Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Sex, huh, what is it good for? - förslag på dialog mellan ny-feminism och kristen traditon

Kategori: Kristen tro, Tankar

Jag har lagt märke till ett ganska intressant fenomen och det är att det finns två kategorier av människor i mitt facebookflöde som skriver om sex på ett annat sätt än "anything goes". Det är vissa av de som identifierar sig med den kristna traditionen och vissa av de som identiferar sig som feminister. Dessa två grupper är de stora sexmoralisterna på Facebook. I facebookflödet skrivs det om porrens skadlighet, om sexuella trakasserier i skolan och om objekifiering.
 
Jag är ingen expert när det kommer till feminism. Men när jag använder ordet "ny-feminism" menar jag den delen av feminismen som medvetet eller omedvetet anknyter till postmodern teori och är intresserad av att dekonstruera normer. Det är inte så att det finns vattentäta skott mellan ny-feminismen och den kristna traditionen när det kommer till sex. Men ofta finns det en polarisering och fientlighet mellan mer aggresiva företrädare ur lägren.
 
Det jag tror att både kristna och feminster reagerar på är majoritetssamhällets syn på sex. Det liberal-demokratiska samhället som vi lever i har avreglerat sex till stor del. Devisen är "så länge båda är med på det och ingen kommer till skada så är det okej", utifrån den devisen finns det egentligen inte något att invända mot särskilt många sexuella relationer. BDSM och otrohet "anything goes" så länge båda är med på det och ingen får allvarliga men. Om detta paras med kapitalismen vars enda moraliska maxim är vinst, så finns det ännu fler starka krafter som driver på en sexuell avreglering.
 
Problemet med tanken att frivillighet och icke-skadlighet är det enda som kan vara vägledande för vad som är gott sex är att det förutsätter att vi är nästan gudalika varelser. Detta förutsätter att vi på något sätt kan höja oss över den personen vi är med vår genetik, historia och trycket från normer och svävande utanför oss själva se vad som skadar och inte skadar oss. För att ta ett exempel: kan en person som utsatt för sexuella övergrepp som barn, och därför har en skev uppfattning om sig själv och sin kropp, på ett tydligt sätt se vad som skadar och inte skadar henom? Färgar inte historien av sig i kroppen?  Och kan inte det leda till att personen ingår i sexuella relationer som skadar personen? Eller någon som ingår i ett destruktivt kontrollerande förhållande; på vilket sätt kan frivillighet bedömas i en sån situation?
 
Ny-feminismens normkritik handlar just om detta, att dra av slöjor och visa hur nära ytan sexuellt förtryck döljer sig. Den försöker visa att vårt förment toleranta samhälle ofta på ett systematiskt sätt upprätthåller sexuella relationer som är skadliga och förtryckande. Även när det döljs under ett tunt flor av frivillighet och "ingen kommer till skada". Ny-feminsmens uppgift är inte framför allt att tala om vad sex bör vara. Dess funktion tenderar att vara mer negativ, det vill säga att tala om för oss vad som inte är gott sex. Att avslöja vad som är förtryckande sex.
 
Den kristna traditionen kan berikas av detta perspektiv då kristna ibland kan vara naiva inför att förtryck kan smyga sig in i "goda äktenskap" och rakt in i kyrkans lära. Ny-feminismen är därför en irriterande men god vän som kan rota runt i dolda hörn och få oss att tänka djupare. Men den kristna traditionen är inte bara intresserad av den negativa uppgiften utan har framför allt varit intresserad av att reflektera kring vad som är gott sex. En positiv uppgift. Sex har två funktioner som bör hållas samman, anses det ofta, dels fortplatning och dels ett sorts förenande av två personer i ett band av kärlek, "De två ska bli ett" (Matt 19:4-6). Detta gäller både fysiskt och på ett själsligt plan. Sex har en sorts förenande kraft. Ett givande av sig själv till en annan människa, att lägga sitt liv i någon annans händer. Detta givande är något som påminner om hur treenigheten ständigt ger sig till varandra, gott sex är därför en ikon som pekar mot Gud. Den kristna traditionen insisterar därför på att sex inte är något som får hanteras slarvigt, utan att det kräver överlåtenhet och stabilitet.
Jag tror att ny-feminismen skulle kunna må bra av att fundera kring vad som är den positiva rollen av sex: vad är egentligen gott sex?
 
Jag tror att en dialog mellan ny-feminismen och den kristna traditionen skulle kunna gynna båda grupperna. Även om det finns områden där många av dialogparterna inte alls håller med varandra (t ex när det kommer till äktenskap och vilka som kan ingå det). Men detta behöver inte nödvändigtvis utgöra ett hinder. Kanske det faktiskt kan utgöra en möjlighet där nya, fördjupade perspektiv på sex kan upptäckas. Denna aktivitet som upptar så stor del av hjärnans signaler. Men det kräver så klart att man vågar lyssna, en skicklighet som snabbt verkar gå förlorad i vår värld.
 
 
 
 

Frukt, sand och svåra vägar

Kategori: Kristen tro

Matt 7:13-27

Hur ska vi kunna veta om våra kyrkor är byggda på sandig, sank mark eller på berggrunden? Riskerar vi att falla sönder i stormar, falla ner i slukhål och förintas eller är vi byggda på en berggrund som håller för stormar och oväder?

Jesus pratar om trånga portar, svåra vägar, usla och goda träd samt hus på sand och berg. Det är en hel massa olika bilder. Men det verkar peka i samma riktning även om metaforerna spretar och varierar. De pekar i riktning mot att efterföljelse inte är en lätt sak. Det går inte att skjuta från höften. Lärjungaskap handlar inte bara om ord utan om ett liv i en riktning. En riktning som antingen kan leda till bred väg, dålig frukt och sandig strand eller smal väg, god frukt och berggrund.

På frukten ska ni känna dem, de falska profeterna. På frukten känns vi igen. Ett uselt träd bär inte god frukt och ett bra träd bär inte usel frukt. Men vad handlar frukten om? Är det vad vi gör, känner eller tror? Vissa menar att en enkel lektion i biologi ger oss svaret: saker som är vid liv växer. Det säkra sättet att veta om en kyrka har sina rötter i berggrunden Kristus är att se om den växer och frodas. Om vi ser resultatet, frukterna, av vårt slit, om människor kommer till tro och om kyrksalen måste byggas ut då kan vi veta att vi är välsignade. Ett gott träd bär god frukt. Om vi växer vet vi att vår församling står på berggrunden för allt som har liv växer och ger ifrån sig frukt. 

Så bär våra kyrkor frukt? Ser vi människor komma till tro eller är vi förtorkade grenar som måste kastas på elden? Har vi byggt på sandig strand, kommer vår sommarstuga att falla?

Det fanns en gång en kyrka som var högt stående. Den var mycket stor, omfattade stora delar av befolkningen. Från dess välsignade barm kom mängder av visa teologer, ledande män i bibelforskningen. Dess gudstjänster var genomtänkta och vackra, en utsökt balans mellan forntid och nutid. Det var en inspirationskälla för många i Europa. Så långt alla kunde se var detta en bergfast kyrka. Klippan av kyrkor.

Och den klev fram till Konungen och sa:

Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn! Har vi inte varit den röst som upphöjt ditt namn; som ristat våra banéer och stadsportar med det. Har inte kungar och stormän bett om vår välsignelse! Har vi inte utfört stordåd. Byggt vackra kyrkor och fått folkskarorna att strömma till oss! Har vi inte producerat visa män. Har vi inte drivit ut demoner i ditt namn! Har vi inte hållit det onda stången. Har vi inte gett folket moral och ordning.”

Och svaret kommer som en hink med isvatten:

Jag kände er aldrig.” Säkerligen måste Jesus tala om någon annan kyrka. Inte denna kronjuvel. 

Men all frukt, herre! Se på all vår frukt! Det dignar! Vi har lagerhus fulla av frukt!”

Men vid närmare eftertanke finns det verkligen någon frukt? Har frukt att göra med resultat? Är Gud någon med en balansräkning vars valuta är bananer och äpplen? Är Gud som en kassör som räknar plus och minus efter ekonomiska kalkyler. Den kyrka som jag talade om innan är den tyska kyrkan innan det andra världskriget, det var verkligen en mycket imponerande kyrka. Om frukt handlar om ekonomiska plus- och minuskalkykler låg verkligen denna kyrka på plus. Men vad hände när stormen piskade på, fanns Kristi frid kvar då? Vad hände när floden kom? Huset rasade. Det visade sig att huset inte var byggt på berggrunden Kristus. Under den fanns blott sand, sand, sand. Den rasade och raset blev stort. Kyrkan rasade in i svastikor, den rasade in i ett saluterade av Hitler. Kyrkan rasade mot avvikande, de raserade dem ner i Auswitch. ”Först firar de nattvard och sedan går de och dödar sin granne.” (Hauerwas)

På frukten ska ni känna dem. Frukten handlar inte om resultaträkning. Frukten handlar om trofasthet mot Kristi ord. Det handlar inte bara om att erkänna Jesus som herre på ett teoretiskt plan, utan att bygga våra gemensamma liv på Jesus. På hans ord. Petrus visade en bekännelse som var berömvärd, det var helt klart den rätta bekännelsen, till och med Jesus berömde den (Matt 16:16-18). Det var en bekännelse som var stabil nog att låta kyrkan grundas på den. Men när den smala, trånga och vedervärdiga vägen till korset blev uppenbar för Petrus ville han inte följa.

Det är framförallt detta som utmärker en hälsosam kyrka: att den tar sitt kors och följer Jesus Kristus. Det är en hård väg, den reser sig brant. Det var bara en minoritet av de kristna i Tyskland som bildade Bekännelsekyrkan. Det var bara en minoritet som skrev under Barmendeklarationen. En deklaration om att Hitler skulle hållas borta från inflytande över kyrkan. Det vara en minoritet som inte ville resa en vanhelgande skändligheten där den allra minst bör stå.

Ser vi barmhärtighet, kärlek till fienden, vänlighet och en vilja att lägga sitt liv i Faderns händer hos oss? Ser vi viljan att gå en smal väg tillsammans med Jesus även om det kan innebära press från alla håll? Bär vi korset? För det som bär korset bär också frukt. Om vi är redo att bära korset klarar vi oss om stormen drar in, vi blir inte överraskade.

Vi bygger kyrkor på sank mark om vi hör Kristi ord vecka ut och vecka in men inte tar dem på allvar. Det kan vara så att massor av människor kommer till oss, att det är god stämning, att gudstjänsterna ger oss mycket och kanske till och med att människor blir helande och demoner drivs ut. Men allt detta är sekundärt om vi inte tar Jesu ord på allvar. Om vi hellre lyssnar till andra röster; ideologiers, konsulters och kvällstidningars röster. Om vi gör det kanske det är så att vi en dag tvingas konstatera att vi aldrig kände Jesus, att vi byggde vårt hus på en sandig strand. Att det inte höll när stormen kom och när floden steg.

Men vad händer efter floden? Finns det hopp aprés le deluge? Petrus, klippan, den som församlingen skulle byggas på finner att hans tillit till Jesus var ett fuskbygge. Det höll inte. Det var brustet redan från starten. Han har förnekat Jesus, inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. Han har inte gått på den smala vägen utan valde att slå in på den breda.

Vad gör Jesus mot den som tre gånger förrått honom? Jo, tre gånger förlåter han honom. Han reser upp den fallna klippan. Han skickar ut Petrus till att bli en herde, någon som de vilsna fåren kan lita på. Någon som de kan luta med hela sin tyngd på. Petrus som malts till småsten blir åter Petrus Klippan. Det är detta som kallas för nåd.  

Det finns ett evangelium, och det är att när våra hus rasar samma, när våra kyrkor rasar samman, så kan Kristus fortfarande resa upp vår fallna hyddor och ge oss ett nytt uppdrag. Uppdraget är att ta tillvara på hans ord och gömma dem i våra hjärtan. Låta dem pumpa ut i hela vår kropp tillsammans med blodet. Det finns nåd för oss även när vi misslyckas, när vi faller bort från vägen. Men nåden innebär en kallelse att åter börja vandra den smala vägen och i allt ta Jesus Kristus på allvar. 

En av dem som inte böjde sig för Adolf Hitler var Dietrich Bonhoeffer. Han skrev på följande sätt om billig nåd och dyr nåd : Billig nåd är rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som vanligt... Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus...Dyr nåd är det evangelium som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren som vi måste knacka på för att den ska öppnas. Den är dyr därför att den kallar till efterföljelse, den är nåd därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa... Den är dyr därför att den fördömer synden, den är nåd eftersom den rättfärdiggör syndaren.”

Hur kan vi veta om våra kyrkor är byggda på berggrunden? Hur kan vi få bära frukt? Det kan vi endast göra om vi vågar ta Jesus på allvar. Om vi i vårt gemensamma liv plocka upp korset och följa honom. Där på den smala vägen som vi kommer finna nåd och åter nåd och upprättade hyddor.

 

Ny dag, ny skapelse

Kategori: Kristen tro

Joh 20:1-18

I Korskyrkan i Mariestad finns det en fantastisk bild på Jesus. Jesus står med utsträckta armar och han är omgiven av och klädd i hela skapelsen. Där finns fåglar och växter, allt detta liksom väver en klädnad åt Kristus. Det är som om Jesus tagit på sig hela skapelsen, som om han klivit rakt ut ur graven iklädd hela världen. När vi var där på en konferens innan jul så var jag så distraherad av den här bilden att jag inte uppfattade så mycket annat.

Vi har just haft en dyster långfredagspredikan, sedan har vi fått bida vår tid och slickat såren under lördagen, och idag är det uppståndelsedag! Det här är dagen som ger mening åt korset och som talar om för oss att det finns liv! Kristus har klivit ur graven och därför är allt nytt!

Men hur kan det dystra korset vändas till uppståndelsetriumf?

På långfredagen konstaterade vi att hela världen: gojim (det vill säga alla vi som sitter här) och judar kastade sig mot Jesus. Hur vi människor vände oss mot Jesus i ilsket uppror, varenda en av oss. På korset var det som om ondskan, mänsklig och demonisk, gjorde sitt värsta för att knäcka Jesus. Men Jesus uthärdade allt detta utan att sluta älska sina fiender, utan att sluta älska oss. Även när vi kastar allt vårt hat och all vår vrede på Jesus bär han det ändå. På korset bevisas det att Guds kärlek kan uthärda allt vårt hat och all vår ondska. Att Guds kärlek kan bära det hela vägen ner i graven för att där ta död på det. På korset ser vi att Guds kärlek är starkare än det ondas hat. Att Guds svaghet, att han låter sig misshandlas och dödas på ett kors, är starkare än det ondas samlade vapenmakt. Det är därför korset är platsen där Kristus triumferar och blir krönt till kung.

Fast nej! Korset räcker inte! Om Jesus förblir död, om dödens makt får behålla honom, visar det att ondska och död är starkare än Guds lidande kärlek. Dramat har inte nått sitt slut.

Tidigt på morgonen efter sabbaten går Maria från Magdala till graven. Det är veckans första dag, det är fortfarande mörkt. Kanske funderar Maria på om solen någonsin ska gå upp igen, kanske bryr hon sig inte om den kommer göra det eller inte. Kanske knatar hon bara på bedövad av sorg.

Men då ser hon det. Stenen är bortrullad från graven! Det är en gigantisk sten, en sten som inte rullar iväg sig i första taget, men ändå är gravens mynning inte tilltäppt. Hon springer bort i förfäran, salta tårar rinner längs hennes kinder. Det kan inte få vara så här, det är för grymt, någon har tagit kroppen. Det verkar som om veckans dagar kommer fortsätta rulla med nya orättvisor och ny sorg, i all oändlighet. Inte ens de döda kommer undan. Petrus och Johannes går dit, nej, de springer dit. Petrus är den som först rusar in i graven, Johannes kommer efter något tveksam. Något tyst och litet börjar gny i Johannes bröst, litet som en näbbmus. Det kallas hopp. Men de båda manliga lärjungarna lämnar trots allt graven. De går hem.

Men Maria stannar kvar, hoppet har inte riktigt väckts i hennes hjärta ännu, så hon stannar kvar vid graven. Salta tårar, röda ögon. Hon stapplar under tyngden av världen som lagts på hennes axlar. Rödgråten lutar hon sig in i graven och så ser hon de båda änglarna. Men det verkar som om hon knappt tar notis om dem. Hon är övertygad om att detta är slutet, veckans dagar kommer fortsätta gå sin gilla gång med ett tjockt täcke av sorg över sig. Hon vänder sig om och där står trädgårdsvakten.

Det fanns en gång, i begynnelsen, en trädgård. Men människan lyckades inte sköta den, människan ville skövla Guds trädgård och själv utropa sig till kung. Hugga ner träden och välta asfalt över allt. Hon ville hellre underordna sig synd, död och folkmord än att leva under Gud. Hon gjorde uppror vid ett träd och kunde inte längre vara trädgårdsmästare. Men nu på veckans första dag ser Maria en annan trädgårdsmästare.

Det är veckans första dag och det är början på en ny skapelse. Människan förde skapelsen på avvägar när hon ville frikoppla den från Gud och göra den till ett instrument i sina händer snarare än en gåva från Gud. Människan släppte in ondskan och döden i världen när hon valde att gå bort från livets källa, Gud. Men trädgårdsvakten, Jesus, har besegrat alla dessa krafter. Djävulen, döden och människans ondska; allt detta har kastats mot Jesus. Allt detta har också besegrats av Jesus. Jesus har besegrat alla onda krafter i hela skapelsen. Allting sönderslitande. När Jesus kliver ur graven ger han oss, som en gåva, möjligheten till en ny värld, en ny trädgård dit människan kan få komma av nåd.

Det är som om Gud genom Jesus kommit ner till sin skapelse, iklätt sig den, tagit på sig alla sjukdomar som den lider av för att komma ut på andra sidan graven med nytt liv för hela världen. Ekorrar, hästar, träd och människor. En ny trädgård av nåd inrättas.

Har du burit bort kroppen! Var är han, jag vill hämta honom!” Hon verkar säga detta med ryggen vänd mot Trädgårdsvakten. Men så kallar han henne vid namn: ”Maria”. Och då vänder hon sig om och då ser hon. Det är han, det är Jesus. Hon utbrister ”Rabbouni!” Det är han. Dödens makter visar sig inte vara oemotståndliga. Dödsriket käftar spricker när det försökte svälja Jesus, dess makt är besegrad och hon ser Livet stå där framför henne. ”Rör mig inte” säger han. Det kan också översättas med ”klamra inte fast vid mig”. Kanske är det så att Maria försöker hålla fast Jesus, hon vill inte förlora honom igen. Hon vill hålla kvar honom i människornas värld, inte låta honom försvinna från henne. Men Jesus menar att det finns en sista akt i dramat, att han stiger upp till Fadern. Han ska inte hållas fast, utan det är för deras skull han också skall förenas med Fadern.

En ledtråd till detta kan vi finna i att Jesus uppmanar Maria att gå till de andra lärjungarna och säga att Jesus stiger upp till ”min fader och er fader, min Gud och er Gud”. Jesus har blivit länken mellan människan och Gud, i det att han är både människa och Gud, han blev den trädgårdsmästare som vi skulle vara, vår representant. Samtidigt kommer han stiga upp till Gud och så föra med sig mänskligheten till Gud, så att vi kan komma till Gud, in i Guds liv. Gud upprättar det människan har slitit sönder när hon ville göra sig själv och världen självständig från Gud. När hon hellre underordnade sig död.

Jesus har uppstått och en ny dag har grytt för mänskligheten! Jesus har besegrat all ondska och öppnat upp möjligheten till ett nytt liv för oss. För den som är ”i Kristus” är döden, ondskan och alla makter och väldigheter inte det som har sista ordet om vilka vi är. Nej, för i Kristus är du en ny skapelse. Skapelsen håller på att bli räddad genom Jesu trofasthet, genom att Jesus bevisade sin kärlek in i döden och ut igen på andra sidan.

Vad kan då skilja oss från Kristi kärlek?

Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skriver: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Det är detta som bevisas för oss på påskdagen. En ny dag, en ny skapelse. Guds kärleks triumf över alla destruktiva makter, över allt i hela skapelsen som vill slita sönder. För Kristus har iklätt sig hela skapelsen, dess villkor och sjukdomar. Han har burit det i döden och stigit upp med en ny skapelse. En ny skapelse som vi kan bli en del av av nåd, av kärlek. Vad kan innebär det? Ja, det innebär att du kan leva ett hoppfyllt liv. Det innebär att du kan leva ett liv där det finns en framtid och ett hopp. Det innebär att du kan slösa din tid på att göra de små kärleksfulla sakerna som ingen ser, för Gud kan använda det i sitt rike. Det innebär att det finns förlåtelse för dig som inte kan förlåta dig själv, Gud vill göra dig till en ny skapelse. Det innebär att även om det kan kännas hopplöst att kämpa i en liten kyrka på glesbygden så finns det hopp. För även om vi dör så har Kristus visat att det finns en uppståndelse och ett hopp. Att Kristus har uppstått innebär att du precis som Maria kan komma att bli överraskad av att nytt liv och nytt hopp, Kristus själv, stöter emot dig där du allra minst anat det. På ålderdomshem, hos hopplösa fall och i kyrkan. Det finns en framtid och ett hopp, även för oss, för inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.