Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Psalm 10 - om lidande och klagan

Kategori: Kristen tro

Det här är en predikan, där av längden.

 

Psalm 10


Psalmen börjar med ett högt rop, kanske är det ilsket. Kanske är det uppgivet. Det är som om Gud ställs mot väggen av psalmisten: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?”
Frågan påminner en del om en fråga som ofta ställs i Europa och Nordamerika: ”Om Gud finns och är god, varför finns då så mycket ondska?” Det är faktiskt en så vanlig fråga att det fått ett eget namn: teodicéproblemet. Kan vi tro på en god gud som råder över världen när det är så uppenbart att det finns så mycket lidande, orättvisa och krig? Och i så fall: varför verkar det som om han står så långt borta och håller sig dold i tider av nöd?


Vi befinner oss i S:t Petersburg. I ett smutsig, närmast omöblerat rum. Tapeterna är gulaktiga och solkiga. Här bor Sonja, hon är prostituerad. Hon har tvingats in i prostitution för att kunna försörja sin familj; en alkoholiserad fader, en lungsjuk moder, Katerina Ivanova, och två små barn, Polja och Lida. Situationen är närmast outhärdlig. Hos henne finns för närvarande Raskonikov. Raskolnikov befinner sig i överläge, han är förvisso fattig han med och han är en mördare, men han är intellektuell. Före detta student på universitetet. ”Han var ung, skeptiker och tyckte om abstrakta resonemang.”
Här är ett utdrag från deras samtal: Brott och straff s. 382-283:


- Katerina Marmeladova har lungsot, i sista stadiet; hon kommer snart att dö, sade Raskolnikov efter en stunds tystnad och utan att svara på frågan.
- Oh nej, nej, nej!
Sonja grep omedvetet hans händer som om hon bönföll honom om att det inte fick vara så.
- Men det är väl bäst om hon får dö.
- Nej, det är det inte, det är det inte alls" upprepade hon förskräckt och ofrivilligt.
- Men barnen då? Vad skall ni göra med dem om ni inte kan ha dem här
- O, det vet jag inte! skrek Sonaja till nästan desperat pch grep sig om huvudet. Det märktes att den tanken hade föresvävat henne många gånger och att han bara skrämt fram den igen.
- Men vad skulle hända om ni blir sjuk och inlagd på sjukhus medan Katerina Ivanovna är i livet? envisades han skoningslöst.
- Men vad är det ni säger! Det får inte hända! sade Sonja och hennes ansikte förvreds av fasa.
- Får inte hända? fortsatte Raskolnikov med ett grymt leende. Ni har väl inga garantier mot det? Vad skall det bli av dem då? De blir utkastade på gatan, hela bandet, och hon kommer att hosta och tigga och dunka huvudet mot väggen precis som idag och barnen kommer att gråta... Och så segnar hon ner och förs till polisstationen och till sjukhuset och så dör hon, och barnen...
- Åh, nej!... Gud kommer inte att tillåta det! trängde det fram ur Sonjas betryckta bröst.
Hon lyssnade och såg bönfallande på honom och knäppte sina händer som i stum bön, som om allt var beroende av honom. Raskolnikov steg upp och började gå fram och tillbaka i rummet. Det gick en minut. Sonja stod mes sänkta armar och nedböjt huvud, i oerhörd sorg.
- Och spara kan ni väl inte? Lägga undan för att ha om det skulle behövas? frågade han och stannade plötsligt upp framför henne.
- Nej, viskade Sonja.
- Nej, jag förstår det. Fast ni har väl försökt? frågade han nästan hånfullt.
- Ja.
- Och misslyckats! Javisst, självfallet! Vad frågade jag för!
Och så började han gå fram och tillbaka igen. Det gick ytterligare någon minut.
-Ni tjänar inte pengar varje dag?
Sonja blev ännu mer förlägen. hon blev blodröd i ansiktet igen.
- Nej, viskade hon med plågsam ansträgning.
- Förmodligen blir det likadant med Polja, sade han plötsligt.
- O nej, nej, det får inte ske! skrek Sonja högt i desperation som om hon fått en kniv i sig. Gud, Gud kommer inte att tillåta något så förfärligt.
- Men han tillåter det för andra.
- Nej, nej! Gud kommer att skydda henne! upprepade hon alldeles utom sig.
- Det kanske inte finns någon Gud, svarade Raskolnikov med ett slags skadeglädje och brast i skratt och såg på henne. Sonjas ansikte genomgick plötsligt en fruktansvärd förvandling: spasmer drog fram över det. Med outsäglig förberåelse såg hon på honom; hon ville säga något med kunde inte få ur sig ett ord, och plötsligt började hon snyfta bittert och dolde ansiktet i händerna.


Det finns en skillnad mellan teodicéproblemets olika formuleringar och det sättet på vilken frågan ställs i psalm 10. En avgörande skillnad. Psalmisten slungar sig mot Gud, vår fråga slungar oss bort från Gud. Psalmisten ställer frågan direkt till Gud: ”Varför är du långt borta? Varför går allt åt skogen? Varför tillåts onda människor att göra onda saker mot oskyldiga människor? Varför straffas de inte?” Psalmisten slungar sina frågor med full kraft mot Gud. Han ryggar inte tillbaka. Vår fråga: ”Om Gud finns och är god, varför finns det då så mycket elände?” Den gör Gud till något abstrakt som vi kan kolla på, mäta och väga. Inte någon personlig som vi kan be till, vädja till, skälla på, brottas med. Det är en avgörande skillnad.


Sonja ifrågasätter inte Guds godhet. För henne är det heller inte ett alternativ att han inte skulle finnas. Det är något självklart. Hon ser Guds godhet mot henne mitt i allt elände. För Sonja finns inget alternativ. Gud måste finnas. Gud måste vara rättvis. Gud måste skydda. Raskolnikov kan kosta på sig att ifrågasätta Guds existens. Sonja kan det inte.
Den fråga som vi ställer oss; teodicéfrågan. Den ställer man mycket mer sällan i andra delar av världen. Man ställer den mer sällan i Afrika, Sydamerika och Asien. För oss i västvärlden tenderar överväldigande, extremt lidande och djup fattigdom att bli något ganska abstrakt. Det är något vi ser på nyheterna och läser om i tidningarna. Därför, tror jag, kan vi ställa oss lite på avstånd och säga från TV-soffan: ”Om det ska vara så här ställer jag inte upp på att Gud finns.” Vi klarar oss ganska bra utan honom, lidandet blir ett abstrakt problem som är störande och gör möjligheten att han finns mer grumlig.
För den som befinner sig i fattigdom, den som lider, så är det inte något teoretiskt problem. Det är konkret. Och när det är så är man inte så hemskt intresserad av svaret på en teoretisk fråga. Gud måste finnas! Gud måste ställa allt till rätta! Rättvisa måste segra! Till slut.


Dessa måstepåståenden, eller böner, tror jag liknar den i psalm 10. Det handlar om att kasta sig mot Gud med full kraft i tillit. I vår kultur tenderar vi att mer likna de gudlösa i psalmen. De som lever tryggt .”Den gudlöse prisar sin egen lystnad, välsignar sin vinst, föraktar Herren. Han tänker i sitt övermod: 'Gud straffar inte, det finns ingen Gud.'”
Det är ett tankesätt som vi kan kosta på oss. Alla kan det inte, men vi kan. Vi har det tillräckligt bra. Men steget är heller aldrig särskilt långt till cynism inför en värld som aldrig tycks repa sig. Gud finns inte, eller spelar i all fall ingen stor roll. Men då finns det heller inget som ytterst sätt kan rädda oss, och alla våra handlingar kollapsar in i meningslösheten. Inget kan göra dem meningsfulla. ”Vad spelar en rättvisemärkt banan för roll?” Inget kommer förändras. Vår likgiltighet kan i dessa fall bli ett överfall: ”Han hukar till språng, och den värnlöse fälls av hans kraft. Han tänker: 'Gud bryr sig inte om det, han vänder sig bort, han ser det aldrig.'” Genom att vi vägrar göra det lilla och stora som vi faktiskt kan göra, blir vi sådana som överfaller de utsatta.


Men kan man tro på Gud, mitt i allt? Mitt i krig, mitt i våld. Hur kan man lita på Gud när man är sjuk? I flyktinglägren i Libanon?
Jo, man kan göra det därför att den Gud som vi pratar om inte är en avlägsen, mystisk kraft. Han är en Gud som har gripit in i historien. Han har befriat slavar ut ut Egypten, bort från Faraos piska. Han är den Gud som lyssnar på den förtryckte och hjälper den. Vi vet inte varför han inte griper in varje gång. Men vi har vittnesbörd på att han gör det. Därför att psalmisten vet hurdan Gud är så vågar han klaga. Han vågar brottas med Gud. Han vet att Gud: ”...ser det som tynger och plågar, du märker det och ger med din hand, den värnlöse lämnar sin sak åt dig, du är den faderlöses hjälpare.”


Sonja står svarslös inför Raskolnikov. Men han ber henne att läsa om Lasarus uppståndelse ur hennes Nya testamente. Historien handlar om hur Jesus kommer till två systrar som är förtvivlade över att deras bror dött. Jesus väcker honom från de döda och många kommer till tro. Hon läser berättelsen med inlevelse och det blir hennes svar. För den Gud som genom Jesus presenteras är en djupt medkännande Gud som lyssnar till klagan och som blir djupt berörd av den. ”Skakad i sitt innersta”
Det är inte en Gud som befinner sig på tryggt avstånd utan som griper in. Som befriar från döden. En Gud för den som saknar hopp i sitt lidande. Som är den Gud han måste vara.


Psalmen slutar i triumf, något nytt kommer att ske:
”Herren är konung för evigt, de främmande folken är borta ur hans land. Herre, du hör vad de betryckta begär, du lyssnar och stärker deras mod. Du skaffar rätt år de kuvade och faderlösa, så att ingen flyr landet i skräck.”
Hela Bibeln slutar också i triumf med att Gud, genom Jesus Kristus, genom hans död och uppståndelse, genom att Guds rike kommer i sin fullhet slutligen befriar hela världen. Det som de utsatta misstänkte hela tiden visar sig vara sant: Rättvisa måste segra. Gud måste vinna.
”Och han som satt på tronen sade: 'Se, jag gör allting nytt.'”


”Varför ger du oss inte en teori, Anton? Varför förklarar du inte hur allting går ihop?”
Det skulle jag kunna göra, delvis i alla fall. Vi skulle kunna diskutera Augustinus och fallet och den fria viljan. Men när du ligger på sjukhussängen och hör att du kanske har mindre än tio år kvar att leva. När du ser hur din granne utvisas från landet. När du råkar ströva förbi slummen. Då kommer inte en teori att hjälpa dig. Inte alls. Det som kommer att hjälpa dig är slunga dig mot Gud. Det som kommer hjälpa dig är att dras in i bönen till honom. Att komma med frågor till honom. Att lita på att han hör. Att lita på hans framtid. Slunga dig mot Gud, inte bort från honom.


 

Gör mitt hjärta lätt

Kategori: Anton, Kristen tro

Gör mitt hjärta lätt
Låt det inte fjättras av vrede och likgiltighet
Blås in ditt liv i det, likt helium
Så att det kan sväva till dig, där det hör hemma.
 
 

Ränta! - en guide i mammonland (Del 5, The end)

Kategori: Kristen tro, Tankar

Okej. Då har vi kommit till slutet. Hur är det med ränta? Hur ska vi tänka? Kan vi tänka annorlunda eller bör vi ens göra det?

 

Ränteekonomin tas för givet. Det finns nog få som skulle ha några moraliska betänkligheter mot den. Men efter finanskrisen har ändå några kritiska röster höjts. Det har pekats på hur otyglad girigheten är på Wall Street. Och fler har insett hur skuldtyngd hela vår ekonomi är. Och hur ohållbar den ser ut att vara. Vissa har därför velat se en tydligare statlig intervention, bankerna måste hållas i hårdare tyglar. Jag tänker inte föreskriva vad stater ska göra (som om jag kunde göra det), istället ska jag föreslå hur kyrkan kan tänka.

 

Det argumenteras ofta att vi inte lever i samma kultur som när de bibliska förbuden mot ränta skrevs, vilket ju är sant, och att det därför inte är aktuellt att återuppliva. De bibliska förbunden skrevs i agrar miljö där behoven av lån inte var särskilt stora. Lån gavs till de som behövde det för att överleva (konumtionslån) och inte till investeringar. Att jämföra dem är som att jämföra äpplen och päron (vilka för övrigt är ganska lika, jag menar äpplen och päron går att förväxla). Det var givetvis fel att på Bibelns tid ta lån på ränta, när man lånade till fattiga och avsidestagna, men dagens lån som sker för att investera är inte alls samma sak. Den observationen gjordes ju också redan av skolastikerna. Våra lån drabbar inte i någon fattig, typ

 

Jag skulle vilja argumentera för att det här inte är sant. Vår ränteekonomi drabbar till stor del de fattiga. Dels lånar vi ut pengar till fattigare länder. Dessa lån kommer de aldrig kunna betala tillbaka, om de klarar av att betala något är det räntan. Det håller fattigare länder kvar i ett sorts beroendeförhållande till de rikare länderna. Ett patron-klientförhållande upprättas. Där vissa blir herrar och andra underlydande.
Men också vårt vanliga lånande bidrar till att öka klytorna mellan rika och fattiga. Våra banker lånar ut pengar som de inte har på ett hazardlikanande och inte särskilt ansvarsfullt sätt. Eftersom det är ett sorts hazardspel, så drabbas de titt som tätt av sina egna ekonomiska problem. Bankerna ropar då på staten och ber att de ska gripa in och rädda dem.
De skulder som var privata blir så offentliga och det drabbar de fattigare ( t ex ensamstående undersköterska) i vårt land som måste betala högre löner och får lägre betalt på sina jobb. Det leder också till att staten blir mer själviska och inte känner sig lika glada i att betala ut t ex bistånd.
Så vår ränteekonomi påverkar visst fattiga.

 

Man kan också säga: ”Ja, ja. Men vi får helt enkelt acceptera den värld vi lever i.”

Kapitalismen är här för att stanna och lån mot ränta är en given del av den. Det är ett komplicerat system som är svårt att förstå sig på men marknadens osynliga hand håller just nu på att rätta till alla fel och snedfördelningar. Om du lånar för att konsumera så begår du en god gärning för på ett magiskt sätt kommer den osynliga handen att fördela resurserna så att en dag alla kommer att ha tillräckligt. Problemet är dock att vårt lånande och konsumerande inte alls fördelar resurserna rättvist. Pengaflödet styrs av girighet i vår ekonomi och det vi betalar i ränta kommer förmodligen investeras på en plats där de ger snabb, och hög avkastning.

Vi behöver tänka på vår ekonomi som något vi i högre grad sköter inför Gud (coram deo), och inte frånkopplat vår tro på honom. Att tänka på vår ekonomi frånkopplat vår tro är en utveckling som kom ganska sent i kyrkans historia. Varför sätter vi vår lit till en osynlig hand, opersonliga processer och ekonomisk egoism och inte till den levande guden vi tror på?
Vi tenderar att ta ekonomiska realiteter för givna, tron får anpassa sig till dessa eller bli en utopisk dagdrömmeri. Men kyrkan behöver varken ta kapitalism eller socialism som en yttersta verklighet. Istället föreslår jag att vi måste tro på att Kristus är den yttersta verkligheten. Vägen, sanningen och livet. Utifrån vår tro på honom ska vi forma våra ekonomiska praktiker. Det skulle kunna bli ganska spännande. Vi kan väl försöka?

Jag tänker att jag inte ge några stora makroekonomiska lösningar på problem utan jag försöker komma på olika sätt som kyrkan kan vara trogen i det lilla. Hur kyrkan kan vara ett kontrastsamhälle till det dominerande kulturen:


• Gå med i JAKbanken, både församlingar och enskilda människor kan gå med här och bli del av en räntefri bank som dessutom försöker tänka mycket på ett större mål än att tjäna pengar. T ex stödja ekologiskt jordbruk. (Det här har jag inte gjort själv. Så jag vill inte framstå som duktig.)


• Vi lever i en ekonomi som präglas av ocker och utnyttjande att i den här miljön lära sig att ge gåvor utan baktankar kan hjälpa oss att forma dygden givmildhet. Det kan hjälpa oss att stå emot krafter som vill forma oss i en annan riktnig
.

• En annan praktik är kanske att erbjuda räntefria lån till dem som behöver det. För de som behöver det skulle kyrkan kunna erbjuda räntefria lån, kanske mot en liten säkerhet som dock inte utblottar den som behöver låna.


Vad har du för förslag?