd, går dessa stjärntydare till mötes redan när de är långt borta. Redan när de befinner sig i ett andligt träsk, redan när de är fast i flum. Redan då går Gud dem till mötes för att dra dem till sig, för att dra dem till centrum: Jesus, barnet som vilar i Marias famn. Herren ser deras längtan efter en sann kung och låter så ”himlavalvet vittna om hans verk”. Herren använder deras humbug för att dra dem till sig.

Stjärntydarna passerar gränser, religiösa och geografiska, för att nå fram till barnet i stallet. I en klyscha heter det att ”Herren arbetar på outgrundliga sätt”, så verkar det faktiskt vara. Herren arbetar otröttligt för att få människor att komma till centrum till Kristus. Herren kan använda de märkligaste medlen för att nå sitt mål.

Herodes konspirerar i sitt kungagemak. Det har fötts en konkurrerande kung. En sådan som kan få folket att ifrågasätta Herodes legitimitet. Vad ska han göra när stjärntydarna inte återvänder till palatset? Säkert hade han hoppats på att kunna sköta det här lite snyggt bakom lyckta dörrar. Men nu tvingas han att gå till frontalangrepp. Han bestämmer sig för folkmord på spädbarn. Varför är ett barn så hotfullt? Varför anses Messias var hotfull? Jag menar Jesus vill väl bara flytta in i våra hjärtan, det är väl inte så farligt?

Det Herodes kanske visst bättre än oss är att Messias ankomst skulle innebära slutet på hans regering. Messias ankomst innebär slutet på korruption och våld, det innebär en början på fredens herravälde. Om Kristus tillåts regera våra hjärtan på det sättet innebär det slutet för Herodes. Om hans regerande innebär att vårt onda ränksmidande vräks ut ur hjärtat, då finns det helt enkelt inga Herodes kan regera över. Om Messias ankomst innebär ett slut på döden, då finns det inga han kan hota med sitt blodiga svärd. Därför måste barnen dö. Ingenting får hota tronen, inte ens ett barn.

Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.De krossas under härskarens svärd. Barnet i Betlehem innebär alltid ett hot. Det kan, på sitt fredliga sätt, provocera fram grymhet hos människor som inte vill förlora kontrollen över sitt liv. Det är sorgligt att människan är så grym och bortvänd från Gud, att det går ut över andra.

På grund av grymheten blir världens frälsare, Gud och människa i förening, ett flyktingbarn som tvingas fly till Egypten. Ännu en gräns passeras. Men den här gången är det inte Gud som drar människor över geografiska och religiösa gränser. Det är inte vise män som kommer till Gud. Det är män med svärd som tvingar Gud på flykt. Det är inte Gud som lockar människor över gränser, det är han själv som passerar gränser. Jesus beger sig till Egypten från det förlovade landet. En sorts bild på hur historien om frälsaren ska sprida sig överallt till och med till dem som förut var motståndare till Gud, till och med de som höll Guds folk som slavar. 

Kan vi se Gud i den som flyr? Eller är det så att vi lider av en sorts andlig gråstarr som gör det svårt för oss att se att Gud tagit plats bland dem som flyr. Vi borde ta emot dem som om vi tog emot Herren själv. ”Den som ni har gjort mot någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40). 

Det här berättar också något om den Gud som vi kristna tror först och främst uppenbaras i Jesus Kristus. Gud är en gud som skrider över gränser. Han går över gränser ganska obesvärat faktiskt. I Jesu liv kan vi se att han talar med samariska kvinnor, våldsamma gerillasoldater och fifflande skattmasar. Gud nästlar sig till och med in i den österländska stjärntydningen för att dra människor till sig. Men i Jesus passerar Gud också en mycket större och mer svårforcerad gräns: den mellan det skapade och skaparen. Han som har skapat allt, den Evige som står utanför tiden, som vi lever, rör oss och är till i, han blir till en del av skapelsen. I Jesajas bok beskrivs Guds storhet på ett strålande sätt (Jesja 40:12-28). Hela skapelsen är som intet i jämförelse med Gud, en Gud som inte kan mätas eller vägas. En Gud som inte är likt något vi kan tänka. Denna Gud passerar en fundamental gräns för vår skull, han blir en del av skapelsen. Han som inte har någon like blir vår like för att bringa frälsning till oss. Han föds i blod och svett, han ikläder sig vår svaga kropp som så lätt kan krossas av Herodes. Som så lätt kan utlämnas till förakt. Gud ikläder sig vår svaga kropp för att vi ska kunna iklädas odödlighet (Heb 2:14-15), för att vi, när vi förenas med honom i tro och dop, ska få del av det eviga livet. Så blir alltså Gud ett flyktingbarn.

Från Egypten har jag kallat min son” (Matt 2:15). Jesus kallas ut ur Egypten som profeten förutsagt. Bort från flyktinglägret tillbaka till Israel. Låt oss läsa ordet som Matteus citerar från Hosea 11:1-5. Visst är det nåt som känns som om det inte riktigt stämmer? Texten verkar mer handla om ett avfälligt Israel än om Messias. Det är Israel som är Guds älskade son som med hjälp av Mose kallades ut ur Egypten, men som gång på gång är otrogna mot honom. Hur kan det då komma sig att Matteus citerar den här texten? Är inte det lite pinsamt? Tog han bara tog en text lite på måfå även om den inte alls passade in?

Kanske är det så här; där människor har varit otrogna, där Israel varit otrogna, dit in kommer Jesus och ställer saker tillrätta. Israel föll ständigt för frestelser. De offrade åt andra gudar och glömde Gud. De var ibland hårdhjärtade mot främlingen, det föräldralösa barnet och den fattige. Jesus föds in i detta folk och hans liv verkar också spegla deras historia. Precis som folket, som i Hosea kallas för Guds son, kallas den här Sonen ut ur Egypten. Men till skillnad mot folket är Jesus hela tiden trogen Gud. Han avviker inte utan förhärligar hela tiden Fadern med sitt liv. Han är den som hela tiden är vänd mot Gud. Därför finns det räddning för oss i Jesu liv. När vi i vår otrogenhet vänder oss mot Jesus och identifierar oss med Jesu liv i dopet och vår tro. När vi gör det identifierar vi oss med den som varit trogen mot oss när vi varit otrogna. Som har pekat på Gud när vi valt att peka mot annat. Det här temat från Matteus önskar jag prata lite om de närmaste predikningarna. Detta om hur Jesus är trogen där Guds folk har misslyckats med att vara trogna och att vi kan räddas genom det.

Från Egypten har jag kallat min Son.” Kanske är det så att Gud kallar dig till att passera gränser. Gud är en Gud som ständigt passerar gränser. Han kallar på stjärntydare i deras villfarelse. Han korsar gränsen mellan det skapade och skaparen, den största gränsen som finns, för vår skull. Gud passerar ständigt gränser och han vill inte att vi ska sitta kvar i Egypten vid våra bekväma köttgrytor. Gud kallar dig att passera gränsen och omfamna honom. Gud kanske kallar dig att passera gränsen till din granne. Gud kanske kallar dig till att passera vårt lands gränser för hans skull. Gud kanske kallar dig till att passera etniska gränser och omfamna främlingen. Gud är en gränsöverskridande Gud och han kallar dig till att passera gränser för hans skull. Men också, där vi är otrogna är han trogen. Amen.

 

Vad folk letar efter på bordeller och seanser

Kategori: Kristen tro

Nytt år, nya möjligheter. En chans att börja om. Många tar tillfället i akt att avge löften för det nya året. De ska äta mer hälsosamt, träna mer, fullfölja projekt, utvecklas, bli bättre människor. Få verkar vara nöjda med var de är. Det finns hos människor en sorts rastlöshet, en längtan efter att bli någon annan. Alla söker efter livslyckan som ligger precis runt hörnet.

En berusad, rödnäst man går in på en bordell. Vad letar han efter? Njutning? Tidsfördriv? Lycka?

Israels första kung, Saul, går till historien som den dåliga kungen. Den stolte kungen som glömmer bort Gud. Den kung som går bort från den levande guden för att bli new age-flummare och hålla på med seanser (1 Sam 28: 3-15). Saul blir angripen av filistéernas arméer. Han är desperat och vill ha svar på hur han ska lösa denna svåra situation. Gud är inte med honom utan med David. Vad ska han göra? Han saknar den gamle profeten Samuel som såg framtiden och talade Herrens vilja. I desperation vänder sig Saul till en andeskåderska, en sådan som kan kalla på de dödas andar från deras vila i jorden. Saul vill kalla på Samuel. När han gör det begår han ett brott mot Gud som förbjudit att man kallar på de dödas andar.

Det är lätt att döma Saul och tänka på honom som en dålig människa. Men varför vänder sig Saul till andeskåderskan i En-Dor? Han gör det eftersom han inte får något besked av Herren (1 Sam 28:5-6). Saul får inget ord av Gud, ingen vägledning, och filistéerna närmar sig. Han söker Gud men kan inte finna honom. Och när Saul inte kan hitta den rena källan beger han sig till en förorenad pöl för att dricka därifrån. Sauls jakt efter besked från Gud driver honom till andeskåderskan. Det är hans jakt på Gud som slår fel.

I den kristna historien finns det en person som heter Augustinus. Han var en stor tänkare och författare. Han har skrivit en bok som heter ”Bekännelser”. Det är på samma gång en bön till Gud och en berättelse om hans liv. Augustinus var i sin ungdom långt ifrån helgonlik. Han var en rastlös person som stal päron, hade många sexuella affärer och fick en son med sin sambo. Så småningom blev han manikeé. Manikéerna var en sorts gnostisk sekt. Men efter ett tag blev missnöjd med dem och lämnade. Augustinus beskriver sig själv som rastlös, som ständigt sökande något. 

