Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Bibeln är som en kaktus

Kategori: Anton, Kristen tro

En gång i tiden bestämde jag mig för att läsa igenom hela Bibeln, pärm till pärm. Jag kan kanske haft tanken att Bibeln skulle vara som en varm filt full med visdomsord som skulle vägleda mig i livet. Jag upptäckte snart att Bibeln inte alls var beskaffad på det sättet. Istället för att omslutas av en varm filt kastade jag mig rakt mot en kaktus. Bibeln provocerade mig. Den fick det att göra ont på alla möjliga ställen. Den sargade mig.
 
Där fanns massor av våldsamma texter i vilkas spegelbild jag kunde se min egen våldsamhet. De påminde mig om att jag tillhörde ett omåttligt och våldsamt folk (En av anledningarna till att jag är pacifist är för att jag har en omåttlig och våldsam natur).
 
Bibeln var kärv, den smekte mig inte medhårs och gav mig inte enkel vägledning. Den gav mig dunkla orakel, domsord, märkliga visoner. Den vaggade inte in mig i falsk säkerhet, den avslöjade saker i mitt liv som själviska och onda som jag trott varit normala.
 
Och inte blev det bättre av Jesus. Jesus skakade om mig. Han var inte borglig och snäll. Han provocerade mig, han fick det att göra ont på alla möjliga ställen. Edge, edge, edge. Jag utmanades ständigt.
"Hur svårt är det inte för de med pengar att komma in i Guds rike?" frågade han mig och höll mig på halster.
 
Och samtidigt visade han mig Någon. Han visade mig en Gud som springer två mil istället för en med min tunga börda av självförakt och verklig skuld. En Gud som älskar mig mycket mer än vad jag någonsin förtjänat. Som låter en hel världs hat och förakt slå samman över sitt eget huvud, som besgrar döden.
 
Om man kommer in till en kaktus kärna finns där vatten som kan svalka den som är uttörstad. På samma sätt är det med Bibeln genom den tuffa ytan finns det något som svalkar, något som släcker törsten. Något som vittnar om det levande vattnet.
 
Vad förväntar du dig av Bibeln?
 

Luther, dödande och "det viktigaste är hjärtat"

Kategori: Kristen tro

Idag ska vi prata om varför Martin Luther har fel. Martin Luther var nog på de flesta plan en bättre kristen än jag, men likväl har han fel om en hel del.
 
Ibland brukar kristna prata om att "det viktigaste är hjärtat." Med det menar man att det man gör inte är så viktigt som att man har goda avsikter eller att man gör saker på insidan. Till exempel är det inte så viktigt vad man gör med sina pengar, delar med sig av dem, det viktiga är att man i hjärtat inte är buden till dem. Istället för att böja knä fysiskt, kan man göra det i sitt hjärta osv.
 
Jag skulle vilja hävda att detta delvis går att koppla samman med Luther och hur han förstår den kristna tron.
 
I ett verk av Luther som på engelska heter Treatsie on Good Works talar Luther om vad som bör utmärka kristna, vad de bör göra för något. Han gör det bland annat genom att skriva om budorden. I ett stycke så utlägger han vad budordet "Du skall inte dräpa" innebär.
 
Martin Luther menar i Treatise on Good Works att den last/ovana som förbjuds i budet mot dödande är ilska och hämndgirighet och att den lasten finner ett motgift i saktmod (saktmod är att vara mild och överseende, typ),vilket är vad som påbjuds av Gud. Han menar att det finns två former av saktmod. Det finns dels den som tillock med ”...irrational animals, lions and snakes, heathen, Jews, Turks, knaves, murderers and bad women...” har. Det är när man behandlar de som är goda samt de som lämnar dig ifred väl. Det är inte den formen av saktmod som påbjuds för kristna utan ett annat sorts saktmod. Det är saktmodet i att tänka väl om sina fiender, inte söka tillfoga dem skada utan istället försöker löna ont med gott och ber för dem. Detta är påbjudet av Gud och en livstidsuppgift.
 
Det som Luther sagt hitills är ganska bra (med undantag för hans tråkiga syn på turkar, judar och kvinnor. Barn av sin tid). Men det som kommer sen är lite mer tråkigt, för här börjar en märklig resa inåt. Luther menar att sant saktmod känner medlidande med fienden när han utsätts för det onda, även när vi själva utsätter honom för det:
 
"We see that a godly judge painfully passes sentence upon the criminal, and regrets the penalty which the law imposes. In these cases the act has every appearance of anger and disfavor. Meekness is so thoroughly good that it remains even in such wrathful works. In fact, the heart is most tormented when it has to be angry and severe." 

Här kommer tanken på att "det viktigaste är hjärtat" in. Den yttre handlingen, att avrätta en brottsling, skiljs från hjärtats dygder. Du kan döda en kriminell, du kan gå i krig för det viktigaste är hjärtat. Om du känner medlidande mot brottslingen eller din fienden i hjärtat så är det okej för då visar du fortfarande upp saktmod.
 

Och det är så klart här Luther har fel. Hans tolkning av budordet tillåter kristna att göra det kristna inte får göra genom att förinnerliga betydelsen av det.
Det finns i Bibeln en utveckling av vad det innebär att inte döda. Fiender får dödas i krig, från början, och det finns undantag när budet inte gäller. I Bibeln kan man dock se en utveckling där budet tolkas mer och mer strikt. In kommer Jesus. Jesus menar, precis som Luther, att mord är någonting som börjar i hjärtat. Att förbanna någon och att vara förbannad på någon befinner sig i en nedåtgående spiral till mord. Vägen ut ur detta är att försona sig med den som har något otalt med dig (Matt 5:21-25). Att visa att mord börjar i hjärtat är viktigt. Men Jesus går längre. Han gör det omöjligt för oss att döda fiender, även fiender till staten. För han tömmer fiendebegreppet på innehåll. Han uppmanar oss att göra gott, älska och be för våra fiender (Matt 5:38-45).  Paulus håller också med (Rom 12:14-21). Vi ska inte svara det onda som görs mot oss med samma onda. Kan man älska den man dödar? Nej, svarade kyrkan och var pacifister i flera hundra år. För Luther, som jobbade för en kyrka som kom att knytas till lokala prinsar, var det dock nödvändigt och därför blev budet något som handlade om insidan.


Något som man urskilja hos Luther och som blommar ut i våra kyrkor är att hjärtat kommer på en högre plats än handlingen. Den inre dispostionen kommer före vad man gör. Men detta går inte för sig. Ett inre saktmod är inte viktigare än att faktiskt inte döda. De går ihop, som hand i handsken. Gör det ena och du ska få det andra. Bli en människa som inte brukar våld och du blir saktmodig. När vi säger, när Luther säger, att det viktgaste är hjärtat så är det fel. För hjärtat sitter fast i en kropp.

Vi behöver en gemenskap som hjälper oss att bli fredliga: "Det är endast mot bakgrund av en tolkning av det femte budet som ett bud som kräver en fredlig social gemenskap lik kyrkan, som vi kan förstå det kristna förbudet mot sådana våldshandlingar som abort, självmord och dödshjälp. Vi bör ordna våra liv tillsammans på ett sådant sätt att dessa handlingar helt enkelt inte sker bland oss. Vi bör leva med och älska varandra på ett sådant sätt att ingen av oss någonsin är så ensam att självmord verkar vara en möjlighet. Vi bör hedra och bry oss om våra äldre på ett sådant sätt att dödshjälp förefaller irrelevant. Vi bör aldrig ha sex på ett sådant sätt att det liv som blir till därigenom frestar oss att utsläcka liv." Stanley Hauerwas och William Willimon, "Sanningen om Gud."