Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

I det fördolda

Kategori: Kristen tro

Jag fick aldrig chansen att publicera den här predikan som hölls för X antal veckor sedan. Så jag tänkte att vi skulle kicka igång stilla veckan med den.

Matt 6:5-18

Jag hade förmånen att få tala med några andra ganska nybakade pastorer för ett tag sen om predikan. Vi pratade en del om ”the big no-no's” när det kommer till predikan. Saker som till varje pris måste undvikas. En sak vi kom fram till var detta: förklara inte din predikan när du ber. Det finns en särskild frestelse för kristna predikanter att när en predikan gått dåligt, när församlingen sitter som frågetecken, någon gäspar, en tredje fipplar med telefonen, det finns en frestelse i dessa situationer att börja be. Eller kanske vi snarare ska säga ”be”, för det är ingen riktig bön. Istället försöker den rådville predikanten att desperat försöka förklara sin predikan genom att göra om den till en bön som bes högt, i förhoppningen att församlingen kanske ska förstå det som sagts bättre. Då finns risken att göra om bönen till något annat än vad den är tänkt att vara. Bön är tänkt att vara hjärtats dialog med Gud. Istället blir det en föreläsning ”för att människorna skall se” och förstå dem.

När jag som liten hörde ordet hycklare, tänkte jag på en kutryggig person i svart slängkappa som med ett förvridet ansikte gick omkring och gjorde onda saker. Den bilden kanske inte är helt sann. Kanske är det mer rättvist att tänka på en hycklare som någon som gör något som skenbart verkar vara av en anledning men som egentligen är av en annan anledning. Det kanske är så att vi allihop har ett släng av hycklare i oss, ibland kanske till och med omedvetet. Kanske även vi pastorer som låtsas be till Gud men egentligen försöker förklara vår otydliga predikan har ett lätt drag av hycklare i oss.

När ni ber, säger Jesus, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och gathörnen för att människorna skall se dem. Vad är det som hycklarna gör fel? Jag menar är det inte viktigt att människor vågar be offentligt, eller? Problemet är att dessa människor gör sin bön till något annat än hjärtats dialog med Gud. De gör bönen till något annat än att förtroendefullt kasta sig mot Gud. Istället gör de bönen till en uppvisning i fromhet. Till ett sorts konstsim för fromma, de ser vackert ut, men det är inte ett särskilt bra sätt att nå fram mot målet. Målet är intimt umgänge med Gud. Det är ett hyckleri, det utger sig för att vara bön, men är istället ett sätt att få uppmärksamhet. Att ses som någon i fromma kretsar. Det är mycket bra att be tillsammans, det kan vara bra att be offentligt, men det gäller att vakta så att bönen inte blir något annat än bön.

De har redan fått ut sin lön.” Det verkar som om denna form av böneuppvisning, detta konstsim, förråder en sorts brist på tillit till Gud. Den som ber på detta sätt försöker få ut sin lön, men inte av Gud, inte genom att ställa sig som en tiggare på knä inför honom. Nej, när vi ber på detta sätt förväntar vi oss att få ut lön av människor. Det är motsatsen till bön. Vi vill ha status och prestige för vår fromhets skull, för vår vältalighet. För värmen vi generar genom våra böner. Ibland sker detta omedvetet hos många av oss och det förråder vår ovilja att lita på Gud, att likt Jesus lägga våra liv i Guds händer. Istället för att lägga det hos Gud, som ger sparven och kråkan mat och som ger kläder åt ängens blommor, vill vi få ut vår lön här och nu av andra människor. Motsatsen till Gudsfruktan är inte att leva utan fruktan, det är människofruktan. När vi ber och samlas för att få lön av varandra så tystar vi de profetiska röster som genom hjärtats intima umgänge med Gud har saker att säga som skulle kunna var impopulära bland oss. Och så förtvinar tron eftersom vi inte litar på eller fruktar Gud.