Augustinus skriver att hans rastlösa sökande i sex och andlighet var en jakt efter Gud. Han skriver om människan på följande, berömda sätt: ”Det är du själv som väcker henne till att lova dig, ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig.”

Det som Augustinus skriver är också något som stämmer överens med bibelordet. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning. Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.” (Psalm 62:2-3)

Kanske är det så att alla människor i sitt minne, inristat i sin kropp, anar något. Kanske är det så att en längtan efter ro, efter lycka och frid, på något sätt dröjer sig kvar i våra kroppar. Kanske finns det en sorts arvslängtan efter Gud i oss. Kanske alla är på jakt efter Gud. När Saul gick till andeskåderskan i En-Dor var han på rastlös jakt efter Gud. När Augustinus gick från kvinna till kvinna, från andlighet till andlighet, var han på jakt efter Gud. Han var på jakt efter den som kunde ge honom klarhet och ro.

När någon går på seanser för att få kontakt med döda förfäder; vad söker hon efter? När någon håller på med en andlig form av yoga; vad söker han efter? Vad söker porrmissbrukaren efter? Vad söker den som maniskt tränar för att få en fullkomlig kropp? Försöker de inte knacka på hos Gud? Försöker de inte nå någon som kan stilla rastlösheten?

Kapitel femton i Lukasevangeliet handlar om det som är borttappat och återfunnet. Det är ett förlorat får, ett förlorat mynt och en förlorad son. En herde, en kvinna och en far söker och finner detta. Det verkar som om Jesus här ger oss en inblick i Guds sökande efter oss, i motsats till vårt sökande efter honom. Det är inte först och främst vi som söker Gud utan det är Gud som söker oss. Gud är den som vill föra oss tillbaka hem. Han vill föra oss tillbaka till fårfållan, han vill glädja sig över att ha funnit oss, han vill ordna en fest för vår skull. Han längtar efter vår hemkomst och springer mot oss för att föra oss till den plats dit vi alltid längtat, till och med när vi festat upp vår egendom tillsammans med horor (Luk 15:30).

När vi söker på helt fel platser. När vi pekar finger åt Gud och kräver ut arvet (15:12). När vi tvingas ut i den djupaste förnedringen, att vakta smutsiga grisar, för vårt dåliga sökandes skull (15:35-36). Även då spanar Gud efter oss, han ser oss redan på långt håll (15:21) och han springer mot oss för att hämta hem oss.

...nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” (15:32).

Vår djupa längtan efter Gud förenas med Guds översvallande längtan efter oss. Guds passionerade längtan efter oss fick honom att ”lämna sin tron av kristall”. Den fick honom att söka efter oss i ett stall som ett nyfött barn. Denna längtan efter oss förmådde honom att gå den långa vägen till korset. Gud längtar vansinnigt mycket efter människan, till och med mer än vad hon längtar efter honom. En längtan som leder till stall och kors.

Jag tänker att vår roll som församling är att glädja oss över varje människa som Gud finner. Men jag tror också att Gud kallar oss att vara kontaktytor där människor kan finna Gud. Att vara en kontaktyta är ett tvåfaldigt uppdrag. Dels måste vi söka att vara trogna den ende sanne guden och leva i honom. Vi måste vara en kontaktyta mot Gud. Vi får inte byta ut honom mot något mindre. Dels innebär det att vi måste vara offensiva. Vi måste söka kontakt med människor. Konfrontera deras längtan. Vi måste vara kanaler som gestaltar en Gud som otåligt står på tå och spanar efter sitt bortsprungna barn. Ibland blir vi tyvärr lite väl defensiva i kyrkan. Vi känner att vi måste försvara oss mot allt ont som kan krypa in i kyrkan. Vi blir fokuserade på att föra ett försvarskrig, vi gräver ner oss i skyttegravar. Men kanske borde vi istället kliva upp ur skyttegraven och ropa: ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta!...Varför lägger ni pengar på det som inte ger bröd, er lön på sånt som inte mättar?” (Jes 55:1-2). Om det är så att när någon går på en seans eller på yoga så söker personen omedvetet efter Gud, om det är så borde vi fråga oss själva: varför söker de inte här?

Hur möter vi denna längtan? Den frågan borde göra oss offensiva, det borde gör så att vi med den helige Andes viskningar i öronen söker vägar att möta människors längtan efter Gud. Att finna platser där de kan få smaka och se att Gud är god. Gud söker efter människor och han vill använda oss som kontaktytor för detta sökande. Låt detta nya år bli en tid då vi lyssnar på Herren och försöker vara dessa kontaktytor för alla Saul och Augustinus som finns ibland oss.

En man går in på en bordell, vad söker han efter? Han söker efter Gud, vare sig han vet det eller inte.