Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

I öknen

Kategori: Kristen tro

Matt 4:1-11

Den tid som vi är inne i just nu, sedan i onsdags, har traditionellt kallats för fastan. Det är en förberedelsetid inför påsk. Nu ställer vi in våra hjärtan mot att sakta gå mot Jerusalem. Idag kommer vi att påbörja denna vandring. Och vi gör det i öknen tillsammans med Jesus. Den plats där Jesus frestas att vika av från sin väg, att sluta lita på Gud.

Hur besegras det onda? I filmer är det ofta så att det onda besegras med att det goda beväpnar sig och blir större och starkare än det onda. Det enda sättet att besegra det onda är genom att skaffa större muskler och mer explosioner. I öknen konfronteras Jesus av Satan. Hur ska han göra för att besegra frestaren? Gör er redo för en uppgörelse med Sagan om Ringen-proportioner.

Israel, Guds son, befann sig i fyrtio år i öknen och sattes på prov (5 Mos 8:2-6). De skulle genom detta lära sig att lita på Gud, att se att Gud är trofast mot dem och deras svullna fötter och vindpiskade mantlar. De ska lära sig att hans ord räcker. I öknen får de mat av Gud, manna. Ett bröd som varje morgon täcker marken som dagg. Det är lika fullt av manna som det är av sten i ”den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten”. Men att lita på Gud visar sig vara någonting de inte förmår att göra (5 Mos 9:7). Folket misslyckas gång på gång under sina fyrtio år i öknen. De längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och tröttnar på Guds bröd. De begär kött. De litar inte på att Guds ord är nog för att försörja dem.

När Mose är uppe på Horeb för att ta emot Guds bud fastar han i fyrtio dagar och fyrtio nätter, han varken äter eller dricker när han förbereder sig för att ta emot Guds lag (5 Mos 9:9-11). Men då talar Gud om för Mose att Israel hunnit avfalla. De tillber en gyllene tjurkalv och i förtvivlan måste Mose gå in i en ställföreträdande fasta för sitt folk och be om deras förlåtelse (5 Mos 9:15-19). Ofta kommer folket att misslyckas med att endast lita på Herren och tillbe honom. Ibland litar de på andra gudar och ibland litar de på hästar och vagnar (Jes 31:1). De litar på skydd från sina grannimperiums mäktiga krigsmaskiner som drar fram på hästar krossar allt motstånd och våldtar kvinnorna. Detta väljer de ofta att förlita sig på istället för Gud. Det är ju det enda realistiska alternativet. Ibland måste man välja att alliera sig med de onda för att nåt bra ska hända, tänker de kanske. De sätter också ständigt Gud på prov och kräver att universums fria herre ska anpassa sig efter deras minsta vink. Till exempel anklagar de Gud och Mose vid Meriva och Kadesh, och vill ha vatten. ”Är Gud bland oss måste han göra som vi säger”, ropar de. De får vatten, men Mose misslyckas här med att hålla Gud helig. Han tar på sig äran för undret.

Direkt efter sitt dop, då den helige Ande sänkts ner över Jesus, knuffas han ut i öknen av den helige Ande. Han förs ut i den förbrända landet utan vatten. Marken är täckt av sten, inga växter sticker upp ur den torra, spruckna marken. Inte ens några rötter finns som han kan suga i sig lite näring från. Det är Anden som driver Jesus ut i öknen. Jesus går ut till den sorts plats där Israels kärlek utsattes för påfrestningar och gång på gång sprack. Öknen är en plats där kärleken till Gud och beslutsamheten att följa honom sätts på prov. Men det är också en plats dit Gud kan locka för att försöka vinna ditt hjärta (Hos 2:14-23). Det är en plats där du upptäcker att du, i ödemarken, bara kan leva av de orden som utgår från Herrens mun. Att det inte finns någon annan säkerhet än att vila i den Högstes skugga när solens strålar plågar dig. Därför lockar Anden Jesus ut i öknen, för att det ska uppenbaras att det inte finns något starkare band än Fadern, Sonen och Andens kärlek. Anden kanske också manar dig ut i öknen för att du ska lära dig att leva av varje ord som kommer ur Herrens mun.

Jesus fastar i fyrtio dagar ute i öknen. Israel var i öknen i fyrtio år. Det är här som om Jesus återupprepar Israels historia och fullbordar den. Han går in i rollen som Israel för att gå i närkamp med de frestelser som Israel vek ner sig för. Han är Guds son, på samma sätt som Israel kallades för Guds son i Gamla testamentet.

Så kommer en giftorm ringlande, djävulen, ormen från urtiden kommer med frestelser. Den första frestelsen är att inte lita på Gud för sitt uppehälle. Att ta saken i egna händer, bli självförsörjande. Israels ständig problem i öknen var att de inte ville lite på Gud för sitt ”dagliga bröd”. Istället längtade de tillbaka till slaveriet i Egypten där de fick äta kött med viss regelbundenhet. Visst kanske människor dog i förtid, visst kanske de fick sina ryggar knäckta under det hårda arbetet. Visst svärmade luften av avgudars namn och förbannelser över de tjuvaktiga slavarna. Men det kändes ändå bättre i Egypten än att i öknen lita på den där oberäkneliga guden och hans bröd. Jesu frestelse är här en liknande, att ta saken i egna händer. Israels uppdrag var att lita på Gud. Jesu uppdrag är att förtröstansfullt lägga sitt liv i Faderns händer; att lita på Gud. Genom att vara lydig mot Gud och höra hans röst kommer Jesus att bli ”livets bröd” för världen (Joh 6:30-36). Det finns en frestelse för Jesus att överge vägen att i lydnad lägga sitt liv i Faderns händer och istället bli en populär brödmagiker. Att dela ut bröd och vinna folkets enkla kärlek, en väg som inte bär mot korset. Det är genom hans lydnad mot Gud som Jesus återupprättar Israels fallna historia, han går in och fullbordar den. Genom hans lydnad i sitt folk ställe kan han också göra vi som sätter vår tro till honom till sitt folk. Jesus är lydig där vi misslyckas, om vi är ”i honom” återupprättas vi. Om vi äter livets bröd så ger det oss frälsning.

I den första utmaningen finns en frestelse även för oss. Vad sätter vi vår lit till? Vågar vi lita på Gud, även om det skulle innebära att vi måste gå in i en öken full av skorpioner och ormar. Vågar vi följa Jesus den långa vägen till Jerusalem? Även om det kan innebära ett kors längre fram. Vad litar vi på istället för Gud? Att vara respektabla i andras ögon? Att ha en god inkomst? Det du sätter din tillit till är din gud.

Djävulen för Jesus till den heliga staden, in i själva kärnan: templet. Djävulen ber Jesus att kasta sig ner för den höga muren. Nedanför ligger stenar stora nog att krossa en man. Utmaningen ligger här i att inte försöka tvinga Guds hand. Det är att inte försöka tvinga Gud, världens skapare och herre, att anpassa sig efter sin egen agenda. Att sätta Gud på prov helt enkelt. Ibland tillåter Gud oss att sätta honom på prov, han möter oss i vår dumhet. Men provsättningen är inte ett gott uttryck för förtröstan på Gud. Tvärtom kan det tendera till att försöka använda Gud för själviska syften. Jesus helar och upprättar Israels historia när han i enkelhet ställer sig under Guds vilja och inte försöka tvinga Gud att agera på det ena eller det andra sättet. Han gör det möjligt för oss upprorsmakare att ta del av hans trofasthet. Om Jesus skulle ta det spektakuläras väg skulle det nästan vara som om han tvingade människor att underkasta sig honom. Det skulle varit en billig genväg till att vinna mänskligheten till sig. En pslam lär oss det paradoxala ”för att du inte tog det gudomliga, dig till en krona... vet vi vad storhet, vet vi vad väldighet, vet vi vem Gud är.”

Är även detta kanske en frestelse för oss? Vill vi sätta Gud på prov eller egenmäktigt låsa in Gud i en låda i enlighet med vilken han måste handla? Försöker vi fängsla Gud i våra egna förväntningar?

Den sista frestelsen är kanske den största. Jesus förs till ett högt berg och för hans syn låter djävulen alla världens riken träda fram, all deras härlighet. För Jesu syn framträder hela den mänsklighet som han har i uppgift att rädda. Hela den värld som han har i uppgift att försona med Gud. Det är en grym utmaning för Jesus i öknens hetta. Alla dem, hela mänskligheten, som han har i uppgift att rädda kan han få på ett ögonblick om han bara väljer att kompromissa med den fullständiga troheten mot Gud. Hela världens riken kan komma in under Kristi herravälde om han bara böjer sig. I Israels historia var det en ständig utmaning att förbli trogna mot Gud. Det var inte bara en utmaning att välja Herren framför Astera eller Baal. Det var en minst lika stor utmaning att inte välja Egypten och Assyriens stridsvagnar och imperialistiska söndermalande av sina fiender framför att lita på att Herren är den som skyddar. Djävulen kommer för att stjäla, slakta och döda (Joh 10:10) och i Lukas återgivning av denna händelse står det att nationernas makt och härlighet ”har lagts i mina [djävulens] händer och jag kan ge den åt vem jag vill” (Luk 4:10). Nationernas våldsspiral och rövade härlighet är ytterst inspirerat av den Onde. Om Jesus försöker tillskansa sig nationerna på samma sätt som Assyrien och Egypten, om han blir en våldsam Messias, då har han böjt sig för djävulen. Det tror jag är en av frestelserna för Jesus. Att bli judarnas kung med kungakrona istället för att bli judarnas kung med törnekrona. Ska han bli en Messias som regerar med svärdet? Eller ska han välja att göra motstånd mot det onda, inte beväpnad, inte med stridsvagnar utan endast med Guds sanning. Genom att förkunna Guds goda rike och förkroppsliga det i handlingar av medlidande. Jesus böjer sig inte för Satan, han lägger återigen sitt liv i Guds händer. För det är endast Gud som är värd vår lovsång, tillbedjan och ära.

Detta är en stor utmaning för kyrkan. Ofta försöka kyrkan rycka till sig Guds rike genom att kompromissa med diverse onda system. Vi hör kristna resignerat säga att invandrare måste utvisas och stoppas från att komma in, det är det enda realistiska. Det är det enda sättet att bevara ett kristet Sverigeimperium. Kristna måste lära sig att kriga för det är det enda realistiska. Vi måste förkunna abort eftersom det är det enda vi kan göra. Men Kristus införde ett rike av lidande kärlek. Det är endast realistiskt för kristna att följa honom.

Hur ska kristna bekämpa det som är ont? Om det här var en Hollywoodfilm skulle Jesus säkert kavlat upp ärmarna och gett djävulen en rejäl omgång. Men i Jesu liv ser vi ett annat sätt att besegra det onda. Det är att reparera vår trolöshet, vår vilja att pröva Gud, att inte lita på honom och falla ner för falska gudar. Jesus reparerar allt detta i sitt trofasta liv. Vi ser att vägen till att besegra det onda går genom ödmjuk tro och att lydigt ställa sig under Guds vilja. Mose gick in i fasta i fyrtio dagar innan han tog emot Guds tio bud. Jesus fastade i fyrtio dagar innan han gav sin Bergspredikan. En av de viktigaste lektionerna i den är att lägga sitt liv i Guds händer och lita på honom. Det leder till att man kan våga leva på ett radikalt annorlunda sätt. Vägen till att besegra det onda går genom enkel trofasthet och förtröstan på att Gud kan göra något genom våra liv. Att Gud ämnar rädda världen.

Låt detta bli vägen för oss fram till påsk, genom fastan, att lägga våra liv allt mer i den goda gudens händer. 

En tjockare karismatik

Kategori: Kristen tro

Det känns mer och mer aktuellt att skriva något om karismatik. Det vill säga något om gåvorna som Anden ger till den kristna kyrkan. Den delen av kyrkan som starkt betonat vissa delar av Andens liv i församlingen, t ex tungotal, helande av sjuka osv, tenderar att vara katantad av skandaler. Nämnas kan den danske predikanten Jens Garnfeldt, som reste runt i landet och håvade in hutlösa summor pengar, Benny Hinn och diverse amerikanska och svenska förkunnare. Sexuella övertramp, girighet, manipulation är några av de saker som kan nämnas. Ett annat problem kan vara eskapism. Att karismatik blir något som hjälper dig att fly från den grå vardagen in i en andlig zon.
 
Hur kan den karismatiska kristenheten bli mer sund och mindre benägen att gå upp som en sol och falla ner som en pannkaka? Här vill jag rada upp några punkter:
 
  • Andens aktivitet bland de troende är tjockare än tungotal och utväxande ben. I  Rom 12:3-7 radar Paulus upp aktiviter som många i karismatiska församlingar inte tänker på som just karismatiska. Tjänandets gåva, tröstens gåva, gåvan att frikostligt dela med sig. Detta står jämsides med gåvor som profetia. Paulus verkar inte göra någon distinktion här. Samma ande verkar på många olika sätt. Den som talar i tungor används av Anden på ett sätt, den som tröstar någon som sörjer sin döda make används av Anden på ett annat. För att en karismatik ska bli sund måste allt detta omfamnas av kyrkan. Det finns inga b-gåvor. Det här innebär också att den som till exempel har profetians gåva inte nödvändigtvis är en ledare. Den personen kan vara omogen och istället behövs någon med undervisningens och omsorgens gåvor. Gåvor som på ytan kan se mindre spekatkulära ut.
  • Gåvorna är till för kyrkan och ska prövas i kyrkan. Paulus är extremt tydlig att gåvorna inte är till för att du ska må bättre, få lite fart och fläkt i ditt liv. Dina gåvor är till för att kyrkan, som en kropp, bättre ska kunna följa sin Herre Jesus Kristus.  För att den bättre ska kunna visa omsorg om varandra och världen. Avsnittet om gåvorna följs direkt av etiska uppmaningar i efterföljelsens tecken (Rom 12:9-21). Det innebär att den som har en gåva inte, för att den har en så stor smörjelse över sitt liv, kan koppla loss sig från församlingen och sprätta i väg som en egen liten tumme. Ofta är ett problem i karismatiska sammanhang att en ledartyp tror att han klarar sig utan andra, att han kan sticka iväg på egen hand, att ingen får ifrågasätta honom. Detta är heresi. I Nya testmamentet föutsätts hela tiden att den enskilde troende står under gemenskapen. Gemenskapen har rätt att pröva om det som sägs är sant (1 Thess 5:20-21). Det innebär dels att det inte finns några gåvor som berättigar den troende att vara immun mot kritik. Och dels inga gåvor som ger rätt att bryta med gemenskapen för att den inte får göra exakt som den vill. Detta eftersom mångfalden och helheten i församlingen är det som ska eftersträvas.
  • Karismatik utan kontemplation och meditation är för tunn. Det finns en risk i karismatiska sammanhang att man tror sig känna Gud på ett ganska uttömmande sätt. Att eftersom man är använd av Gud så känner man honom rätt väl. Detta är inte entydligt bra, för det kan leda till högmod gentemot andra och en ovilja att ta in insikter från sammanhang som upplevs som mindre livfulla. Ett sätt att råda bot på detta är att para det karismatiska, i smal mening, med kontemplation och kristen meditation. Kontemplation är att bli stilla inför Gud och inse att han är så mycket mer än vi kan tänka och förstå. Kontemplation är att beundra Gud. Det är också en tid av avgudakrossning, när man är inför Gud inser man att ens erfarenheter och tankar om honom inte räcker. Meditation är att begrunda Gud, att stilla vända på det man vet om Gud. Båda är aktiviter som innebär fördjupning av relationen med Gud tillsammans med insikten att det finns så mycket mer att lära känna. Att Gud är och förblir en outforskad djup källa av visdom och kärlek.
  • Karisma och Bergspredikan går ihop. Kristus kallar dig att gå i hans fotspår. Följ honom. Inte begär efter rikedom och lyx.
 
Nåt sånt. Vad tycks?
 

Varför måste Jesus döpas?

Kategori: Kristen tro

Matt 3:13-17

”Vad håller du på med?” Johannes försöker hindra Jesus från att gå ner i Jordans strömmande vatten. Han försöker med lätta knuffar kärleksfullt mota Jesus från floden. Johannes har förkunnat att det dop han döper med, omvändelsens dop i vattnen, inte går att jämföra med han-som-kommers dop i helig Ande och eld. Johannes har berättat att han inte ens är värdig att ta av han-som-kommers smutsiga, svettiga sandaler. Han är inte ens värdig att kallas för hans tjänare. Och så går han-som-kommer ner i vattnet för att döpas med detta underlägsna dop av Johannes. ”Nej!” väser Johannes ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”

Varför låter egentligen Jesus sig döpas av Johannes? Är inte det lite märkligt? Ska han som har kastskoveln i handen, han som ska döma hela världen, omvända sig? Är inte han som förmedlar Anden ren nog? Är inte det i så fall lite oroväckande?

Jesus har kallats ut ur Egypten och hans familj har bosatt sig i Nasaret. Förmodligen har inget särskilt intressant inträffat under denna tid. Det första som händer, det som inleder Jesus tjänst är att han låter döpa sig av Johannes. ”Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Det är med de orden som Jesus tjänst inledes. Att döpas av Döparen är inte så ovanligt, det var just genom att döpa han fick sitt namn. Mängder av människor kom för att låta döpas av Johannes döparen (Matt 3:5). Jesus är bara en i mängden som tar emot omvändelsedopet. Det är bara Johannes som vet att det är opassande för just den här mannen att låta döpa sig. Jesus går in i dopet som en av folket, som en vanlig människa. Han är bara en i mängden.

Kanske kan man säga att Jesus inte bara är en del av folket utan också representerar folket. Precis som hebréerna kallats ut ur Egypten, så har Jesus kallats ut ur Egypten och på samma sätt som Jesus påbörjar sin tjänst genom att gå ner i Jordan så har Israels folk började sitt liv i det förlovade landet med att gå igenom ett torrlagt Jordan. Något som de förberett sig på under många år av vandring i öknen. Jesus går också in som en av folket in i dopet, precis som en vem-som-helst går han-som-kommer ner i dopets vatten.

Jesus återspeglar folket, dess historia och dess invånare. Det är på, ett sätt som han bär folket med sig ner i Jordan. Han omvänder sig som en av dem, som dem. Han är på ett sätt dem. På det här sättet blir dopet också en bild för korset, en bild som Jesus själv använder (Mark 10:38, Luk 12:49-50). Jesus bär folket, och om vi får tro aposteln Paulus hela mänskligheten, upp på korset och dör istället för dem (Rom 5:12-21). Jesus dör som en av oss, för oss. Som oss. På samma sätt bär Jesus med sig folket, vilket även innefattar oss, ner i dopets vatten. Dopet blir som ett sorts förbådande för döden och uppståndelsen.

”Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Anledningen till att Jesus liv, ett liv som på ett plan ser ut som vem-som-helst, är ett unikt liv är för att han lever troget Gud där vi inte lyckats med det. Jesus lever ett liv som är fullkomligt lojalt till Faderns vilja och därför kan han uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Jesus uppfyller allt som hör till sitt folks rättfärdighet, vår rättfärdighet. Jesus återspeglar och reparerar sitt folks historia.

Jesus lojalitet går långt över vad som tidigare skådats. När folket på Gamla testamentets tid, med Josua som ledare, gick ner i Jordan och in i landet var deras uppdrag att föra krig, ett ganska grymt sådant till och med. Men med Jesu uppdrag är det annorlunda. Jesus uppenbarar på ett fullkomligt sätt Guds vilja. Många är överens om att dopberättelsen anspelar på Jesaja 42:1-4. Vi kan se att rösten vid dopet har en stor likhet med ordet från Jesaja. ”Detta är min tjänare, min utvalde som jag har kär.” Vi kan också lägga märke till att det här står att ”Jag låter min ande komma över honom” något som också sker i dopet när Anden kommer ner från himlen i form av en duva. Vi kan också se att det är ett radikalt annorlunda sätt att bekämpa ondska som kommer till uttryck i texten. Ett mer fullkomligt sätt, som Jesus utför efter dopet. Det står om Jesus att ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten...han skall inte tyna bort eller knäckas innan han fört rätten till seger på jorden.” Jesus för rätten till seger på jorden på ett mer fullkomligt sätt. Han gör det på ett sätt som ingen kunnat förutse, genom att vara rättfärdig i vårt ställe och dö i vårt ställe.

Jesus knäcker inte den knäckta tomatplantan, han växer upp bredvid, alldeles intill för att stärka stötta den, för att ge den av sitt liv. Till och med när ”yxan är satt till roten på trädet” som Johannes Döparen säger om folket, till och med då går Jesus in och tar yxhugget i vårt ställe.

”Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: 'Detta är min älskade son, han är min utvalde.'” Jesus är beredd att uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Det är på grund av denna trofasthet som det kan avslöjas vad som redan är sant: att Jesus är Guds son. Den utvalde. Gud förkroppsligad.

Det som sker i dopet är en sorts storslagen uppenbarelse. Det uppenbaras att Jesus är Gud son, den som är sänd för att rädda oss. Där uppenbaras också Fadern, den som sänder sonen, som älskar honom och sitt folk. Där uppenbaras också Anden, livgivaren. Den som kommer över sitt folk för att ge det kraft i de sista tiderna. Den som tröstat oss. Det sammanbindande kittet av kärlek i treenigheten. Det uppenbarar att Gud är en gemenskap utan splittring, en gemenskap som ger liv till oss.

Att bli döpt handlar om att omslutas av denna gemenskap genom Jesus. I Romarbrevet 6 beskrivs dopet som att identifiera sig med Jesus, med hans dop, döden och uppståndelsen. Det verkar som om det handlar om att låta Kristi trofasthet, bli min trofasthet. I dopet väljer vi Kristus och att dö bort från våra gamla liv där vi tror att vi har kontroll men egentligen är slavar under synden. Miraklet är att när vi identifierar oss med Kristus finns det en uppståndelse och möjlighet till ett nytt liv! På något sätt identifierar vi oss i dopet med Jesu historia, hans liv och uppståndelse, inte vår egen. Vi överlämnar våra spillror och får något nytt. Fadern uppväckte Jesus på grund av hans trofasta liv, när vi identifierar oss med Jesus reses vi också upp till ett nytt liv på grund av Jesu trofasta liv. Vilket innebär att vi kan ha samma gemenskap med Gud som Jesus har.

Varför måste Jesus döpas? Johannes tyckte att det var opassande att döpa Jesus, Messias, Guds son. Många har haft problem genom århundradena med att Jesus döps. Hur kan han, den som inte gjort något fel, ta ett dop som handlar om att lämna sina synder bakom sig? Kanske är det just för att ändra på dopet. Dopet som Johannes döpte med var ett omvändelsedop. Det var att vända sig bort från något, men inte till något. Genom Jesus finns det också något att vända sig till; vi vänder oss till honom i dopet. Han som har levt ett liv som vem-som-helst. Jesus lever trofast i sitt folks ställe. Därför när vi döps, döps vi in i hans liv, in i hans trofasthet. In i hans död och liv. Om vi tar emot det i tro.

När vi identifieras med Jesus händer det något med oss, vår status förändras. Vi kan ropa ”Abba! Fader!” (Rom 8:12-17). Vi omsluts av Guds liv, treenighetens liv. Anden kommer också över oss för att trösta oss och rusta oss. Och vi får höra de ord som Fadern sa till Jesus: ”Detta är mitt älskade barn, du är min utvalde.” För att Jesus gör det möjligt för oss att identifiera oss med honom i dopet finns också möjligheten att födas av Gud. Att bli Guds barn.

Himlen öppnas för dig när Jesus stiger upp ur Jordans vatten. När han stiger upp ur graven. Han har gett den möjligheten till sitt folk.