Kort försvar för "Helighet och Barmhärtighet
Kategori: Allmänt
Debatten om ”Helighet och Barmhärtighet”, Evangeliska Frikyrkans utredning om samkönade relationer, har olyckligtvis präglats av mycket rädsla. Rädslan visar sig i teorin att samfundets ledning, eller en mäktig ljusskygg grupp, i lönndom vill påverka EFK till att bli liberalare. Kanske detta även är det baksluga syftet med rapporten? Stefan Swärd tror att en föga aktiv Facebook-grupp på 300 medlemmar har stor makt över rapportens utkomst. I tidigare rundor om samfundets identitet har vi fått veta att det finns ”en stark strömning som vill tona ned den teologiska grund som EFK från början var byggd på” (25/2–22). 51 ledare menar att råden i rapporten kommer att leda till en förändrad äktenskapssyn och skriver: ”Frågan är om de som formulerat dessa råd insett dessa konsekvenser eller ej?”, man insinuerar alltså att rapportens författare är medvetna om en glidning mot könsneutrala äktenskap – att detta i själva verket är skälet bakom rapporten.
I denna anda av misstro verkar det vara få som vågar stå upp för rapporten och dess slutsatser. För vem vill riskera att stämplas som en av dessa liberala mörkermän? Trots denna risk måste det ändå sägas att rapporten lyckas med en ganska stor bedrift: den håller fast vid och stadfäster en klassisk syn när det kommer till äktenskap samtidigt som den avvisar synden homofobi.
Även om vissa i en anda av misstro menat att rapportens utläggning av texterna är otydlig, så är det svårt att läsa den som något annat än konservativ. Det som de femtioen kollegorna verkar missta för otydlighet är i själva verket nyans och noggrannhet. De femtioen verkar också utgå från att de inte finns någon heterosexuell medlem i en EFK-församling som lever i samboskap – men det är något som jag skulle vara förvånad om det inte förekommer i de flesta EFK-församlingar!
Hos kritikerna tenderar homosexualitet att bli en synd som alldeles särskilt sållas fram som en knäckfråga, en shibbolet som allt hänger på. Det blir därför känsligt att prata om saker som medlemskap eller att det pastoralt kan vara en väg framåt att inte bryta upp vissa förhållanden, likt man i många afrikanska samfund inte bryter upp polygama äktenskap då det skulle få för stora konsekvenser för personerna.
Den franska filosofen Simone Weil skrev en gång: "Ibland har jag sagt mig, att om man bara satte upp anslag på kyrkdörrarna, att tillträde var förbjudet för alla som hade en inkomst högre än den och den summan – ganska låg – så skulle jag genast konvertera". För den som läser Lukasevangeliet är det otvetydigt att Jesus har ett horn i sidan på rikedom. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” (Luk 18:25). Rikedom beskrivs som en främmande makt, Mammon, som tävlar med Gud om vår tillbedjan (16:13). Jesus uppmanar sina lärjungar att sälja sin egendom och ge till de fattiga (12:33). Varför är det ingen som talar om risken för förflackning om vi inte sätter upp det anslag som Weil förordade? Läsaren kommer säkert med hundra olika (bort)förklaringar till texterna. Men om vi skulle undersöka dessa förklaringar, skulle de inte alla te sig som ganska liberala?
Om en människa som lever i lyx, kanske investerar pengar i oetiska företag eller är en utsugare (1 Kor 6:10) inte förvägras medlemskap i en församling – eller om vi inte ens vet hur vi ska bedöma om någon är girig – varför är då homosexuella handlingar ett särskilt hinder för medlemskap? Jag tror att Bibelns undervisning om både sex och om pengar behöver upprätthållas. Men jag tror även att ett plakat på kyrkporten som utestänger endera grupp som inte lever upp till den slår fel! Som Romarbrevet 1 och Jesus i Lukasevangeliet visar är båda ett resultat av missriktad tillbedjan. De är båda något som vi är ”utelämnade till” i en fallen värld med avgudar (Rom 1:26). Att göra endera till en absolut gräns, snarare än en porös, tar inte hänsyn till detta.
Swärd har lyft är risken att EFK skulle bli ett Equmeniakyrkan, där olika äktenskapssyner lever sida vid sida i församlingarna. Det är märkligt att inte fler reagerat över det faktum att det finns andra dopsyner i det samfund som har som ett av sina kärnord ”baptistisk”. Många samarbetsförsamlingar döper spädbarn. Varför anses det inte som detta hota ett av EFK:s allra viktigaste värden? Detta var trots allt en fråga som vissa förfäder landsförvisades för. Om inte dessa församlingar hotar EFK:s självförståelse som baptistisk, varför skulle då någon enstaka församling som avviker från EFK:s praxis och teologiska grund göra det?
Apropå baptistiskt: att läsa texterna tillsammans med dem som de berör, att försöka urskilja hur vi troget ska kunna leva under Ordet, är ett utslag av det baptistiska. Baptister har alltid tillsammans försöka urskilja ”Kristi tanke”, ledda av uppenbarelsen. Men ett hinder härför kan vara homofobi. Den gör att vissa inte ens känner sig välkomna till processen. Om man inte håller med rapportens slutsatser bör man aktivt arbeta för att hitta celibatära samlevnadsformer och tätare gemenskap för homosexuella som ger dem en naturlig plats i församlingen.
