Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Vad är grejen med gåvorna?

Kategori: Kristen tro

 

En predikan som hölls i söndags.

Rom 12:3-8

 

När jag var i elva-tolv års åldern så befann jag mig på ett tältmöte. På sommaren flyttade ibland församlingen ut i ett litet cirkusaktigt tält och hade utåtriktade gudstjänster. Där befann jag mig just nu med min familj och lyssnade på två stycken ivriga, unga evangelister. Jag hade ganska nyligen låtit döpa mig, var ganska from och tyckte överlag om att gå på möten.

Jag kommer inte ihåg så noga vad dessa evangelister talade om. Men jag kommer ihåg att efter det att de talat färdig så var det dags för förbön och de kastade sig ut bland mötesdeltagarna. En av dem saxade över bänkraden framför mig och de gick fram till mig. En av dem frågade ivrigt: ”Är du andedöpt?”

Jag var ganska obekant med termen och sneglade upp mot min kära mor och frågade lite tyst och försynt: ”Är jag det?”

Mamma kunde dock inte ge mig något vettigt svar på frågan utan sa bara till mig att det kunde jag bara veta själv. Jag bestämde mig för att svara ja. Jag hade hört om Anden och kände mig som en fullgod kristen. Då uppmanade de mig: ”Be i tungor!”

Det blev en lite besvärad tystnad. De sa till mig att bara säga vad som än föll i mig. Efter en stund sa jag uppgivet: ”Jag kan inte.” Och man kunde riktigt känna besvikelsen hos evangelisterna. De bad för mig en stund och sedan drog de vidare. Och de lämnade mig med en känsla av att så pass tidigt i min kristna vandring blivit degraderad till en sorts andra klassens, mindre andlig kristen.

 

Idag ska jag predika över de andliga nådegåvorna. Ett av de G:n som Filla strävar efter. Vi har tidigare talat om gudsmötet och gemenskapen.

Gåvorna: vad är de för något? Och vad är syftet med de här gåvorna?

När jag var elva-tolv i tältet så kändes det som om de här gåvorna var en sorts mur som skiljde de andliga, riktiga kristna från resten (dit jag hörde).

Ibland har jag tänkt mig dem som en sorts stämningshöjare från Gud. Något som Gud skickar ner för att vi inte ska ha det så tråkigt i våra kyrkbyggnader och bönhus. Är det som gåvorna handlar om? Specialeffekter?

 

Jag ska skriva/predika utifrån det bibelordet som står längst uppe, men jag tänker prata en del om det som står runt det bibelordet också. Sammanhanget.

 

Allting börjar i ett därför (Rom 12:1-2). Paulus säger åt oss ”att frambära oss själva som ett levande och heligt offer”, han säger att det ska vara vår gudstjänst. Ungefär som offret av djur var en del av gudstjänsten i gamla testamentet, så ska de kristna bära fram sina liv till Gud och leva dem på ett sådant sätt att det blir en gudstjänst. Något som ärar Gud.

Varför ska vi göra det? Därför, det börjar alltid med ett därför, därför att Gud har gjort det han gjort. Därför att Gud i sin stora vishet har blivit människa. Därför att i stället för att regera som en avlägsen monark har Gud klivit djupt ner i smutsen och fläckat sin mantel genom Jesus Kristus. Istället för monark, blev han en tjänare. Han har klivit ner i all mänsklig smuts och låtit alla brott drabba honom själv. Han har tvättat oss rena från våra synder och gjort oss till ett nytt folk. Därför, i tacksamhet för att Gud gjort allt detta, så uppmanar Paulus oss att leva våra liv helt för Gud.

Detta ska ske genom förnyelsen av våra tankar. Att våra horisonter breddas, att vi genom Anden kan se hur Gud vill att vi ska leva. Vi ska inte viljelöst släpas med av samhällstrender och tomma önskningar utan vi ska se allt genom Kristus. Ingenting hamnar utanför honom. Istället för att se med världens ögon så ser vi hela livet genom Kristus och lever efter det vi ser.

 

(Rom 12:3-5) Paulus fortsätter att tala om tanken. Nu kommer en uppmaning om att tänka rätt om oss själva. Tänk med självbesinning och rätta dig ”efter det mått av tro som Gud tilldelat dig”

Det här handlar inte om någon gradering, där vissa får tänka ganska högt om sig själv eftersom de har stor tro och andra ska kräla i stoftet för att de har liten tro. Nej, alla ska rätta sig efter den gemensamma tron som tilldelas alla, vi ska tänka på oss själva och på varandra utifrån vår tro.

Vi ska ödmjukt inse att vi alla är räddade av nåd. Men vi ska också inse vårt värde som Guds barn.

Vad ser vi ner vi ser på varandra?

Om vi tror att vi var för sig är andliga solospelare, så har vi ett synfel. Om vi tror att vi är extra viktiga och ser oss själva som hörande till en andlig elit, så ser vi också fel. Men om du ser dig som oviktig och betydelselös så ser du också fel.

Vi ser rätt när vi ser att vi alla hålls samman i en enda kropp. Vi hör ihop. Vi klarar oss inte utan den kristna gemenskapen, det är den som ger tron mening och sammanhang. Vi skulle vara lika hjälplösa och meningslösa som en ensam tumme som ligger och sprattlar på ett köksbord utan den kristna gemenskapen.

Det mäktiga med detta är att Kristus låter oss som en gemenskap vara hans kropp på jorden. Guds avsikt är att låta en försmak av Guds rike bli synligt i församlingen, en försonad gemenskap som vittnar om att en ny värld kommer från Gud. En värld av försoning och fred. Kyrkan, den smärtsamt ocoola samlingen av jagsvaga individer och misslyckanden, ska representera Gud.

 

Det är här gåvorna kommer in. De andliga gåvorna är till för att bygga upp församlingen. Gud har gett sig själv genom Kristus för att tvätta oss rena och göra oss till ett folk.

I sin stora nåd fortsätter han att ge folket gåvor. Varför? Främst för att vi ska stödja och stötta varandra med dessa gåvor. Ingen har alla gåvor, ingen klarar sig ensam. Tillsammans blir vi mer kompletta. (Rom 12:6-8)

Profetia, tjänande, undervisning, tröst, att frikostigt dela med sig, att vara en nitisk ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. Märker ni hur jordig den här listan är? Märker ni hur nära den ligger gåvorna hos en lärare eller hos någon som vårdar demenssjuka?

Gåvorna som finns beskrivna här är inte så ”andliga” som man kanske kan förvänta sig. Det handlar mycket om omsorg, om att kunna trösta den som gråter otröstligt efter att en make gått bort. Att vara barmhärtig och inte stänga sitt hjärta för tiggaren. Om att kunna peka ut riktningen mot Gud när andra vill gå en annan mer poppis väg. Gåvorna är tydligt till för att stötta kroppen, för att förbinda dess sår och hjälpa den att stapplande gå framåt.

I 1 Korintherbrevet finns en annan lista på nådegåvor som tar upp delvis andra saker. Som att tala i tungor eller att göra underverk. Dessa är också till för att stötta kroppen. Men kanske har Paulus här valt att inte ta med dessa saker i sin lista för att påminna församlingen i Rom om att det inte bara är det spektakulära som räknas. Gud har gett en mångfald av gåvor, en hel del av dem är jordiga, hands-on och vårdande och de är lika mycket värda som de som vi kallar mer andliga.

 

Men, hur ska jag kunna veta om jag har fått en speciell gåva från Gud till att t ex trösta? Eller profetera? Eller att vara barmhärtig?

Tänk om jag bara råkar var bra på att trösta Gud för utan eller att jag är barmhärtig eller att jag kan se in i människors liv rent naturligt. Hur ska jag veta vad som är vad?

Den medeltida munken och teologen Thomas Aquino sa: ”Nåden förstör inte naturen utan fullkomnar den.” Det kanske är så att Gud arbetar med det som är naturligt för dig och gör något gudomligt av det. Ibland får vi en gåva som förändrar oss, men ofta arbetar vår natur och Guds nåd tillsammans. Guds nåd fullkomnar det som ligger i vår natur. Så jag skulle säga så här: är du barmhärtig så att det kommer församlingen till hjälp, talar du in saker i människors liv som de upplever kommer från Gud, är du en god ledare eller en duktig musiker som på olika sätt tjänar församlingen? Tröstar du? Då är det nog så att Gud gett dig en gåva och brukar dig i den och kanske vill bruka dig ännu mer i framtiden.

 

Jag tänkte fortsätta läsa en lite till i Romarbrevet (12:9-18). Helt plötsligt kommer en lista med etiska uppmaningar. Hur hör det ihop med det vi läst tidigare om gåvorna? Jo, kom ni ihåg den andliga gudstjänsten? De kristnas livsmål är att leva i tacksam respons till Guds nåd.

Jag tror att cirkeln sluts här, med att Paulus förklarar för romarna vad detta innebär i vardagen.

Det innebär ett liv i Jesu Kristi efterföljd. Det handlar om ett liv där man medvetet och aktivt söker att leva som Jesus här i världen. Det handlar om ett liv där man imiterar Kristus. Ett liv där man lider uthålligt, är gästfri likt Jesus var gästfri. Där man välsignar de som förbannar dig. Ett liv där man umgås med de som är kantstötta och på olika sätt lever utanför. Ett fredligt liv där man inte brukar våld utan litar på Gud.

Men detta liv är endast möjligt för de som lever i kroppen. Detta vackra liv är endast möjligt för den som lever i en kristen gemenskap som söker ”förvandlas genom förnyelsen av sina tankar.”

Möjligheten att leva som Guds folk i den här världen är möjlig eftersom Gud har trätt in i mänsklighetens historia och renat oss från vår synd och gjort oss till ett folk.

Det är endast möjligt eftersom Guds Ande upprätthåller sin församling genom att skänka den gåvor från den goda Fadern. Det är gåvorna som förbinder kroppens sår, som hjälper den att stappla framåt. Som styrker och uppmuntrar trötta leder. Som förmedlar impulserna från Fadern genom undervisning och profetia. Gåvorna hör alltså samman med kyrkans efterföljelse av sin Herre.

 

Jag uppskattar de unga evangelisternas iver och glädje. Jag önskar att deras iver skulle kunna smitta av sig på oss, att vi blev lika ivriga som de var.

Men jag tror att de gjorde några misstag. De förväntade sig att en viss gåva, tungotalet, var den gåva som skvallrade om en människa var använd av Anden. På det sättet drog de omedvetet en mur mellan de andliga kristna och resten. Istället för att bli något som enade kroppen och fick den att röra sig i efterföljelse av Kristus, så blev kravet på att Anden skulle arbeta på samma sätt hos alla något som splittrade. Andens syfte är inte att splittra, nej, den har gett oss gåvor som enar oss eftersom vi inte klarar oss utan den andre. Någon talar i tungor till församlingens hjälp, någon tröstar med Andens stöd, någon är generös med sina ägodelar och det är samme Ande som ligger bakom även detta. Allt detta förbinder och hjälper kroppen.

Andens gåvor är inte specialeffekter eller stämningshöjare. De är livsnödvändiga för oss.

 

Du är en viktig kroppsdel som bidrar till kroppen med dina speciella gåvor. Var inte rädd att använda Guds gåvor i ditt liv. Var inte heller rädd att söka fler andegåvor eller väcka slumrande andegåvor till liv. Paulus säger att vi ska ivra efter de andliga nådegåvorna (1 Kor 14:1, Åkeson). Vi behöver dem, vi behöver dina gåvor för att följa Kristus. Vi behöver dig. 

 

 

 

Grön ekonomi, luktar den Amish?

Kategori: Tankar

Jag vann, lite turligt, en tävling vilket innebär att jag lite nu och då får hem en tidning som heter "Miljöaktuellt" som handlar om miljö (suprise). Ibland är den lite tråkig när den inte ifrågasätter grundläggande attitydproblem som lett fram till klimatkrisen utan nöjer sig att jobba under vårt begärsdrivna, liberala projekt.  Ibland kan den vara ganska så intressant.
 
I artikeln "Fyra scenarier för grön ekonomi" (Nr 3, 2013), så säger författaren att samhället behöver göra en rejäl omställning. Vi måste gå nya vägar för att hitta fram till en grön ekonomi. Fyra framtidsscenarion målas upp :
 
Scenario fyra: Big Buisness. Transnationella företag dominerar. De tar ett ökat socialt ansvar, och försöker öka effektiviteten och bra produktionkedjor. Dock så kommer den ökande ekonomiska aktiviteten utarma ekosystemet, trots alla försök
 
Scenario tre: Return of geopolitics. En ny kalla kriget-situation målas upp. Där olika block med vissa starka stater i spetsen kämpar om strategiska resurser.
 
Scenario två: Global governance. Stora globala instutioner växer fram som effektivt kan ta hand om miljöproblem och resursproblem. Innebär minskad ekonomisk tillväxt.
 
Scenario ett: "Glocal citizenship utmålar framväxten av en mosaik av värdedrivna samhällen som baseras på lokal resurseffektivitet och där nya sätt att värdera och mäta välstånd utvecklas. Scenariot präglas av försvagade stater, medan icke-statliga aktörer spelar en viktigare roll."
 
Vilket scenario tänker du är mest intressant?
Jag tänker mig nog Glocal Citzenship (även om den känns lite utopisk). De andra tre är egentligen bara modifieringar av de system som är uppe och rullar nu och de ifrågasätter inte, så vitt jag ser, vårt västerländska samhälles meningslösa jakt efter att tillfredställa begär som inte kan stillas eftersom det ständigt piskas upp, och måste piskas upp, av marknaden.
Vilket är det dominerade anledningen till planetens massiva miljöproblem,
 
Värdedrivna samhällen med nya sätt att värdera och mäta välstånd kan dock utmana detta. Just i det att det har ett annat sätt att värdera vad som är välstånd och ett gott liv. Och i detta ligger väl delvis kyrkan kallelse, i god gammal baptistisk tradition, att vara motvals och värdera saker annorlunda? 
Framtiden kanske luktar lite Amish.
 
"Den som har Gud kan ingenting sakna" - Teresa av Àvila
"Let's go Amish!" - Anton Johnsson
 
 
 

Underliga matvanor

Kategori: Kristen tro

Eftersom blogg.se inte är en så bra plattform kommer följande inlägg, i irriterande litet typsnitt.
 
Som barn fanns det mycket som jag hade svårt att förstå. T ex tyckte jag att det var svårt att förstå vegetarianer. Mina båda morbröder var köttbönder, att äta kött var därför helt kosher för mig. En del brandtal hölls vid släktmåltider som förklarade hur saligt det var att äta kött. På ett mer personligt plan så tyckte jag om att vräka i mig mat, på ett ganska ofördomsfullt och icke-urskiljande sätt och förstod därför inte varför man skulle begränsa sig själv med att inte äta kött. Det är ju gott, det står på bordet. Att vara vegetarian framstod som en märklig matvana.   

Guds folk har alltid haft märkliga matvanor. I lagen kan vi läsa att Israel förväntades undvika vissa sorters kött och vissa tillagningssätt (killing i moders mjölk).
Men de uppmanades också att äta vissa saker. Folket skulle fira påsk med att äta ett grillat påsklamm eller påskkilling. De skulle fira det osyrade brödets högtid med att äta osyrat bröd i sju dagar. Anledningen var att komma ihåg att Herren befriat dem. Måltiden skulle vara  en ständig påminnelse om att folket skonats från döden och räddats från förtrycket i Egypten.
De formades som ett folk av deras märkliga matvanor. De osyrade brödet påminde dem om vilka de var, vilken Gud de tjänade och hade att tacka för sin existens som folk.
Identiteten formades kring en uppsättning märkliga matvanor.

I Bibeln kan vi läsa om att Guds folk förs bort i exil till Babylon, där de hotas med att förlora sin identitet. En ung man vid namn Daniel och hans vänner förs till kungen i Babylons hov. Där blir de utbildade i hur man är en bra babylonier, de får en gedigen utbildning och de får nya babyloniska namn. Och de erbjuds mat från kungens bord.
De erbjuds att ta del av en annan kungs diet än den himmelske konungens. För Daniel och hans vänner är detta en omöjlighet och de går in under en grönsaks och vattendiet. Varför?
För att inte glömma vilka de är, vem som har befriat dem och vad som är den yttersta sanningen om deras liv. För att komma ihåg vilka de är och vem de tjänar.

Guds folk, kyrkan, har också fått en märklig matvana. Vanan att äta bröd och vin som representerar vår messias kropp och blod. (Luk 22:14-20)
I den här måltidens formas vi till ett folk. Vi minns och tar till oss, äter, befrielsen som vår Herre vunnit åt oss. I nattvarden är också Jesus Kristus närvarande, och vi får därför likt lärjungarna äta vid hans bord, och bli del i gemenskapen runt honom.
Vi påminns i nattvarden om att Guds rike ännu inte nått sin fullkomning och fylls därför av längtan efter att Riket ska komma.
Nattvarden gör oss verkligen till ett folk, de formar hur vi ser på vår historia. Min privata historia med uppväxt och etnicitet är inte lika intressant längre. Eftersom Kristus har dött för oss så är vi ett nytt folk: ingen är längre man eller kvinna, svensk, kurd, norsk, arbetsgivare, arbetstagare eller arbetslös.
Måltiden formar också våra framtidsförhoppningar. Guds rike ristas in i våra hjärtan. Det blir vår gemensamma horisont. Vi förenas i kärleken till Gud och hans framtid.
Det formar också vårt gemensamma liv i nuet. Vi kan inte leva på ett sätt som motsäger nattvardsmåltiden. Vi kan inte leva på ett sätt som inte är självutgivande, eftersom Kristus gav sitt liv för oss. Vi kan inte leva i småaktighet eller i oförlåtelse. Vi kan inte låtsas som att inte allt förändras i ljuset av Kristi liv, död och återuppståndelse.
Nattvarden pockar  på vår uppmärksamhet. Den uppmanar oss att lita på den Gud som räddat oss, att tillbe honom över allt och i allt vi gör.

Kyrkan befinner sig lite grann, likt Daniel, i en exil. Många röster ropar på oss och deras budskap är alla ett och det samma: ”Anpassa er!”
De försöker få med oss att äta lojalitetsmåltider med andra gudar: det egna livsprojektet, konsumtionen och arbetet.
Och ofta dukar vi under, vi orkar inte upprätthålla vår tros vatten och grönsaksdiet. Vår annorlunda måltid blir ibland utslätad och andra dieter tar över. Vi lever inte som om Kristus förändrat allt.
Men i måltiden finns det befrielse, det finns chans att bekänna och få ta emot förlåtelse. En chans att kasta sig på Guds nåd.