Anton Karl David

Återigen har frågan om samvetsfrihet för barnmorskor blossat upp i Sverige, och återigen intas de förutsägbara postionerna. Minoriteten som inte vill utföra abort hotar sjukvården och alla kvinnor. Och i en sorts dualism delas människor upp i onda (minoriteten) och goda (majoriteten), får och getter. 

 

Jag tror att många i Sverige, på grund av vår starka konformitet och ovilja till konflikter, inte har någon direkt erfarehet av att vara i minoritet, särskilt inte i en etisk minoritet. Så jag tänkte reflektera över dessa frågor från en mer historisk frikyrklig vinkel, en religiös och etisk minoritet i Sverige. När jag skriver minoritet menar jag inte förtryckt eller förfördelad. Och låt ingen tro att jag känner mig förtryckt, det vore superförmätet av mig att säga så!

 

Om vi läser kyrkohistoria, som t ex den som Gunnar Westin skrivit, ser vi snart att detta med brist på samvetsfrihet inte alls är ett särskilt nytt fenomen. Tvärtom är det en ganska vanligt förekommande problem inom den europeiska frikyrkligheten. Det var t ex vanligt, både i Sverige och i England, att den som vill ha en viss statlig tjänst var tvungen att överge sin religion och bekänna sig till majoritetstron. De som argumenterade för denna ordning tyckte alls inte att det var märkligt, det fanns nämligen en civilreligion, ett sammanhållande kitt i samhället. Den som ville jobba i det offentliga fick inte gå emot detta sammanhållande kitt för då riskerade hela samhället att rasa samman. Valet var alltså: ge upp din tro, eller kör över ditt samvete. Detta kan verkar märkligt för oss, men kanske skulle det kunna liknas med att vårt sammanhållande kitt är bekännelsen till demokrati, och vi anser det omöjligt för någon som inte bekänner sig till detta att vara en lärare, det ingår nämligen i värdegrunden i skolan. Varför kan det inte finnas en diktaturkramande lärare? Jo, för hela vårt samhälle bygger på idén om demokrati, om andra åsikter börjar sippra sig in i klassrummen och i det offentliga, kommer det, likt fukt i väggen, få allt att rasa samman. På samma sätt kunde t ex filosofen Hegel hävda, trots att han inte var särskilt religiös och inte trodde på någon annan Gud än folket, att det var nödvändigt att bekänna sig till protestantismen för att få vara medborgare i en protestanstisk stat, ty religionen, om än urvattnad, tillhörde cementen i statens mur. Det som fick människan att upptäcka sig själv. Därför fick inte heller judar, kväkare eller anabaptister bli medborgare i hans idealstat.

 

För inte så länge sedan slängdes unga pojkar i fängelse för att de vapenvägrade, även de var frikyrkliga. Varför? För att försvaret och plikten är en viktig kitt som försvarar samhället, förr.

 

Varför är rekationerna så starka inför detta med samvetsfrihet? Retoriken är verkligen den av att om denna samvetsfråga tillåts kommer hela samhället (åtminstone sjukvården) rasa samman. Jag tror att det har att göra med att frågan, instinktivt, igenkänns som ett angrepp på vår tids civilreligion, den berättelse som håller samman vårt samhälle. Det svenska samhället är präglat av en speciell sorts individualism. Det är en individualism där, för att vi ska kunna älska varandra fritt, inte ska finnas något beroendeställning mellan olika individer. T ex så ska man inte ingå äktenskap för att klara sig bättre ekonomiskt, för det skulle sätta oss i beroendeställning till varandra. Idealet är istället att individerna ska kunna klara sig själva (med statens hjälp), och sedan ingå ett frivilligt, symmetriskt kontrakt. Det ska inte finnas något som binder oss samma förutom ömsesidiga val. Som moderna människor är vi också präglade av det som filosofen Charles Taylor kallar för ett "buffrat jag". Jag som individ kan dels ta ut avstånd mot resten av världen och mitt sociala sammanhang, jag har en buffert eller en liten mur mot det, som gör att jag uppfattar mig som en individ och inte som en gruppvarelse. Men individen har också en buffer gentemot sin egen kropp. Jag är inte min kropp, istället är jaget skyddat någon annastans. Vi kan därför tala om att kroppen inte är "jag", den är något annat än "jag" - ett redskap för "jag" som "jag" har distans till och kan använda för att förverkliga mig själv. Det finns alltid något djupt inom oss, som ingen kan nå och det är vårt skyddade, buffrade jag. 

 

Det som är besvärligt med graviditeter, är att det hotar denna förståelse. Någon/något som kvinnan inte ingått ett fritt symmetriskt kontrakt med flyttar in i hennes kropp, någon/något som befinner sig i beroendeställning till henne och världen utanför fostervattnet. Vi är tränade att ta ut en viss distans till varandra, t ex pappor som inte tycker att fostret är deras ansvar och lätt kan sticka därifrån, pappan har ju heller inte valt att bli pappa, han har inte gått in i ett kontrakt, så varför skulle han bry sig? Vi kan även lätt kan ta ut distans till vår kropp, graviditeten är inget jag valt, och det är något som potentiellt känns som ett angrepp på mitt "jag" - det djupt inom mig, skiljt från min kropp som egentligen är "jag". Abort blir därför mindre problematiskt, även om det självklart kan vara ett trauma, och något som känns jobbigt att behöva genomföra. 

 

Samvetsfrihet kommer inte att rasera sjukvården eller ens göra det svårare för kvinnor att få sin abort. Det som det gör är något mycket värre. Det ifrågasättet vår civilreligon, vårt sätt att förtstå världen och varandra. Det kitt som håller ihop oss. Det kommer en hotande etisk minoritet med, möjligen, en annan grundsyn på människan och livet. Några som ifrågasätter om vi inte möjligen måste ta ansvar för det som vi gjorde när vi inte visste vad vi gjorde, några som verkar hota bilden av den fria självständiga människan som fritt ingår i kontrakt. Och därför är detta en känslig fråga. 

 

 Att leva i ett samhälle med verklig mångfald är svårt! Det är svårt att dela det med några med en annan grundsyn på saker. Det är något som kräver arbete! Det kommer att finnas poliser med hijab, det kommer kanske att behöva finnas samvetsfrihet. Det kommer att behöva finnas halalmat. Men det är ju det vi säger att vi vill ha: ett mångkulturellt samhälle. Så kanske vi ändå måste börja - även om vi i Sverige inte har någon vana av det.

 

Jag vill gärna höra din åsikt. Har jag fel? Vad har jag missat?