Anton Karl David

Matt 4:1-11

Den tid som vi är inne i just nu, sedan i onsdags, har traditionellt kallats för fastan. Det är en förberedelsetid inför påsk. Nu ställer vi in våra hjärtan mot att sakta gå mot Jerusalem. Idag kommer vi att påbörja denna vandring. Och vi gör det i öknen tillsammans med Jesus. Den plats där Jesus frestas att vika av från sin väg, att sluta lita på Gud.

Hur besegras det onda? I filmer är det ofta så att det onda besegras med att det goda beväpnar sig och blir större och starkare än det onda. Det enda sättet att besegra det onda är genom att skaffa större muskler och mer explosioner. I öknen konfronteras Jesus av Satan. Hur ska han göra för att besegra frestaren? Gör er redo för en uppgörelse med Sagan om Ringen-proportioner.

Israel, Guds son, befann sig i fyrtio år i öknen och sattes på prov (5 Mos 8:2-6). De skulle genom detta lära sig att lita på Gud, att se att Gud är trofast mot dem och deras svullna fötter och vindpiskade mantlar. De ska lära sig att hans ord räcker. I öknen får de mat av Gud, manna. Ett bröd som varje morgon täcker marken som dagg. Det är lika fullt av manna som det är av sten i ”den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten”. Men att lita på Gud visar sig vara någonting de inte förmår att göra (5 Mos 9:7). Folket misslyckas gång på gång under sina fyrtio år i öknen. De längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och tröttnar på Guds bröd. De begär kött. De litar inte på att Guds ord är nog för att försörja dem.

När Mose är uppe på Horeb för att ta emot Guds bud fastar han i fyrtio dagar och fyrtio nätter, han varken äter eller dricker när han förbereder sig för att ta emot Guds lag (5 Mos 9:9-11). Men då talar Gud om för Mose att Israel hunnit avfalla. De tillber en gyllene tjurkalv och i förtvivlan måste Mose gå in i en ställföreträdande fasta för sitt folk och be om deras förlåtelse (5 Mos 9:15-19). Ofta kommer folket att misslyckas med att endast lita på Herren och tillbe honom. Ibland litar de på andra gudar och ibland litar de på hästar och vagnar (Jes 31:1). De litar på skydd från sina grannimperiums mäktiga krigsmaskiner som drar fram på hästar krossar allt motstånd och våldtar kvinnorna. Detta väljer de ofta att förlita sig på istället för Gud. Det är ju det enda realistiska alternativet. Ibland måste man välja att alliera sig med de onda för att nåt bra ska hända, tänker de kanske. De sätter också ständigt Gud på prov och kräver att universums fria herre ska anpassa sig efter deras minsta vink. Till exempel anklagar de Gud och Mose vid Meriva och Kadesh, och vill ha vatten. ”Är Gud bland oss måste han göra som vi säger”, ropar de. De får vatten, men Mose misslyckas här med att hålla Gud helig. Han tar på sig äran för undret.

Direkt efter sitt dop, då den helige Ande sänkts ner över Jesus, knuffas han ut i öknen av den helige Ande. Han förs ut i den förbrända landet utan vatten. Marken är täckt av sten, inga växter sticker upp ur den torra, spruckna marken. Inte ens några rötter finns som han kan suga i sig lite näring från. Det är Anden som driver Jesus ut i öknen. Jesus går ut till den sorts plats där Israels kärlek utsattes för påfrestningar och gång på gång sprack. Öknen är en plats där kärleken till Gud och beslutsamheten att följa honom sätts på prov. Men det är också en plats dit Gud kan locka för att försöka vinna ditt hjärta (Hos 2:14-23). Det är en plats där du upptäcker att du, i ödemarken, bara kan leva av de orden som utgår från Herrens mun. Att det inte finns någon annan säkerhet än att vila i den Högstes skugga när solens strålar plågar dig. Därför lockar Anden Jesus ut i öknen, för att det ska uppenbaras att det inte finns något starkare band än Fadern, Sonen och Andens kärlek. Anden kanske också manar dig ut i öknen för att du ska lära dig att leva av varje ord som kommer ur Herrens mun.

Jesus fastar i fyrtio dagar ute i öknen. Israel var i öknen i fyrtio år. Det är här som om Jesus återupprepar Israels historia och fullbordar den. Han går in i rollen som Israel för att gå i närkamp med de frestelser som Israel vek ner sig för. Han är Guds son, på samma sätt som Israel kallades för Guds son i Gamla testamentet.

Så kommer en giftorm ringlande, djävulen, ormen från urtiden kommer med frestelser. Den första frestelsen är att inte lita på Gud för sitt uppehälle. Att ta saken i egna händer, bli självförsörjande. Israels ständig problem i öknen var att de inte ville lite på Gud för sitt ”dagliga bröd”. Istället längtade de tillbaka till slaveriet i Egypten där de fick äta kött med viss regelbundenhet. Visst kanske människor dog i förtid, visst kanske de fick sina ryggar knäckta under det hårda arbetet. Visst svärmade luften av avgudars namn och förbannelser över de tjuvaktiga slavarna. Men det kändes ändå bättre i Egypten än att i öknen lita på den där oberäkneliga guden och hans bröd. Jesu frestelse är här en liknande, att ta saken i egna händer. Israels uppdrag var att lita på Gud. Jesu uppdrag är att förtröstansfullt lägga sitt liv i Faderns händer; att lita på Gud. Genom att vara lydig mot Gud och höra hans röst kommer Jesus att bli ”livets bröd” för världen (Joh 6:30-36). Det finns en frestelse för Jesus att överge vägen att i lydnad lägga sitt liv i Faderns händer och istället bli en populär brödmagiker. Att dela ut bröd och vinna folkets enkla kärlek, en väg som inte bär mot korset. Det är genom hans lydnad mot Gud som Jesus återupprättar Israels fallna historia, han går in och fullbordar den. Genom hans lydnad i sitt folk ställe kan han också göra vi som sätter vår tro till honom till sitt folk. Jesus är lydig där vi misslyckas, om vi är ”i honom” återupprättas vi. Om vi äter livets bröd så ger det oss frälsning.

I den första utmaningen finns en frestelse även för oss. Vad sätter vi vår lit till? Vågar vi lita på Gud, även om det skulle innebära att vi måste gå in i en öken full av skorpioner och ormar. Vågar vi följa Jesus den långa vägen till Jerusalem? Även om det kan innebära ett kors längre fram. Vad litar vi på istället för Gud? Att vara respektabla i andras ögon? Att ha en god inkomst? Det du sätter din tillit till är din gud.

Djävulen för Jesus till den heliga staden, in i själva kärnan: templet. Djävulen ber Jesus att kasta sig ner för den höga muren. Nedanför ligger stenar stora nog att krossa en man. Utmaningen ligger här i att inte försöka tvinga Guds hand. Det är att inte försöka tvinga Gud, världens skapare och herre, att anpassa sig efter sin egen agenda. Att sätta Gud på prov helt enkelt. Ibland tillåter Gud oss att sätta honom på prov, han möter oss i vår dumhet. Men provsättningen är inte ett gott uttryck för förtröstan på Gud. Tvärtom kan det tendera till att försöka använda Gud för själviska syften. Jesus helar och upprättar Israels historia när han i enkelhet ställer sig under Guds vilja och inte försöka tvinga Gud att agera på det ena eller det andra sättet. Han gör det möjligt för oss upprorsmakare att ta del av hans trofasthet. Om Jesus skulle ta det spektakuläras väg skulle det nästan vara som om han tvingade människor att underkasta sig honom. Det skulle varit en billig genväg till att vinna mänskligheten till sig. En pslam lär oss det paradoxala ”för att du inte tog det gudomliga, dig till en krona... vet vi vad storhet, vet vi vad väldighet, vet vi vem Gud är.”

Är även detta kanske en frestelse för oss? Vill vi sätta Gud på prov eller egenmäktigt låsa in Gud i en låda i enlighet med vilken han måste handla? Försöker vi fängsla Gud i våra egna förväntningar?

Den sista frestelsen är kanske den största. Jesus förs till ett högt berg och för hans syn låter djävulen alla världens riken träda fram, all deras härlighet. För Jesu syn framträder hela den mänsklighet som han har i uppgift att rädda. Hela den värld som han har i uppgift att försona med Gud. Det är en grym utmaning för Jesus i öknens hetta. Alla dem, hela mänskligheten, som han har i uppgift att rädda kan han få på ett ögonblick om han bara väljer att kompromissa med den fullständiga troheten mot Gud. Hela världens riken kan komma in under Kristi herravälde om han bara böjer sig. I Israels historia var det en ständig utmaning att förbli trogna mot Gud. Det var inte bara en utmaning att välja Herren framför Astera eller Baal. Det var en minst lika stor utmaning att inte välja Egypten och Assyriens stridsvagnar och imperialistiska söndermalande av sina fiender framför att lita på att Herren är den som skyddar. Djävulen kommer för att stjäla, slakta och döda (Joh 10:10) och i Lukas återgivning av denna händelse står det att nationernas makt och härlighet ”har lagts i mina [djävulens] händer och jag kan ge den åt vem jag vill” (Luk 4:10). Nationernas våldsspiral och rövade härlighet är ytterst inspirerat av den Onde. Om Jesus försöker tillskansa sig nationerna på samma sätt som Assyrien och Egypten, om han blir en våldsam Messias, då har han böjt sig för djävulen. Det tror jag är en av frestelserna för Jesus. Att bli judarnas kung med kungakrona istället för att bli judarnas kung med törnekrona. Ska han bli en Messias som regerar med svärdet? Eller ska han välja att göra motstånd mot det onda, inte beväpnad, inte med stridsvagnar utan endast med Guds sanning. Genom att förkunna Guds goda rike och förkroppsliga det i handlingar av medlidande. Jesus böjer sig inte för Satan, han lägger återigen sitt liv i Guds händer. För det är endast Gud som är värd vår lovsång, tillbedjan och ära.

Detta är en stor utmaning för kyrkan. Ofta försöka kyrkan rycka till sig Guds rike genom att kompromissa med diverse onda system. Vi hör kristna resignerat säga att invandrare måste utvisas och stoppas från att komma in, det är det enda realistiska. Det är det enda sättet att bevara ett kristet Sverigeimperium. Kristna måste lära sig att kriga för det är det enda realistiska. Vi måste förkunna abort eftersom det är det enda vi kan göra. Men Kristus införde ett rike av lidande kärlek. Det är endast realistiskt för kristna att följa honom.

Hur ska kristna bekämpa det som är ont? Om det här var en Hollywoodfilm skulle Jesus säkert kavlat upp ärmarna och gett djävulen en rejäl omgång. Men i Jesu liv ser vi ett annat sätt att besegra det onda. Det är att reparera vår trolöshet, vår vilja att pröva Gud, att inte lita på honom och falla ner för falska gudar. Jesus reparerar allt detta i sitt trofasta liv. Vi ser att vägen till att besegra det onda går genom ödmjuk tro och att lydigt ställa sig under Guds vilja. Mose gick in i fasta i fyrtio dagar innan han tog emot Guds tio bud. Jesus fastade i fyrtio dagar innan han gav sin Bergspredikan. En av de viktigaste lektionerna i den är att lägga sitt liv i Guds händer och lita på honom. Det leder till att man kan våga leva på ett radikalt annorlunda sätt. Vägen till att besegra det onda går genom enkel trofasthet och förtröstan på att Gud kan göra något genom våra liv. Att Gud ämnar rädda världen.

Låt detta bli vägen för oss fram till påsk, genom fastan, att lägga våra liv allt mer i den goda gudens händer.