Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Påskdagen: Tänk om det inte är sant?

Kategori: Kristen tro

Maja Ekström skriver idag på uppståndelsens morgon. Maja bor på Alsike kloster där hon undervisar flyktingar i svenska. Hon är teolog, har en blogg och är en hejare på att lägga in grönsaker i ättika. 

 

Det är påskdagens morgon och tre kvinnor är på väg till en grav för att smörja den dödas kropp. Det hanns inte med innan sabbatens intåg sent på fredagen. 
Den döda är Jesus från Nasaret, deras Rabbi, som de följt och tjänat.

 

Jesus hade inte varit som någon annan. Han var jude som dem och hade vuxit upp med sin familj i lilla staden Nasaret, men de senaste åren hade han lämnat sitt hem och sin familj för att undervisa människor och predika runt om i landet. Många människor drogs till honom, eftersom han utförde mäktiga under och kunde göra sjuka friska genom att röra vid dem. Han undervisade dem i deras gamla skrifter och förklarade allt på ett nytt sätt. Men han gjorde sig också illa omtyckt genom sitt sätt att prata och handla och till sist hade det gått så långt att hans motståndare inte såg sig ha något annat val än att döda honom. I fredags hade Jesus korsfästs och dragit sitt sista andetag.

 

Kvinorna har gått tidigt, redan innan solen stigit upp, och de bär med sig välluktande kryddor. Men de är oroliga att de ändå går förgäves, eftersom graven som är insprängd i berget har förseglats med en mycket stor sten. "Vem ska rulla undan stenen från graven åt oss?" frågar de sig på vägen. 

När de kommer fram till graven förvandlas oron snart till förvåning. Stenen är redan bortrullad, ser de, och när de går in i graven hittar de ingen död kropp.
.....

 

När Bibelns evangelier fortsätter den här berättelsen berättas det om hur kvinnorna möter en ängel i graven som förklarar för dem att Jesus från Nasaret som de letar efter inte är där utan har uppstått. Nu ska de berätta för Petrus och de andra lärjugarna vad som hänt och att den uppståndne Jesus väntar på dem i Galileen, dit han gått i förväg. De lyder ängeln och springer från graven "darrande och utom sig". Sedan visar sig Jesus för en av kvinnorna, Maria från Magdala, för två andra lärjungar och för de elva medan de ligger till bords (Mark 16).

 

Varje person som Jesus visar sig för och som sedan vittnar om detta blir inte betrodd. "Eh, uppstått..? Är ni desillusionerade? Eller har ni blivit kolletkivt galna - klart han inte uppstått!"

 

Tänk om evangelierna inte talar sanning. Tänk om det inte är sant att Jesus uppstod och att misstron är det rätta. Tänk om lärjungarna bara ljög eller hade blivit så utom att sorg att det de upplevde var en illusion. En rätt lyckad lögn ändå, hur medveten den än var, som levt kvar i snart 2000 år i den enorma kyrkapparaten och nått ut till en tredjedel av världens befolkning. Men inte mer än påhitt och osanning. Graven är tom, det finns ingen kropp.

Om inte Jesus har uppstått är den kristna tron lika ekande tom och kropplös som graven. Då har vi vittnat falskt om Gud och ljugit om att det finns uppståndelse efter döden, ett sant och fullkomligt liv och försoning. Då är vår tro meningslös och vi är kvar i våra synder. Som Paulus skriver: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor (1 Kor 15:19).

 

"Tänk om det inte är sant" är en hisnande fråga, och säkert nyttig att ställa sig själv ibland, för att rannsaka sig. Men än mer hisnande, om du frågar mig, är frågan "Tänk om det är sant?".
Tänk om det är sant..?! På riktigt.

Vad innebär det? Om sanningen om oss själva och om mänskligheten är att Jesus, Gud med oss, är en levande Gud? En Messias uppstånden från de döda? Jag ger er inga färdiga svar - bara en himmelskhisnande fråga.

 

För som Paulus säger, han som själv fick möta den uppståndne Kristus och helt genomlysas av dennes ljus - Nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna..! (1 Kor 15:20).

 

Varje välde, makt och kraft kommer att förintas och till sist ska också döden utplånas, och Kristus ska härska och slutligen kommer Gud att bli allt, överallt. Amen

 

Påskafton: Stuck in the middle

Kategori: Kristen tro

Idag, på påskafton, skriver Jae Sung Kim på bloggen. Jae Sung är en teologistuderande familjefader som gillar att ha på sig en mössa inomhus och att spela basket ("shoot some hoops.") 

 

Maundy Thursday, Good Friday and Easter Sunday… These are the days we are familiar with when it comes to Easter weekend. Many churches will have a schedule to celebrate these days with their specific liturgies. Maybe a quiet communion service on Thursday, a somber meeting on Friday focusing on the crucifixion, and finish the weekend with a festive celebration of Jesus’ resurrection on Sunday morning.

 

But today is Saturday and we don’t quite know what to do with it. Is it to be a somber extension of Good Friday? Or is it a hopeful anticipation of Jesus’ resurrection on Sunday? The Gospels are not very helpful in shedding light on the meaning of this day either. There’s a sudden vacuum in the passion narrative following Friday and just as abruptly the story continues with, “When the sabbath was over…” or “Early on the first day of the week…” But what happened on that Sabbath?

 

To add to the ambiguity of the meaning of today, we’ve* had little or no tradition to observe this day together as church. We gather on Good Friday and Easter Sunday as we remember and share in the meaning and significance of these two days together, but on Saturday, we are left alone to ponder, or not to ponder, on its meaning. The day becomes this unclear and undefined period squeezed between two of the most thought about and significant events in the history of the world: Jesus’ death and resurrection.

 

Anthropology describes this kind of in-between period as liminality. It’s the middle part of a ritual where participants feel lost and disoriented from no longer being in the same stage as before the ritual began but not yet having completed the process to enter the next stage. People don’t know what do to because they can no longer relate to the world as it used to be, but neither are they ready to step into the next defined stage of life. And that’s kind of where we are today; we are lost in the liminal period between the commemoration of Jesus’ death and the celebration of his resurrection.

 

Perhaps liminality is also an accurate term to describe the state the disciples were in on that historical Saturday. Their lives had been forever changed in their meeting with Jesus. They left their prior lives and loyalties to follow him and devoted themselves to his life and teaching. With him they got to experience the dawn of a new reality: heaven breaking into the world around them. In Jesus they found the hope and promise of God’s immanent kingdom. But now their beloved teacher had been captured, killed and buried. Life as they had come to know and hoped for came to an abrupt and crushing end. Their world was turned upside down and the uncertainty of tomorrow was looming over them. What were they to do?

 

A tragic paradox of that Saturday is that the disciples were probably gathered for the Sabbath. Israel was told to rest on this day and set it apart for God. In trusting and relying on God’s provision for that day, they were to realize their intrinsic dependence on God and His faithfulness to them. It was also to be a day to remember God’s deliverance of Israel from slavery, to honor the many ways in which God provided for their salvation in the face of certain demise. Restoration and peace were to be markers of the Sabbath. But on this particular Sabbath, grief and despair must have weighed heavily on the hearts and minds of the disciples. How could they rest in God’s faithfulness in such a time? How could they remember God’s deliverance when the one who inspired and carried their hope now lay dead sealed in a tomb? Hopelessness and strain trembled under the quiet of the Sabbath.

 

Once again the Sabbath serves to illustrate the limits of our abilities and the provision of God despite those inabilities. Despite Jesus’ own public predictions about his resurrection, it’s clear from the Gospels that none of the disciples expected him to be raised from the dead the following day. They simply could not fathom in the shadow of the crucifixion and dealing with the certainty of Jesus’ death, that God could somehow in someway still provide life. But while the disciples were settling in their despair, God was about to provide the greatest deliverance of all.

 

The shocking news of Easter Sunday proclaims the power of God to work beyond what we are capable of imagining. It’s a reminder that our faith relies not in our ability to believe but on knowing the God who can and has done exceedingly more than what we can hope for or imagine. Maybe the liminality of today should be something to be embraced. The feeling of not really knowing, the sense of uncertainty and uneasiness may be an appropriate way to acknowledge both our limitations and our reliance on God. Perhaps making room in our Easter observation for a little disorientation is a helpful reminder that we can find rest in God’s sovereign power to orchestrate the amazing Easter story.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* Sorry, I’m really just speaking on my own church tradition here. I am aware that other traditions do celebrate Holy Saturday together. My bad.

 

 

 

Långfredagen

Kategori: Kristen tro

Alla försöker fly bort från långfredagen. Alla försöker fly undan från allvaret. 
Alla vill ta ut glädjen i förskott. Vi ojar sig över svunna tider då ingen förväntades ha roligt på denna dag, då biografer var stängda. Vi vet bättre, vi firar långfredagen med att låta det vara ännu en dag av dödsförnekande underhållning med popcorn, långt borta från den smärtfyllda kalken. Långt borta från död och lidande.
 
Kanske säger vår ängslan inför långfredagen, inför det becksvarta allvarets dag något om oss. Kanske är vår reaktion mindre naturlig än svunna tiders allvar.
Vi vill hålla lidandet långt borta från oss. Livet kan delas in i lidande och njutning. Lidande ska minimeras, till alla pris. Det långsamma förfallet som kallas döende, ska hållas borta med ännu en anti-rynkkräm. Vi håller gamla och lidande människor inlåsta på instutioner så att vi slipper se deras lidande. 
Långfredagen är en smärtsam påminnelse om vår dödlighet, om lidandets förnedring och vår egen grymhet. Det är en dag vi vill hoppa över. 
"My life is an orchestrated denial of death, and someday I have to face the truth of my mortality", sa en präst vid förra påsken. Långfredagen är en unge som sjunger falskt i vår förnekelsekör. Det är en dag av dödlighet.
 
 
Hann fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun (Jes 53:7)
 
Kan något gott komma ur att en man lider tyst, för att till slut i fasa utbrista: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?" Vi ryggar tillbaka, det är det här vi försökt fly bort från hela våra liv. Det är det här vi försökt placera bort i instutioner. Det är det här vi står flathänta inför. Det är det här vi pensionssparar för att slippa. Ingen politiker skulle förslå att ett krig kan vinnas genom lidande kärlek.
 
Men det kristna budskapet är att det är just här som världshistorien börjar vända. I det tunga. På ett kors. Guds vishet uppenbaras här. Det är här som Gud låter all världens ondska slå in över honom själv. Det är här som Gud absorberar all världens smärta i sig själv, i människan Kristus. Det är här som dödens makt bryts.
Det visar sig att Gud kan göra något långt mycket större med det meningslösa lidadet än vi någonsin kunde förvänta oss.
 
Därmed ger han oss också ett exempel att inte skygga bort för liv som lider. Att inte isolera oss från de som sakta förtvinar. Han uppmanar oss att stanna kvar. Gud uppvärderar det liv som lider på långfredagen.