Anton Karl David

Jag har sett filmen Noah och jag måste erkänna: jag tyckte att den var riktigt bra. Den var spännande, cinematiskt häftig och (here's the chocker) teologiskt intressant!

 

 

Filmen har fått utstå en hel del kalgomål av både kritiker, konservativt kristna och sekulära tyckare. Kristna har främst anklagar filmen för att inte vara trogna mot grundberättelsen. Det gäller dels att Noah, en bit in i filmen, anser att mänskligheten inte ska räddas. Jafet och Ham får därför inga fruar, i motsats till bibelberättelsen. Sems fru (Emma Watson) är ofruktsam. Dels är inte Noa alltid helt sympatiskt, men ärligt talat: vi får ingen vidare karaktärsbeskrivning i Bibeln. Dessutom kommer ett gäng ex-änglar/jättar till Noas undsättning (vilket jag tyckte fungerade bra). Nåja, Prinsen av Egypten var inte heller helt sann mot grundberättelsen. Vissa artistiska friheter får man nog förvänta sig att sekulära filmskapare tar. Dessutom har jag hört predikanter som behandlat bibelberättelser mer skändligt än vad Aronofsky gjorde.

 

Jag tycker Aronofskys grepp med två ätter, Kains ätt och Sets var intressant. Detta sättet att tolka Bibeln använde sig fasktiskt redan kyrkofadern Augustinus av i "Guds stad". Han menade att genom hela Bibeln kan man ana en kamp mellan världens stad och Guds stad. I Första Moseboken materialiseras detta i Kain som är den som bygger världens första stad (1 Mos 4:17), men det är en civilisation som är grundlagd på mord (1 Mos 4:8). Sets släkt däremot, menar Augustinus, är Guds stad. De är dem som inte tar del i våldets stad. Här kan man ana en viss kritik mot stadens våld hos Augustinus. Hos Aronofsky tar sig detta uttryck i att Kains släkt bygger väldiga industrisamhällen som präglas av råhet, våld och ett instrumentellt sätt att förhålla sig till skapelsen som man nära nog har förbrukat. Och Sets släkt som vårdar skapelsen och vördar Skaparen. Jag måste säga att jag skarpt gillar greppet som är teologiskt smart. Frågan som ställs till oss är: vilken stad är vi en del av?

 

Något annat jag tänkte på är att skurken i filmen Tuval Kain (på svenska) och Noa betonar olika delar i vår (-a) skapelseberättelse (-r). Tuval Kain betonar att människan är satt att härska över naturen som Guds avbild (1 Mos 1:28). Detta leder till köttätande, våld mot skapelsen och mot medmänniskor. Hos Noa är människan mer en i raden av skapelser. Om hon inte "brukar och vårdar" (2:15) utan istället missbrukar skapelsen har hon spelat ut sin roll och kan därför utrotas. Det finns något djupt skapelsevänligt hos Noa men samtidigt tar sig hans avsky mot människorna stora proportioner. I slutet av filmen skulle jag vilja säga att en syntes sker mellan Tuval Kains skapelsesyn (människan som Guds avbild) och Noas (människan som sammanflätad med skapelsen). Detta är gott och också det intrycket vi får av Biblen. 

 

Gå och se Noah och dela era intryck!