Behöver vi ett läroämbete?
Kategori: Kristen tro
Frikyrkligt sätt lever vi i en ganska turbulent tid, där mycket omprövas och diskuteras. En sak som diskuteras är om frikyrkor behöver ett tydligare läroämbete (typ biskopar). Anledningen till detta är att vissa tycker sig kunna urskilja en teologisk omförflyttning som man inte är bekväm med (oftast olika former av liberalisering). De frikyrkor jag är mest föränkrad i (EFK, Pingst) styrs efter något som kallas kongregationalism. I k. har man inte ett överordnat läroämbete utan den lokala församlingen är självstyrande. Inom församlingen försöker man gemensamt urskilja Guds vilja. Församlingen är självstyrande men inte självständig från andra församlingar. Detta är vanligt inom baptismen och det är utifrån den jag ska diskutera.
Det finns lite olika saker som man måste gilla för att kongregationalism ska fungera:
- Baptister gillar att prata. Inom baptismen är allt som oftast församlingsmötet den stora grejen. Det är här, under Andens ledning, som församlingen kommer samman för att försöka utröna vad som är Kristi vilja. Detta har gjort att baptister har en ganska pratsam kultur där man tillsammans vrider och vänder på saker. Problem: Baptister gillar inte att prata längre. Jag tror att under inflytande från näringslivet så har vi anammat en alltmer exekutiv ledarskapsstil. Processer ska vara korta och effektiva. Saker ska inte hålla på att ältas. Det som riskar att förloras är alltså det öppna samtalet, där saker får ta tid och vridas och vändas på under Andens ljus.
- Baptister gillar Bibeln och är historiskt förankrade. Baptister läser Bibeln och vill leva enligt Nya testametets undervisning. Baptister vet också vilka de är, var de kommer ifrån och hur tidigare generationer förstått Bibeln. Problem: Vi läser inte lika mycket Bibel längre och vi kommer inte riktigt ihåg var vi kommer ifrån. Detta gör att när vi resonerar kring lärofrågor inte tar lika mycket hänsyn till Bibeln: Guds ord och till hur församlingen tidigare levt ut ordet.
Kontextuell teologi och läran
En fråga som man kan ställa sig är om det är särskilt sunt med självstyrande församlingar. Behöver vi inte ett läroämbete att samlas kring?
Det finns lite olika sätt att se på kristen tros innehåll. Lite grovt skulle man kunna säga så här:
- Det finns de som menar att Läran är evig. Kristen tro består av eviga sanningar som är uppenbarade i Bibeln. Läs och applicera.
- De som är mer kontextuellt intriktade kanske skulle säga att läran är något som formas efter bibelläsning och i mötet med livet. Läran formas efter vilka vi är, de problem vi stöter på. Läran handlar inte bara om sanningar som kraschat ner från himlen. Det är sanningar som levs ut och formas i våra lokala situationer. Det här alternativet betyder inte fullständig subjektivitet. Det handlar om trohet till Kristus i skiftande omständigheter.
Det finns vissa texter i Bibeln som mer lutar åt att läran är det givna och eviga (Judas v. 3). Men något som jag tycker är intressant är hur kontextuell Bibeln är. Hur ofta teologin formas i möten med lokala problem. Ta till exempel evangelierna. De är olika och har olika betoningar. Varför? Jo, för de skrevs i och till olika sammanhang. De skrevs till olika församlingar! Matteusevangliet betonar Jesu judiskhet. Han är den som uppfyller lagen och profeterna. Man brukar gissa att detta beror på att evangliet skrevs till judekristna som funderade på hur Jesus skulle förstås i relation till GT:s skrifter. I Lukas blir Jesus mer de svagas vän, han är den som kommer för att vända upp och ner på den etablerade ordningen (Jmfr. Matt 5:1-12 och Luk 6:20-26). Uppfyllandet av GT:s skriftord är inte lika viktigt. Kanske har detta att göra med Lukas publik, som man tänker sig är grekisk-romersk. Johannesevangeliet kom till i kamp mot begynnade gnosticism. Här betonas för första gången explict att Jesus är det gudomliga Ordet som blev kött. Detta behövdes betonas i Johannes kontext där man alltmer började se Jesus som en sorts skenmänniska, en gudomlig lärare som aldrig led eller delade våra villkor.
Evangelisterna förhåller sig till trons upphovsman och fullkomnare med respekt och vördnad. Men de betonar olika saker, hur Jesus presenteras formas utifrån lokala problem och förusättningar.
Paulus teologi är till stor del ett svar på lokala problem, hans brev är skrivna för att adressera särskilda problem i särskilda församlingar. Det är dessa problem som "tvingar" Paulus att under Andens ledning fundera kring vad tron på Jesus Kristus har att säga till dessa församlingar när det kommer till splittring mellan judar och greker (Romarbrevet) och frågan om man får äta kött från avgudatempel (1 kor 8-10) osv.
Senare i kyrkans tradtion fortsätter läran att formas i relation till lokala problem. Konflikten med arianismen (som hävdade att Sonen är skapad av Fadern) fick kyrkan att formulera sig tydligare om hur Fadern och Sonen hörde ihop. Lokala konflikter om vem Jesus var gjorde att trosbekännelserna växte fram.
Man skulle kunna se lokala problem och funderingar kring vad som är sann kristustro som ett problem. De många rösterna hotar att undergräva Läran, därför behövs de som bevkar läran och håller den ren. Men det verkar som att Kristustron blivit tydligare genom att många olika röster slipas mot varandra; att människor i lokala situationer utifrån sin tro, och i kärlek till kyrkan, försöker svara på sina problem. Kanske kan samtal mellan lokala församlingar, som älskar varandra, även i framtiden hjälpa oss att bevara tron och få oss att se den i ett nytt ljus?
Ortodoxi (rätt tro) är kanske ett samtal där vi fått vissa grammatiska regler (Bibeln, trosbekännelser) istället för något som måste tvingas på från ovan.
"Den" blibliska församlingsmodellen
Mikael Tellbe har skrivit boken "Christ-Believers in Ephesus". I den diskuterar han ledarskapsstrukturer i olika församlingsgrupperingar i Efesos. Detta genom olika brev i Nya testamentet och från den efterapostoliska tiden som kommit att knytas till Efesos. Här är en tabell:
Om det här finns det mycket att säga. Poängen är dock att det finns flera olika sorters ledarskapsstrukturer, och flera olika sätt att bevara budskapet från Jesus. Den modellen som beskrivs i 1-2 Tim är mer hierarkisk och där finns en viss succesion. Palus utser Timotheus till att bevaka och föra vidare läran (lite likt en biskop). I Uppenbarelseboken bygger auktoriteten mer på direkta profetiska tilltal. Johannesbreven beskriver en mer egalitär församlingsstruktur där det är gemenskapen som ser till att tron bevaras, genom att älska och bevara budskapet. Den baptistiska ledarsynen, påstår jag, tenderar att vara en sorts blandning mellan Johannesbrevens egalitära gemenskapsinriktade ledarskapssyn, och den mer pastorala, guidande ledarskapssynen som vi ser i Timotheusbreven. Jag menar att denna auktoritetsmodellen har sina fördelar (men det är inte den enda rätta):
Om ortodoxi i någon mån innebär ett samtal mellan olika kyrkor som är beroende av varandra, så flyttas det samtalet med den baptistiska modellen längre ner och blir mer egalitärt. Det är inte bara experter som diskuterar tron sinsemellan (så är det ju inte renodlat någonstans, men ändå), utan hela församlingen deltar i samtalet om hur Jesus Kristus ska efterföljas och älskas. Detta tänker jag är berikande och gör att tron kan bli ännu tydligare och berikad (Ef 3:18). Men det finns som sagt stora utmaningar mot detta samtal:
- Vi måste hitta vägar till en ökad bibelkunskap hos församlingarna och ett större intresse för kristen tro. Så att samtalet inte styrs av eget godtycke.
- Vi borde avveckla den "slicka", exekutiva beslutsfattandet och låta samtalet bli mer "rough and rowdy". En samtalskultur där alla kan delta.
