Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Samvetsfrihet och civilreligion

Kategori: Kristen tro, Tankar

Återigen har frågan om samvetsfrihet för barnmorskor blossat upp i Sverige, och återigen intas de förutsägbara postionerna. Minoriteten som inte vill utföra abort hotar sjukvården och alla kvinnor. Och i en sorts dualism delas människor upp i onda (minoriteten) och goda (majoriteten), får och getter. 
 
Jag tror att många i Sverige, på grund av vår starka konformitet och ovilja till konflikter, inte har någon direkt erfarehet av att vara i minoritet, särskilt inte i en etisk minoritet. Så jag tänkte reflektera över dessa frågor från en mer historisk frikyrklig vinkel, en religiös och etisk minoritet i Sverige. När jag skriver minoritet menar jag inte förtryckt eller förfördelad. Och låt ingen tro att jag känner mig förtryckt, det vore superförmätet av mig att säga så!
 
Om vi läser kyrkohistoria, som t ex den som Gunnar Westin skrivit, ser vi snart att detta med brist på samvetsfrihet inte alls är ett särskilt nytt fenomen. Tvärtom är det en ganska vanligt förekommande problem inom den europeiska frikyrkligheten. Det var t ex vanligt, både i Sverige och i England, att den som vill ha en viss statlig tjänst var tvungen att överge sin religion och bekänna sig till majoritetstron. De som argumenterade för denna ordning tyckte alls inte att det var märkligt, det fanns nämligen en civilreligion, ett sammanhållande kitt i samhället. Den som ville jobba i det offentliga fick inte gå emot detta sammanhållande kitt för då riskerade hela samhället att rasa samman. Valet var alltså: ge upp din tro, eller kör över ditt samvete. Detta kan verkar märkligt för oss, men kanske skulle det kunna liknas med att vårt sammanhållande kitt är bekännelsen till demokrati, och vi anser det omöjligt för någon som inte bekänner sig till detta att vara en lärare, det ingår nämligen i värdegrunden i skolan. Varför kan det inte finnas en diktaturkramande lärare? Jo, för hela vårt samhälle bygger på idén om demokrati, om andra åsikter börjar sippra sig in i klassrummen och i det offentliga, kommer det, likt fukt i väggen, få allt att rasa samman. På samma sätt kunde t ex filosofen Hegel hävda, trots att han inte var särskilt religiös och inte trodde på någon annan Gud än folket, att det var nödvändigt att bekänna sig till protestantismen för att få vara medborgare i en protestanstisk stat, ty religionen, om än urvattnad, tillhörde cementen i statens mur. Det som fick människan att upptäcka sig själv. Därför fick inte heller judar, kväkare eller anabaptister bli medborgare i hans idealstat.
 
För inte så länge sedan slängdes unga pojkar i fängelse för att de vapenvägrade, även de var frikyrkliga. Varför? För att försvaret och plikten är en viktig kitt som försvarar samhället, förr.
 
Varför är rekationerna så starka inför detta med samvetsfrihet? Retoriken är verkligen den av att om denna samvetsfråga tillåts kommer hela samhället (åtminstone sjukvården) rasa samman. Jag tror att det har att göra med att frågan, instinktivt, igenkänns som ett angrepp på vår tids civilreligion, den berättelse som håller samman vårt samhälle. Det svenska samhället är präglat av en speciell sorts individualism. Det är en individualism där, för att vi ska kunna älska varandra fritt, inte ska finnas något beroendeställning mellan olika individer. T ex så ska man inte ingå äktenskap för att klara sig bättre ekonomiskt, för det skulle sätta oss i beroendeställning till varandra. Idealet är istället att individerna ska kunna klara sig själva (med statens hjälp), och sedan ingå ett frivilligt, symmetriskt kontrakt. Det ska inte finnas något som binder oss samma förutom ömsesidiga val. Som moderna människor är vi också präglade av det som filosofen Charles Taylor kallar för ett "buffrat jag". Jag som individ kan dels ta ut avstånd mot resten av världen och mitt sociala sammanhang, jag har en buffert eller en liten mur mot det, som gör att jag uppfattar mig som en individ och inte som en gruppvarelse. Men individen har också en buffer gentemot sin egen kropp. Jag är inte min kropp, istället är jaget skyddat någon annastans. Vi kan därför tala om att kroppen inte är "jag", den är något annat än "jag" - ett redskap för "jag" som "jag" har distans till och kan använda för att förverkliga mig själv. Det finns alltid något djupt inom oss, som ingen kan nå och det är vårt skyddade, buffrade jag. 
 
