Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Jesus förolämpar en kvinna

Kategori: Allmänt

Matt 15:21-28

Tänk dig att Gud ger dig en stor tippexpenna och sedan säger till dig att du får stryka vilken del av evangelierna du vill från alla biblar i världen. Inga frågor kommer ställas och ingen kommer anklaga dig för något. Det skulle vara som om bibelordet du väljer att stryka över aldrig existerat. Är det då så att du skulle välja den här bibelordet? Jag menar Jesus beter sig väldigt illa. En kvinna kommer fram till Jesus och ropar: ”Herre” – hon bekänner honom som herre med sin mun – ”Davids son” – hon hyllar honom som Messias – ”Min dotter plågas svårt av en demon.” Hon har ett verkligt ett angeläget ärende, hennes dotter ligger utslagen av demonisk aktivitet. Vad får hon för svar av Jesus? Inget svar alls. Hon möts av en likgiltig tystnad. Jesus som helat människor varstans, han som till och med helat en hatad romersk officiers tjänare, svarar med tystnad. Men kvinnan fortsätter att ropa. Hon ropar sig hes, hon vägrar låta sig bli tystad. Till och med lärjungarna börjar skruva på sig besvärat. ”Säg åt henne att gå.” Vissa av lärjungarna kanske önskar att Jesus ska kasta några smulor till kvinnan andra vill bara att Jesus kör bort henne. Jesus säger hur som helst att han inte blivit skickad till någon annan än Israels folk. I vår tid som är inflammerad av rasism verkar detta extremt osympatiskt. Kylan inför andra folk och gruppers lidande. Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” säger han. Då springer kvinnan fram, fortfarande ovillig att låta sig tystas. Hon kastar sig ned framför hans fötter och ropar: ”Herre, hjälp mig.” Jesus svarar, och jag tänker att han gör det med en kylig, utomvärdslig blick: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det till hundarna.” Jesus kallar kvinnan för en hund som gnäller och gnyr efter barnens bröd. Att bli kallad hund är, som ni kanske förstår, inte ett särskilt positivt omdöme. Hynda, är ett skällsord. Och i till exempel Upp 22:15 är hundarna utanför den eviga staden. Hundarna är de fega och skändliga. Jesus kallar kvinnan för en hund, för ett orent djur. Skulle man inte vilja gå fram med en tippexpenna här?

Jesus har strax innan detta bibelord haft ett stort verbalt bråk med fariséerna om detta med rent och orent. Fariséerna var av den åsikten att vissa saker, företeelser och personer var orena. Det betyder inte nödvändigtvis att det orena var moraliskt förkastligt, men vissa beteenden, som att inte tvätta händerna innan maten, gör att en människa placeras i en sfär av orenhet. Och renhet är en förutsättning för att helighet ska kunna ta plats bland människor. Jesus gör upp med detta sättet att tänka han menar att det är det inre som gör människan oren, för honom har orenhet att göra med ont beteende som kommer ur ett för trångt hjärta. Orenhet är sådant som skadar andra och skadar relationen till Gud (Matt 14:10-20). Jesus förkastar idén om att vissa beteenden, som att inte tvätta händerna, gör människor orena. I Jesu tjänst har vi också sett hur han ständigt korsar barriärer för vad som är rent och orent. En sak som Jesus gör är till exempel att hela en kvinna med blödningar, någon som egentligen ansågs oren, och röra vid en död flicka, döda ansågs smitta av sig med orenhet. Samt att han umgicks med spetälska, de ansågs vara väldigt orena, samt tullindrivare och romare. ORENA!

Det står att kvinnan kom från området kring Tyros och Sidon, vid denna trakt har tidigare i Bibelns historia Elia uppväckt en död pojke och låtit en självuppfyllande mjölskål hjälpa en icke-israelitisk kvinna. Här har tidigare det heliga korsat gränsen och tagit sin boning bland det som traditionellt ansetts orent. Och nu kliver Jesus in på denna plats. Men han är avvisande. Han håller sig på sin kant. Det står att kvinnan är av kanaaneiskt ursprung. Kanaanerna var ett av de folk som drevs undan för israeliterna, de ansågs vara ett orent och ondskefullt folk som israeliterna inte skulle ha något att göra med (2 Mos 24:32-33, Es 9:10-13). Kanske kan man säga att de ansågs vara hundar. De är knappt mänskliga, orena och onda. Värda förakt och krig.

Det är svårt att föra över detta till något vi känner till. Vi har inte haft krig på så länge. Vi har så svårt att förstå djup fiendeskap. Kanske kan man säga att kanaanerna sågs på med samma misstänksamma ögon som judarna sågs på med strax innan andra världskriget. Som ohyra som gör saker orena, som gatuhundar. Kanske förstår vi hur det måste svida i kvinnans bröst när hon hör ordet hund riktas mot henne. Av Jesus.

Jesus är Ordet som kommit till oss (Joh 1:14). Jesus är den som har sista Ordet om hurdan Gud är. Gud är Ordet på ett kvalitativt annorlunda sätt än allt som tidigare uttalats som Guds ord är något, det är tydligt på ett helt annat sätt (Heb1:1-2... men nu). Att Jesus är det slutgiltiga Ordet märks också i berättelserna om honom. Nästan varje gång det är en ordväxling mellan Jesus och någon annan är det Jesus som får sista ordet. Det är Jesus som får till slutpoängen. Det är han som kommer med ”the punchline” - det är han som kommer med poängen i varje berättelse. ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och ge det till hundarna. 

Men det finns undantag och här är ett av dem. Här är det är den kanaaneiska kvinnan som får slutordet. Det är hon som kommer med sista ordet till Guds Ord. Ordet sänt från himlen till Israels får får svaret: ”Nej, herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Det är den kanaaneiska som får slutordet – det är hennes ord som är poängen i berättelsen. Hon vägrar att låta sig tystas eller köras över och för det blir hon evigt ihågkommen som den som får sista ordet i förhållande till Ordet.

Det är som om Jesus tvingar lärjungarna att konfronteras med denna kanaaneiska kvinna. Lärjungarna vill att Jesus ska avvisa henne. De vill desperat att hon ska sluta störa dem, de vill inte ha henne i närheten. Hon är ju kanaaneiska, hon tillhör ett orent folk. Att umgås med henne är att tvingas bli oren vilket gör att heligheten inte kan ta plats bland dem. Andra kanske vill skicka iväg henne med några smulor innan de behöver se henne, konfronteras av henne och ta in hennes lidande och bli orenad av henne. De vill hjälpa men utan att få skit under naglarna. Men Jesu tystnad tvingar dem för det första att höra henne. För det här är en kvinna som inte ger upp. Jesus avvisande svar gör att kvinnan likt en sten i en katapult kastar sig fram och hon ställer sig i vägen. Hon står framför dem. Och lärjungarna kan se henne. De kan alla se henne. Denna som de velat avhysa som hund. När Jesus svarar att det inte är rätt att ta brödet från barnen och ge det till hundarna kan det vara så att lärjungarna nickar instämmande. Men kvinnan kommer med sitt klyftiga svar och jag tänker mig att ett leende spelar på hennes läppar.

Nåja, du kan kalla mig hund. Men den här hunden ska få sitt bröd. Det här är en trofast hund som inte ger upp. Det är en hund som gör allt för sin dotter.

Inför alla lärjungar framhåller Jesus denna kvinna av kanaaneiskt ursprung som en förebild, som ett exempel för vad det innebär att tro. Kanske kan man se det hela händelsen som en illustration. Jesus har just talat om för lärjungarna att yttre ting inte gör människor orena. Men lärjungarna har svårt att ta till sig detta, de anser fortfarande att denna kvinna är oren. De kan inte ta in det med bara sina öron. Så Jesus tvingar dem att konfronteras med denna kvinna, han låter henne få sista ordet. Och han håller upp henne som ett exempel för vad det innebär att tro. Han visar att det är hjärtat, centrumet som spelar roll. Inte ursprung eller ”orenhet”. Kvinnans dotter blir helad, helt hel. Frisk och fri från demonisk aktivitet. Att tro är att fortsätta ropa och ropa även om himlen verkar tyst. Även om Jesu ansikte inte ger ifrån sig ett ljud. Även om det mer verkar som om Jesus vill förolämpa dig än något annat. När du håller ut i dessa fall är du som den kanaaneiska kvinnan, ett exempel på tro: ”Tro när det mörknar på färden, solen ej slocknat har.”

Samtidigt blir Jesu handlande en utmaning för oss. Finns det dem som vi kanske kan tänka oss att kasta några smulor till men som vi inte vill möta ansikte mot ansikte? Kanske är det så att till exempel romer kan vara sådana. I teorin tycker många att de ska bli hjälpta men man vill inte konfronteras ansikte mot ansikte med dem. Ingen skit under naglarna. Kanske man vill kasta några smulor till dem, men att se dem i ansiktet, lära känna dem, lyssna på deras historier. Det kanske vi vill undvika. Ett kännetecken på tro är att man inte är rädd, inte rädd för att konfronteras med dem som vi kanske instinktivt och motvilligt tänker på som orena. Ett klassiskt exempel på sådan tro är Franscikus som kände förakt för spetälska men som ändå får maningen av Gud att gå fram och kyssa en spetälsk mitt på den variga munnen. Och han gör det. Det är att tro på Gud.

Kanske är det så att detta inte är en berättelse som förtjänar att klippas ut från Bibeln. Trots att Jesus förolämpar en kvinna. Kanske är det snarare så att Jesus på ett mystiskt upprättar en kvinna och framhåller henne för alla generationer som ett exempel på tro. Kanske är det en utmaning för oss lärjungar som gärna anser att vissa människor är orena. Är det här en Jesu utmaning till oss? Kanske det snarare finns ett behov av en understrykningspenna än en tippexpenna.

 

 

Kommentera inlägget här: