I det fördolda
Kategori: Kristen tro
Jag fick aldrig chansen att publicera den här predikan som hölls för X antal veckor sedan. Så jag tänkte att vi skulle kicka igång stilla veckan med den.
Jag hade förmånen att få tala med några andra ganska nybakade pastorer för ett tag sen om predikan. Vi pratade en del om ”the big no-no's” när det kommer till predikan. Saker som till varje pris måste undvikas. En sak vi kom fram till var detta: förklara inte din predikan när du ber. Det finns en särskild frestelse för kristna predikanter att när en predikan gått dåligt, när församlingen sitter som frågetecken, någon gäspar, en tredje fipplar med telefonen, det finns en frestelse i dessa situationer att börja be. Eller kanske vi snarare ska säga ”be”, för det är ingen riktig bön. Istället försöker den rådville predikanten att desperat försöka förklara sin predikan genom att göra om den till en bön som bes högt, i förhoppningen att församlingen kanske ska förstå det som sagts bättre. Då finns risken att göra om bönen till något annat än vad den är tänkt att vara. Bön är tänkt att vara hjärtats dialog med Gud. Istället blir det en föreläsning ”för att människorna skall se” och förstå dem.
När jag som liten hörde ordet hycklare, tänkte jag på en kutryggig person i svart slängkappa som med ett förvridet ansikte gick omkring och gjorde onda saker. Den bilden kanske inte är helt sann. Kanske är det mer rättvist att tänka på en hycklare som någon som gör något som skenbart verkar vara av en anledning men som egentligen är av en annan anledning. Det kanske är så att vi allihop har ett släng av hycklare i oss, ibland kanske till och med omedvetet. Kanske även vi pastorer som låtsas be till Gud men egentligen försöker förklara vår otydliga predikan har ett lätt drag av hycklare i oss.
När ni ber, säger Jesus, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och gathörnen för att människorna skall se dem. Vad är det som hycklarna gör fel? Jag menar är det inte viktigt att människor vågar be offentligt, eller? Problemet är att dessa människor gör sin bön till något annat än hjärtats dialog med Gud. De gör bönen till något annat än att förtroendefullt kasta sig mot Gud. Istället gör de bönen till en uppvisning i fromhet. Till ett sorts konstsim för fromma, de ser vackert ut, men det är inte ett särskilt bra sätt att nå fram mot målet. Målet är intimt umgänge med Gud. Det är ett hyckleri, det utger sig för att vara bön, men är istället ett sätt att få uppmärksamhet. Att ses som någon i fromma kretsar. Det är mycket bra att be tillsammans, det kan vara bra att be offentligt, men det gäller att vakta så att bönen inte blir något annat än bön.
”De har redan fått ut sin lön.” Det verkar som om denna form av böneuppvisning, detta konstsim, förråder en sorts brist på tillit till Gud. Den som ber på detta sätt försöker få ut sin lön, men inte av Gud, inte genom att ställa sig som en tiggare på knä inför honom. Nej, när vi ber på detta sätt förväntar vi oss att få ut lön av människor. Det är motsatsen till bön. Vi vill ha status och prestige för vår fromhets skull, för vår vältalighet. För värmen vi generar genom våra böner. Ibland sker detta omedvetet hos många av oss och det förråder vår ovilja att lita på Gud, att likt Jesus lägga våra liv i Guds händer. Istället för att lägga det hos Gud, som ger sparven och kråkan mat och som ger kläder åt ängens blommor, vill vi få ut vår lön här och nu av andra människor. Motsatsen till Gudsfruktan är inte att leva utan fruktan, det är människofruktan. När vi ber och samlas för att få lön av varandra så tystar vi de profetiska röster som genom hjärtats intima umgänge med Gud har saker att säga som skulle kunna var impopulära bland oss. Och så förtvinar tron eftersom vi inte litar på eller fruktar Gud.
Rabbla inte tomma ord som hedningarna, säger Jesus, de tror att de ska bli bönhörda för de många ordens skull. Att be länge är bra. Paulus uppmanar oss att be ständigt och Jesus uppmanar oss att vara ihärdiga och knacka på Guds dörr som en arg, uppretad änka (Luk 18:1-8). Men det är en skillnad mellan detta och mångordighet. Mångordighet i det här fallet är att tro att Gud har en kosmisk vågskål och om vi placerar tillräckligt många ord i den ena vågen kommer resultatet att tillslut bli gott, vågskålen kommer att tippa över i vår fördel. Då kommer vi att få Gud på vår sida. Om vi bara ber med de rätta orden och med de tillräckligt många ord. Vad är felet med detta? Ja, ännu en gång verkar det ha väldigt lite att göra med hjärtats intima relation med Gud att göra. Det verkar göra Gud till en sorts kosmisk enarmad bandit, en kasinomaskin. Inte en personlig Gud som man kan prata med, vara tyst tillsammans med, klaga inför. Om man bara rycker tillräckligt mycket i spaken kommer man att vinna i sinom tid. Men detta är inte bön, det är magi. Det är att försöka betvinga Gud med tillräckligt många ord. Med rabblandet av fraser som man tror ska kunna tippa vågskålen och få Gud på sin sida är inte längre hjärtats dialog med Gud. Även detta visar en brist på tillit till Gud. Den Gud som vet vad vi behöver innan vi ber. Ännu en gång är utmaningen att lägga livet i Guds händer, precis som Jesus. I vetskap om att Gud är den Gud som ger fåglar mat och liljor furstlig prakt. Vi ska inte behandla Gud som en vågskål i himlen eller en enarmad bandit.
Vi går över till fasta, vilket är ganska passande eftersom vi befinner oss i fastan, denna förberedelsetid inför påsken. Även här finns det fallgropar och fällor. En risk är att man gör sin fasta till en stor show, man vanställer sitt utseende och basunerar ut att man minsann fastar. Att man är from. Även här rör det sig ofta om att göra fastan till något annat än vad den ska vara. Att fasta är att försöka leva inför Guds ansikte. Att genom att avstå från viss mat komma ihåg att man inte enbart lever av bröd, utan av varje ord som utgår från Gud. Men man kan också reducera detta, precis som bön, till en uppvisning. Till ett försök att få människor att beundra dig och så få inflytande. Hjärtats hemliga ingång på denna väg kan ske gradvis, det är därför viktigt att vaka över sitt hjärta. Det är detta som hände med Israels, de fastade men de gör det inte för att påminna sig om att leva inför Guds ansikte, istället gjorde de sånt som binder andra och som misshagar Gud (Jes 58:3-9). Det är en falsk fasta och det förråder en brist på tillit till Gud, istället gör man det till magi eller till ett sätt att få lön av andra människor. Men om det blir något man gör inför Herrens ansikte blir det en glädjefylld praktik där man upptäcker Gud. Det blir inte ett sorgset späkande (Sak 9:19).
Det finns mycket att säga om bönen ”Vår Fader”. Jag har tänkt på att den verkar handla om att lägga sitt liv i Faderns händer. Det handlar om att lita på Gud, att hans rike ska komma, att hans vilja ska ske. Och att han ska ge oss vårt bröd. Det manna som behövs för att överleva och varje ord som utgår från hans mun. Att Gud är en gud som förlåter våra skulder, som har gjort allt för försoningen; gått in i döden och ut ur den igen för att våra skulder ska bli förlåtna. Den Guden som genom Jesus har besegrat ondskan, dödens och tomhetens välden. Men även i denna vackra bön finns en utmaning och den heter ”liksom”. ”Liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss.” Frågan är om vi vågar lita så mycket på Gud att vi kan förlåta andra. Tror vi på Guds förlåtelses kraft så att vi vågar leva i den? Vågar vi lita på Gud så pass mycket att vi förmår att förlåta de som svek oss och de som vi svek tillbaks? Här ligger ett litmustest för om vi litar på Gud. Litar vi så mycket på honom att vi förmås att förlåta?
Det fördolda. Det är ord som kommer tillbaka gång på gång. Jesus säger att stället där vi kan finna Gud är det fördolda. Öppna dörren till det bortglömda skafferiet och finn Gud. Han har hela tiden vakat över dig i det fördolda, den plats där masken faller av. Den plats där du inte ber för att visa upp dig. Den plats där du inte fastar med förvridna ansiktsdrag utan tillåter dig själv ärlighet och en tårtbit. Gud finns i det rum där du erkänner för dig själv att du har det svårt att förlåta, att bitterhetens rötter inte helt lämnat dig. Det där som sakta förgiftar dina hemliga rum. Där finns Gud. Han finns i det fördolda och känner dig. Ta dig tid att finnas i det fördolda tillsammans med den som ser i det fördolda, som ser in i hjärtats skafferi. Det kommer att vara en belöning för dig. Det kommer att vara befrielse för dig. Det finns någon som känt och känner sig. Ta dig tid för Gud i det fördolda och han kommer att förbereda ditt hjärta, knåda det som en deg. Han kommer att sammanfoga ditt yttre fromma liv med ditt hjärtas djup så att du äntligen kan bli en hel person. Äkta från insidan och ut. Gud finns i det fördolda, sök dig dit. Det fördolda är en kur mot hyckleri.
”Pastorn är osynlig sex dagar i veckan och obegriplig den sjunde.” Förhoppningsvis har jag inte varit osynlig hela veckan och förhoppningsvis inte helt obegriplig nu. Men det jag vill säga är att det är viktigt för alla kristna, och även ledare att vara osynlig tillsammans med Gud. Att sitta tyst vid hans fötter och låta honom rannsaka och känna oss i det fördolda. Det är ett motgift till falska böner, falsk fasta och oviljan att börja gå den knaggliga vägen mot befrielse. Låt oss tillsammans vandra.
