Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Historien om tre vingårdar

Kategori: Kristen tro

Den här predikan finns också att lyssna på som ljud antingen här eller på iTunes, sök Tallstigskyrkan


 

Idag ska vi tala en del om trädgårdsskötsel. För ett tag sedan höll jag en predikan om att man inte bör rensa ogräs. Dagens predikan kommer snarare att röra sig kring hur man bör ta hand om sin vingård och de som arbetar tillsammans med dig där. Vi kommer röra oss mellan tre stycken vingårdar och se hur Jesus använder dessa vingårdar för att utmana oss, utmana dem som har makt och varna både oss och dem. Låter inte det spännande?

Men först: vad handlar vingårdar om i Bibeln? Vad är det som det ofta är tänkt att symbolisera? (Jes 5:1-7) Jo, det handlar om Guds folk genom alla tider. Det är Guds folk som är Guds utvalda vingård som han vill vårda sig om, stötta och sköta. Det är hans ”älskade plantering” som han vårdar och väntar sig ”söta druvor” ifrån. Men allt för ofta får han se blodutgjutelse istället för rättvisa och istället för rättfärdighet klagogråt. De som anklagas för denna hemska situation på planteringen är oftast de som är mäktiga, vingårdens tillsynsmän. De som ”samlar hus efter hus, och lägger åker till åker tills ingen mark finns kvar och [de] själva äger landet” (Jes 5:8) (Navots vingård!!). De texter som idag handlar om vingårdar har därför en underton av ledarskap.

Vingård ett: Matt 20:1-16

I direkt anslutning till det bibelord jag senaste predikade över står denna liknelse. Efter det att den rike unge mannen gått bedrövat bort från Jesus förklarar Jesus att många som är sist ska bli först och många som är först ska bli sist. Jesus ger oss här en bild, ett poetiskt språk som hjälper oss att börja förstå vad det skulle kunna innebära.

Tänk dig att du får anställning på Kurt Olssons vindruvsodling. Ni kommer överens om en rimlig dagslön. Du jobbar och du sliter i ditt anletes svett. Men det är en väldig skörd, så det tar längre tid än planerat. Vindruvsklasarna är så stora att det nästan är som om två män måste bära dem med en stång mellan sig. Kurt Olsson ser era svårigheter och går därför ut och hämtar fler och fler arbetare. När det är en timme kvar av arbetsdagen kommer han indragandes med ytterligare några som knappt hinner börja innan de måste sluta. Det är lönedags och du ser att dessa johnny-come-latelies, dessa eftersläntare, får en hel dagslön. Det kanske är så att du tappar hakan, men samtidigt tänds ett litet hopp tänds i dig. Om de som har gjort så lite får så mycket så borde det rimligtvis vara så att Kurt Olsson planerar att belöna dig som har slitit hela dagen med mer. Du som bränt nacken under den pinande solen hela dagen. Kanske två dagslöner. Du ser att de andra nykomligarna också får en dagslön. Okej, tänker du lite tvekande. Du sträcker fram handen och i den läggs exakt samma belopp som alla de andra fått. Det är klart att du blir irriterad, du har ju slitit hela dagen och knappt unnat dig någon rast eller ro: ”De där som kom sist har bara hållit på i en timme, och du jämställer dem med oss som slitit hela dagen i solhettan.”

Lagen om anställningsskydd säger: ”Först in, sist ut”. Jesus vänder på det och låter den siste bli den förste. Gud värnar de som kommer sist. Gud är inte är orättvis när han ger fritt, för Gud förutan skulle vi inte ha något alls. Utan honom skulle vi driva omkring hungriga planslöst på torget. Vi skulle svälta ihjäl i väntan på mening. Utan Gud skulle det alls inte finnas någon lön att hämta, bara tomhet. Men visst känns det orättvist? Om vi verkligen tänker oss in i situationen? Är det inte något som skaver.

Vi värderar oss själva i förhållande till andra. Hur är jag i jämförelse med henne? På vilket pinnhål befinner jag mig i jämförelse med den här personen? Det är som om tillfredsställelse och lycka är en begränsad resurs som riskerar att ta slut om inte vi armbågar oss fram. Och någonstans långt borta finns den åtråvärda översta platsen. Det här skapar missunnsamhet. De andra är konkurrenter med mig. Om jag skall bli först så måste jag kämpa, slita och ibland kanske till och med riva. Jag måste framhålla att jag är lika bra eller bättre än mina konkurrenter för att få jobbet jag önskar, eller för att bli beundrad i en viss krets. Detta är djupt ingraverat i oss. Det är kanske därför många blir irriterade över Guds nåd, den verkar inte ta hänsyn till all vår kamp och strävan. När Gud omfamnar en son som har slösat bort hela sitt arv på meningslösheter, då skaver det. Ibland kan till och med vår tro och livet bland våra syskon i församlingen bli en jämförelsekamp:

Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud och mig har du inte ens gett en killing att festa på. Men när han kommer hem...som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.” (Luk 15:29)

Sebadios-sönerna och deras mor vill även de få främsta platsen. Direkt efter berättelsen säger de att de önskar hedersplatserna i Guds rike. Sönerna vill sitta på höger och vänster sida om Jesus. Men Jesus förklarar för dem att: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folket. Men så är det inte bland er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara den första bland er skall vara allas slav.” (20:25-27)

Det enda sättet att uppnå storhet är att värdera andra högre än dig själv. Det är genom att lyfta upp som man blir stor. Det är genom att glädjas över Guds godhet mot andra som man blir hel. Det är så man blir en ledare i Guds vingård. Ledarskapet i Guds vingård är upp-och-nedvänt. Det är en märklig odling, där förmännen står på knä i leran.

Vingård två: Matt 21:28-32

Nästa vingård vänder sig till översteprästerna, men det är som om den fördjupar ett tema. Hur ska vi förhålla oss till varandra? Hur ska vi förhålla oss till de som verkar mindre värdiga vingården, till latmaskarna? Jesus provocerar översteprästerna maximalt och liknar dem vid ett olydigt barn som bara med munnen bekänner sig till viljan att arbeta i vingården. Men det är i själva fallet så att de vägrar att göra det, de slår bakut. Horor och tullindrivarna däremot, de som är allra längst ner i den sociala pyramiden, de är beredda att omvända sig när en väg som leder till rättfärdighet presenteras. De tar på sig arbetshandskarna och greppar sekatörerna även om det är i elfte timmen.

Kanske är det just så att översteprästerna vägrar att omvända sig för att Johannes budskap vänder sig till horor och tullindrivare. Det kanske är så att de anser sig befinna sig några pinnhål upp. Att det är något bättre, och just därför vill de inte omvända sig. För att omvända sig skulle betyda att de placerar sig själv samma på samma nivå, i samma behov av Gud, som dessa smutsiga människor. Det är ohållbart, det går inte att acceptera och därför visar de bort nåden som erbjuds via Johannes och senare Jesus. ”Och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er.”

Vingård tre: Matt 21:33-46

Detta förkastande leder i sin tur till fiendskap med Gud. Gud är ju den älskade vännen som äger vinodlingen, det är han som har planterat den, satt stängsel kring den, huggit ut ett presskar och byggt ett vakttorn. Han har gjort allt för att skydda och bevara denna lilla vingård, som är Guds folk. Gud ger ett uppdrag till sina vänner som arrenderar vingården, att vaka över den och ge Gud av den rättvisa och godhet, de ”söta druvor”, som produceras. Men dessa arrendatorer börjar att förgöra och slita sönder vingården, de börjar förtrycka dem som de tycker är på de lägsta pinnhålen (Jes 3:13-15, Mark 12:38-40). Det är det som vingårdsberättelserna handlar om i Jesaja. Kanske kan man säga att översteprästernas ovilja till att räknas som människor som är i lika stort behov av Guds nåd som andra och som förtjänar samma sorts lön, leder dem till fiendskap med Gud. Om det ska vara på det sättet, så tänker de minsann ta kontroll över vingården själv och göra om det till sitt eget rike. Ett rike där de har hedersplatsen och är på toppen. De ska göra vingården till sitt eget lilla paradis, där de får upphöjas och härska.

Problemet är bara att Gud fortsätter att sända budbärare till vingården, han fortsätter att mana arrendatorerna att vända tillbaka till honom och att ge det som rätteligen tillhör honom. Men dessa vägrar att omvända sig, de vill det inte. Så de dödar profeterna som kommer till dem, de stenar dem och hänger dem. De fryser ut dem och låtsas som ingenting. Gud, gör då det oväntade att han sänder sin son till vingården. I en akt av otrolig kärlek till vingården är Gud beredd att offra allt. Men även då vägrar översteprästerna och de skriftlärda att omvända sig och de dödar Sonen. Men just i detta blir en väg öppen som leder till liv. Sonen blir en hörnsten som läggs så att vingården kan byggas upp igen. Guds rike kan tas ifrån dessa härskare, som snubblar och faller på stenen de ratat, och riket ges till alla människor, till tullindrivare och horor, dig och mig. Till de som är beredda att inte se sig själva som högre i rang utan värdig samma omvändelse och samma lön som de andra. Guds rike byggs upp igen och Gud utväljer det svaga och dåraktiga för att låta det starka och visa stå där med skam.

Men frågan är: finns det en risk att vi halkat ner för samma ravin som de skriftlärda och översteprästerna gjorde? Den första vingården börjar med oss lärjungar. Den handlar om risken bland oss att falla offer för missunnsamhet och en vilja att positionera oss över andra. Det kan leda till vingård nummer två: att vi vägrar att omvända oss. För en omvändelse skulle innebära att vi måste se oss själva som i samma behov av Gud som landsförrädare och prostituerade. Om vi inte omvänder oss kommer vi fortsätta på en väg som är präglad av fiendskap med Gud, vilket kommer leda till att vi förkastar profeter när de kommer till oss och manar oss tillbaka och att vi kommer att förkasta Guds son. Vi kanske inte gör det med ord, vi kanske fortfarande säger ”Ja, herre” men vi vill inte arbeta i vingården. Vi vill en egen vingård.

Det finns en reell risk att vi försöker förvandla våra församlingar till våra egna som riken och bastioner, där vi har inflytande och mår bra, samtidigt som vi föraktar de som är utanför. Dessa som Jesus Kristus har dött för. Och allting kan börja så oskyldigt, med att vi bara vill ha ut vår rätt. Att vi som arbetat länge i fältet ska få rättvis lön för mödan.

Kanske är det så att vi börjar med att jämföra oss, kanske det leder till att vi stänger ut människor med annorlunda idéer om kyrkan eller sådana som på olika sätt stör den ordning och de rutnät som vi placerat över vingården. Kanske vi börjar förakta de som inte är helt färdiga med sin tro. Och kanske det leder till ökad ovilja att lyssna till Guds ord som vill bryta igenom våra försvar.

Men det behöver inte sluta på det sättet. Omfamna Kristus, den som blev förkastad! Omfamna stenen som blev ratad av husbyggarna. För när du gör det kommer du omfamna dessa mina minsta, de som sitter i fängelset och är nakna. Den första vingården slutar med en obesvarad fråga från Gud till oss: ”[Min vän], ser du med onda ögon på att jag är god?” Gör du? 

 

 

 

 

Sälj allt vad du äger och ge till de fattiga

Kategori: Kristen tro

Om du vill kan du istället för att läsa denna predikan lyssna på den, t ex här eller på Tallstigskyrkan på iTunes

Matt 19:16-30

När jag skulle välja vilken text jag skulle utgå från idag fanns det två möjligheter: antingen skilsmässa, könlösa och äktenskap eller ”Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga.” Texter som båda två stryker medhårs *await roaring laughter*. Det som är bra med att följa ett evangelies berättelse, som vi har gjort ganska länge nu, är att det innebär att man måste predika över texter som den här. Sådana som inte är så populära. När det kommer till denna unge man som kommer gående till Jesus och till oss i tre av fyra evangelier så finns det många undanflykter. Det finns många olika sätt att försöka dämpa slaget som texten ger.

En ursäkt är så klart att Jesu ord bara var ett specifikt budskap till denne ende rike person, det verkar dock motsägas i åtminstone Lukasevangliet (Luk 14:33, Luk 12:33). Vi kan också se att Jesu lärjungar lämnar allt för att följa honom (Matt 19:27). Andra av de som berörs av Jesu budskap, som Sackaios ger bort hälften av alla sina tillgångar och ersätter fyrdubbelt om han lurat någon (jag undrar hur mycket som blir kvar då?) (Luk 19:8), medan andra ställer sina tillgångar till förfogande, kanske just de som inte har möjlighet att sälja allt (Luk 8:3). Vad som än Jesus menar med ”allt” så kan man nog ändå säga att den som vill följa honom ska vara beredd på att lämna den stora majoriteten av sina ägodelar.

En annan undanflykt vi tar till när vi läser det här bibelordet är att den unge mannen är allt för fäst vid sina ägodelar. Att det som han äger har börjat äga honom istället. Att hans gud är hans många ägodelar och tillgångar (Matt 6:24). Han skulle dock kunna vara rik och lycklig om han bara i sitt inre nedvärderat sina saker och satte Gud på den plats där hans tillgångar nu finns. Problemet med den här tolkningen är att den försöket sätta sig in i den unge mannens inre. Men bibelordet tränger inte in och analyserar hans tankar och prioriteringar. Bibeln bedömer hans prioriteringar utifrån hur han väljer att handla. Som Batman säger: ”It's not who I am underneath, but what I do that defines me.” Det är inte den jag är inuti men det jag gör som definierar mig.

Så låt oss nu se på bibelordet ärligt och öppet, även om det skulle hugga oss rakt i bröstet. En ung man kommer fram till Jesus och frågar honom vad för gott han ska göra för att vinna evigt liv. Jesus ger Gud äran för allt som är gott och ber den unge mannen att hålla sig till budorden. Mannen undrar vilka Jesus kan tänkas mena. Det Jesus sedan gör är att rada upp alla bud som har att göra med mellanmänskliga relationer bland de tio budorden. Döda inte, var inte otrogen, stjäl inte, ljug inte, respektera mamma och pappa och sedan lägger han till kruxet: älska din nästa som dig själv. Älska din nästa som dig själv. I Europa brukar vi ju bekänna oss till alla människors lika värde. Men vad betyder det i praktiken? Det är inte det vi mentalt skriver under på, utan det vi gör som definierar oss.

Nåväl, den unge mannen svarar att han hållit sig till allt detta. Jesus verkar ta honom på ordet eller ifrågasätter åtminstone inte det som han säger. Kort och gott det är en reko kille, så vitt vi vet, som står inför Jesus. Vad är det som fattas? Jesus säger då att om du vill bli fullkomlig, eller om du vill nå ditt mål, så sälj allt du äger och ge till de fattiga. Sedan uppmanar han den unge mannen att följa honom. Ordet ”fullkomlig” har han tidigare använt i Bergspredikan för att beskriva den formen av generöst och utgivande liv som vi bör dela med Gud (5:48).

Ynglingen går bedrövat bort. Vad var det som hände? När Jesus talar om vilka buden är så är det främst negativa bud. Du skall icke. Men där finns också ett positivt bud: du skall älska din nästa som dig själv. Kanske är det så att Jesus prövar ynglingens trofasthet mot detta enda positiva budord. Det finns massor av saker som vi kan undvika att göra, vi kan undvika att döda, vi kan undvika att stjäla, men betyder det att vi faktiskt älskar vår nästa? Vad innebär det att älska sin nästa som sig själv?

Peter Singer är en etiker som gillar utilitarism. Om du slår upp utilitarism i ett lexikon så kommer ni se en bild på mig där jag ser ledsen ut med texten: ”Utilitarism är en riktning inom etik som Anton Johnsson starkt ogillar. Bu!” Men han har skrivit något som jag tycker är tankeväckande och det är att det enda etiska sättet att hantera flyktingkrisen är att ta emot så många flyktingar att vår materiella standard sänks till deras nivå.

Vi hävdar i Sverige att vi har nått vårt tak, att vi inte kan ta emot fler, men ingen har behövt betala ett pris för att dessa människor som kom. Det är ingen, i samhället eller kyrka, som har fått det materiellt sämre ställt efter det att dessa människor kom. Ingen har offrat något. Vi kanske skulle ha fått det marginellt sämre om vi fortsatt att ta emot människor. Men som det är nu har ingen behövt offra någonting. Vi säger att vi tror på alla människors lika värde, men vi handlar inte så. Vi stänger dem ute och njuter av vår välfärd. Våra handlingar avslöjar att vi alls inte tror på människors lika värde. Europa älskar Mammon mer än sin nästa. Punkbandet Refused sjunger: ”Det finns en värdelös valuta i våra själars centralbank.”

Den som inte är beredd att offra sina ägodelar för sina nästa visar i sitt liv att det är ägodelarna som är viktigare än nästan. Att mammon är viktigare än de fattiga. Att välfärd är viktigare än flyktingar. Det är inte vilka vi är inuti utan det vi gör som definierar oss. Och därför utbrister Jesus: ”Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: de är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Och Jakob hans bror säger i sitt brev:

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av av mal, ert guld och silver rostar, och rosten ska vittna mot er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetaren som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt, ni har dödat den rättfärdige och han gör inte motstånd mot er.”

Lärjungarna är chockade för Jesu ord träffar dem som en rak höger i solar plexus. ”Vem kan då bli räddad?” Vi är chockade för att vi inser att det är ord som även träffar oss, det är ord som kanske träffar oss hårdare till och med. Vi är kameler som försöker tränga oss igenom ett nålsöga. Det går inte. Vi är hopplöst avgudadyrkare. Våra liv, våra handlingar visar att vi älskar Mammon mer än både Gud och våra medmänniskor. Det är bibelordets hårda slag i våra magar.

Den unge rike mannen vänder sig bort bedrövad. Men bedrövelse är inte samma sak som hopplöshet, bedrövelse är inte samma sak som ”allt är förlorat”. Det kan vara det första steget mot omvändelse. Enligt gammal kristen tradition är denna rike unge man Barnabas. Den missionär som tog Paulus under sina vingar. Jesu slag i magen ledde honom till att bli en nyckelperson i den tidiga kyrkan, för han vände om mot den ”ende som är god”.

”Vem kan då bli räddad?” 

Jesus svarar på lärjungarnas fråga: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” För Gud är allting möjligt. Det vill säga: Gud är inte bunden av vår otillräcklighet, av vår brist på kärlek. Gud är inte en bunden Gud, han är fri. Och det är just Guds frihet som gör att vi som är rika kan prisa oss saliga. Där vi är bundna av vår oförmåga, där är Gud full av förmåga. Där våra vägar är blockerade, där kan Gud öppna en ny väg. Det finns ett evangelium i dagens bibelord och det är att Gud öppnar vägen där ingen väg fanns. Dagens evangelium är att Gud älskar även rika människor. Att han har öppnat en väg för oss.

Jesus börjar tala om världens återfödelse. Det är en förlossning där alla våra krokiga, själviska vägar kommer att rätas ut och Gud kommer att vara allt i alla. Då kommer det inte längre finnas ett hav som dränker de fattiga, skriet till himlen kommer att bytas i skratt och tårar kommer att torkas. Och då, av nåd, så finns det möjlighet också för oss, vi som följt Jesus på det mest bristfälliga sätt, att få sitta på en av de tolv tronerna, trots att det såg ut som om det inte fanns en väg. ”För det finns bara en som är god,” som Jesus säger i dagens bibelord, och det är Gud. Och denna Gud visar sig inkludera Människosonen, han som sätter sig på härlighetens tron, för härlighetens tron är just en symbol för Guds plats. Det är där han finns. Och där sitter Jesus, han är den som är god. Det är han som har berett plats för oss. Det är han som har öppnat vägen. Han har öppnat vägen för oss genom omöjligheterna som heter kors och uppståndelse. Genom dessa omöjligheter öppnar Gud vägen för oss till världens återfödelse, trots att vi ofta mer är problem än lösningar.

Så varför inte pröva att offra något för någon annan? Inte av skuld som slår dig till marken, inte i ett försök att förtjäna något, men som ett sätt att föregripa världens återfödelse. Att visa världen att världens återfödelse går att tro på. Åkrar och hus, tillgångar och tid. Ge! Den Gud som är god har ju öppnat vägen för oss. Välkommen t ex till Synergi på Hippietanten, lär känna lite människor där, forma vänskapsband. Sy ihop, pärlplatta ihop. Snart nog kommer de att behöva din hjälp, och du deras. För Gud är allting möjligt.