Rabbla inte tomma ord som hedningarna, säger Jesus, de tror att de ska bli bönhörda för de många ordens skull. Att be länge är bra. Paulus uppmanar oss att be ständigt och Jesus uppmanar oss att vara ihärdiga och knacka på Guds dörr som en arg, uppretad änka (Luk 18:1-8). Men det är en skillnad mellan detta och mångordighet. Mångordighet i det här fallet är att tro att Gud har en kosmisk vågskål och om vi placerar tillräckligt många ord i den ena vågen kommer resultatet att tillslut bli gott, vågskålen kommer att tippa över i vår fördel. Då kommer vi att få Gud på vår sida. Om vi bara ber med de rätta orden och med de tillräckligt många ord. Vad är felet med detta? Ja, ännu en gång verkar det ha väldigt lite att göra med hjärtats intima relation med Gud att göra. Det verkar göra Gud till en sorts kosmisk enarmad bandit, en kasinomaskin. Inte en personlig Gud som man kan prata med, vara tyst tillsammans med, klaga inför. Om man bara rycker tillräckligt mycket i spaken kommer man att vinna i sinom tid. Men detta är inte bön, det är magi. Det är att försöka betvinga Gud med tillräckligt många ord. Med rabblandet av fraser som man tror ska kunna tippa vågskålen och få Gud på sin sida är inte längre hjärtats dialog med Gud. Även detta visar en brist på tillit till Gud. Den Gud som vet vad vi behöver innan vi ber. Ännu en gång är utmaningen att lägga livet i Guds händer, precis som Jesus. I vetskap om att Gud är den Gud som ger fåglar mat och liljor furstlig prakt. Vi ska inte behandla Gud som en vågskål i himlen eller en enarmad bandit.

Vi går över till fasta, vilket är ganska passande eftersom vi befinner oss i fastan, denna förberedelsetid inför påsken. Även här finns det fallgropar och fällor. En risk är att man gör sin fasta till en stor show, man vanställer sitt utseende och basunerar ut att man minsann fastar. Att man är from. Även här rör det sig ofta om att göra fastan till något annat än vad den ska vara. Att fasta är att försöka leva inför Guds ansikte. Att genom att avstå från viss mat komma ihåg att man inte enbart lever av bröd, utan av varje ord som utgår från Gud. Men man kan också reducera detta, precis som bön, till en uppvisning. Till ett försök att få människor att beundra dig och så få inflytande. Hjärtats hemliga ingång på denna väg kan ske gradvis, det är därför viktigt att vaka över sitt hjärta. Det är detta som hände med Israels, de fastade men de gör det inte för att påminna sig om att leva inför Guds ansikte, istället gjorde de sånt som binder andra och som misshagar Gud (Jes 58:3-9). Det är en falsk fasta och det förråder en brist på tillit till Gud, istället gör man det till magi eller till ett sätt att få lön av andra människor. Men om det blir något man gör inför Herrens ansikte blir det en glädjefylld praktik där man upptäcker Gud. Det blir inte ett sorgset späkande (Sak 9:19).

Det finns mycket att säga om bönen ”Vår Fader”. Jag har tänkt på att den verkar handla om att lägga sitt liv i Faderns händer. Det handlar om att lita på Gud, att hans rike ska komma, att hans vilja ska ske. Och att han ska ge oss vårt bröd. Det manna som behövs för att överleva och varje ord som utgår från hans mun. Att Gud är en gud som förlåter våra skulder, som har gjort allt för försoningen; gått in i döden och ut ur den igen för att våra skulder ska bli förlåtna. Den Guden som genom Jesus har besegrat ondskan, dödens och tomhetens välden. Men även i denna vackra bön finns en utmaning och den heter ”liksom”. ”Liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss.” Frågan är om vi vågar lita så mycket på Gud att vi kan förlåta andra. Tror vi på Guds förlåtelses kraft så att vi vågar leva i den? Vågar vi lita på Gud så pass mycket att vi förmår att förlåta de som svek oss och de som vi svek tillbaks? Här ligger ett litmustest för om vi litar på Gud. Litar vi så mycket på honom att vi förmås att förlåta?

Det fördolda. Det är ord som kommer tillbaka gång på gång. Jesus säger att stället där vi kan finna Gud är det fördolda. Öppna dörren till det bortglömda skafferiet och finn Gud. Han har hela tiden vakat över dig i det fördolda, den plats där masken faller av. Den plats där du inte ber för att visa upp dig. Den plats där du inte fastar med förvridna ansiktsdrag utan tillåter dig själv ärlighet och en tårtbit. Gud finns i det rum där du erkänner för dig själv att du har det svårt att förlåta, att bitterhetens rötter inte helt lämnat dig. Det där som sakta förgiftar dina hemliga rum. Där finns Gud. Han finns i det fördolda och känner dig. Ta dig tid att finnas i det fördolda tillsammans med den som ser i det fördolda, som ser in i hjärtats skafferi. Det kommer att vara en belöning för dig. Det kommer att vara befrielse för dig. Det finns någon som känt och känner sig. Ta dig tid för Gud i det fördolda och han kommer att förbereda ditt hjärta, knåda det som en deg. Han kommer att sammanfoga ditt yttre fromma liv med ditt hjärtas djup så att du äntligen kan bli en hel person. Äkta från insidan och ut. Gud finns i det fördolda, sök dig dit. Det fördolda är en kur mot hyckleri.

