Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Babel och Pingst: Människans stad och Guds

Kategori: Kristen tro

1 Mos 11:1-9

I Bibeln berättas det att den första staden byggdes på mord, Kain dödade Abel, och för att skydda sig byggdes staden Henok. Det är som om fiendskap byggs in i stadens grundmurar. Efter detta är det som om allting går fel – allting eskalerar i fel riktning. Ondskan, fiendskapen och våldet fyller världen, inte ens en syndaflod kan hindra det. I det mänskliga samhället, den mänskliga staden, är det något som är fel. I romanen ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist beskrivs detta av en alkoholiserad man: Dom här husen, vägarna man går [på], platserna, människorna, alltihop är bara... som en enda stor [censur] sjukdom, fattar du? Det är nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli ...perfekt, va. Och på nåt [censur] vänster blev det fel istället. Nåt skit. Som att... jag kan inte förklara det... som att de hade nån idé om vinklarna, vad [censur] som helst, vinklarna husen skulle stå i, i förhållande till varandra, va (...) Och så hade dom nåt fel på mätstickan, vinkelhaken, vad [nu] dom använder, så att det blev lite fel från början och sen blev det mer fel. Så att man går här mellan husen och bara känner att... nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du?...' "

Berättelsen om Babels torn handlar inte om några högmodiga människor som vill bygga ett torn som på något sätt når upp till Gud. Gud bor inte bland molnen, ingenting skapat rymmer honom och ingenting skapat är för litet för honom. Ingenting i texten ger heller intrycket att det var detta som var tanken bakom att bygga tornet. Snarare verkar byggarnas syfte vara att bygga en stad som kan samla alla människor och som gör stadsplanerarna, männen med mätstickorna, kända. Staden byggs i Shinar, ett gammalt ord för Babylonien, och platsen heter Babel. Det som bibelordet verkar kritisera är byggandet av ett imperium. Att göra sitt namn känt och fruktat, och samla alla under sig. Vi har från berättelsen om Kain fått ledtråden att synd verkar byggas in i städernas murar, på grund av människan valt att frikoppla sig från Gud. Imperium handlar om att med våld samla alla folk under sig, om att tvinga skillnader och språk att försvinna. Det var detta som babylonierna kom att göra med tvångsdeportationer och slavarbete, som judarna utsattes för. Det är detta som Babels torn handlar om, det handlar om ett orättfärdigt tvångssamlande av människor. En påtvingad kultur. I profeten Habackuks bok utbrister därför Gud följande verop över Babylon: ”Ve dig som bygger städer med mord och lägger deras grund med brott!” (Hab 2:12). Gud tillåter inte detta att fortgå, han befriar människan från att tvingas in i samma form. Han befriar människor från att bli bara ännu en tegelsten i en jättelik mur. Han gör det genom att sprida ut dem och ge dem unika språk. Händelsen vid Babel är en frälsningshandling.

När människan bygger städer handlar det ofta om att utplåna skillnader. Alla ska samlas, ingen ska vara utspridd, alla ska tala samma språk. I vår värld sker en liknande utveckling. Alla ska samlas i städerna, bara losers bor på landet. Överallt finns samma butiker, samma restauranger, samma klädstil. Sakta blir allting mer och mer likadant. En kollektiv identitetsförlust. Modersmål ersätts med engelska. Alla ska åka till Kalifornien för att bli kända.

Apg 2:1-13 

Idag är det pingstdagen och Anden faller. Anden, stormvinden från Gud. Tungor som av eld fördelar sig över de tolv. Den hjälpare som Jesus har lovat kommer över lärjungarna. Om Babel handlade om att utplåna skillnader så handlar pingsten om motsatsen. Det handlar om att bejaka skillnad. Det fanns en tid då vi, vi som sitter här, var ”utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbundet och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har nu som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:12-13). Pingsten handlar, precis som tornet i Babel, om ett samlande. Folkslag samlas in under en och samme herre Jesus Kristus. Andens främsta uppgift är att peka oss mot Kristus, att med sin vind som blåser vart den vill, förmå våra segel att riktas mot Kristus. Anden är kärlekens band som drar oss mot Jesus. Anden är den som ber för oss när vi våra läppar är torra av klagan, den som riktar vår bön till Fadern. Kort sagt Anden återförenar oss med Gud. Vi blir ett folk hos Gud; judar och hedningar, män och kvinnor. Men, och det här är viktigt, Gud respekterar våra olikheter, ”var och en hörde just sitt språk talas”. Alla börjar inte tala samma språk. När Anden kommer utplånas inte våra skillnader. Den häpna folkmassan börjar lista upp vilka olika folk de tillhör. Ofta skyndar bibelläsare förbi den listan, men den har en poäng. Alla dessa människor, från öst och väst, nord och syd, samlas till att bli ett folk. Men som ett folk fortsätter de ändå att märkas av olikhet, de kommer från olika platser och talar olika språk. Händelsen i Babel motverkas i och med att ett folk samlas, de sprids inte ut. Men det finns en viktig skillnad. Här skapas inte ett imperium som med våld och vördnad för mäktiga byggnader tvingar människor till sig. Nej, det är fridens Ande som drar människor till sig. Det som sker är ett samlande utan tvång. Det går att neka till Andens inbjudan. Det går att säga att hela episoden beror på att apostlarna blivit druckna av halvjäst vin. Men det går också att lyssna till Petrus ord och se att detta är tillfället där som profeten Joel talat om, att Anden ska utgjutas över alla människor och dra in dem i Guds stad. Att söner och döttrar ska profetera om det nya riket som kommer. Gud är inte som babelshärskare, en kristen på 100-talet skriver på följande sätt om hur Gud sänder sig själv till världen genom Jesus: Gjorde han det - såsom en människa skulle tänka - för att upprätta ett skräckvälde med fruktan och bestörtning? Ingalunda. Utan i vänlighet och saktmod, såsom en konung sänder en son som själv är konung, såsom en Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej att tvinga. Ty våld finnes ej hos Gud."

Pingstdagen påminner oss om att Gud bereder en stad för oss. En stad där människor av alla folk, stammar, språk och gemenskaper samlas. Det är Anden som drar oss dit. Det är Anden som låter tungor som av eld fördelas över oss alla och drar oss in mot denna stad (Upp 21:22-27). Där kommer alla spillror från våra brustna städer att plockas ihop och bli något vackert. I det nya Jerusalem. Där kommer allt som blev fel, när vår mätsticka inte stämde, bli återupprättat. Det är Anden som redan nu lockar oss in i detta. Just nu är vi på vandring dit, för här på jorden har vi ingen stad som består. Vi längtar och törstar efter Guds stad, vi ser ibland glimtar av den. Den skymtar fram i sprickorna. Men både vi och skapelsen längtar efter den dagen då allt kommer att återupprättas (Rom 8:22-27). I denna längtan stödjer oss Anden, den hjälper oss att be när vi är utmattade av vandringen. Anden vädjar för oss när vi segnar ner. Anden ber med rop utan ord, vi uppfattar dem inte. Anden på Pingstdagen ropade till Fadern med ord som de som talade dem inte kunde förstå. Så vädjar också Anden för oss med rop utan ord som endast Fadern kan förstå, han som utforskar våra hjärtan. Anden hjälper oss att komma ihåg den staden som kommer, att leva för den. Att redan här och nu leva i Lammets ljus. Ett ljus i vilket vi kan se att vi är bröder och systrar, även om vi kommer från olika folk och talar olika språk. För samma Ande har dragit oss alla till samma Herre, Jesus Kristus.

En stor utmaning för oss i Guds församling är att tillåta olikheter. Att öppna upp våra hjärtan och församlingar för de som kommer från andra länder än vad vi gör. Att öppna upp församlingen för de som inte klär oss som vi. Eller tycker exakt som vi gör. Vi borde till och med uppmana olikheter i många fall. Det är ett sätt att motverka den likriktning som sker i världen och visa att vi tillhör ett annat rike där alla människor och folk ska få leva i Lammets ljus. Med Lammet som lampa. Låt vårt liv bli ett vittnesbörd.

Och Anden och bruden säger: 'Kom!' Och den som hör skall säga: 'Kom!' Och den som törstar skall komma. Och den som vill ska få dricka av livets vatten.” (Upp 22:17).Låt oss ta emot av livets vatten som Anden förmedlar. Låt det här vara ett tillfälle för förbön och lovsång. Låt det här vara ett tillfälle då vi tar emot kraften, livet och glädjen från Anden.

 

Kommentera inlägget här: