Anton Karl David

När jag var nyinflyttad till Örebro fick jag erbjudandet att prenumerera fyra månader på NA helt gratis. Jag antog erbjudandet. En dag stod det en liten notis om en händelse som jag tycker var ganska spännande. Det var som sagt bara en notis, men en rätt så spännande notis. Den handlade om ett bråk på en nattklubb. En berusad hane av släktet människa hade misshandlat en annan kille. Inget särskilt uppseendeväckande där. Det gick till rättegång, den slagne ville processa mot slagmannen. Notisen handlade om vad som hände i tingsrätten.

Jag skulle vilja brodera ut notisen lite och göra en historia av den. Låt oss kalla den misshandlade för Jon och den som misshandlat för Dennis. Jon ville bli polis som ung, men misslyckades på intagning, han ansågs ha koncentrationssvårigheter. Han har hankat sig fram som diskare på restauranger men var vid tiden för misshandeln arbetslös, han hotas av vräkning från sin lägenhet. Han känner bitterhet över detta.

Dennis är adopterad från Nigeria. Han har haft en ganska svår uppväxt i mellanstor industristad där han mobbats för sitt ursprung. Det var bara i dojon där han tränade karate som han kunde känna sig riktigt fri. Men han var duktig i skolan och har nu flyttat till Örebro för att jobba som ingenjör. Den där ödesdigra natten på nattklubben är han glad över en befordran. Han firar med några vänner. Jon och Dennis går förbi varandra. I ett samtal gör Dennis en vild gest med armarna, han råkar slå ut Jons öl. Den spiller ut på skjortan. Jon kallar Dennis för en apa i kostym. Dennis förflutna kommer upp i bakhuvudet. Han spårar ur. Det är inte bara ett slag. Det är slag, det är sparkar. Det är spruckna läppar.

Misshandlad och bitter går Jon till rättegång. Han måste gå dit på kryckor. Rättegången klaras inte bara av på en session. Det måste bli en uppföljande. Men mellan de båda sessionerna hinner Jon bli kristen. En gammal klasskompis talar om Jesus, och den befrielse som finns i honom. Jon börjar be, och gå till klasskompisen bönegrupp. Han ber om befrielse från sina synder. Och plötsligt känner han hur bitterheten börjar släppa sitt grepp om honom, han känner en stor lätthet. Vad ska Jon göra nu? Vi återkommer till det.

 

Rapparen Tupac Shakur hade en tatuering. Samma tatuering som Zlatan Ibrahimovic har. På den står det ”Only God can judge me”. Bara Gud får döma mig. Jag kan ha fel men jag tror inte att tatueringarna beror på dessa herrars intensiva fromhet. Det kanske snarare har att göra med en sorts inställning som säger: ”Du har ingen rätt att tala om för mig hur jag ska leva. Det är mitt liv. Du ska inte döma mig.” Jag har inte gjort några omfattande undersökningar men jag tror att det är en ganska vanlig tolkning av dagens bibelord: ”Döm inte så ska ni inte bli dömda”. Du ska inte lägga dig i någon annans liv, och någon annan ska inte lägga sig i ditt liv. Det är den gemensamma överenskommelsen. Du påpekar inte vad som är fel i mitt liv och jag gnäller inte om vad som är fel i ditt liv. Det är det som Jesus undervisar om här. Eller är det verkligen så?

 

Låt oss börja bakifrån. (Luk 6:41-42). Jag tycker att det är en extremt rolig bild som Jesus använder. Tänkt dig att du har en hel takbjälke som sticker ut ur ögat och sedan ska du liksom böja dig fram för att ta ut den minsta, minsta tänkbara lilla flisan ur din kristne broder eller systers öga. Det är ju fånigt! Du har liksom en halv friggebod som sticker ut ur ögat. Du är inte i positionen att hjälpa någon. Du måste först bli av med allt elände som sticker ut. Vad skulle vi kunna jämföra detta med? Det är lite grann som att man säger sig var en person vill försvara äktenskapet och därför rycker ut när några ungdomar har flyttat in under samboliknande omständigheter. ”SÅ kan ni inte göra!” säger man. Men själv har man utomäktenskapliga affärer och tittar på porr.

 

Men, och det här är viktigt, den här texten ger oss faktiskt tillåtelse att lägga oss i andras liv. Frågan är snarare ordningsföljd. ”Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders [eller systers].” Jesus uppmuntrar oss faktiskt till att lägga oss i andras liv, vi kan inte göra en Zlatanläsning av den här stycket. Det Jesus gör är att han går till rätta med oss när vi har skeva prioriteringar. Se och ta tag i din egen synd först, sedan kan du hjälpa andra, verkar han säga. Jag tror att det är okej att tillrättavisa varandra inom den kristna gemenskapen om det görs på ett ödmjukt sätt. Om vi tänker oss den här vännen som vill försvara äktenskapet, men haft utomäktenskapliga förbindelser och porrproblem. Kan den personen någonsin säga sin mening till paret som blivit sambos, om han tror att deras väg leder fel? Jag tror att han kan göra det om han först omvänder sig från sin egen synd. Om han ber Gud och de han sårat om förlåtelse. Då kan han faktiskt tala med det här paret. Men det ska göras i en anda av ödmjukhet. Vi kan märka av en sådan hos Paulus (1 Tim 1:15). Han såg sig som den största av syndare. Kanske vi också kan behöva den attityden? Jag är den största av syndare! Alla andras synder kan jag se förmildrande omständigheter för. De är ju mina syskon i Kristus som jag älskar och vars brottningskamp jag inte känner fullt ut. Men mig själv känner jag ju, här finns inget förmildrande.

Det kan också vara viktigt att dela sina egna svårigheter på ett visst område. Vännen som älskar äktenskapet kan dela med sig av sina egna brottning och problem till dem personen tillrättavisar och så skapa förtroende. Istället för att rida in på en hög häst och blicka ner på dem. Den store evangelisten och förkunnaren Frank Mangs brukade säga att:”När sår möter sår då skapas en gemenskap i lidandet”. Han hade själv gått igenom en skilsmässa och kunde därför möta människor i ödmjukhet.

 

Låt oss fortsätta att läsa bakifrån (Luk 6:39-40). Det jag tycker att det verkar som om Jesus säger med det här lilla inpasset är att det är en träningssak att avstå från domen. ”Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han blir fullärd blir han som sin lärare.” Det verkar som om det här med att inte döma är en viktig del av vad en kristen livsstil innebär, något där vi kan ta Jesus till förebild. Så hur tränar man sig på detta? I gemenskap med andra. Jesus valde inte ut tolv lärjungar som han sprang mellan på deras separata livsvandring. Han förde samma tolv stycken som fick vandra tillsammans. Jag vet inte om ni lagt märke till det. Men ibland kan kyrkan vara en ganska stökig plats. Här samlas människor i olika livsförhållanden, i olika åldrar och av (förhoppningsvis) olika etniciteter. Det är nästan som en smitthärd för konflikter. Det är ingenting fel med konflikter. Om konflikter var det värsta som Jesus visste skulle han inte ha samlat lärjungar. Men i det kristna livet måste vi lära oss att hantera konflikter på ett gott sätt. Det är kanske därför vi fått nåden att samlas i församlingar, där konflikter lätt uppstår. För att vi ska lära oss hantera konflikter måste vi ha Jesus som lärare. Sammanhanget som dagens text står i handlar om att älska sina fiender. Där kan vi verkligen ta Jesus som en förebild. För han kom inte till världen för att döma den, utan för att den skulle ha liv genom honom. Målet är att bli lik vår lärare, att bli lik Jesus.

 

Jesus gav sitt liv för sina fiender. De tog både hans mantel och hans skjorta (Luk 6:29). Han gjorde gott mot de som hatade honom och välsignade de som skymfade honom (Luk 6:27-28). Lukas berättar längre fram om hur Jesus på korset på ett fulländat sätt visar fiendekärlek. Jesus ropar till Gud till förmån för de som ska avrätta honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34). Kristus väljer att bära hela världens hat, våld och synd utan att ge igen. Och genom att göra det visar han att varken synd, hat eller våld har sista ordet. Det har sårbar kärlek. Han kunde, med all rätt i världen, skickat ner tolv legioner med änglar för att förgöra sina fiender. Slå ut tänderna på dem och få dem att be om nåd. Men han väljer istället att be för dem, att be om förlåtelse för dem. Jesus väljer att gå en annan väg, icke-domens väg (Joh 3:16-17). När Jesus väljer att inte döma stoppar han våldets spiral och ger sina fiender möjligheten att leva. Officeren som övervakade korsfästelsen utbrister: ”Han var verkligen en rättfärdig man.” (Luk 21:47). Kanske började hans omvändelse där, vid korsets fot.

 

Luk 6:37-38. Jesu ord handlar inte om att vi har rätt att aldrig bli tillrättavisade, eller att ingen får lägga sig i någon annans liv. Att inte döma handlar om att avstå vi avstår från vår rätt att, när någon förbrutit sig mot oss, frysa ut, bruka våld mot och hålla fast bitterhet mot denna person. Det handlar om att vi gör allt vi kan för att försonas med denna människa, så länge det kommer an på oss (visst beteende umgås ej). Vi gör detta eftersom Gud, genom Kristus, har försonat sig med oss. Att han inte höll vårt våld, svek och synd mot oss, utan dödade allt detta på korset. Det handlar om att bli lik sin lärare, om att i församlingen öva upp sig till att ha ett liknande sinnelag som det som Jesus Kristus hade. Med den heliga Andes hjälp tror vi att det är möjligt att leva ett sådant liv. Ett liv i icke-domens tecken.

Ett sådant liv är ett bevis för att vi försöker följa Kristi väg. Och Gud kommer inte att fälla någon dom över den som är förenad med Kristus, utan vi får ett gott mått av honom.

 

Tillbaka till min utborderade NA-notis. Ni kommer ihåg Jon som blev misshandlad för att han fällt en rasistisk kommentar. Han har blivit kristen. Vad gör han sedan? Jo, det Jon gör är att han söker upp Dennis utanför rättegången. De samtalar med varandra. Jon ber om förlåtelse för den rasistiska kommentar han fällt, han berättar om den förvandling som Jesus åstadkommit i hans liv. Dennis berättar om sin svåra uppväxt där han blev mobbad och utstött på grund av sitt ursprung. Sår möter sår när Jon berättar om de svårigheter han haft och sina spruckna drömmar. Dennis ber om förlåtelse för den misshandel han utsatte Jon för. De omfamnar varandra och gråter. Dagen för domen kommer. Domaren, nämndemännen, åklagare och advokat är där. Men Jon reser sig och säger att han inte vill ha någon dom. Han har blivit kristen och vill inte att det ska bli någon fällande dom över Dennis liv. De har försonats utanför rätten. Rättegången måste avslutas utan dom.

Jon avstår från domen för att söka försoning, precis som Kristus sökte försoning för oss. Låt oss vara människor som tillsammans lär oss att avstå från vad vi anser vara rättmätiga domar. Låt oss bli mer Kristuslika. Amen.