Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Till försvar för det personliga vittnesbördet: apologetik, händer och helgon

Kategori: Allmänt

För inte så länge publicerades en debattartikel i tidningen Dagen, Kristen apologetik är viktigt!, där de fem debattörerna argumenterade för att det är viktigt att intellektuellt kunna försvara sin kristna tro. Huvudsakligen verkar de vilja försvara den kristna tron utifrån naturlig teologi: "Det finns upp emot 30 olika gudsargument att presentera utifrån ett naturteologiskt perspektiv, som enkelt uttryckt handlar om att presentera hur världen är beskaffad", skriver de. Mot detta ställer författarna "hjärtats enkla tro", att försöka förmå människor att bli kristna genom sitt vittnesbörd, sin berättelse om erfarenheten av Gud. "Hur många har egentligen blivit kristna av redogörelser av personliga gudsmöten? Alldeles för få, menar vi, eftersom det är din upplevelse som lyssnaren inte kan ta objektiv ställning till" säger författarna.
 
Jag tycker att det är intressant att dessa författare leder oss mot ett naturteologiskt perspektiv. Naturlig teologi, att försöka bevisa Guds eller kristen tros sannhet utan att referera till Guds uppenbarelse utan endast genom hurdan världen är beskaffad, har på sista tiden fått det ganska svårt att hävda sig. Detta eftersom det råder mycket bråk i samhället om vad som ens är naturligt. Filtreras inte allt genom språk, kultur och ens nätverk av relationer? Vem kan i så fall ställa sig utanför detta för att berätta om vad som är naturligt? Så går tankegångarna.
 
På sista tiden har jag läst två katolska filosofer. Den ene är Charles Taylor, från Kananda, vars mastondontbok "A Secular Age" jag har läst samt den skottske filosofen Alasdair MacIntyre och hans nya bok "Ethics in the Conflicts of Modernity". Det som är intressant med dessa böcker är att båda avslutar böckerna med att berätta livshistorier. Jag skulle vilja hävda att båda böckerna försöker återuppfinna hagiografin (berättelser om helgon). Men de berättelser de väljer att berätta är om helgon som är brutna, med glorior på sned och med långt ifrån fläckfria liv. MacIntyre berättar om en socialistisk agitator, och vad som var föredömligt i hans liv, en amerikansk konservativ domare och en katolsk präst med kopplingar till IRA. Taylor berättar om flera personer som lyckas ta sig ut från ett "sekulärt ramverk" precis tillräckligt mycket för att vi ska känna vindraget från en värld som är öppen mot det gudomliga. En berättelse är t ex den om Charles Péguy som hade ett långt ifrån okomplicerad relation till den katolska kyrkan. 
 
Naturlig teologi har, traditionellt sätt, förståtts som ett förled till förkunnelsen om den guden som blev människa i Jesus Kristus. Först samtalar vi om hur vi logiskt kan förstå att Gud finns utifrån den världen vi lever i, utan att blanda in Bibeln, för att sedan därefter kunna komma in på uppenbarelsen. Problemet med vår värld idag är att få skulle köpa naturteologiska argument. Det är för mycket bråk om vad som är naturligt, vad som är eftersträvansvärt eller om vi ens uppfattar världen på ett korrekt sätt och inte bedrar oss själva. MacIntyres bok är ett enda långt argument för att kunna säga att människan liv formas av begär och att vi bör rikta in våra begär mot mål (telos) som leder till mänsklig blomstring. Mer än så kan han inte göra, med sina argument. Men han menar att denna riktning mot det goda, detta begär, pekar på något bortom sig självt. Något gott bortom god pizza, ett bra hem osv. Och detta kommer till uttryck i vissa liv:  "A good life is one in which an agent, although continuing to rank order particular and finite goods, treat none of these goods as necessary for the completion of her or his life, so leaving her or himself open to a final good beyond all such goods.”
 
För att visa på detta så berättar MacIntyre berättelser om olika liv, och dessa menar han pekar på något bortom sig själva. Vasily Grossmans jakt på sanning kunde aldrig mättas av något så bestämt som att skriva ytterligare en bok om Stalingrad, det var en riktning i hans liv, ett begär, som pekade bortom timliga mål, mot Sanningen själv. För att kunna komma hit, till denna plats i boken är det absolut nödvändigt för MacIntyre att återuppfinna hagiografin, eller, för att uttrycka mig mer frikyrkligt, det personliga vittnesbördet måste till. Det är liv som är öppna för ett högsta goda bortom det timliga som pekar mot att det finns en gud. Boken avslutas med orden: "But here the enquiries of politics and ethics end. Here [min kursivering] natural theology begins." Hela MacIntyres bok har varit ett enda långt förled, ett förord, för att vi ens ska kunna komma in på förledet naturlig teologi! Det är ett förled till förledet! 
 
Det nödvändiga förledet är det personliga vittesbördet. För att ens kunna börja med naturlig teologi (om man nu vill göra det, lite skeptisk) behövs heliga liv som pekar bortom sig självt. Det behövs liv som är subjektiva, levda, ofärdiga och mycket provisoriska för att vi ens ska kunna få en försmak av att det kanske finns en gud. Detta borde inte förvåna bibelläsaren som presenteras med mycket få argument för Guds existens och snarare massor av berättelser, vittnesbörd, där det blir uppenbart att Gud agerar. Israels historia och framförallt Jesu historia är dessa berättelser. Din berättelse, kära läsare, är en del av detta. Det är en fortsättning på Guds berättelse. Det är det som förmår människor, i konflikt över om det ens finns något naturligt, att ana att bortom allt finns det Goda, Sanna och Vackra som heter Jesus. Här måste jag dock ge apologeterna rätt: det räcker inte med subjetiva känslor. Det krävs något mer och det är ett heligt liv, det vill säga ett liv med en tydlig riktning - en riktning, om dock krokig, mot det som Jesus beskriver som Guds rike. Detta är vittnesbördet och apologetiken vi har (se t ex 1 Pet 2:11-12). 
 
Den bild som särskilt kan sammanfatta Taylors katolicism är den som också var central för Charles Péguy. Bilden är den av en kedja där de olika länkarna sammanfogas av utsträckta händer. Jag fattar det lokala helgonets hand, helgonet kopplar oss via en lång kedja till Kristus, vars utsträckta hand för oss till Gud. Från det lokala, provinsiella och provisoriska hela vägen upp till Guds sanning. Du, käre läsare, kan vara denna första utsträckta hand. Ditt taffliga och provisoriska vittnesbörd betyder oerhört mycket i en förvirrad värld. Ditt liv som riktas mot Gud är viktigt, det är förledet för att Guds sanning ska kunna slå ner som ett bombnedslag. Låt ingen få dig att tro något annat. 
 
Kristen tro har inga bevis, särskilt inte i denna tid, bara vittnen.
 

The Holy Mountain (1973)

Kategori: Allmänt

En anonym kommentator skrev detta på min blogg:
 
"Jag skulle önska en recension av Alexandro Jodorowskys "The holy mountain". Vad kan du utläsa ur denna film? Vad får du för intryck av detta och vad ser du so relevans gentemot dagens samhälle?" 
 
 
 
Så nu kommer det äntligen att ske. Jag är lite osäker på om den anonyme personen som kommenterat på min blogg menade detta som ett skämt ty The Holy Mountain tillhör inte den kategori av filmer som jag vanligtvis tittar på. När du ser den förvänta dig då inte en linjär berättelse, förvänta dig faktistk inte någon regelrätt berättelse alls. Förvänta dig bilder, ibland äcklande och ibland rätt så underhållande bilder. Frörvänta dig absurda scenarion staplade på varandra, förvänta dig en del nakenhet. Där har vi The Holy Mountain. Om, vi ändå ska tala om en berättelse så kan man säga att den handlar om nio personers vandring mot det heliga berget där de förväntar sig att besegra de odödliga som bor där för att själva bli odödliga. 
 
Filmen är stundtals tröttsam, men också överraskande underhållande om man griper sig an den med rätt inställning. Filmen är späckad av religiösa och hädiska bilder från världens alla religioner. De är alla placerade i en matberedare och mixade i denna film. Här finns paddor utklädda till erövrade conquistadorer, här finns en Mariatransvestit som säljer Kristus, här finns anspelningar på buddhistiska ritualer osv. Det jag främst kommer att tänka på är Graham Ward analys att vi i det senmoderna samhället använder religion som en specialeffekt. I boken True Religion visar Ward, genom en historisk exposé, hur religiösa symboler blivit särkopplade från sina specifika traditioner genom att sann religion i västerlandet allt mer kopplats till något bortom det konketa, ett bländande mörker som ligger bakom alla specifika traditioner. Effekten som det har haft är att religonens konkreta form fräts sönder innifrån i människors medvetande, det är ju inte den sanna andligheten. De symboler som finns i religionerna har blivit fritt flytande. I det kapitalistiska samhället har så t ex korset eller jungfru Maria tappat sin specifika betydelse och kan istället användas som en specialeffekt för att sälja en produkt eller få till en spännande bildserie i en film. I The Holy Mountain är alla symboler fritt flytande, och i filmens slutscen *spoiler* avslöjas att jakten på odödlighet på det heliga berget i själva verket är tomhet, de befinner sig på en filminspelningsplats, pilgrimerna är fågna i overklighet och skådespel. Jakten på odödlighet genom att besegra de gamla gudarna kan också ses som en drift med religion som ett sätt "att bli sitt bästa jag nu".
 
The Holy Mountain kan läsas på tre sätt. 1) Ett trippigt drogexpriment 2) Ett cynsikt utnyttjande av religiös tematik för att skapa underhållning eller 3) En kritik av varufieringen av allt viktigt, ett samhällskritisk statement mot kapitalismen. Min favoritscen, från fabrik som tillverkar leksaksvapen, kanske pekar i den sista riktningen:
 
 
 
 

Dödsdom

Kategori: Allmänt

Att älska Kristus är att inom sig bära en dödsdom, det är att låta alla alternativa jag och herrar tvina bort, för att leva för den enda.
 
Samma sak gäller mänsklig kärlek mellan par. Kärlek är att sluta nära andra alternativ, att låta dem dö. Det är att bära en enda människa inom sig och låta alla andra möjligheter vittra bort.
 
Vi går under av splittrad kärlek. Vi blir ensamma och isolerade när vi försöker hålla alla flytkvägar öppna. Det är helvetet. Antingen måste det ena eller andra dö för att man ska bli mänsklig. Att älska är en dödsdom.