Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Första Advent - Det där är ingen kung!

Kategori: Kristen tro

Hur många är det som hört talas om historien ”Kejsarens nya kläder”? Det är en berättelse om en kejsare som luras av ett par lurifaxar till skräddare att betala mycket pengar för att de ska sy upp en dräkt av ett mycket vackert tyg. Problemet med detta tyg är att det bara är smarta människor som kan se det. Det är osynligt för de dumma. Kejsaren låtsas kunna se tyget och får sin dräkt uppsydd av lurifaxarna. När kejsaren sedan är ute på parad och spatserar omkring i sin dräkt så är det bara ett barn som vågar påpeka det uppenbara: karln är ju spritt språngande naken!

 

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given! (Sak 9:9a)

 

Är det inte en sorglig syn som möter oss i Jerusalems stadsportar. Vill man inte bara täcka för ansiktet i skam. Det är en illa uttänkt PR-kupp. På lånad åsna (eller rör det sig i själva verket om egenmäktigt förfarande?!) kommer en landsortspredikant ridande. Det är en löjlig syn. Hans outbildade hop av fiskarlärjungar lyser upp i tandlös triumf när de drar in genom stadsmurarna. Pöbeln bryter av grenar från träden och förstör ordningen. Några tar av sig mantlarna. Det är villervalla. Det är fult och löjligt. Kan ingen bara säga det uppenbara: det här är inte någon kung!

 

Det här är inte som när Israels största kung David drog in i Jerusalem med förbundsarken. Då var det fullt med trumpeter och fanfarer. Det var dans och glädje. Det var vackert bortom ord.

Det påminner inte heller om kejsaren Augustus, han som härskar över nästan hela den kända världen. Han som drar in i städer med mängder av besegrade soldater som är avklädda för att förnedras och vittna om Augustus allmakt. Han låter kalla sig ”Guds son” och ”Frälsare”. Jesus bär samma titlar men hans intåg är trist, enfaldigt och bonnigt. Vem vågar säga det uppenbara?! Stoppa honom.

 

Ibland krävs det en dåres eller ett barns blick för att kunna se hur det verkligen är (Matt 18:1-5). Det är dessa som kan se Guds rike. Det krävs en omvändelse för oss mer eller mindre vuxna för att kunna se Guds rike fullt ut. Det krävs en ögonens omvändelse. Barnens ögon kan ibland skala bort de yttre lagren och se något som många av oss inte ser. Ibland är barn irriterande, gör opassande korkade saker och är godtrogna. Men ibland är det så att eftersom de inte riktigt lärt sig allt om världen kan de ta in den med mindre cyniska ögon. För ett barn kanske inte Jesu intåg tedde sig löjligt.

 

Jesus går från sin entré i Jerusalem direkt till templet. Han driver ut alla som säljer och köper. Han välter stolar och bord. Och han ropar att templet har blivit ett rövarnäste! Det vackraste som finns i landet anklagar han för att vara en halvnaken utsugare. Översteprästerna och de skriftlärda blir irriterade. Mitt i allt kaos kommer sjuka och krymplingar fram till honom. Jesus botar dem. Barnen ropar ”Hosianna Davids son!” Nu får det vara nog säger översteprästerna: ”Jesus, du får åtminstone få tyst på de skrikiga barnen.” Jesus rycker på axlarna och citerar Psaltaren.

 

I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sak 9:9b-10)

 

Det är inte de etablerade och stabila människorna som ser en kung i Jesus. Det är de blinda, lama och lytta samt barnen. De som befinner sig lite på sidan av. Det är enkelt folk, bonnigt folk, som i mannen som kommer inridande på en ung åsna kan se kung. Det krävs ett barn eller en blinds ögon för att se att det är en kung som kommer inridande i Jerusalem den där dagen.

 

Det krävs ett par ocyniska ögon för att kunna se att den som kommer är en annan sorts kung. Andra kungar kommer med stora parader. De kommer med trumpeter och fanfarer. De kommer med slavar i släptåg. Med besegrade fiender. Jesus är en annan sorts kung. Han kommer i enkelhet, han kommer med freden i släptåg, inte med tillfångatagna soldater. Jesus kommer inte som Augustus för att betvinga, han kommer för att befria. Han befriar de blinda och lytta från det som plågar dem.

