Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Ett år av lärjungaskap

Kategori: Anton, Kristen tro

Det är nu ett år sedan jag tillträdde tjänsten som pastor i Finnerödja Frikyrkoförsamling, också känd som Tallstigskyrkan. Det har varit ett år fullt av överraskningar och av lärjungaskap. Jag hade här tänkt att dela med mig av några av de erfarenheter jag gjort. 
 
Jag har gått från att till största delen umgås med de som är min ålder och som har någon koppling till en högskola. Nu  är det så att för det mesta umgås med de som är betydligt äldre än mig, och dessutom ganska annorlunda gentemot mig. Det har varit ett betydande, och ganska välgörande, skifte och en del av lärjungaskapet eftersom det gjort att jag får forma vänskapsband till de som inte är lika mig. Dock måste jag säga att jag saknar den glada studentvännerna. Men det är något med städer som gör att vi bara umgås i våra egna smala kretsar. Aldrig har jag kommit fått möta en sådan spännande pallett av olika sorters människor som när jag flyttade till Finnerödja. Här finns teologiskt sakunniga fransmän, Jehovas vittnen, människor från Afganistan och församlingsmedlemmar som är äldre än mig och ser på världen på ett annorlunda sätt.
 
Jag har också stött på psykisk sjukdom, inte personligen då, men hos andra. Det är något som fått mig att se en annan värld. En psykriatisk värld som inte alltid är trevlig. De i marginalen avslöjar för oss hur världen egentligen är beskaffad. Det är därför Gud säger åt oss att ständigt ha den faderlösa, änkan och invandraren för våra ögon. Dessa mina minsta som ibland kan vara Guds tjänare på oväntade sätt.
 
Sen har vi förstås potatislandet, odlandet. En sorts motståndshandling i en värld där vi befinner oss längre och längre från matens ursprung. En tyst protest och ett vänskapssamarbete. Att göra sin egen mat påminner oss om slitet andra lägger ner på resten av det vi äter. Och det borde påverka våra matvanor.
 
Även i migrationsprocessen har jag fått en mer direkt inblick. Vi är inte så välkomnande som vi tror. Må Kristus hjälpa kyrkan att bli ett gästfritt sammanhang.
 
Jag har också, något som jag aldrig någonsin trott, blivit inblandad i en liten förening som verkar för interreligiös dialog. Inte den urvattnade "låt-oss-alla-komma-överens-och-bli-en-lydig-civilreligion"-typen, utan en ganska intressant sådan. Jag har fått höra mångas historier och lärt mig mycket. Det har också hjälpt mig att bättre formulera min kristna övertygelse.
 
Det är också snart ett år sedan podden Aten och Jerusalem startade. Ett fantastiskt roligt projekt som jag och Simon är lite stolta över och som jag hoppas ska kunna vara till någon form av nytta för frikyrkan och andra intresserade. Kanske som en hjälp att växa i tro och torfasthet till Kristus. Vi hoppas kunna utveckla podden i framtiden, vi får se.
 
Överlag har tiden här varit en rik upplevelse. En unik upplevelse. Ett lärjungaskap. Kanske är det mer jag som sett något än det är andra som sett något hos mig.
 
Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att gå den.
- Efter den Heliga Birgitta.
 

Predikan: Axplock och korv

Kategori: Kristen tro

 

 

Det är en varm och trevlig dag och världen står och väger mellan sensommar och tidig höst. Du känner dig lite lös och ledig och solen får fälten att lysa av guld. Jesus föreslår att ni ska ta vägen över fälten, ni skrattar glatt och glider in på en stig mellan guldhaven. Det är sabbat, vilans dag. Men du har inte ätit idag, det gnager i magsäcken. Nu är det som om allt du kan tänka på är axen vissa av dem är vita som snö. Du och några av dina närmsta vänner ger varandra en försåtlig blick, och ni börjar plocka ax och gnugga dem mellan händerna för att sedan äta. Överraskande gott! Då från ingenstans kommer några fariséer, har de legat och tryckt i sädesfältet? Var kommer de ifrån?  SE! Se! Din lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten!” ropar de till Jesus.

Söndag- och sabbatsfirande har sett ut på många olika sätt. När min mor var liten brukade de åka på söndagsbilturer och köpa kall prinskorv att mumsa på i bilen. Angående korv kan vi läsa i boken "Är det synd att tro på tomten?" med samlade svar på frågor om en kristens livstil från 40-50-talet att just varmkorvsförsjälning inte var någon bra idé på söndagar:

Fråga: Är det rätt av en äldstebroder att på sondagar och andra mötestider sälja "varm korv"?  F.A.I

Svar: Det måste anses olämpligt och torde väcka anstöt.

 

 På vissa västkustska öar där vissa frikyrkoförsamlingar var starka har jag hört att gungor kedjas fast under söndagar så att människor inte skulle få för sig att göra sånt opassande på söndagarna. Dagens fråga kretsar kring sabbaten – vad innebär sabbaten och vad har Jesus med det att göra?

Sabbaten är alltså den dag som Herren i Gamla testamentet gav till Israel för att låta dem vila. Det finns två motiveringar till varför folket skulle ha en vilodag på veckans sista dag.1 Den första motiveringen utgår från att Gud skapat världen och njöt av sin skapelse på den sjunde dagen (2 Mos 20:8-11). Människan ska koppla ner och koppla av och ta del av Guds välsignade vila som han erbjuder världen. Den andra motivationen är social. Israel har varit slavar i Egypten, de har smakat på ett liv utan vila, med ständigt arbete. Tegelsten på tegelsten, murbruk och piskrapp i all evighet utan variation. Gud ger dem en ny rytm för livet, frihetens rytm (5 Mos 5:12-15). Han ger dem en dag då allt skapat ska få vila ut. För Gud är inte Farao. Sabbatsprincipen sträcker sig till alla levande varelser, men också till landet i sig själv. Allt ska få vila.

Israel bodde en begränsad tid i sitt land, efter ett tag blev de intagna av Babylon och Assyrien och förda i exil och även när de återvände till sitt land var de långa tider dominerade av utländska krafter. Nu, vid Jesu tid, av Romarriket. Hur kunde detta ske? Enligt många av profeterna var det just ett dåligt sabbatsfirande som låg bakom allt. Ett sabbatsfirande utan rättvisa i fokus (Amos 8:4-10), där varken land eller människor fick vila ut. Landet utarmades till sista kornet och fick aldrig vila, djuren arbetade ständigt, tjänare och slavar bar tunga vikter. I Tredje Mosebok kan vi läsa att folket fördes bort i exil för att ”landet [då] skall få gottgörelse för sina sabbater, så länge det ligger öde och ni är i era fienders land. Då skall landet få sina sabbatsvila och ta igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet ligger öde skall det ha sabbat och få den vila det inte fick under era sabbater, när ni bodde där” (3 Mos 26:34-36).

Det kanske var på grund av detta som fariséerna ansåg att det var så extraordinärt allvarligt att bryta mot sabbatsbudet. Om folket inte firar sabbat på ett gott sätt kommer exilen aldrig ta slut. Romarna kommer att härska över dem i all evighet. Om folket däremot tar sabbat och sabbatens Herre, Israels Gud, på allvar så kan de förvänta sig befrielse (Jes 58:13-14). Det är därför de måste granska folket och Jesus, skärskåda dem för att se till att de inte kränker sabbaten.

Jesus argumenterar utifrån Bibeln. Först utifrån Davids handlande och sedan utifrån hur prästerna agerar i templet på sabbaten. Hans poäng är att sabbaten är till för människan, om lärjungarna är hungriga och lider av det, går det före en strängare tolkning. Han citerar sedan Hosea 6:6, vilket han också gjorde när han blev ifrågasatt för att han åt med tullindrivare och syndare. Han säger till fariséerna: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Sedan lägger han till att om de förstod vad som menas med dessa ord så skulle de inte döma oskyldiga. Jag tror att Jesus här pekar på sabbatens kärna: Guds barmhärtighet. Gud är en barmhärtig Gud, inte en vresig Farao. Gud vill att alla ska få vila ut och njuta av hans skapade verk på samma sätt som han njuter av det. Sabbaten visar att Gud är barmhärtig och önskar att hans folk ska få leva i frihet. Det är också därför som Gud kan bli vred över allt som vill binda människor. De som vägrar att ge dem vila och bara vill ge dem sten på murbruk, piskrapp på piskrapp. Sabbatens kärna är att Gud visar barmhärtighet mot oss och ger oss en frihetens rytm och att vi därför också borde ge varandra en frihetens rytm.

