Anton Karl David

Den här predikan finns också att lyssna på som ljud antingen här eller på iTunes, sök Tallstigskyrkan

Idag ska vi tala en del om trädgårdsskötsel. För ett tag sedan höll jag en predikan om att man inte bör rensa ogräs. Dagens predikan kommer snarare att röra sig kring hur man bör ta hand om sin vingård och de som arbetar tillsammans med dig där. Vi kommer röra oss mellan tre stycken vingårdar och se hur Jesus använder dessa vingårdar för att utmana oss, utmana dem som har makt och varna både oss och dem. Låter inte det spännande?

Men först: vad handlar vingårdar om i Bibeln? Vad är det som det ofta är tänkt att symbolisera? (Jes 5:1-7) Jo, det handlar om Guds folk genom alla tider. Det är Guds folk som är Guds utvalda vingård som han vill vårda sig om, stötta och sköta. Det är hans ”älskade plantering” som han vårdar och väntar sig ”söta druvor” ifrån. Men allt för ofta får han se blodutgjutelse istället för rättvisa och istället för rättfärdighet klagogråt. De som anklagas för denna hemska situation på planteringen är oftast de som är mäktiga, vingårdens tillsynsmän. De som ”samlar hus efter hus, och lägger åker till åker tills ingen mark finns kvar och [de] själva äger landet” (Jes 5:8) (Navots vingård!!). De texter som idag handlar om vingårdar har därför en underton av ledarskap.

Vingård ett: Matt 20:1-16

I direkt anslutning till det bibelord jag senaste predikade över står denna liknelse. Efter det att den rike unge mannen gått bedrövat bort från Jesus förklarar Jesus att många som är sist ska bli först och många som är först ska bli sist. Jesus ger oss här en bild, ett poetiskt språk som hjälper oss att börja förstå vad det skulle kunna innebära.

Tänk dig att du får anställning på Kurt Olssons vindruvsodling. Ni kommer överens om en rimlig dagslön. Du jobbar och du sliter i ditt anletes svett. Men det är en väldig skörd, så det tar längre tid än planerat. Vindruvsklasarna är så stora att det nästan är som om två män måste bära dem med en stång mellan sig. Kurt Olsson ser era svårigheter och går därför ut och hämtar fler och fler arbetare. När det är en timme kvar av arbetsdagen kommer han indragandes med ytterligare några som knappt hinner börja innan de måste sluta. Det är lönedags och du ser att dessa johnny-come-latelies, dessa eftersläntare, får en hel dagslön. Det kanske är så att du tappar hakan, men samtidigt tänds ett litet hopp tänds i dig. Om de som har gjort så lite får så mycket så borde det rimligtvis vara så att Kurt Olsson planerar att belöna dig som har slitit hela dagen med mer. Du som bränt nacken under den pinande solen hela dagen. Kanske två dagslöner. Du ser att de andra nykomligarna också får en dagslön. Okej, tänker du lite tvekande. Du sträcker fram handen och i den läggs exakt samma belopp som alla de andra fått. Det är klart att du blir irriterad, du har ju slitit hela dagen och knappt unnat dig någon rast eller ro: ”De där som kom sist har bara hållit på i en timme, och du jämställer dem med oss som slitit hela dagen i solhettan.”

Lagen om anställningsskydd säger: ”Först in, sist ut”. Jesus vänder på det och låter den siste bli den förste. Gud värnar de som kommer sist. Gud är inte är orättvis när han ger fritt, för Gud förutan skulle vi inte ha något alls. Utan honom skulle vi driva omkring hungriga planslöst på torget. Vi skulle svälta ihjäl i väntan på mening. Utan Gud skulle det alls inte finnas någon lön att hämta, bara tomhet. Men visst känns det orättvist? Om vi verkligen tänker oss in i situationen? Är det inte något som skaver.

Vi värderar oss själva i förhållande till andra. Hur är jag i jämförelse med henne? På vilket pinnhål befinner jag mig i jämförelse med den här personen? Det är som om tillfredsställelse och lycka är en begränsad resurs som riskerar att ta slut om inte vi armbågar oss fram. Och någonstans långt borta finns den åtråvärda översta platsen. Det här skapar missunnsamhet. De andra är konkurrenter med mig. Om jag skall bli först så måste jag kämpa, slita och ibland kanske till och med riva. Jag måste framhålla att jag är lika bra eller bättre än mina konkurrenter för att få jobbet jag önskar, eller för att bli beundrad i en viss krets. Detta är djupt ingraverat i oss. Det är kanske därför många blir irriterade över Guds nåd, den verkar inte ta hänsyn till all vår kamp och strävan. När Gud omfamnar en son som har slösat bort hela sitt arv på meningslösheter, då skaver det. Ibland kan till och med vår tro och livet bland våra syskon i församlingen bli en jämförelsekamp:

”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud och mig har du inte ens gett en killing att festa på. Men när han kommer hem...som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.” (Luk 15:29)

Sebadios-sönerna och deras mor vill även de få främsta platsen. Direkt efter berättelsen säger de att de önskar hedersplatserna i Guds rike. Sönerna vill sitta på höger och vänster sida om Jesus. Men Jesus förklarar för dem att: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folket. Men så är det inte bland er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara den första bland er skall vara allas slav.” (20:25-27)

Det enda sättet att uppnå storhet är att värdera andra högre än dig själv. Det är genom att lyfta upp som man blir stor. Det är genom att glädjas över Guds godhet mot andra som man blir hel. Det är så man blir en ledare i Guds vingård. Ledarskapet i Guds vingård är upp-och-nedvänt. Det är en märklig odling, där förmännen står på knä i leran.

Vingård två: Matt 21:28-32

Nästa vingård vänder sig till översteprästerna, men det är som om den fördjupar ett tema. Hur ska vi förhålla oss till varandra? Hur ska vi förhålla oss till de som verkar mindre värdiga vingården, till latmaskarna? Jesus provocerar översteprästerna maximalt och liknar dem vid ett olydigt barn som bara med munnen bekänner sig till viljan att arbeta i vingården. Men det är i själva fallet så att de vägrar att göra det, de slår bakut. Horor och tullindrivarna däremot, de som är allra längst ner i den sociala pyramiden, de är beredda att omvända sig när en väg som leder till rättfärdighet presenteras. De tar på sig arbetshandskarna och greppar sekatörerna även om det är i elfte timmen.

Kanske är det just så att översteprästerna vägrar att omvända sig för att Johannes budskap vänder sig till horor och tullindrivare. Det kanske är så att de anser sig befinna sig några pinnhål upp. Att det är något bättre, och just därför vill de inte omvända sig. För att omvända sig skulle betyda att de placerar sig själv samma på samma nivå, i samma behov av Gud, som dessa smutsiga människor. Det är ohållbart, det går inte att acceptera och därför visar de bort nåden som erbjuds via Johannes och senare Jesus. ”Och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er.”

Vingård tre: Matt 21:33-46

Detta förkastande leder i sin tur till fiendskap med Gud. Gud är ju den älskade vännen som äger vinodlingen, det är han som har planterat den, satt stängsel kring den, huggit ut ett presskar och byggt ett vakttorn. Han har gjort allt för att skydda och bevara denna lilla vingård, som är Guds folk. Gud ger ett uppdrag till sina vänner som arrenderar vingården, att vaka över den och ge Gud av den rättvisa och godhet, de ”söta druvor”, som produceras. Men dessa arrendatorer börjar att förgöra och slita sönder vingården, de börjar förtrycka dem som de tycker är på de lägsta pinnhålen (Jes 3:13-15, Mark 12:38-40). Det är det som vingårdsberättelserna handlar om i Jesaja. Kanske kan man säga att översteprästernas ovilja till att räknas som människor som är i lika stort behov av Guds nåd som andra och som förtjänar samma sorts lön, leder dem till fiendskap med Gud. Om det ska vara på det sättet, så tänker de minsann ta kontroll över vingården själv och göra om det till sitt eget rike. Ett rike där de har hedersplatsen och är på toppen. De ska göra vingården till sitt eget lilla paradis, där de får upphöjas och härska.

Problemet är bara att Gud fortsätter att sända budbärare till vingården, han fortsätter att mana arrendatorerna att vända tillbaka till honom och att ge det som rätteligen tillhör honom. Men dessa vägrar att omvända sig, de vill det inte. Så de dödar profeterna som kommer till dem, de stenar dem och hänger dem. De fryser ut dem och låtsas som ingenting. Gud, gör då det oväntade att han sänder sin son till vingården. I en akt av otrolig kärlek till vingården är Gud beredd att offra allt. Men även då vägrar översteprästerna och de skriftlärda att omvända sig och de dödar Sonen. Men just i detta blir en väg öppen som leder till liv. Sonen blir en hörnsten som läggs så att vingården kan byggas upp igen. Guds rike kan tas ifrån dessa härskare, som snubblar och faller på stenen de ratat, och riket ges till alla människor, till tullindrivare och horor, dig och mig. Till de som är beredda att inte se sig själva som högre i rang utan värdig samma omvändelse och samma lön som de andra. Guds rike byggs upp igen och Gud utväljer det svaga och dåraktiga för att låta det starka och visa stå där med skam.

Men frågan är: finns det en risk att vi halkat ner för samma ravin som de skriftlärda och översteprästerna gjorde? Den första vingården börjar med oss lärjungar. Den handlar om risken bland oss att falla offer för missunnsamhet och en vilja att positionera oss över andra. Det kan leda till vingård nummer två: att vi vägrar att omvända oss. För en omvändelse skulle innebära att vi måste se oss själva som i samma behov av Gud som landsförrädare och prostituerade. Om vi inte omvänder oss kommer vi fortsätta på en väg som är präglad av fiendskap med Gud, vilket kommer leda till att vi förkastar profeter när de kommer till oss och manar oss tillbaka och att vi kommer att förkasta Guds son. Vi kanske inte gör det med ord, vi kanske fortfarande säger ”Ja, herre” men vi vill inte arbeta i vingården. Vi vill en egen vingård.

Det finns en reell risk att vi försöker förvandla våra församlingar till våra egna som riken och bastioner, där vi har inflytande och mår bra, samtidigt som vi föraktar de som är utanför. Dessa som Jesus Kristus har dött för. Och allting kan börja så oskyldigt, med att vi bara vill ha ut vår rätt. Att vi som arbetat länge i fältet ska få rättvis lön för mödan.

Kanske är det så att vi börjar med att jämföra oss, kanske det leder till att vi stänger ut människor med annorlunda idéer om kyrkan eller sådana som på olika sätt stör den ordning och de rutnät som vi placerat över vingården. Kanske vi börjar förakta de som inte är helt färdiga med sin tro. Och kanske det leder till ökad ovilja att lyssna till Guds ord som vill bryta igenom våra försvar.

Men det behöver inte sluta på det sättet. Omfamna Kristus, den som blev förkastad! Omfamna stenen som blev ratad av husbyggarna. För när du gör det kommer du omfamna dessa mina minsta, de som sitter i fängelset och är nakna. Den första vingården slutar med en obesvarad fråga från Gud till oss: ”[Min vän], ser du med onda ögon på att jag är god?” Gör du?