 

Augustus försöker uppehålla illusionen om sig själv som en ”frälsare” som kommer för att rädda människor, men egentligen ligger hans härskande som en våt filt över folk. Jesus, däremot, avslöjar saker och ting som ger sken av att vara för människors bästa men egentligen bara håller dem nere. Han avslöjar att templet blivit en plats där fattiga människor skinnas på sina sista pengar. Det är också som om Jesu intåg i Jerusalem är en parodi på stora militära marscherna in i städer. Han kommer på en åsna, inte en krigshäst. Hans hyllningar är avbrutna kvistar och mantlar. Inte gåvor, jubel och koreograferad dans. Kanske är detta ett sätt av avslöja kejsaren och hans falska löften.

 

Men allt detta är lätt att missa. Det är lätt att se honom som ännu en byfåne född i ett stall. Det är lätt att tro att han bara härjar och gör sig till, helt utan betydelse. Det är lätt tro att kejsaren alltid kommer att härska, att nya dikatorer kommer att komma. Det är lätt att tro att historien kommer att upprepa sig i all framtid. Det är lätt att tro att köpmän kommer fortsätta att skinna och utnyttja fattiga i all framtid. Det är lätt att tro att folk kommer att resa sig mot folk och rike mot rike i all framtid. Det är lätt att tro att allt detta är naturligt och att det alltid kommer att vara så. Det är bara att spela med. Det här är ingen värld för finkänsliga damer och herrar.

 

I Finnerödja kan det ibland kännas som om vi är utlämnade åt krafter och makter långt bortom vår kontroll. Jobb försvinner, människor flyttar, de fd jordgubbsfälten gapar tomma. Allt detta verkar vara bortom vår kontroll. Kyrkan krymper och åldras. De är obevekliga, avlägsna krafter som gör att de bara sker. Urbanisering och sekularisering kallas de ibland och de verkar ligga långt bortom vår kontroll. En osynlig hand tar bort det vi älskar.

 

Paulus skriver att ” [Gud] avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus” (Kol 2:15). Gud har genom Jesus börjat sitt stora segertåg över alla destruktiva makter i världen. Alla dessa makter som säger att de är obevekliga och att inget kommer förändras. Den som vågar se med världen med barnsliga trons ögon ser att i Jesus kommer något helt nytt in i historien. In i historien kommer en ny sorts kung. En befrielsens kung. Den som vågar se med den barnsliga trons ögon ser att Guds rike kommer. Allting kommer inte att förbli som det alltid varit. I Jesus kan vi se att befrielsen sipprar in i världen, ridande på en åsna. Den förste ska bli den siste och den siste den förste.

 

Det är det här den kristna historien handlar om: hur Jesus har börjat förändra allt. Och att det han börjat göra en dag ska bli fullkomligt. Men det kräver ett barns ögon för att se det. Det krävs vad Paulus kallar förnyelsen av våra tankar (Rom 12:2). Idag, den första advent, kan bli en stund för dig att ta avstamp och be om förmågan att se världen med nya ögon. Nya ögon som ger oss hopp och mod, också i Finnerödja att leva som en trotsig kyrka mot de krafter som finns.

 

I historien om kejsarens nya kläder är det ett barn som har ögon som gör att han klarar av att se igenom bluffen med ”de osynliga kläderna”. Vi kan behöva barnsliga ögon för att genomskåda vår tids kejsaren som säger sig vara befriare men inte är det. Vi kan också behöva ögon som får oss att våga lita på att Jesus är världens befriare! 

 

 

Om fiender

Kategori: Kristen tro

 

Har du någonsin haft en fiende? Har det funnits en person i ditt liv som du nästan önskat livet ur? Många har svårt att läsa Bibeln, tror jag, eftersom vi aldrig haft en fiende. Vi läser psalmer där någon ber om att få förmånen att krossa sin fiendes spädbarn mot klipporna och vi tänker att vi står långt över ett sådant barbari. Men, ännu en gång: har du någonsin haft en fiende? Någon som försurat livet till en sådan grad att du inte kan tänka vänliga tankar om honom/henne?

 

Jag har haft en fiende. Det var en person som under mina gymansieår i hög grad, och enligt min mening ganska oprovocerat, gjorde så mycket han kunde för att förstöra min skolgång. Det var häftstift, det var förolämpningar och vid något tillfälle slag. Jag kan helt ärligt säga att jag önskade olycka och lidande över den här personen. Jag var övertygad om att en kristen inte bör använda våld. Men om jag hade fått det. Då.

 

I Sverige lever många av oss ganska skyddade liv. Det finns få ”naturliga fiender”, som man säger i naturprogram. Men för många andra i världen stämmer inte detta. Vissa tvingas redan från födelsen in i en fienderoll till någon annan, kanske på grund av tro eller ursprung eller av ekonomiska anledningar. Dödandet av fiender eskalerar i världen. Ibland är också vi, som sitter här, fienden. Kanske för textilarbetaren i Thailand som lider under vårt H&M-shoppande, något vi är ovetande om. Kanske för den som får se sin kultur raserad genom coca-colasering och MacDonaldisering.

 

En berättelse som går igenom Bibeln är hur människor vänder sig bort i fiendskap från Gud. Redan i begynnelsen ser vi hur människan vänder sig bort från Gud för att göra honom till sin fiende. Gud är någon som hindrar den personliga tillväxten (3:4-5). Det är nödvändigt att vända sig bort från honom för att kunna växa, för att själva kunna bli gud. Det som händer efter detta brott mellan människan och Gud är att människan blir fiende med sina systrar och bröder. Den första historien efter paradiset är hur Kain slår ihjäl Abel (1 Mos 4:1-16). Den första staden, människans civilisation, grundas av en mördare (4:17). Den första staden är grundad på blod, på orättvisa och dödande. Och jag undrar om inte detta är ett mönster som går igen genom hela historien. Vi blir först fiender till Gud sedan blir vi fiender till varandra. Våra samhällen är fyllda av fiendskap. När människan går bort från sitt ursprung i Gud, ser hon bara en främling i andra, inte en syster eller bror.

 

Gud sträcker sig hela tiden ut mot människan. Han vill koppla an till människan och överbrygga gapet mellan människan och Gud. Men ofta tenderar vi att svara med fiendskap och hat. Låt oss läsa ett exempel från Andra Krönikeboken 24:17-22. Sakarja fylls av Guds ande och profeterar mot att folket vänder sig bort i fiendskap mot Gud. Detta leder till att folket gaddar sig samman, fiendeskapen är kompakt mot Sakarja. Det enda sättet att få fred är att döda den som stör den ingrodda ordningen. Det är att döda den som påminner om fienden Gud.

Sakarja bär inte detta med saktmod. Han regerar som många av oss skulle ha gjort, med en önskan om hämnd. Med en önskan om krossade spädbarnshuvuden. Han ropar ut, i dödsögonblicket: ”Må Herren se och straffa!” (24:22).

 

Vad handlar korset om? Allt för ofta är jag rädd att kristna inte begriper vad korset säger. Ibland förekommer det tankar som får oss att tro att korset inte har något att göra med hur vi lever våra liv. Det är något som hände en gång för länge sedan. Därför blir talet om att ta sitt kors och följa Jesus (Luk 9:23) obegripligt. Vad då ta sitt kors? Här finns inga kors.

 

Korset måste förstås utifrån Jesu undervisning. Låt oss läsa följande ord tillsammans (Luk 6:27-36). Korset är inte en händelse som sker frånkopplat Jesu liv och undervisning. Jesu undervisning är inte prat som ska få oss att känna dåligt samvete som sedan korset befriar oss från. Från korset förstår vi Jesu undervisning. Utan korset förstår vi inte Jesu undervisning. Korset är en utläggning av Guds fiendekärlek.

 

På korset så ser vi den stora skillnaden mellan Gud och människor. Människor önskar ont över sina fiender. Innan nån slår mig på kinden ska jag slå honom. Det är bäst att jag tar någons mantel innan de tar min. Eller som en av Kains ättlingar uttrycker det: ”Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.” (1 Mos 4:23-24).

I historien har vi hört om massmord efter massmord på judar, som ansågs vara fiender till européerna. Jag har med mina egna öron hört människor som inte tycker att folkmord på palestinier är en särskilt dålig idé. Människan är skoningslös mot sina fiender. Till och med profeten Sakarja önskade olycka över sina fiender.

 

Det finns en punklåt som heter ”Häng Gud”, som handlar om vad det låter som den handlar om. I historien om hur Gud försöker överbrygga gapet mellan människan och Gud händer det till slut att Gud lynchas. Fast det blir inte ett dödande genom hängning utan genom korsfästning. All människans fiendskap mot Gud koncentreras på Jesus. Och hela mänsklighetens fiendskap mot varandra koncentreras på Jesus. Jesus får bära allt hat och all fiendskap.

 

Här avslöjas skillnaden mellan Gud och människor. Jesus kallar inte ner sju legioner med änglar. Jesus slår inte och förbannar inte. Han önskar inte lidande över sina fiender. Jesus vänder andra kinden till, han ger sin skjorta till de som tagit hans mantel. Jesus bär människans ondska i sin egen kropp utan att vedergälla. Hör hans ord på korset (Luk 23:34)! Gud visar sig, i Kristus, vara den som Israel alltid trott att han är. Gud är ”sen till vrede och rik på kärlek” (Ps 145:8). Genom Jesus Kristus bär Gud tålmodigt världens hat och fiendskap, han bär människans förkastande av honom. Han är sen till vrede och rik på kärlek. Han bär allt detta till korset och låter det dö där med honom. För att befria människan. Detta ultimata tecknet på människans ondska vänder Gud till något annat.

 

I folksagor kommer ibland döda tillbaka till livet. Deras uppdrag är då ofta att hämnas på oförrätter som begåtts mot dem i livet. Vad ska hända när Jesus kommer tillbaka från de döda? ”Jesus är tillbaka! Göm barnen! Han är superarg! Han har glömt allt det där om kärlek!” Så är inte fallet. Jesus kommer tillbaka för att visa att han besegrat all vår fiendskap. Och han sänder ut oss att förkunna evangelium till hela skapelsen! (Mark 16:15) Befrielsen är här!

 

Genom Anden kan vi också se ett märkligt sällskap som heter kyrkan komma. De ska leva ett annat sorts liv. Inte ett liv som är likt Kains civilisation, där städer grundas med blod. Nej, det är något helt annat. Stefanus ställs inför samma situation som Sakraja gjorde, människor med stenar omringar honom. De är beredda att utsätta honom, fienden, för en skur av stenar. Men han dör inte med en förbannelse eller önskan av olycka över sina läppar. Apg 8:54-60. Han dör på samma sätt som Jesus med önskan att de skoningslösa inte ska behandlas skoningslöst. Tur var väl det, för annars skulle vi inte ha någon Paulus (8:1) och kanske inte evangeliet skulle nått fram till oss, ännu.

 

Känner du ibland hat mot din nästa? Vill du dem illa? Inser du att det ibland är så att du är andras fiender, kanske till och med omedvetet? Jag vet att jag, pastor som jag är, kan brottas med känslor av bitterhet mot andra. Hur jag kan välja vägar som går stick i stäv med Jesu vägar. Hur jag ibland kan agera som om jag vore Guds och människors fiende. Finns det något hopp för mig? Finns det för dig?

 

Ja, det finns fortfarande hopp för dig och mig för Jesus har älskat sina fiender! Han har vänt andra kinden till för att du skulle få leva. Det finns hopp för dig. Låt oss be för varandra att vi ska komma längre på vägen, att vi ska kunna stappla vidare. Låt oss också be för varandra om vi har svårt att ta in att Gud inte är vår fiende utan vill oss väl. Kom till Gud som är rik på kärlek och sen till vrede!


Ni har väl sett min och Simon Axelsson nya podcast Aten och Jerusalem? Om inte borde ni verkligen kolla in den. Den finns på iTunes, podbean och Facebook. Vi intervjuar intressanta människor om kristen tro i skärningspunkten med andra åskådningar (bland annat).

Klicka på bild för länk!

 

 

Finns jag?

Kategori: Kristen tro

 
 

Har ni någonsin ställt er själva frågan: finns jag? Alltså finns jag egentligen till? Många i min ålder plågas av känslan av att allt är fejk. Det verkliga livet pågår någon annanstans och du missar det. Inget känns autentiskt. Vissa reser över hela världen för att hitta det ”verkliga”. Andra ifrågasätter sin egen person. Är jag en fejk? Är jag en poser? Gör jag saker av rätt anledning? Vissa går så långt som att ifrågasätta sin egen existens. Alltså: finns jag?

 

Jag har en vän, vi kan kalla honom för Felix. Felix var agnostiker. Alltså han tänkte att som människa kan man aldrig veta om Gud finns eller inte. Felix gillade att läsa vissa filosofer och ju mer han läste desto osäkrare blev han om han faktiskt existerade. Var allt omkring honom en illusion? Vad är verkligt? Felix kände sig osäker på sin egen existens.

 

Och om vi tänker efter, har vi inte alla anledning att i alla fall lite grann ifrågasätta om vi verkligen finns till som stabila varelser. Du är inte samma person som när du föddes, du utvecklas och åldras. Du är inte en varelse, egentligen, utan en ”blivelse”. Du blir hela tiden något annat. Inte en enda cell som du har i din kropp är ursprunglig. Hela du byts ut med jämna mellanrum. Så frågan är: finns du? Den enda gången du slutar förändras är när du dör, vilket verkar vara allas vårt slutmål. Och då förändras du genom förmultning.

 

Det som vi har läst idag är mycket spännande! Det är ett bibelord som vi inte så ofta brukar läsa. Det kommer några sadukéer – de tror, som väldigt många, att det inte finns något liv efter döden – de ställer en trixig fråga för att visa hur orimligt det är att tro på ett liv efter döden. I tidigt judisk tro och i kristen tro, finns en tanke på att det kommer en dag då Gud kommer låta alla döda komma tillbaka till livet i kroppar. Det finns ett moment av dom i detta. Vissa uppstår till liv tillsammans med Gud. De som däremot valt ondskans tomhet, ondskan är tom eftersom den egentligen bara är ett förnekande av livet och livets ursprung Gud, går mot denna tomhet och mot upplösning som person. Men sadukéerna tror inte på allt detta. Och detta av en mycket enkel anledning, det finns inte särskilt mycket stöd i Gamla testamentet för tanken på uppståndelse. Sadukéerna försöker vara bibeltrogna. Så de säger:

 

”Okej, men om det är så att en kvinna gifter sig med sju bröder. Vem ska hon då vara hustru till efter 'uppståndelsen'”? Schack matt. Det är en sorts fråga av samma slag som ”Om Gud kan göra allt kan han då skapa en sten som är så tung att inte ens han själv kan lyfta den?” Hur ska du slingra dig ur den här Jesus?

 

Jesus berättar att den andra världen är annorlunda gentemot den som vi har nu. Den fungerar inte längre som den här världen gör. Det är inte samma system och samma inrättningar. Alla kommer att vara Guds söner, Guds barn. I framtiden kommer det inte finnas ett behov att fortplanta sig för att överleva. Något nytt kommer ske. Deras fråga är därför irrelevant. Sedan kommer Jesus med ett ”bevis” för att människor faktiskt uppstår, att det finns ett hopp för mänskligheten, att det finns ett liv efter döden.
”Att det döda uppstår har också Mose visat i stället med den brinnande busken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:37-38).

 

Om jag skulle ha använt Jesu metod för att tolka den texten från 2 Mos 3:4-6 på Missionsskolan skulle jag antagligen inte fått godkänt. Anledningen är mycket enkel: texten som Jesus citerar handlar inte om bevis för uppståndelsen. Det den handlar om är hur Gud talar om för Mose vem han är. Han talar om att han är samma Gud som hjälpte Moses tältboende förfäder. Ordet uppståndelse är inte ens med.

 

Men vi lär oss något mycket intressant i det här stycket i Andra Moseboken och det är att Gud inte skäms för att identifieras med människor. Gud skäms inte för att identifieras med svaga varelser som bor i tält. När Gud berättar om sig själv så gör han det utifrån människors horisont. Han säger ”Jag är Yngves Gud ” Eller ”Jag är Ullas Gud”. Gud tar en oerhörd risk när han låter identifiera sig med svaga människor. De kan missbruka hans förtroende! De kan få honom att framstå i dålig dager. Och om vi läser Israels historia och kyrkans historia så är det precis det som har hänt. Otrohet och korståg. Men Gud är nådig han drar sig inte undan. Han är fortfarande kyrkans Gud och Abraham, Isak och Jakobs Gud. Detta ger oss tillförsikt.