Fariséerna vill offra sabbatsbrytarna och kasta ut dem ur folket, men Jesus menar att de dömer oskyldiga för de missar att sabbaten handla om barmhärtighet. De angriper lärjungarna, med de borde angripa de krafter och makter som tvingar människor att ständigt arbeta och aldrig vila. De går till angrepp på personer istället, de dömer oskyldiga, hungrande människor. En verklig andlig krigsföring skulle istället innebära att de går till angrepp på de strukturer som tvingar människor att ständigt arbeta och aldrig vila. Då skulle de delta i Guds kamp.

Men Jesus slutar inte där, han säger ännu mer. Jesus säger spektakulära saker. Jesus säger att han är större än templet (12:6) och herre över sabbaten (12:7). Jesus är större än templet, som kan ge rättfärdighet till dem som deltar i dess kult, och Jesus är Herre över sabbaten, sabbaten som är själva uttrycket för Guds barmhärtighet. Jesus har strax innan vårt bibelord sagt att de som är tyngda av bördor kan komma till honom och få vila. Att gå in i efterföljelse av Jesus är en form av vila (Matt 11:28-29). Senare citerar Matteus Jesajas bok (Matt 11:15-21). Jesus skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa. Han är rättvis och dömer inte oskyldiga. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan. Nej, han ska föra rätten till seger. Han skall besegra alla de krafter som tynger ner och aldrig tillåter vila för människor. Han är sabbatens Herre, Israels Gud, som går till attack mot de destruktiva anti-sabbat krafterna och härskarna. Jesus är en annan sorts herre, han är inte som kejsaren, att gå in under hans makt innebär vila. Jesus är inte som vårt ekonomiska klimat som tvingar vissa att ständigt arbete för Ekonomins skull och spottar ut andra utan någon sysselsättning. Nej, han bryter inte av det knäckta strået. Det är ett sätt att värdera liv som inte handlar om effektivitet. Jesus är inte krigets förstörelse och oro, utan ett liv under hans herreskap leder till ett liv i fred. En äkta sabbat.

Kort sagt kan man säga att Jesus Kristus är sabbatens uppfyllelse. På samma sätt som Jesus upprepar och helar Israels historia, så helar han här Israels brustna sabbatsfirande och visar på sabbatens sanna firande. Han går i ett triumftåg mot de krafter som inte vill att mänskligheten skall få vila ut. Jesus blir vår sabbat. Jesus är den som för oss ut ur syndens exil, där vi har legat under främmande krafters inflytande.

Jesu triumftåg leder till korset. Det är där han visar sig större än templet, han bringar en försoning som är evig. Den som tar på sig hans ok kan vänta sig en evig sabbat, eftersom han bar vår börda. Vi kan gå in i hans vila, nära hans bröst, efter hans eget hjärta (Heb 4:9-10). Han öppnar porten till sabbaten för oss.

Att fira sabbaten, att vila en dag och inte göra det som hör till sfären arbete, är att få en försmak av paradiset. Guds vila och eviga nu. Det kan också göras till en akt av tillbedjan av Sabbatens Herre, det är att tacka Jesus Kristus för den frihet han har berett åt oss. Den frihetens rytm som bryter in i en värld av kejsare och ständigt arbetande för att tillfredsställa Ekonomins Gud. Att äta korv tillsammans, att glädja sig, vila och ligga i hängmattan kan därför bli att hedra Kristus. Detta är också ett sätt att utmana de makter som inte vill tillåta oss att vila, det är att utmana ett falskt dåligt samvete som kan komma från uppfostran eller kultur. Det är att gå till angrepp mot Satan som vill få dig att tro att världens frälsning är beroende av ditt arbete. Att vila kan därför bli en form av andlig krigsföring.

Höra helighet

Kategori: Kristen tro

 

 

 

Det har varit en ganska bister sommar även om nu solen faktiskt börjat skina nu. Vissa säger även att vi står inför en ganska bister tid i kyrkan, inte bara en regnig sommar då utan en vintertid. Frikyrkorna kommer att bli kraftlösare och tappa sin ekonomiska spänst, församlingar kommer tappa medlemmar och nedlagda församlingar kommer att bli allt vanligare. Vintern kommer.

1700-1900-talet har kallats för en tid av avförtrollning. Det vill säga världen håller på att tappa sitt skimmer av helighet, där vi tidigare såg Gud och andliga samband ser vi nu bara material som vi kan använda efter eget godtycke. Världen har gått från att vara en förtrollad trädgård till att endast vara ett gruvschakt av råmaterial som människan kan använda. För de flesta finns det inte heller någon himmel eller Gud. Heligheten har flytt världen.

Hör, du som har öron!” säger Jesus när han undervisar folket om Johannes Döparen. Det gäller att lyssna för att uppfatta vad som är sant, det duger inte att slölyssna. Vem var Johannes Döparen? Johannes Döparen var en man som på många sätt framstår som märklig. Han levde i öknen ätande gräshoppor och vildhonung. Han bar kamelhår som den gamla tidens profeter, som Elia (2 Kung 1:8). När han förkunnade var det ofta med ett eldigt budskap (Joh 3:11) vilket påminde om Elia, profeten som fick eld att falla ner från himlen vid upprepade tillfällen. Men vem var egentligen Johannes? Vad gick folket ut i öknen för att se?

Var Johannes ett strå som vajar för vinden? Ett lätt böjbart gräsblad som känner av vart vinden vänder och anpassar sig. Det fanns flera stycken sådana vid Jesu tid, sadukéer och överstepräster samarbetade med makten i Rom och anpassade sitt budskap efter dem för att få fortsätta leva ett bekvämt liv. Men Johannes bodde i öknen, hans läderliknande hud var härdad under solen och hans diet var sparsam. Hans liv var allt annat än bekvämt. En utmärglad profetfigur. Hans budskap var lika kärvt som den öken i vilken han bodde (Matt 3:7-10). Många ledares budskap var som att slicka på en isglass, Johannes Döparens budskap var mer som att slicka på en ohyvlad planka. Han var inget strå som vajar för vinden.

En man i fina kläder då? Här måste folket skrattat. Johannes i sin enkla toviga dräkt stinkande av svett. Johannes toviga hår och skägg. Nej, Johannes hörde inte hemma i ett palats. Han var en hårdnackad kritiker av härskare och herrar. Det var också därför han nu sitter fängslad.

Idag kanske Johannes skulle sitta inspärrad på en instution? Vem är han?

Jesus säger som det är. Johannes är en profet, och inte bara en profet i största allmänhet. Nej, han är den största profeten som blivit född av kvinna. Han är profeternas sigill. Johannes födelse är en väg som banas i öknen för himmelriket. Johannes står precis i kokpunkten där himmel och jord smälter samman. Johannes är en röst i öknen som påvisar att det ligger en oas alldeles i närheten, att det i denna underliga och torra värld finns källsprång av Guds nåd. Denna vindpinade profet representerar en helighet som världen aldrig tidigare förstått eller känt, men som är oerhört nära. Johannes representerar en ny och förtrollad värld som fullkomligt briserar i den gamla världen. Han är den Elia som ska bereda väg för Messias. Även den gamle Elia var ett utbrott av spontan helighet, så även den nye. Hör du som har öron att höra med!

Men alla hör inte. Många är det som inte ser något speciellt i profeten. De tror att ansvaret för himmelriket ligger på dem. De ska bygga det och utbreda det, ”somliga söker att rycka till sig det med våld”. De tror att det är genom deras revolutioner och ansträngningar som Guds rike ska byggas. Men Guds rike är en gåva som tar en oväntad form mitt ibland oss. Det tar form i Johannes Döparens liv och framför allt, i Jesu liv. Camilo Torres, en

latinamerikansk präst sa: ”Om Jesus hade varit vid liv hade han varit en guerillasoldat.” Vad vi säger? "Jesus var en entrepenör", "Jesus skulle ha gjort så här". Det som är avslöjande är tempuset, det sägs i dåtid. Här avslöja hur pass mycket ateister vi är. Jesus förutsätts vara död och Gud med. Det är en avförtrollad värld där det bara är våra blodiga knogar som kan förändra något. Men i verkligheten är det Gud som har historien i sin hand.
 
Hör du som har öron! Jesu samtida hade svårt att bestämma sig för vem Johannes var. De hade svårt att bestämma sig för vem Jesus var. De hade svårt att tro att något så heligt kunde äga rum mitt ibland dem. Kanske vi i vår generation har ännu svårare att tro, vi lever i en värld som bara är råmaterial. Jorden är en själlös hård skorpa där vi råkar bo. Kanske till och med vi kristna har svårt att tro ibland att det finns någon helighet kvar. Hur stor del av våra liv är egentligen Gud med som en verklig del av beräkningarna?

Jesus biter ifrån riktigt ordentligt. Han liknar sitt släkte med barn som sitter på torget och för vilka inga lekar verkar duga. De vill varken klaga eller dansa. De bara sitter obeslutsamma och gör varken det ena eller det andra. De har inte öron som hör sorgemusiken eller öron som kan uppfatta den uppsluppna tonen från himlen. Deras öron är tondöva för heligheten. Tondövhet för helighet kanske också är vårt problem?

Det här är Jesu samtids problem: de förväntar sig att det heliga liknar dem själva. Heligt är som dem, bara lite bättre. Men helighet betyder avskildhet, det betyder något som är annorlunda. Gud är helig eftersom han inte är som oss, han är annorlunda. Gud är Gud. På samma sätt är det när heligheten når oss, den är annorlunda, något som skär sig med oss och vår bild av världen. Helighet är annorlundaskap och det är också därför som de heliga allt som oftast förföljs. Vi avskyr olika. Det är därför det också kan vara ett tecken på helighet och något att prisas salig för om man förföljs (Matt 5:11-12).

Johannes Döparen ses som besatt, han varken äter eller dricker. Han är alltför asketisk, allt för tanig. Han har för konstiga matvanor. Han är för sträng. Han har för tovigt hår. Istället för att uppfatta en ton från himlen i Johannes liv, istället för att se att Guds nåd tagit sig uttryck i hans liv, så ser folket bara en besatt man. Jesus kommer och han äter och dricker och glädjer sig. Då säger de: se vilken frossare och drinkare! Ingen kan vara helig som beter sig på det sättet. Ingen! Varför kan de heliga inte bara vara lite mer måttliga som vanligt folk? Folket uppfattar inte glädjens ton från himlen, de ser slapphet. Jesus är vän med sådana som inga anständiga umgås med! Med pack och utsugare, prostituerade och syndare. Det är inte värdigt! Men anständighet är inte samma sak som helighet. Helighet är ofta provocerande för vår anständighet eftersom det gestaltar en kärlek, Guds oändliga kärlek, som inte backar undan eller stannar tvärt vid de utslagna och ondas dörrar.

Vishetens gärningar har gett Visheten rätt! Jesus handlingar är kopplade till en djupare visdom, de är mer förnuftiga än något som vi kan skrapa fram med vårt sunda förnuft. Jesu helighets visdom genomsyrar hela skapelsen. Jesu liv uppenbarar hur livet egentligen är eftersom hela skapelsen skapades genom Ordet, Jesus, Visheten från Gud (Kol 1:15-16). Världen är i sanning genomsyrad av helighet.

Men det vi behöver är öron som hör. I denna torftiga och underliga värld som vi lever i, en värld lika underlig nu som då, finns en gudomlig närvaro. Trots att vi ofta inte ser den, eller låtsas om den är den där. Hela världen är omgiven av Guds nåd och ibland kan vi höra tonerna från himlen alldeles särskilt tydligt i en människas eller församlings liv. Men det krävs att vi vågar lyssna, att vi får våra öron öppnade av den helige Ande. Det gäller att lära sig att lyssna på herdens röst, att lära känna den, för att kunna höra den helighet som finns bland oss. För om vi lyssnar på vad andra tycker kan det vara så att de anser att det som i verkligheten är heligt, är galet och oanständigt. För mycket helt enkelt. Trots att den är kopplad till Visheten självt, Jesus.

Hur ska församlingen överleva vintertiden? Jag tror att den kan göra det genom att åter lära sig att lyssna, att få öronen öppnade för tonerna från himlen och börja dansa på ett sätt som får världen att häpna. Det kan vara en dans som ser ut som Johannes, där man tillrättavisar en värld som hellre vill shoppa än låta världen överleva. Det kan vara att säga sanning mitt i lögn. Det kan vara att bjuda till fest bland grannar. Att bli vän med oanständigt folk, knarkare och löst folk. Det kan vara att hjälpa till att ta hand om barn. Att dela med sig budskapet om Jesus. Den som dansar till toner från himlen fryser inte.