Pastorn är osynlig sex dagar i veckan och obegriplig den sjunde.” Förhoppningsvis har jag inte varit osynlig hela veckan och förhoppningsvis inte helt obegriplig nu. Men det jag vill säga är att det är viktigt för alla kristna, och även ledare att vara osynlig tillsammans med Gud. Att sitta tyst vid hans fötter och låta honom rannsaka och känna oss i det fördolda. Det är ett motgift till falska böner, falsk fasta och oviljan att börja gå den knaggliga vägen mot befrielse. Låt oss tillsammans vandra.

 

Eating is believing

Kategori: Kristen tro

 Jae Sung Kim gör idag en strålande återkomst som bloggare på min blogg. Välkommen tillbaka J.S.K!

Niklas is far away from his hometown of Östersund Sweden. This week he is an intern at one of Mexico City’s finest restaurants, Pujol. He finds himself at the heart of the Mexican kitchen, the tortilla station. The tortilla has been a staple of Mexican cuisine for over a thousand years, and is eaten in the streets, homes and the finest dining establishments. Niklas watches as the chef uses a simple wooden press out little balls of masa, a corn dough, and turn out perfectly round tortillas. Niklas’ tortillas are not turning out as well, little oval, a tear in the dough now and then. This is not surprising considering that he is going up against generations of know how in handling the delicate masa dough, a recipe so old that it’s imbedded in the native creation story as the very substance that formed it’s first people. The significance of this food in Mexico is religious, so crucial to the sustenance of its people that their very existence and essence is tied to it. The plain corn tortilla shared in every home in Mexico, connects them to thousands of years of cultural history, ancient practices of food processing, knowledge of their land and agriculture, and today connects every Mexican, rich and poor, to their shared cultural heritage and identity. The tortilla is an example of how food practices transcends sustenance, forming, perpetuating and expressing peoples’ connection to their land, their cultural identity, history, and one another.

Niklas is Niklas Ekstedt, Swedish chef and host of Niklas Mat. The program follows Niklas’ one-week internship at any one of many renowned restaurants in the world, where he gets to know the local ingredients, the food culture, and foremostly the host chef. I believe the show captures a longing in the Swedish public that is lingering in their growing interest in food. The longing is not merely for delicious food, but really the transcendent character of food that can connect people to their land, their history, and a sense of shared identity. Unfortunately, as Niklas Ekstedt has recently shared in a TEDx talk in Stockholm, Sweden has been too quick to embrace the modern kitchen and incorporate new ingredients and techniques that they have failed to preserve their own food traditions. In Sweden's case, modernity has very much detached food from its land and its people; there is a rootlessness in how Swedes eat. I believe a part of the fascination with foreign foods in Sweden is to capture and taste that transcendence that is lacking in our own food culture. What we are seeing now in the food discourse is an effort to reclaim this connection; a reconciliation through food.

One clear way this longing for reconciliation has expressed itself is Swedens growing ethical concern over the environmental and social consequences of what and how we eat. The sale of ecological products are exceeding industry projections, we seek more information on where and how cattle are being raised, we are concerned for local small farmers, and in the case of non regional foods, will even choose to pay extra to insure fair trade and agricultural practices to farm workers abroad. This trend offers two important entries for Christian reflection and engagement.

Firstly, it’s a valid critique and reaction to the commoditization of food that has disconnected people from the social and ecological cycles of food. We are acknowledging that in our search for cheaper and more abundant produce, we have failed to treat with dignity the persons working in the agricultural industry, increasing the pressure to produce more for less pay. We have treated other living beings as a consumer product, objectifying their existence to satisfy our own ends. The land and sea are becoming overworked and depleted as our desire for immediate gratification raids natural cycles of restoration. There is a growing disparity in the distribution of food in the world, where roughly an equal number of the poor suffer from malnutrition as the wealthy do from obesity. Secondly, this food discussion illustrates a holistic understanding of personhood; what we do with our bodies is connected to the mind and soul. Eating is not simply a biological process, but reinforces and expresses our values and is even formative to our identity. Ecologically and socially conscious eating habits expresses an awareness of impact our eating has not only on ourselves but also to our environment and other creatures, both human and non-human. The church, if we are to take seriously our confession of God’s good creation and the longing of a redeemed and just kingdom, should applaud and support this movement. But the church should also enrich this thoughtful food discussion from it’s own rich tradition of food practices. I present four food practices that will help us engage our societies interest in food and longing for reconciliation.

Our first practice is saying grace. The tradition of giving thanks before a meal may appear innocuous but its presumptions are a stark critique of the commodification of food. The act receives food as a gift, recognizing God’s generous provision for our sustenance through his creation. This contrasts the attitude to earth’s resources fostered in consumerism as simply a commodifiable product to satisfy our desire. We feel entitled to our food, consumers have earned and bought the rights to our product, as opposed to understanding that our sustenance is not merely dependent on our labor, but on the yields that nature provides, not to mention our own arbitrary placement in the globe with it’s historical benefits. The simple act of giving thanks undercuts such self-righteous assumptions and correctly recognizes that life, all life, is dependent on grace. In receiving food as a gift, we can acknowledge the life that was given in our food that nourishes us. Author Norman Wirzba describes this relationship of food as natures own eucharistic cycle; the death and sacrifice of one life giving itself so that another may live. I’ve prayed a countless number of prayers before a meal, but I will never forget my devout catholic friend’s prayer when I had him over for lunch during lent back in college. To my ignorance, I had served him steak, but he graciously received it, but not before he solemnly gave thanks for the very specific cow that was killed so that he may eat it and his life be nourished by its sacrifice.

Fasting is another longstanding Christian practice that invites us to connect with our shared creatureliness. When we fast we become more aware of our mortality, we realize that without the food provided by others organisms, we, just like all other living creatures on this planet, will die. Historically, fasting and feasting periods in the western Christian calendar was aligned with nature’s own season of restoration and harvest. Though global trade and modern technology have virtually made all foods available regardless of season, observing fasting could be another way to incorporate patience, appreciation, and respect for the natural rhythms of creation that we are quick to overpower for our own convenience. We are not particularly mindful of food in our abundance, as we are readily able to alleviate our hunger and thirst with a flurry of convenient alternatives. Fasting, to a degree, also helps us to identify with the near billion people who go hungry and the near 800 million who lack clean water. Perhaps a deeper identification would alert us to question the unfair distribution of the world’s resources and reflect on our collective responsibility and response. In Christian tradition fasting has always been coupled with almsgiving and prayer. The early church taught that true fasting should benefit the poor, Christians were to calculate the money saved during fasting so it would be given to the poor and needy among them. Fasting sets apart time to contemplate over our relationship to the gift of creation and again humble us as creatures in prayer before our Creator.

Perhaps the single most formative eating practice of the church is the eucharist. The early church would meet together on Sundays to celebrate a shared meal on the day of Christ’s resurrection; while on Wednesdays and Fridays they were to fast to commemorate Christ’s betrayal and crucifixion. The rhythm of fasting and feasting would instill the story of the passion directly into every week. The church’s eating habit united their week to the great salvation drama of Easter. How they ate invited them to participate in a story transcendent of themselves. Today, as we break the bread and pour the wine, like generations of Christians before us, we confess God becoming a part of creation and offering himself as real life giving food to the world. The sacrificial character of Christ becomes the model for the church, as he was given for the sake of the world, so is the church, as Christ body on earth, is to live likewise. Communions also recognizes the deeply communal aspect of eating. As we share the bread and wine, we confess that we are members composing one single body; that we belong to one another. Food is no longer primarily about private consumption or personal satisfaction but a gift to be shared to meet the needs of community. This is a subversive way to food in a culture driven by marketing that often panders to our most primal and sensate cravings. Instead of gazing lustfully to satisfy our cravings the Eucharist encourages us to instead look towards the hunger of others. The Eucharist is also a meal that is to overcome the barrier of ethnicity, class, and gender. Eating together has always been an intimate gesture of belonging, and at the Eucharist we are expressing that belongingness to Christ is a greater unifier and sense of identity than any

other demographic marker. When food today is readily used as a means to separate people of different social standings, the Eucharist challenges the church to ask who are we eating with? Who are missing at our table? Who are we keeping out of the banquet?

