Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Emil Brunner: Gud "finns" inte för den nyfikne

Kategori: Kristen tro

Emil Brunner (1889-1966) var en schweitzisk teolog, som gjorde sig känd som en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas neo-ortodoxi.
 
---------------------------------------------
Finns det en Gud?
 
På en sådan fråga kan man endast svara som den grekiske vise, som av nyfikna människor tillfrågades om Gud: han teg ihärdigt. Det är det enda svaret på nyfikenhetens fråga: finns det månne en Gud, jag undrar just, om det finns någon eller ej? Kanske borde man svara en sådan frågare: nej, "det finns" ingen Gud. "Det finns" ett Himalaja, "det finns" en planet som heter Uranus, "det finns" ett ämne som kallas radium, kort sagt, alla de ting "finnas", som ett konversationslexikon ger upplysning om. Men "det finns" ingen Gud. D.v.s. för den nyfikne frågaren finns ingen Gud. Gud är intet vetenskapligt objekt, som vi kunna införliva med vårt vetandes innehåll, så som man klistrar ett sällsynt frimäke på ett bestämt ställe i albumet: där sitter det, det vackraste, det dyrbaraste av alla! Gud är inte något i världen, den största varelsen, den störste invånaren i världen. Gud är inte i världen, utan världen är i Gud.
 
Om man på vår fråga skulle svara: ja, "det finns" en Gud, så skulle vi bli ett misstag rikare, nämligen att Gud är något bland det som "finns". Det är just vad han inte är, om han verkligen är Gud. Gud är aldrig något bredvid någon annan, något bland annat. Man kan aldrig nämna honom tillsammans med annat. Planeter och berg och grundämnen äro kunskapsföremål. Gud är intet kunskapsföremål. Ty det är Guds förtjänst, att det överhuvud finns något att veta. Utan Gud funnes överhuvud taget ingenting, utan Gud kunde man inte veta någonting. Man kan blott veta något därför att Gud är till. Man kan blott fråga efter Gud, därför att Gud redan står bakom frågan.
 
 
Om man verkligen frågar efter Gud, icke nyfiket som en andlig frimärkessamlare, utan bekymrat, i sitt hjärtas nöd, i ångest - det kunde ju hända att det inte finns någon Gud, och då, ja, då vore ju allt förgäves, livet en enda stor meningslöshet - om man frågar så efter Gud, liksom en man som frågar läkaren: säg mig, får min hustru leva, eller kommer hon dö? - om man frågar så efter Gud, då vet man egentligen redan, att Gud lever. Man skulle inte kunna fråga så efter Gud, utan att redan veta om Gud. Vi vilja, att det skall finnas en Gud, därför att allt annars vore meningslöst.
 
Se, vårt hjärta vet skillnaden mellan meningsfullt och meningslöst. Det vet, att det meningsfulla och inte det meningslösa har rätt. Vårt hjärta känner redan Gud. Vi vilja, att det skall finnas en Gud, därför att det onda annars inte vore ont och det goda gott, utan allt kom på ett ut - då veta vi ju redan att Gud finns, ty vi veta, att gott och ont inte får vara detsamma. Den som till äventyrs tvivlar på Guds tillvaro, emedan det finns så mycket ont i världen, märker inte, att han just därigenom tror på Gud. Ty att rätten har rätt och inte orätten, är ju ingenting annat än att det finns en Gud. Eftersom vårt hjärta känner Gud, protesterar det mot det onda. När vi frågar efter Gud, står Gud redan bakom oss och åstadkommer, att vi kunna fråga.
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Här finns Anders och Måns svar:
 
 
  
Kommentera inlägget här: