Anton Karl David

Jes 49:1-6 och 2 Kor 5:3-15

Idag är det trettondagen, tretton dagar efter julens inledning, och i dag kommer vi ihåg de vise männen (det är inte så säkert att de var tre) som besökte Jesus och hans mor Maria. Berättelsen är välkänd och klassisk: de vise männen har sett judarnas konungs stjärna gå upp, de tar sig därför från (det generiska) österlandet till palatset i Jerusalem. Där undrar de var judarnas nyfödde kung är någonstans. Kung Herodes blir försträckt av blotta vetskapen om detta barns födelse, men han skickar ändå dessa smarta personer vidare till Betlehem där Messias ska födas. Hans förhoppning är att de ska rapportera tillbaka till honom. De går in i huset där Maria och Jesus är och de faller ner för att hylla Jesus och de ger honom gåvor. Guld, rökelse och myrra. Vi får faktiskt anta att de tillber Jesus, för att falla ner är närmast synonymt med att tillbe i Bibeln. Sedan försvinner de från scenen, lika hastigt som de kom, utan att rapportera till Herodes.

På många sätt är det en märklig historia. Det är märkligt att följa en stjärna. Hur gör man det ens? Det är också märkligt att dessa visa män faller ner inför ett spädbarn. Ett spädbarn är inte det första man tänker på när det kommer till tillbedjan. Spädbarn är söta och så men de är knappast några källor till visdom. Det har ingen erfarenhet som kan guida oss till Guds ljus, ingen speciell visdom. Ändå så verkar dessa visa män från Österlandet, dessa experter på stjärnors rörelse, fyllas av en sådan vördnad inför detta spädbarn att de måste falla ner för att tillbe. I Jesaja 49 står det: ”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.”

Redan här är Jesus som ett skarpt svärd som blottlägger hjärtats uppsåt, redan här då han inte kan göra något blir han ett ljus. Kunskapen om Guds härlighet strålar från Kristi ansikte som Paulus skriver. Redan i Marias famn kan man ana detta. För Jesus är kallad från moderlivet till att vara som en vass pil som ligger förvarad i ett koger; Marias mage. En vass pil som skär igenom våra blinda föreställningar om Gud och träffar oss rakt in i det innersta med sanningen om Gud.

Poeten T.S Eliot har skrivit en dikt som på engelska heter ”Journey of the Magi”. Jag har inte hittat den på svenska. Men den beskriver de vise männens resa på ett väldigt målande och oromantiskt sätt. Kamelerna är utmattade och städerna de besöker på sina resor är fientliga inställda, deras anställda kameldrivare rymmer bort för att supa och få tag på kvinnor. Och hela tiden har de röster sjungandes i sina huvuden som säger att allt det här är dårskap. Hela resan är dårskap. Till slut kommer de fram till sitt mål. Men vad är det som de kommit till? Är det en födelse eller en död? För denna födelse är en svår och bitter plåga för dem, likt döden, deras egen död. De återvänder till sina kungariken, men livet där är inte längre bekvämt för dem där. Det är ett gammalt tidevarv och de har sett det nya. Deras värld är förändrad, deras landsmän har blivit ett främmande folk som griper efter sina avgudar. De längtar efter ytterligare en död.

Eliot fångar någonting viktigt när det kommer till tron och det är att den gör oss till främlingar och gäster, till udda fåglar. Vi hat trätt in i en ny tid, medan stora delar av världen är kvar i den gamla. Det finns ytterligare något viktigt i den och det är att mångas erfarenhet av tron inte är sockervadd och ständig glädje utan snarare kamp och död. Människor förstår dig inte, för de lever i en värld som inte är upplyst av sanningen som lyser från Kristus. Du blir alltid ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös. Tron innebär att du måste göra avkall på saker. Säga nej till vissa saker för att kunna säga ja till andra. Det blir ett ok att bära som andra inte förstår. Du kanske anstränger dig för att följa Jesus, men det känns mer som du går i cirklar än efter honom. Du kanske vill dela med dig av tron, men känner dig klumpig, människor verkar inte förstå dig. Tron blir en kamp och en sorts död.

Jesus Kristus beskrivs i Jesaja 49 som Israel, han är den som ska upprätta Israel där Israel misslyckas. Det är som om hela Israels historia läggs på Jesus för att han ska reparera den. Han ska ”upprätta Jakobs stammar”. Gud lovar att genom Jesus ska Gud visa sin härlighet, precis som Gud tidigare gjort genom Israels historia. Men det verkar som om Jesus, han som är kallad från moderlivet, inte alltid får se de stora resultaten. Det verkar som om hans folk inte förstår honom. Han är en udda fågel mitt ibland dem. Israel känner inte igen Israel. Hans landsmän är ett främmande folk som griper efter sina avgudar, pengar och makt, och inte sträcker sina händer mot den som återupprättar dem.

Och just detta talar bibelordet om. Bristen på resultat: ”Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft.” Kanske du känner samma sak ibland? Det är som om Jesus får en stor kallelse redan i moderlivet, men att han sedan bara får möta på motgångar, kamp och död. Ett stråk av vemod och kanske till och med uppgivenhet kan höras i orden: fruktlöst och fåfängt har arbetet varit.

Moder Teresa, världens mest älskade nunna, fick som tolvåring i Albanien ta emot en kallelse. Det var en överväldigande känsla, allt var tydligt, hon visste vad hennes liv skulle innebära hädanefter. Hon skulle bli nunna och betjäna de fattigaste fattiga. Men det var en kort tid av andlig klarhet. För sedan stämde hon in i Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” och orden från Jesaja: ”Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft.” Så kände hon i femtio år: ”Var är min tro? Även djupt nere... finns inget annat än tomhet och mörker... När jag försöker höja mina tankar till himlen, känner jag en sådan tvingande tomhet att dessa tankar vänder åter likt skarpa knivar som skadar min själ självt...äcklad, tom, ingen tro, ingen glöd... Vad arbetar jag för?” Till slut kunde hon finna vila i en bön som hon beskriver som att hon mest lyssnade till Gud och Gud mest lyssnade på henne.

Men sanningen om Moder Teresa är att hon fick bli ett ljus för många folk. En bild av Jesus som fick många folk att vända sig till honom. När jag en gång låg på sjukhuset och trodde att jag kanske skulle dö i en mystisk sjukdom kände jag mig en tid oförmögen att be, jag visste inte om vad jag skulle be och jag kände mig tom. I denna situation fick jag trots allt tjäna som ett ljus för många eftersom jag höll fast vid min tro på Gud. Paulus beskriver samma sorts känsla i Andra Korintherbrevet, att han är ett bräckligt lerkäl och att det är just genom bräckligheten, litenheten som Guds ljus lyser. Det är just detta ljus som kan guida vilsna vise män fram till Gud. Paulus beskriver det som att han ständigt bär inom sig Jesu död. När han utelämnas för att dö, blir Jesu liv synligt i hans dödliga kropp. I hans rådvillhet och ansatthet syns Kristus. Vi tar inte bara emot livet från Kristus utan också Kristi död. Vissa av våra liv gestaltar Jesu seger över döden, vissa går från alkoholmissbruk till ett liv i frihet. Andra av oss gestaltar döden, trofasthet när snaran dras åt. Båda dessa liv visar vägen till Jesus.

Kanske vissa av oss ibland blir kallade till en sådan roll, att bära Kristi död inom oss. Kanske för en begränsad tid eller kanske för en mycket lång tid. Det märkliga med detta är att det kanske är i vår tros torrhet, i våra svårigheter och våra lidanden som Jesus blir som mest synlig. När Jesus kände det som om han förslösat sin kraft, när det kändes som om han ansträngt sig förgäves. När han hängde på korset, blev han ett ljus för alla folk. Trots att Jesus kände sig övergiven blev han just i detta ögonblick ett ljus för alla folk, och hans uppdrag gick från att bara innefatta Israel till hela världen: ”Det är inte nog med att du är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning ska nå över hela jorden.”

När Jesus var ett spädbarn och när han hängde på korset, vid båda dessa tillfällen fick han vara ett ljus för alla folk. Först för österländska stjärntydare, hedniska icke-israeler. Sedan när han hängde på korset kunde han dra alla människor till sig. Vid de tillfällen då han dels verkade svag och då det dels såg ut som han misslyckats, då sken ljuset för de mest oväntade människor. I svagheten blir Guds styrka som mest uppenbar.

Kanske detta också är din roll ibland, att bli ett ljus trots att det känns som du är en tynande veke. Kanske syns Guds ljus i ditt liv som allra bäst i din svaghet. Kanske är det till och med så att det som känns som meningslöst arbete, styrelsearbete i en liten församling eller att besöka de som är äldre än dig. Eller att hålla fast vid tron när du är sjuk, svag och förvirrad. Kanske är det just detta som blir Guds ljus för människor runt dig. Kanske kommer visa att falla ner och tillbe Gud trots att du inte tror att du själv har något att komma med, för så arbetar Gud.