Rooted in the Eucharist and the eating habits of Jesus, is the practice of eating with the other. Jesus was often seen and criticized for eating together with those he ought not to, but all the same he continued to cross religious, class, and cultural boundaries to sit and eat with them. He encouraged his disciples to do the same, saying that when they throw a party they should invite the poor, the blind and the lame. Jesus was displeased when a dinner party became a battleground for social distinction and exclusion; it went against the grain of the kingdom table manners. Jesus eating company reflected the inclusive nature of his kingdom, and in this radically different social order, we saw people eat together who would otherwise have no business doing so. This new social order challenges us to extend hospitality to those different from us. Perhaps this practice is particularly pertinent today in the Swedish context when considering the strong negative reactions to people from other impoverished EU nations asking for money in the streets. Soup kitchens and homeless shelters are noble hospitable practices of the church, but there is always the inherent risk of a patron and benefactor dynamic that does not bring about the transformative of relationship from stranger to guest and maybe even to friend. Inviting the stranger among us to our homes for a shared meal together however opens up for the potential for such transformation. For the church to be a people changed by the generous hospitality of Christ, eating together ought to humble us as we share in our indebtedness as receivers of God’s good gifts.

Niklas is excited about his new restaurant Ekstedt. The entire cooking process is done over a birch wood fire pit. He will only use cast iron skillets, and the primordial tools of flame and smoke to prepare the most Swedish of dishes. No electricity, no gas. The restaurant celebrates that nature will steer the cooking rather than the cooks controlling nature. Here the menu varies with the seasonal provision of local agriculture. The decor is of heavy Swedish influence using alderwood, leather, copper, limestone, and timber, all reminiscent of Niklas’ own upbringing in Jämtland and Skåne, the two landscapes that has instilled his love for food. Niklas worldwide journey has brought him back to his roots and the recovery of ancient practices long forgotten. He is reconciled to his childhood land and eager to share it with his guests. I have presented four food practices in the tradition of the church. They have the potential to be deeply formative practices for the church today. They speak of our inherent need of the Creator’s gifts, as well as our interdependence with all of creation. They celebrate the news that God has invited us to eat real food that satisfies and give life. And they invite all of creation, to participate in a kingdom unlike this world, a kingdom where the lowliest will find a seat at the banquet table. May we rediscover the richness of our food traditions and invite the other to a meal. Perhaps it will be in the traditions of the church that the Swede will find the authentic food that truly reconciles all things.


 På podcasten Aten och Jerusalem har jag fått förmånen att prata med Josefin Holmström om kristet författarskap, Antarktis och undergång. Lyssna! Klicka på bilden!

 

Därför är husdop en dålig idé eller varför det inte är så tokigt att vara baptist.

Kategori: Kristen tro

Jag inser att detta kan vara en infekterad fråga. Jag vill därför förtydliga att jag respekterar andras synsätt och tar emot sakliga och goda motargument. Jag kritiserar ingens personliga övertygelse eller ens de flesta samtida kyrkor.
 
 
Den stora majoriteten av kristna i världen döper spädbarn. En ganska skojig teolog som själv utför sådana dop har påpekat att "Biblically, it is notoriously difficult to justify infant baptism." Trots det är det har det gjorts ganska många försök, vissa mer övertygande än andra. Ett av de bättre argumenten är kanske husdopen, dessa berättelser återfinns i Apostlagärningarna. Här kommer ett exempel:
 
"På sabbaten gick vi ut genom stadsmuren och ner till en flod, där trodde vi att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatria och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Gud hennes hjärta så att hon tog till sig det Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta..." (Apg 16:13-15a)
 
Alla i Lydias hus blev döpta. Antagligen fanns det mycket små barn i Lydias hus, tänker sig förespårkarna. Alltså finns det här ett klockrent argument för spädbarnsdop. Tanken är att i den grekisk-romerska hierarkiska kulturen var det fullkomligt naturligt att det som överhuvudet i ett hus gjorde kunde appliceras på alla i hushållet. Överhuvudets tro blev de andra i hushållets tro. Alltså blev Lydias tro hennes barns tro och på samma sätt kan föräldrar i vår tids tro bli deras barns tro. Men det stannar inte där. I ett hushåll ingick inte bara barn utan där ingick också slavar och tjänstefolk. Alltså, i det hierarkiska samhället döptes också vuxna individer även om de inte nödvändigtvis omfattade tron eftersom deras överhuvud gjorde det.
 
För att förstå detta måste vi lyfta in ett filosofiskt begrepp: varats stora kedja. Det antika samhället liknade inte vårt samhälle idag utan det var uppbyggt som en komplementär kedja. En sorts hierarki som grundades i en gyllene tidsålder av hjältar och/eller gudar. De olika samhällsklasserna och rollerna (som rollerna patron och slav) kompletterade varandra och hörde samman i varats stora kedja (The Great Chain of Being). Du kunde inte knata iväg till kejsaren och begära dina rättigheter. Nej, din relation till makten grundades i en kedja av personliga relationer (frun till sin man, mannen till storbonden, storbonden till vasallen, vasallen till kungen/kejsaren). Det innebär att på ett plan tillhörde alla kejsaren. Senare kunde kungar tala om folket som något som utgjorde hans "mystiska kropp". Under kejsaren fanns ståthållare, under dem den som ägde hushållet och under dem (oftast) kvinnor (fast Lydia här verkar ha ett hushåll själv), slavar och barn. Slavar och barn fanns alltså längst ner i en kedja, och det som gällde de som stod över dem i kedjan gällde dem. När Lydia byter tro måste de alla byta tro.
 
För att husdops argumentet ska vara giltigt krävs det alltså, enligt mig, att apostlarna på ett eller annat sätt, i alla fall på mikronivå, försvarar och vidmakthåller varats stora kedja. Det måste dock anmärkas att det är på hushållsnivån det verkar röra sig om. Spädbarnsdop fick sitt riktigt stora genombrott och blev formen, i bestämd form, för dop under 300-talet med Augustinus idé om arvssynden. Då legitimerades tanken på varats stora kedja ännu mer. När Augustinius tankar blev politik under medeltiden sågs det plötsligt som oproblematiskt att när en kung över ett hedniskt folk döptes, alltså toppen i kedjan, så skulle alla hans underståter mer eller mindre under tvång omfamna den nya tron och döpas. Har ni någonsin funderat på hur spanska conquistadorer kunde tvångsdöpa massor av indianer med relativt gott samvete? Jo, landet tillhörde, enligt dem, det spanska hovet. Alltså skulle alla underståtar döpas och omfamna den nya tron. Allt hänger samman i varats stora kedja.
 
För mig går det en ganska klar linje från tanken på husdop till den historia som jag målat upp här. Jag har också svårt att se hur man utifrån en hierarkisk läsning av husdopstexterna kan särskilja slavar från barn som kandidater för dop. Alltså man kan inte utifrån en sådan läsning av husdopstexterna säga att dopet av spädbarn är mycket gott och bör fortsätta å ena sidan och å den andra säga att dopet av vuxna slavar, mer eller mindre under tvång, är fruktansvärt och något som är helt emot Nya testamentets anda. Jag har svårt för att se hur en sådan läsning skulle se ut i praktiken. Men jag blir gärna bevisad om motsatsen.
 
Ett annat problem är att Jesus och apostlarna enligt min mening verkar göra upp med ett kedjetänkande. Jesus verkar relativisera tanken på familjen som ett bindande kitt som måste lydas och lyfter istället upp gemenskapen som vill göra Guds vilja (Mark 3:31-43, Matt 10:37) och när Paulus skriver om den nya gemenskapen som formas i dopet verkar den mer ha att göra med frihet från varats stora kedja än att den upprätthålls inom den kristna gemenskapen. I Paulus stora vision om dopet, som han kanske ibland viker av från men som ändå är där, heter det:
 
"Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." (Gal 3:27-28)
 
För min del pekar det mot att det inte är så tokigt att vara baptist, en som bara döper människor på egen bekännelse. Det har inte att göra med att människor måste vara smarta för att döpas, eller ha en helt perfekt tro. Men den för med sig något av en känsla, när det är som bäst, av evangeliets fria kärlek.
 
En mycket stel video som presenterar detta på ett stelt men ändå intressant sätt är denna: