Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Annandag Jul: Bara den som riskerar något

Kategori: Kristen tro

Hög och otillgänglig ungefär så föreställde sig de grekiska filosoferna den högste guden. Den högste guden måste vara perfekt och oföränderlig. Han kan därför inte ha så hemskt mycket att göra med vår skitiga värld där ingenting verkar vara bestående. Vissa tänkte att den världen vi bor i är så pass dålig att den störste guden inte kan ha skapat den. Istället tänkte man att olika andliga varelser utgått från guden, vilka i sin tur strålat ut nya varelser. Någonstans längst vägen gick något snett och en elak, klumpig gud kom; han skapade världen. En äcklig fysisk värld, inte andlig och ren. Många avskydde sin fysiska kropp. Det var ett besvärligt, svettigt köttstycke. Hoppet fanns i att låta själen fly bort från kroppen, till den höge och otillgänglige guden.

 

Det är bara den som riskerar något som kan älska. Det är bara den som klarar av att göra sig själv till åtlöje som kan visa kärlek. Att älska är att ge den andre sitt hjärta och säga: ”Här! Du får trampa på det så mycket du vill men det kommer att slå för dig.”

 

I kristen tro menar vi att Gud har skapat världen; och att Gud vill ha med den att göra.

Den Gud som vi lär känna i den kristna tron tar en stor risk. Vi tror att han är fullkomlig, men den här guden riskerar att smutsa ner sina händer genom att bry sig om världen. Han är en Gud vars händer är täckta av smuts och jord. Han styr inte hela världen som en spratteldocka, han är mer som en jordbrukare som ger den tid och rum att växa.

Gud väljer också ett folk, ett litet svagt folk till att bli hans eget. Ett folk som vi känner som judarna. Ett folk som inte är perfekt utan bristfälligt. Han väljer detta folk för att hela världen ska lära känna honom. Alla PR-strateger i världen slår sina händer för pannorna. ”Välj ett coolt folk! Välj Babylon eller Rom. Välj USA!” ”Eller håll dig på avstånd, det kan bli ett fiasko! Det kan få dig att se ett misslyckande!” Gud riskerar att se ut som en svag gud när han väljer ett svagt folk.

 

Gud riskerar också att saker spårar ut genom att ge frihet, genom att inte kontrollera varenda liten detalj i skapelsen. Kristna tror att världen behöver räddas, att människan är vilse. Vi tror att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26-27), kapabel till att älska eftersom Gud är kärlek. Men människan har förstört avbilden, målat över den med klumpiga svarta kritstreck. Människan har valt bort livets källa, Gud, och är därför fången i döden. Utan Gud är hon inget, hon försvinner sakta, för utan Gud finns hon inte. Alla människas val är färgade av död. Hon är som en alkoholist med en massa pengar, hon kan inte göra goda val trots att hon är ”fri”. Hon dras till det destruktiva. För att slippa döden strävar hon efter makt som ska göra henne odödlig, hon förtrycker, skapar falska gudar och försöker samla på sig och omge sig med så mycket som möjligt för att dölja att hon tynar bort. I botten finns rädslan för döden, vetskapen om att hon valt bort livet. Döden är inristad i hennes kropp. Vad är hoppet? Att fly bort från kroppen för att försvinna bort i den högsta guden? Nej, lösningen är att Gud själv blir kropp. Jesus kom för att ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15)

 

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande.Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. (Matt 1:18-24)

 

Poängen med julen är inte änglar, stjärnor, kameler, julkrubbor eller ens jungfrufödseln. Poängen är att Gud, för att kunna rädda människan, blir människa. Gud blir ett svettigt köttstycke bland svettiga köttstycken. Hjälplös, utsatt. En skör skapelse som kan drabbas av plötslig spädbarnsdöd eller vinterkräksjukan. Människan är fången i döden och därför behövs en ny människa som kan besegra döden. En sådan som besegrar döden inifrån. För att rädda sådana som oss måste Gud bli som oss och klä vår kropp med odödlighet, alla som identifierar sig med Jesus i dop och tro får del av detta. Gud måste befria vår kropp från dess dödsångest som gör oss till destruktiva personer. Gud måste bli kött för att befria kött.

 

Det finns inget mysigt med julevangeliets fortskridning, snarare finns det något helvetiskt över den. Jesus föddes in i en värld av allsmäktiga imperium och maktgalna kungar. Människor som i sin skräck över sin dödlighet försökte göra sig själva odödliga. De jagar livet ur andra för att befästa den tillfälliga makt som glider dem ur händerna.

 

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son. När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matt 2:13-18)

 

 

Det är bara den som riskerar något som kan älska. Det är bara den som vågar blotta sig som kan visa kärlek. Gud gör detta, han blottar sig. Han gör sig själv liten. Gud väljer att kliva in i historien när en galen kung söker befästa sin makt genom att kväva allt liv. Herodes kan inte stå ut med att inte regera för alltid. Gud tvingas därför att bli ett flyktingbarn, det svagaste som finns på jorden. Han utsätter sig själv för allt detta för att visa sin kärlek. Det är bara den som riskerar något som kan älska. Gud identifierar sig med ett svagt folk, ett förtryckt folk. Ett folk som vi idag känner som judarna. Och han gör det i en tid av förtryck. Gud blottar sig, blir sårbar. Blir flykting kommen från ett slaget landsbygdsfolk.

 

Det här har något viktigt att säga till oss. Ser du Gud i den som måste fly för sitt liv? Ser du Gud i flyktingen? I den traumatiserade, jobbige tonåringen? Gud har inte valt bort dem, han har bestämt sig att rädda världen från deras mitt. Om du inte förmår att se Gud i det liv som måste fly, i det liv som lider, i det svaga. Om du inte gör det lider du av en sorts andlig gråstarr. Och du måste omvända dig och be till vår herre Jesus Kristus om att få synen åter (Matt 6:22-23).

 

Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matt 2:18) Jag har svårt att tänka mig något mer fruktansvärt än att förlora ett barn, och jag har inte ens barn! Gud kliver rakt in i detta mänskliga helvete. Han blir ett barn, han undkommer med en hårsmån från att slaktas av de som har makten. Vart söker vi Gud? Vart befinner vi oss? Om du vill möta Gud kanske det är dags att söka upp Rakel som gråter otröstligt. Inte för att släta över, utan för att delta. Precis som Gud lät väva in sig i en historia av ofattbar sorg kanske även vi bör göra det.

 

Det finns en stor skillnad mellan den högsta guden i grekisk filosofi och den Gud vi lär känna i Bibeln. Skillnaden är att den ena är hög och otillgänglig. Den andra har gjort sig tillgänglig och bär sår. Bibelns Gud har låtit väva in sig i en mänsklig historia av svaghet och lidande. Istället för att befinna sig på långt avstånd från vår planet kommer han nära. Han vänder vår död i liv, i verkligt liv, när han blir som oss. Han visar en väg som går bortom döden och rädslan för döden.

 

Gud har blottat sig, gjort sig sårbar för din skull. Han har lagt sitt hjärta vid dina fötter och sagt: ”Här är mitt hjärta! Du får stampa på det så mycket som du vill, men det kommer att fortsätta slå för dig.” Vad kommer du att göra med den insikten? Det här är min uppmaning till er alla:

O, kom låt oss tillbedja!

Fjärde Advent - The Bicycling Bishop

Kategori: Kristen tro

Today Archbishop Malkhaz Songulashvili of the Evangelical-Baptist Church of Georgia writes on the blog. Malkhaz is known as a spokesperson for civil rights, he's committed to inter-faith dialouge and seems to enjoy biking.

 

I cannot believe it - I am finishing the last chapter of my thesis. I keep going to the Bodleian Library every day. Very often I am the first reader to arrive at the library and the last to leave. I enjoy every minute of my routine. I find it fascinating. My place is not far from the library but I usually cycle because during the day I have to go to various places and colleges.

 

I should tell you a little bit about my bicycle. The concept of a bicycle brings rather funny associations to me. Some years ago I visited Burundi for the first time (now we have a Bishop in Burundi whom we consecrated in Tbilisi). One evening I was in Kayanza where we had a rather informal encounter with the leadership of the Burundi Baptist Church. I was interested to know more about the issues of poverty in the country. I was told that if you have a bicycle you have some social status in Burundi society. If you do not have a bicycle nobody will marry you. I though it was a rather interesting measure of social standing. Then the conversation took us to more informal matters - families, relationships, gossip... In the course of the conversation a young Burundi minister turned to me unexpectedly and asked, “Are you married?” I gather everybody wanted to know things about my family. By that time I was feeling comfortable among them and therefore I answered immediately: “No, I do not have a bicycle, who will marry me?” We laughed a lot. Some time later when I married Ala in 2008 the Burundi Baptists wrote to me and said, “Now we know you have a bicycle.” But the truth of the matter was that I did not have a bicycle. It was gracious of Ala to marry a bike-less man. I got my first bicycle in Oxford where everybody cycles - or almost everybody, to be correct.

 

I had an Orthodox priest to stay at my place in Oxford. He realised that everybody was cycling around us except me, and decided to do something about it. One evening he came home and proudly delivered a big cardboard box containing a bicycle. It was in fact a pre-fabricated bicycle, which needed to be assembled. That was how an Orthodox priest and a Baptist Archbishop ventured into the bicycle-assembling business. That was an ecumenical project, if you wish. At first neither of us could make head nor tail of the parts. But ultimately we assembled the thing, which actually looked like a two-wheeled vehicle. Unfortunately we fixed the fork wrongly, it should have been the other way round, but we did not know that. Even though it looks very trendy and nice, it is a rather cheap bicycle. Fr. Nicolas had bought it in a sale somewhere in Oxford. He is exceptionally gifted at shopping. But this does not matter - everybody thinks it is a very posh bicycle. A writer, who lives in Oxford and is an expert in bicycles, is interested in buying it if I decide to sell it.

 

Why am I telling this story? I should be telling you something else. This is about my daily routine. The other day I got to the library as early as usual and attached the bike, with a sophisticated lock to the black railings encircling the Radcliffe Camera. My day starts. I go to a librarian to collect my books. I usually get a dozen books every day. “Would you like a book or two?” asks Simon, the librarian, with a cheeky smile on his face. He has a tremendous sense of humour. “No thanks,” I answer jokingly, “I’d rather have a nice cup of tea.” We laugh. I take my books to the area where I usually sit. On a long table there is a piece of laminated paper saying: “This bay is a quiet area. Please do not use laptops here!!” This is my place. I start reading Teilhard de Chardin and soon become completely absorbed in his world. I am fascinated by his understanding of the cosmic Christ....

 

As I read one of his treatises a phrase prompts me to remember my appointment at Regent's Park College. In panic I look at my watch. I have ten minutes left. But I stop worrying. I have my silver ‘horse’ to get there. The college is only about a mile away. I rush to the bicycle, still being captivated by Chardin’s theology, and unlock the chain. I try physically to move the bike but it does not move, like a stubborn donkey. I look at the bike and see that late-comers had parked their bicycles on either side of my bicycle in such way that there is no way I can untangle it from them. I realise that I am losing time. I quickly re-attach the bike to the rail and dash to the college. I am running. I am late for the meeting but not too dramatically. I am still punctual by Georgian standards. After the meeting I go back to the library and continue my studies. In the evening, when it is already dark, I leave the library. This time there is only one bicycle left on the rail, and that is my bike. I slowly unlock the chain and start peddling away. As I cycle I have a feeling that something is running in front of me. I slow down and gaze carefully at the front wheel. I stop the bicycle and find out that there is a piece of white paper stuck between the spokes of the front wheel. I take the paper and see that something is written on it. I move slowly towards a street lamp and start reading. “What is it?”, I think. “An advertisement or what?” I try to read in the dim light. The first sentence says: “To the owner of this bicycle.” I realise that it is meant for me and continue to read. The second sentence seemed even more intriguing: “I just wanted to warn you...” Goodness! I tucked the letter in my pocket and quickly pedalled home. Now with my spectacles and the light on I can read it without difficulty. Do you want me tell you what was in the letter? I hope you do. Let’s read it together:

 

‘To the owner of this Bicycle. I just wanted to warn you that you may need to purchase [a] new lock soon as I saw an older man with a long gray beard prowling about the yard about 11 o’clock this morning. Unusually he had a long chain in his pocket with an attached set of keys and he started to make away with your[s] bike. In staring him down for what I considered to be unusual behavior, he seemed to change his mind, reattached your lock, and made his way down Brasenose Lane. I hope that I prevented a theft today…

 

I am so sorry I cannot help interrupting your reading. Apparently the person who wrote this letter realised that the thief might come back and have read the letter before the owner of the bike. The writer of the letter quite thoughtfully decided to drop a line for the thief as well, just in case. This is what she writes:

 

‘…But if you are that older man, beware, as your appearance is highly suspicious. For further information, you may reach me at [Address of the e-mail].

 

For a split second I thought, “Somebody tried to steal my bike.” But I immediately realised that I was the thief! It is I who have the long chain in my pocket with an attached set of keys; it is I who have ‘a long gray beard’; and it is I who have the ‘highly suspicious appearance.’

Today I carefully worded a thank-you letter to the writer. Are you interested to know what I wrote? You are most welcome:

 

‘Dear Eleanor,

I suppose I owe you this letter [to you]. Let me thank you most sincerely for [your] vigilance and willingness to prevent a theft at the Radclif[fe] Camera. Thank you also for writing a message and stacking [sticking] it between the spokes. I suppose I should invite you over [for] a cup of tea if you like.

Gratefully yours, Archbishop Malkhaz Songulashvili, Regent’s Park College.

 

P.S. You should forgive my absent-mindedness. I forgot to tell you that I am that grey-bearded man you saw the other day.’


Obviously I do not know who Eleanor is. If we bear in mind her spelling of ‘gray’ and ‘behavior’ one could assume that she an American, perhaps an American student studying at Oxford. But I may be totally wrong. I will let you know about her when she writes back. In the meantime I will continue prowling in the yard of the Radcliffe Camera, stealing my own bike every day.

Antons addition: Christ came to what was his, the world, but we didn't recognize him as the rightful owner. He did not appear in circumstances we deemed fit for God.In the rural backwaters, born by a teenage mom. Many of us wrote him off.
Where are you looking for God? Can you see him in the unexpected places?
 
 
 

 

Tredje Advent - Kom!

Kategori: Kristen tro

 Idag är det den tredje advent och Maria Wilson skriver på bloggen. Maria bor i Linköping och studerar psykologi. Hon är mamma, maka och får stundom nostalgiska känslor av makrill.

 

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:

 

En röst ropar i öknen:

Bana väg för Herren,

gör hans stigar raka.

Varje klyfta skall fyllas,

varje berg och höjd skall sänkas.

Krokiga stigar skall rätas

och steniga vägar jämnas.

Och alla människor skall se Guds frälsning.

 

När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.” (Luk 3:1-15)

 

 

När vi nu har nått till den tredje söndagen i advent börjar vi röra oss mot julens egentliga skeende, Gud skaparens kommande i världen genom barnet i Betlehem. I advent ber vi därför en av det kristna livets viktigaste, och kanske därmed enklaste, böner: Kom! Den bön som avslutar Uppenbarelseboken och hela Bibeln: ”Amen, kom, Herre Jesus!”. Han som kommer har redan kommit men då vi nu under advent, än mer intensivt än vanligt, ber denna bön kan advent bli en tid när vi genomträngs och uppfylls av längtan efter Gud. Han som är vårt livs innersta verklighet, Han som bor i oss. När vi tänder ljusen i advent blir varje ljus en bön om att han som är världens ljus och enda frälsning skall komma för att upplysa våra hjärtan och vår sargade värld.

 

Advent är den tid när Israels profeter i det första förbundet förenar sig med vår längtan efter frälsningens fullbordan. Det är en profetisk tid som talar om Han som kommer. Kristus sänder alltid av sina profeter före sig. När vi hör dem vet vi att Kristus är på väg. Samma sak gäller när vi håller på att förlora målet ur sikte – då uppträder profeterna som talar sina hårda, skarpa och orubbliga ord, de uppenbarar Guds innersta väsen och låter oss höra Guds röst. Men bakom det stränga draget finns alltid kärlekens djupa medkänsla. Profeterna ser på världen ur Guds perspektiv och är tecknet vi väntat på: Gud har inte glömt oss! Gud ger aldrig upp sitt folk och den värld han har skapat. Gud kan inte ångra ett enda av sina löften! Och vi hör profeten Jesajas ord från dagens gammal testamentliga läsning, som ekar in i evangeliet, viska i våra hjärtan:

 

Trösta, trösta mitt folk,

 säger er Gud.

Ge nytt mod åt Jerusalem,

 kungör att hennes träldom är över,

 att hennes skuld är sonad,

 att Herren straffat henne dubbelt

 för alla hennes synder.

 En röst ropar:

 

Bana väg för Herren genom öknen,

gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!

 Alla dalar skall höjas,

 alla berg och höjder sänkas.

 Oländig mark skall jämnas

och branter bli till slätt.

 Herrens härlighet skall uppenbaras,

 och alla människor skall se det.

 Herren har talat.

 En röst sade: Förkunna!

 Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”

 Människan är som gräset,

 förgänglig som blomman på ängen.

 Gräset torkar, blomman vissnar,

 när Herrens vind går fram.

 Ja, folket är gräs.

 Gräset torkar, blomman vissnar,

 men vår Guds ord består i evighet.

 

Profeten Johannes, precis som alla profeter, talar för att vi ska känna igen den som kommer till oss på en annan väg än den där många går. Det är därför advent manar och kallar oss till fasta. För att vi skall lära oss urskiljning, välja den smala vägen framför den breda, den trånga porten som leder till frälsning och inte den vida som leder till fördärvet. Johannes röst driver oss att samla ihop vårt utspridda jag inför Frälsarens ankomst, ge näring och utrymme åt det hjärta som ger vila och kärlek till änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Ett hjärta som lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta och som krossar alla ok.

 

Profeten vet att när natten är som mörkast börjar dagen. Herrens vägröjare öppnar våra ögon för Hans härlighet där vi inte väntat oss att finna den, i ett nyfött barn. Profeten manar oss att instämma i hela kyrkans ständiga bön. Amen, kom, Herre Jesus!