Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Mot Carpe Diem

Kategori: Kristen tro

 Carpe Diem. Orden är uppsatta på väggar, de finns broderade på kuddar och intatuerade på armar. Fånga dagen. Låt inte din tid glida dig ur händerna, utan lev. Det finns så klart något positivt i detta, något livsbejakande. Men samtidigt finns det något hektiskt, stressigt över de här orden. Du måste fånga dagen! Tiden är knapp! Lev varje dag som om det vore din sista! Du måste ha ett meningsfullt och roligt jobb. Du måste ha en fantastiskt rolig fritid. Du måste besöka så många länder som möjligt. Du måste ha ett vackert, ljust och fräscht hem. Och någonstans mitt i allt detta måste du också ha en bra, givande relation med din familj. Tiden räcker inte till!

 

Carpe Diem sätter press på oss. Om du är arbetslös har du misslyckats med att hantera din tid väl. Du har inte fångat dagen, väser Carpe Diem ilsket. Om du har ett arbete påminner Carpe Diem dig om att du inte arbete inte är tillräckligt värdefullt, att du inte har tillräckligt med tid för din familj och fritid. Med Carpe Diem som chef verkar det som om det aldrig finns tillräckligt mycket med tid.

 

Det finns aldrig tillräckligt med tid eftersom fånga dagen-filosofin förutsätter att det inte finns någon evighet eller hopp. Det här tiden är allt vi har. Predikaren, den mest pessimistiska boken i hela Bibeln, uttrycker det bra (Pred 9:4-10). Predikaren säger: det finns inget hopp! Det här livet är allt vi har, så du måste passa på innan det tar slut. Innan tiden tar slut.

 

När Gud skapade världen avslutade han sitt verk med att vila (1 Mos 2:1-4). I skapelseberättelsen finns det ett mönster. Följande återupprepas ”Det blev kväll och det blev morgon, den …. dagen” (1:5). Men på den sjunde dagen återkommer inte den här ramsan, det har fått vissa att tänka sig att den sjunde dagen inte fick något slut. Att skapelsens tillstånd var tänkt att vara den sjunde dagens vila. Det betyder inte att det inte pågick något arbete (2:15), men allting skedde i vila. Människan kunde vila eftersom hon visste att Gud hade kontroll. Det fanns ingen död och Gud hade kontroll på tiden. Guds evighet och tiden var nära besläktade.

 

Men synden och döden kom in i världen eftersom människan inte ville lita på Gud. Hon lurades av Satan att tro att det var bättre att lita på sig själv än på Gud. Vi tänkte att vi själva är bättre på att sköta tiden än Gud. Dödande kom in i världen, våld och krig. Eftersom tiden är knapp och det inte finns något efter döden blev vi tvungna att kämpa allt vad vi kan för att få det vi vill ha i den här världen. Det gäller att fånga dagen eller dö. Tid är en bristvara och jag måste få det jag vill ha, människor kan då ibland bli hinder på vägen mot mitt mål som måste röjas undan.

 

I Gamla testamentet finns en längtan efter en annan tid, en tid då man slipper konkurrens. Då det finns gott om tid att leva, där Gud har kontroll på tiden (Jes 65:18-23, Mika 4:3). När drömtillståndet beskrivs i gamla testamentet är det inte en kroppslös tillvaro där man flyter omkring på lycksaliga moln. Snarare ett ganska vanligt liv, men det är ett liv där man hinner sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, utan att bli hotad och där man slipper krig som kommer av att vi måste kämpa för att få det vi vill ha under den begränsade tid vi finns till.

 

Gud gav Israel sabbaten för att det skulle vara en försmak och en påminnelse om den vila som finns hos Gud och som människorna längtar efter. De skall fira sabbaten, vila ut från allt sitt hektiska arbetande, och lita på att Gud har kontroll och kommer försörja dem. I öknen fick de manna, mat, trots att de inte arbetade på sabbaten. En sorts påminnelse för folket att lita på Gud. Det är också en försmak om drömmen som målas upp i Gamla testamentet. En tid där man inte behöver fånga dagen, utan frid råder, en tid då man genom Guds nåd kan sitta under sin vinstock och pusta ut.

 

När Jesus kom till oss kom han med vila (Matt 11:28-30). Han kom för att lätta bördorna för de som inte orkar mer. Han kom till oss för att ge oss den vila som bara Gud kan ge. Han kom för att förena himmel och jord. Tiden och evigheten. Jesu död och uppståndelse har öppnat upp evighetens hyddor för oss. Det finns inte längre något behov av att jaga efter mer tid. Gud har genom Jesus Kristus öppnat upp vägen till evigheten för oss.

 

I Hebréerbrevet beskrivs målet för de kristna som en vila, att få en sabbatsvila från sitt verk (Heb 4:9-11). Gamla testamentets mål att sitta under sin vinstock utan att någon hotar fullbordas här.

Den kristna berättelsen lär oss att vi är räddade av nåd. Det innebär att det är Gud som har räddat oss. Vi har inte räddat oss själva. Gud bryter in i världen genom Jesus Kristus och frälser oss utan vår egen förtjänst. Gud har också lovat att han en dag ska rädda hela skapelsen, men det är en frälsning som väntar. Som kristna lever vi därför i en speciell tid. Vi lever i en tid mellan två ”räddningar”. Gud har tagit vår synd på sig och förlåtit den. Och vi väntar nu på att hans frälsning ska fullbordats. Gud har visat att han är trofast och att han har kontroll på tiden, att Gud är den som kommer få sista ordet i historien.

 

Hebréerbrevets författare säger till sin kyrka och till oss att vi ska ”göra allt vi kan för att komma in i den vilan”. Det handlar här om att härda ut i tron, att hålla blicken fäst på Jesus. Det är en utmaning. Att våga lita på Gud och hans löften, att våga lita på att Gud ytterst sätt kommer att rädda sin skapelse genom Jesus. Det handlar om att våga lita på att Gud har kontroll på tiden. Det handlar också, menar jag, om att leva på ett sätt där vi med våra kroppar visar att vi litar på att Gud har kontroll på tiden. Det innebär att vi inte behöver kämpa för att historien ska sluta på rätt sätt. Vi behöver inte använda våld, fysiskt eller verbalt, för att allt ska gå väl. Vi behöver inte hjälpa Gud på traven. Istället litar vi på honom som av nåd räddat oss. Ett kristet liv är ett fridfullt liv.

 

Gud har gett oss evigheten. Vi behöver inte längre fånga dagen. Vi behöver inte längre lyckas med allting i detta jordeliv. Gud kommer låta oss uppstå till en ny himmel och en ny jord, där vi får sitta under vår vinstock utan en inre röst som skriker att vi misslyckats att fånga tiden på bästa sätt. Vi behöver inte samla på upplevelser, eller känna oss värdelösa om vi inte har det bästa av jobb. Vi behöver inte känna oss värdelösa om vi inte har jobb. Eller om vi har misslyckats med våra studier. För Gud är vi inte misslyckanden, vi är så värdefulla att han gett oss evigheten. Vi kan fokusera på det verkligt viktiga: att älska Gud och de människor som Gud har satt i vår omgivning. Gud har befriat tiden för oss. Vi har fått tid att vila ut tillsammans med familj, vänner och fiender.

 

”Gör allt vad ni kan för att komma in i den vilan.” En utmaning till oss som kyrka är att sträva efter att inte fånga dagen. Istället bör vi fånga ett liv som påminner om en sabbat. Ett liv där vi litar på att Gud försörjer oss och kommer rädda världen. Det här är också en stor utmaning för församlingen. Hur ska vi hjälpa medlemmar i vår mitt att få vila om de måste jobba flera deltidsjobb för att få sin situation att gå ihop? Om de är tyngda av bördor och inte orkar mer? Hur ska vi hjälpa dem att få en försmak av den vila som finns hos Gud redan här och nu? Hur ska vi avlasta dem och hjälpa dem? Kan vi vara stöd för varandra när vi känner oss värdelösa eftersom vi saknar jobb, eller känner att vi saknar riktning på vårt liv? Hur kan vi då hjälpa varandra att få vila ut i att Gud har kontroll på tiden och gett oss evigheten? Jag har inga svar, det är något som vi får fundera på tillsammans. Men jag tror att ett av våra uppdrag som kristna är att hjälpa varandra att pusta ut, lugna ner oss och ta tid till att umgås, lovsjunga och vara vittnen om Guds frid. Vi ska inte leva efter devisen Carpe Diem utan Capere Sabbati. Fånga sabbaten.

 

 

 

Varför måste Jesus dö? - ett försoningsförslag

Kategori: Kristen tro

Den mest centrala symbolen för den kristna tron är korset. Genom det räddar Gud världen, i en man som verkar slagen och övergiven. Men vad som egentligen händer på korset har kristna ofta brottas med. Varför måste Jesus dö? Hur försonar Gud världen med sig själv på korset?
 
Ett vanligt sätt att förklara detta gav Anselm. Han menade, förenklat, att mänskligheten dragit på sig en stor moralisk skuld inför Gud. Gud är barmhärtig och vill förlåta mänskligheten, men är samtidigt rättvis och måste därför vedergälla synden. Fadern (Gud) sänder därför Sonen (också Gud). Sonen drabbas av vedergällningen, han tar straffet, för att Gud ska kunna frikänna mänskligheten. Det här brukar ibland kallas den objektiva försoningsläran.
 
Jag har kommit att ifrågasätta den objektiva försoningsläran. Den mest centrala anledningen till är att vedergällning är förutsättningen för att Gud ska kunna förlåta mänskligheten. Bara genom att staffa någon kan Gud förlåta. Det här är problematiskt eftersom Jesus menar att hans lärjungar inte ska vedergälla, tvärtom ska de vända andra kinden till (Matt 5:38-39, Luk 6:29). Att vi ska göra detta motiveras utifrån att Gud är barmhärtig. Gud är likadan till sitt väsen (Luk 6:36). I den objektiva försoningsläran finns en falsk motsättning mellan rättvisa och barmhärtig. Gud är inte orättvis när han förlåter. Guds rättvisa är framförallt restorativ. Den återupprättar brustna relationer och en brusten mänsklighet.
 
Det går inte att fulltsändigt förklara korsets mysterium. Men jag ska här försöka ge ett alternativ till den objektiva utan några illusioner om den fullkomliga förklaringen. Jag har främst tagit inspiration från Roland Spjuth (han är dock oskyldig till framställningen nedan) och en artikel av Thorsten Uhling som heter "The motif of hardening in Isaiah". Allt som är bra kommer från andra, allt dåligt från mig.
 
I Jesaja finns det fyra textavsnitt som kallas för tjänarsånger: 42:1-4, 49:1-6, 50:4-9 och 52:13-53:12. Tjänaren i dessa sånger brukar av kristna förstås som ytterst sätt pekande på Jesus Kristus. Vanligtvis brukar termen "tjänare" appliceras på Israel, men i Jesaja beskrivs folket som blinda, döva. De förmår inte att lyssna till Herren, för deras hjärtan är förhärdade (42:18-20). I dessa tjänarsångar kommer dock någon som har fått sina öron öppnade och som villigt lyssnar till Herren (50:4-5). Denna tjänare är sänd att förkunna för folken och Israel, för att få dem att åter se och åter lyssna till Herren (49:1, 42:1-4). Men folken verkar inte lyssna till tjänaren (49:4) och han utsätts för svårt lidande (50:5, 53:3). Det som är intressant är att tjänaren kallas för Israel (49:3), samtidigt som han skall rädda Israel och förmå dem att åter lyssna på sin Gud (49:5).
 
Israel kallas ibland i Gamla testamentet för Guds son (t ex 2 Mos 4:22) och alla som har något så när hum på kristen tro vet att Jesus även kallas för Guds son. Om vi läser evangelierna ser vi också att Jesu liv stundtals verkar spegla Israels. Jesus kallas ut ur Egypten, där han levt som flykting, likt folket kallas ut ur Egypten där de levt som slavar (Matt 2:15). Han går ner i Jordan (Matt 1:13-17) och han prövas i fyrtio dagar i öknen likt folket prövats fyrtio år i öknen (Matt 4:1-11). Han avslöjar också en högre rättfärdighet, än mer fullkomlig uppenbarelse av Guds vilja än den som tidigare varit tillgänglig genom Mose (Matt 5-7). Medan folket har misslyckats med att följa lagen, de har varit blinda och döva och lidit av hårda hjärtan, lyckas Jesus att leva enligt den högre rättfärdigheten. Jesus uppenbarar Guds rättfärdighet för världen där folket misslyckats. Men just därför utsätts han också för våld av en obarmhärtig mänsklighet.
 
Jesus visar en rättfärdighet som inte vedergäller. Han visar på kraften av ett oförstörbart liv (Heb 7:16).  Han vänder andra kinden till, ett sätt att absorbera förövarens våld och bryta udden av det. När han utstår människors hån och ondska, deras våld och inte vedergäller så absorberar Jesus ställföreträdande mänsklighetens ondska. Istället för att skicka tolv legioner änglar bär han tålmodigt mänsklighetens synder som slungas mot honom. Han blir vår syndabock. Lammet som blir en förbannelse och förbannas för vår skull. När han dör, dödar han den absorberade synden. Han visar sig vara trogen i de svåraste situationer. Med tanke på Guds eskatologiska fullföljande av världen, och med tanke på glädjen hos sin Fader uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron.” (12:2-3). Han vek aldrig av från rättfärdigheten och gav inte igen (Matt 5:38-39), på det sättet bar han synderna. Han absorberade dem och förde inte vidare våldets spiral. Av Gud uppväcks han också pga av hans trofasta liv, "för att han inte tog det gudomliga sig till en krona". Här bryter han syndens konsekvens döden. Han visar att det finns en väg från död till liv för de som är i Kristus.
 
Jesus är Guds son. Vi har noterat att tjänaren i Jesaja kallas för Israel. Jesus representerar alltså ett folk, inom sig bär han ett folk. Kanske är det så vi ska förstå kroppsspårket i Nya testamentet? Den som identifierar sig med Jesus Kristus i tro och dop. Den som vill följa honom blir inlemmad i Kristi kropp (1 Kor 12:12-13). Eftersom Jesus är en individ med en kollektiv identitet representerar han gudsfolket. De som ansluter sig till honom i dopet blir en del av gudsfolket. Vi kan därför få del av döden som sonar synden. Vi kan också göra samma rörelse från död till liv som finns i uppståndelsen.
 
Jag skulle vilja avsluta med att citera John Howard Yoder:
 
"Here at the cross is the man who loves his enemies, the man whose righteousness is greater than that of the Pharisees, who being rich became poor, who gives his robe to those who took his cloak, who pray for those who despitefully use him. The cross is not a detour or a hurdle on the way to the kingdom, nor is it even the way to the kingdom; it is the kingdom come."
 
Jag vill jättegärna ha en rekationer på den här framställning? Är den fel? Har den sina poänger? Obegriplig? Varför dör Jesus?