Att bära varandras historia - Om ekumenik
Kategori: Kristen tro
Jag är baptist. Det är förmodligen något som få som samtalat med mig om teologi kunnat undgå. Ibland är jag också är en väldigt påstridig baptist. Det stammar från min tro att frikyrklig teologi ofta behandlas lite nedlåtande, som den dumma kusinen från landet, och att detta till stor del beror på att representater från frikyrkligheten ofta ser sig som en sämre och mindre helig form av kyrka.
Förutom det har jag sällan delat entusiasmen som vissa känner över sammanslagningar av samfund och kyrkor så som den tagit sig uttryck i Sverige. Detta är långtifrån ett kategoriskt avståndstagande, men jag har länge delat den misstanke som Stanley Hauerwas sätter ord på: "I suspected that the theological differences that were once thought so important that they could not be compromised in the interest of unity, only to be considered later to be no obstacle to merger of churches, meant these were churches that had given up on the importance of theology for discerning what we believe to be true."
Trots det har jag varit involverad i ekumeniskt arbete från åtminstone sexton års ålder, i diverse olika råd och samtal. Jag är nu ordförande i Abrahams Tält som sysslar med ekumeniska och interreligiösa möten. Min filosofi när det kommer till detta är dock också en påstridig sådan. Jag anser att ingen verklig dialog kan ske om inte jag som kristen baptist är just tydligt men resepktfullt kristen baptist. Dialog kräver verkliga dialogpartners.
Jag tror verkligen på ekumenik. Jesus själv vill att hans egna ska vara ett (Joh 17:14-18) och i den apostoliska trosbekännelsen bekännar kyrkan att "Vi tror på... en helig, allemännelig/katolsk kyrka". Som om inte detta vore nog tror jag även att en hög syn på bibeln föranleder ett behov att bekänna sig till en helig, katolsk kyrka (inte den romerskt katolska då). Detta eftersom bibeln föds fram genom den helige Ande mitt i kyrkans liv, där den samlas ihop och erkänns som särskild och helig av kyrkan.
Hur skulle då ett ekumeniskt arbete kunna se ut? För det första tror jag att det är viktigt att inse att kyrkan i bibeln primärt är lokal. När Paulus talar om församlingen är det han först och främst (enbart?) tänker på ett lokalt sammanhang. När det talas om församlingen som Kristi kropp handlar det om lokala, dåligt fungerande församlingar. Församlingen behöver se att deras spridda samling av människor hör ihop: socialt döda slavar och deras herrefolk, kvinnor och män, judar och greker, tungotalare och de som inte fått just den gåvan. Ofta behövs ekumeniskt arbete ske inom församlingar, ett sammanfogande. Men även det ekumeniska arbetet mellan församlingar behöver ske lokalt. Församlingar på samma ort, från skilda traditioner, behöver börja tala med varandra. Inte göra saker ihop för att det är praktiskt eller anordna en och annan gudstjänst för att det alltid gjorts.Verklig öppenhet för den andra kräver att man ska kunna diskutera svåra frågor, kanske bli osams men ändå träffas åter igen. Det kräver att vi vågar be med varandra. Det är utifrån sådana nätverk nedifrån som en verklig, helig och katolsk kyrka kan uppstå. Det är också att det är detta samtalande som ger upphov till ortodoxi.
Men det vikigaste tror jag är modet att som kristna våga bära varandras historier. För mig som baptist skulle det vara relativt enklet att svära mig fri från korstågen. En katolik skulle kunna svära sig fri från de delar av reformationen som lyft upp staten och slarvat bort kyrkan. En lutheran skulle kunna svära sig fri från Münster. Men ett sant ekumeniskt arbete tror jag är att bära varandras historier. Att inse att en kristen gemenskaps misslyckande är alla kristna gemensakapers misslyckande. Om vi i någon mån hör ihop borde detta ta sig uttryck i att vi bär varandras historier. Jag har del i korstågen, jag har del i sekulariseringen, jag har del i Münster. Vore inte detta ett tecken för världen, att istället för att inte ta ansvar för våra egna historier och istället för att peka finger på andras historier, bära varandras historier?
Sanningen är den att Kristus i sin kropp valde att bära våra berättelser som präglas av misslyckande, skam och våld. Om vi är kallade till att vara Kristi kropp innebär det att vi borde vara beredda att bära andras misslyckanden i vår egen kropp. Att bära andra kyrkors misslyckande. Vi är ju sända på samma sätt som Sonen sändes av Fadern till världen. Ett bärande av varandras historia tror jag är en väg till verklig enhet.
