Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Fåfänga

Kategori: Kristen tro

Ibland när jag läser gamla texter så slås jag av hur träffande de kan vara. Här är en gammal text som beskiver fåfänga:

 

"Den fåfänga tanken är mycket subtil och insmyger sig lätt hos den dygdiga människan med avsikten att få honom att visa upp sin kamp [för att nå rättfärdighet] och få honom att söka efter beröm från människor. Den visar [för hans inre] upp demoner som skriker [av rädsla], kvinnor som blir helade och en folkmassa som försöker röra vid hans kläder. (jfr Matt. 9:20-1; Mark 5:27). Den förutsäger tillock med att han slutligen kommer att kunna bli präst. Fåfängan visar för hans inre syn hur människor kommer för att söka efter honom vid hans dörr, och att om han är ovillig att följa med dem så kommer de att föra iväg honom bunden. När tanken så har fått honom att sväva högt på tomma förhoppningar, så flyger den iväg och överger honom till att bli frestad av antingen högmodets demon eller sorgens; som för honom vidare mot tankar som står i motsats till hans förhoppningar. Ibland så överlämnar fåfängan honom till lustens demon, han som bara för en stund sedan var en helig präst som bars bort bunden."

-Evagrios av Pontos (min översättning från engelska)

 

Aj, den texten svider ganska bra tycker jag. Igenkänningsfaktorn är hög. Den där bilden av rockstjärnepredikantsdrömmen är särskilt träffande.

 

Att mista sitt liv

Kategori: Kristen tro

Luk 9:23-25, 5 Mos 30:15-20

 

När jag läser den här texten från Lukasevangeliet tänker jag på Scarface. I Scarface så får vi följa Tony Montana som blir snuskigt rik på drogaffärer. Hans motto i livet är ”The world is yours”, (och han skaffar sig verkligen allt han vill ha: en vacker fru, en slottsliknande herrgård och han har tillock med en tiger som strövar omkring i hans trädgård. Men hans ohämmade egoism leder till att han förgör allt runtomkring sig och slutligen dödas. Han hade allt, han vann hela världen men han förlorade sig själv. Det är vad jag brukar tänka på, men samtidigt kanske den handlar om något som ligger närmare oss, kanske den handlar om oss själva.

 

I Sverige har vi oändliga valmöjligheter, vi kan bli nästan vad vill. Vi kan göra nästan vad vi vill. Vi kan resa nästan vart vi vill. Det är stor skillnad mot det gamla Sverige, där du tog över din roll efter dina föräldrar, var de bönder blev du en bonde. Och där man stannade kvar på samma plats nästan hela livet. Idag har vi stora möjligheter, nästan ofantligt stora. Vi kan vinna nästan hela världen.Men samtidigt kan vi uppleva det här som en börda. Dessa val tar upp en sån stor del av våra liv, att vi faktiskt börjar tro att det är det vi väljer, utbildning, karriär osv som bestämmer vi är. Det finns så många valmöjligheter och hela tiden så ställer vi oss den oroliga frågan: är det verkligen det här jag vill göra resten av mitt liv? Eller: vad tycker jag är viktig, vad vill jag lägga min tid på? Samtidigt som vi sneglar avundsjukt på grannens möjligheter.

Vi har svårt att binda oss vid något. Vi vill testa på många olika alternativ och vi vill inte bli placerade i ett fack. Vi vill vara svåra att placera in, vara lite, ytterst lite engagerad på många olika platser. Vi ger oss aldrig helhjärtat till något. Vi vill ständigt ha en bakdörr öppen. Vi vill ha hela världen, men hittar aldrig oss själva.

 

Gud är därför obekvämt kategorisk när han ställer fram endast två valalternativ i 5 Moseboken till Israels folk: Livets eller dödens väg. Kan det inte få finnas ett tredje alternativ? Varför ska jag vandra hans vägar, varför kan jag inte gå mina egna vägar, följa mina egna val, och så kan Gud gå bredvid mig och pusha och uppmuntra mig så att jag kan få min välstajlade lägenhet och det rätta jobbet? Men ett sådant val ges inte, det är antingen livets väg eller dödens väg. För Israels folk så ges ingen möjlighet till ett skräddarsytt alternativ, där de ibland kan tillbe avgudar och ibland Gud. Det finns inget alternativ där man kan välja till lite skön lovsång och välja bort lydnad och trofasthet mot Gud.

Vi vill gärna att Gud ska vara ett mysigt tillägg i våra liv, en liten guldkant i det. Eller kanske en GPS-Gud, som ibland ger lite vägledning i kritiska skeden men inte blandar sig i livet annars. En Gud som säger om jag ska bli tandhygienist eller jurist, men inget annat.

Men det är ju hos Gud som det egentliga livet finns, det är när vi kommer närmare honom som vi inser vad det egentligen innebär att leva, då är resten det som framstår som krimskrams, våra så viktiga val (30:20). Gud är livets ursprung, allt det godas ursprung om vi vill finna ett gott liv är det alltså hos honom vi måste börja leta. Ett verkligt liv, som betyder något och gör skillnad kan vi bara finna i livets källa, hos Gud själv.

Det är det vi har svårt att förstå. Vi tror att det centrala i livet är de karriärval vi gör, vilken utbildning vi tar. Vilka saker vi köper. Han som är viktigast prioriteras lätt bort i livspusslet.

Vi vandrar alltid på dödens väg, vi har svårt att älska Gud och vandra hans vägar. Israel valde nästan alltid att gå dödens väg och vi gör oftast likadant. Vi lyssnar till andra röster och tappar lätt bort oss själva. Det fantastiska med vår Gud är att han, genom Jesus Kristus, väljer att ta på sig konsekvenserna för alla de som vandrar på dödens väg, han låter sig själv förintas för vår skull och ger oss möjligheten att på grund utav det han gjort få vandra på livets väg, trots att vi inte förtjänar det. Gud dör för att vi ska få liv. Så besegrar Gud döden och ger oss möjligheten att vandra med Jesus Kristus på livets väg.

 

Att vandra livets väg är alltså att följa Jesus Kristus, han ger oss liv. Men om vi nu vill följa Jesus vad innebär det för oss? Vad innebär det ”att förneka sig själv och varje dag ta upp sitt kors och följa honom”, och att mista sitt liv? För lärjungarna innebar det konkret att vara beredd på att förlora livet, att bli dödade.

För oss kanske det finns en ledtråd i Fil 2:5-9. Jesus Kristus vakade inte över sin jämlikhet med Gud, han bortsåg från alla sina rättigheter att bli tillbedd och älskad av alla och blev istället människa för att dö på korset i en kärlek som glömmer bort sig själv. Om vi vill följa Jesus Kristus kanske det konkret innebär att inte vaka över våra egna intressen och våra egna möjligheter. Att inte låta jaget vara i förgrunden i våra liv. För oss kan det innebära en väg där vi långsamt glömmer bort oss själva, vår egen ära och våra egna rättigheter till förmån för kärleken till Gud och våra medmänniskor. Där våra egna valmöjligheter, vad vi skall bli när vi blir stora, inte är så viktigt som att följa Jesus här och nu, att leva som honom. Ibland när jag upptäcker min egen uselhet, så tänker jag ”att det bara är att rycka upp sig” och kämpa hårdare med mina brister, men jag har upptäckt att det sällan funkar. Men om jag istället byter fokus från mig själv och försöker älska Gud och mina medmänniskor är det som om det usla krymper ihop. Det tror jag gäller många, om vi byter fokus från oss själva och till Gud så händer något med oss. Vi förvandlas och förändras genom den helige Ande. Det är där vi djupast sätt kan finna glädjen.. (Gal 2:20). Att leva kristet tror jag är detta att låta alla andra alternativ falla bort förutom Jesus. Det är inte längre våra egna planer som är det viktiga utan vad Jesus Kristus har gjort och vad han vill att jag ska göra. Ett kristet liv handlar om att glömma sig själv för att finna livet. Och när vi glömmer bort oss själva, försvinner också en del av oron över att göra de rätta valen ”för mig”, och där i ligger en stor lycka. Det handlar om att mista sitt liv, för att finna det riktiga livet som finns i livets källa. Men då måste vi också låta en hel del andra liv dö. Det måste dö för att vi ska kunna välja det riktiga livet.

 

Det här låter ju väldigt svårt, och det är det också. Jag har ingen kort ”to-do lista” som kan hjälpa oss till att komma närmare det här. Men jag kan påminna er om en sak, nattvarden:

 

(1 Kor 10:16-17/ 21)

I nattvarden väljer vi ytterst sätt bort massor av alternativa liv, saker vi skulle kunna göra istället, nattvarden förpliktigar till gemenskap med Jesus Kristus, det förpliktigar mig till att leva ett liv i hans efterföljelse. När du tar nattvarden så väljer du effektivt bort allt annat, det är en lojalitetshandling. Du väljer Kristus och väljer bort avgudarna, demonerna: du kan inte leva för att tillfredsställa din egen girighet, du kan inte leva för din egen karriärs skull. Du väljer ett liv i gemenskap med Kristus i nattvarden. Det ger också gemenskap med varandra. Ditt liv ingår helt plötsligt i ett större sammanhang. Du är helt plötsligt inte bara en ensam person som har ett eget livspussel att pyssla ihop. Du har nu gemenskap med församlingen, med alla dessa. Du kan då inte leva ett egocentrerat liv, du har alla andra delar i brödet att ta hänsyn till. Du har redan valt det.

Påminn er om det.

Kan vi älska någon som är olönsam?

Kategori: Tankar

Det här är ganska ofärdiga tankar och de är därför öppna för kritik.
När Per Nuder kallade fyrtiotalisterna för "ett köttberg" som resten av svenskarna skulle tvingas försörja var det då bara en olycklig formulering eller visar det på samhällets inbyggda förakt för de som inte är lönsamma?
Jag börjar misstänka att vi i nuläget lär oss, blir lärda, att förakta de som inte är lönsamma kuggar i konsumtionsmaskineriet. Den här tanken väcktes när jag ätandes en köttbulls och äggmacka fick höra den skämtsamma kommentaren att foster inte har något värde "eftersom de inte har någon del i samhällsapparaten."

Det fick mig att tänka att det kanske är så att vi lär oss att inte älska de som inte bidrar tillräckligt mycket. Föraktet för invandraren  kanske till stor del beror på att de inte är lönsamma. De tar bidrag och är helt enkelt inte lönsamma att hysa i vårt land och har inte så stor del i konsumtionsmaskineriet. Den här retoriken är mest uppenbar hos t ex Sverigedemokrater. Men även hos de respektabla partierna så kan man nästan ana en underton av nit över att få invandrarna lönsamma, att sätta dem i arbete så att de kan konsumera och hålla den ekonmiska ödesguden nöjd.

Pensionärer föraktas som svaga, ålderdomliga. De handlar inte mycket och är överlag bara "ett köttberg" som ska försörjas. Dessutom påminner de oss om åldrandet och stör därför illusionen om att man kan köpa sig evig ungdom.

Till slut, barn och foster. Min tanke är, och den får ni gärna kritisera, att barn först och främst uppskattas för vad de ska bli. "De är vår framtid". Och inte vilka de är. Nu är de bara bördor som ska forslas fram mot vuxenlivets lönsamhet i hög hastighet. Samhäller uppmanar oss kanske inte ens att älska våra barn för dem de är.

I Gamla testamentet betonar Gud ständigt att han älskar "den faderslösa, invandraren och änkan". De som i dåtidens samhälle inte var ekonmiskt lönsamma utan utslagna. Jesu umgås på samma sätt med spetälska och handikappade, de som var utanför samhällsgemenskapen och inte lönsamma.
Låt oss lära oss från dem.