När Jesus läser texten verkar han också gå bortom den, han ser i den något som inte direkt avslöjas. Något som inte författaren tänkte när han skrev. Men där finns en liten glipa och genom den visar Jesus oss Guds karaktär. Han visar oss i den lilla glipan i texten hur Gud är och hur mäktig han är. På Guds omsorg gentemot oss varelser, eller kanske vi ska säga ”blivelser”. För Gud är ingen död.

 

Finns det någon garanti för att jag finns? Människan är som en flod, hon är i ständig rörelse. Man kan inte skaka i hand på samma människa två gånger. Celler byts ut. Skinnet blir slappare. Vi tänker annorlunda. Hela vi byts ständigt ut. Vad är det då som är bestående hos en människa? Vi går mot förändring och död vart vi än går. I många filosofier och tankesystem skjuter man här in själen eller anden. Det är ett sorts ofysiskt ting som är evigt och överlever kroppen. Det är den odödliga delen av människan. Jag tror inte att den här tolkningen av själen är kristen och det av en mycket enkel anledning. Odödlighet beskrivs inte som en inneboende förmåga hos människan. Evigt liv är en gåva, inte något som vi redan har (Rom 6:23).


För oss människor är det som garanterar att vi känner oss som en hel person, och inte bara tillfälliga signalsubstanser, celler och tankar, vårt minne. Vi minns saker vi har varit med om. Vi minns vilka val vi har gjort, hur vi såg ut, hur vi brukar känna. Det är detta som gör att vi känner oss som en hel person, att vi minns. Det är därför många av oss tycker att demens är en så fruktansvärd sjukdom, eftersom det är som om personen som en gång var försvinner när minnet försvinner.

 

Det är kanske också därför som vi tycker att döden är så hemsk. Att dö är att bli bortglömd, inom någon generation kommer de allra flesta av våra namn vara bortglömda och ingen kommer att komma ihåg våra bekymmer, våra tankar, vårt arbete och vår kärlek. Allt kommer att glömmas bort och det kommer att vara som om vi aldrig existerat. Det är en outhärdlig tanke och det är därför som vi så sällan vågar tänka den fullt ut.

 

Här kommer det glada budskap till dig: för Gud är alla levande. Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande. Och anledningen till detta är att Gud kommer ihåg dig. Du finns i Guds minne. Även om du skulle tappa ditt eget minne och sakta glömma bort vem du är. Även om du ständigt förändras och är osäker på vem du egentligen är. Även om du inte vet om du verkligen finns. Även om du dör och förmultnar och ingen för vidare ditt minne. Även om så sker, så minns Gud dig. Han minns allt som skett och allt han lovat (Ps 105:7-9). Det är det som är vårt hopp, att Gud inte glömmer bort oss och att vi lever i hans minne. Gud kan låta oss uppstå från de döda, för han minns hurdana vi är. Gud kan göra oss till varelser och inte bara till blivelser.

 

Vårt hopp är att Gud inte skäms för att identifiera sig med människor. Han skäms inte utan har blivit människa. Han har blivit som oss. Han har tagit på sig vårt ständigt föränderliga kött. Gud har, ner till sin hela natur, så identifierat sig med oss. Han har fötts som oss. Han har gått in i puberteten som oss. Han har förolämpats som oss. Och han har dött precis som vi gör. I Jesus Kristus kan vi se fullt ut att Gud inte skäms för oss. I Jesus Kristus kan vi se att Gud vill minnas oss allihopa. Och i hans uppståndelse ser vi att Gud har kraften att låta även oss, när vi är i honom, uppstå.

 

Kommer ni ihåg Felix som var osäker på om han faktiskt fanns till. Det som hände för honom var att han åkte till Lapplandsveckan. Där fick han förbön. Den som bad för honom sa: ”Gud ser dig” och plötsligt var det som om allt föll på plats och han insåg att han fanns till. Att han var verklig på grund av Gud. Han beskrev glädjen som om att han omgavs av fyrverkerier och ballonger. För Gud är alla levande, för Gud minns alla. Abraham, Isak, Jakob, Felix och du.