Det som är besvärligt med graviditeter, är att det hotar denna förståelse. Någon/något som kvinnan inte ingått ett fritt symmetriskt kontrakt med flyttar in i hennes kropp, någon/något som befinner sig i beroendeställning till henne och världen utanför fostervattnet. Vi är tränade att ta ut en viss distans till varandra, t ex pappor som inte tycker att fostret är deras ansvar och lätt kan sticka därifrån, pappan har ju heller inte valt att bli pappa, han har inte gått in i ett kontrakt, så varför skulle han bry sig? Vi kan även lätt kan ta ut distans till vår kropp, graviditeten är inget jag valt, och det är något som potentiellt känns som ett angrepp på mitt "jag" - det djupt inom mig, skiljt från min kropp som egentligen är "jag". Abort blir därför mindre problematiskt, även om det självklart kan vara ett trauma, och något som känns jobbigt att behöva genomföra. 
 
Samvetsfrihet kommer inte att rasera sjukvården eller ens göra det svårare för kvinnor att få sin abort. Det som det gör är något mycket värre. Det ifrågasättet vår civilreligon, vårt sätt att förtstå världen och varandra. Det kitt som håller ihop oss. Det kommer en hotande etisk minoritet med, möjligen, en annan grundsyn på människan och livet. Några som ifrågasätter om vi inte möjligen måste ta ansvar för det som vi gjorde när vi inte visste vad vi gjorde, några som verkar hota bilden av den fria självständiga människan som fritt ingår i kontrakt. Och därför är detta en känslig fråga. 
 
 Att leva i ett samhälle med verklig mångfald är svårt! Det är svårt att dela det med några med en annan grundsyn på saker. Det är något som kräver arbete! Det kommer att finnas poliser med hijab, det kommer kanske att behöva finnas samvetsfrihet. Det kommer att behöva finnas halalmat. Men det är ju det vi säger att vi vill ha: ett mångkulturellt samhälle. Så kanske vi ändå måste börja - även om vi i Sverige inte har någon vana av det.
 
Jag vill gärna höra din åsikt. Har jag fel? Vad har jag missat?
 
 

Apofatisk kokkorv

Kategori: Kristen tro, Tankar

Detta är ett gästinlägg av Simon Axelsson

 
Igår började jag och ett par studiekamrater att prata om kokkorv under rasten, av någon anledning. Jag skulle gissa på att vi helt enkelt spånade kring vad för slags mat som gick att tillaga smidigt i pentryt. Man kan ju bara göra iordning vattnet i vattenkokaren, så är det igång.
 
Jag hade fått för mig att man gärna kunde ”ha i lite mynta eller något” i vattnet.'
”Nej,” sa Jae, ”det ska vara peppar och lagerblad, då får man det där, du vet…” Just det, det lät lite bekant. Jag flikade kort in att jag och Anton en gång för ett par år sedan försökte oss på att koka korv i julmust. Det var för övrigt helt okej, men vi skulle kunna slipa på receptet en aning.
 
Linan började att prata om kokkorven på Ikea, och försökte beskriva smaken och den ”hinna” som han menade att korven har där. Han gjorde då en min och ett ljud som jag fortfarande har problem att återge med ord. Även Jae hade svårt att förstå vad vare sig minen och ljudet betydde och vi frågade om det var något bra.
”Nja.” Är det något dålig?
”Nej, alltså, inte det heller. Det bara…” och så gjorde han samma min och smackande ljud igen. En tredje dyker in i samtalet och försöker dels tyda minen, dels bidra med sin egen beskrivning på vad möbeljättens kokkorv smakar som. Så här fortsätter det i några korta vändor till, med svepande beskrivningar, miner och gester.
 
Rasten var nog egentligen redan slut när samtalet började. För att runda av samtalet påpekade jag det lustiga i att vi alla studerar teologi, men vi tycks inte kunna fånga smaken av kokkorv. Och vi menar att vi ska kunna säga någonting om Gud?
 
”There's a quality of not knowing how to kokkorv.” - Anton Johnsson
 
 Korv i julmust - en delikatess!

Martin Buber: Den som inte kan säga Du kan inte tjäna Gud.

Kategori: Tankar

Martin Buber (1878-1965) var en judisk filosof. Buber menar att det finns två grundord, inställningar, som en människa kan ha till sin omvärld. Det första är Jag-Du. Det innebär att träda in i en relation av ömsesidighet, där Duet är något som jag tar in som en helhet, något som formar mig, och något som får mig att se världen genom Duet, som kan vara en människa eller något annat. Jag-Det är den andra relationen. Då ser Jag saker som Det, som ting som kan klassficieras genom vissa egenskaper och dessa egenskaper kan jag använda för egen fördel. Jag-det är en relation som kan vara både till en människa eller något annat. 

 
En modern filosof menar, att en människa nödvändigtvis tror aningen på Gud eller på "avgudar", det betyder på något slag av ändligt gott - sin nation, sin konst, makten, vetandet, penningförvärvet, "det ständigt nya erövrandet av en kvinna" - något som blivit henne till ett absolut värde och har ställt sig mellan henne och Gud. Man skulle bara behöva påvisa för henne det villkorsbundna i detta goda, "krossa" avgudarna, och den avledda religiösa akten skulle av sig själv återvända till sitt rätta föremål.
 
Denna uppfattning förutsätter, att människans förhållande till det av henne "avgudade" ändliga goda till sitt väsen skulle vara lika förhållandet till Gud och skilja sig bara när det gäller föremålet; ty bara om så vore fallet, kunde det blotta ersättandet av det felaktiga föremålet med det rätta rädda den som går fel. Men en människas förhållande till det "särskilda något", som bemäktigar sig den högsta värdepostionen i hennes liv och tränger undan evigheten, är ständigt inriktat på att lära länna och begagna ett Det, ett ting, ett njutningsobjekt. Ty endast detta förhållande kan stänga utblicken mot Gud: på grund av det-världens ogenomtränglighet; den Du-sägande relationen öppnar den ständigt på nytt. Den som behärskas av den avgud han vill vinna, äga och behålla, den som är besatt av vilja att besitta, har ingen annan väg till Gud än omvändelsen, vilken betyder en förändring inte endast av målet utan själva beskaffenheten i hans rörelse. Man botar en som är besatt i det man väcker och uppfostrar honom till förbundenhet, inte därigenom att man leder över hans besatt på Gud. Om någon förblir i besatthetens sinnesbeskaffenhet, vad betyder det då, att han inte längre anropar namnet på en demon eller på en varelse som vanställs till något demoniskt för honom, utan istället anropar Gud? Det betyder att han numera hädar. Det är en hädelse, när någon, efter det att hans avgud störtat ner bakom altaret, vill erbjuda Gud det oheliga offer som staplats upp på detta vanhelgade altare.
 
Den som älskar en kvinna på det sättet, att han gör hennes liv närvarande i sitt eget, får erfara, att Duet i hennes ögon låter honom skåda in i en stråle av det eviga Duet. Men den som har begär efter "ständigt nya erövringar" - för hans begär vill ni hålla fram en fantom av den Evige? Den som tjänar sitt folk i det omätliga ödets stund - om han är villig att ge sig själv åt det, då tjänar han Gud. Men den för vilken nationen är en avgud, till vars tjänst han brukar allt, därför att han i dess bild dyrkar sin egen - menar ni, att ni bara behöver väcka avsmak för detta hos honom, så skulle han skåda sanningen? Och vad skulle det betyda, att någon behandlade till och med pengar, den förkroppsligade livlösheten, "som vore de Gud"? Vad har vällusten i att roffa åt sig och bevaka sina skatter gemensamt med glädjen i den Närvarandes närvaro? Kan mammonsträlen säga Du till pengarna? Och vad skall han ta sig till med Gud, om han inte har förmågan att säga Du? Han kan inte tjäna två herrar - inte heller den ene efter den andre; han måste först lära sig att tjäna på ett annat sätt. 
 
Den genom utbyte av föremål omvände "äger" nu ett fantom, som han kallar Gud. Men Gud, den eviga Närvaron, låter sig inte ägas. Ve den besatte, som menar sig besitta Gud!