Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Tystnadsplikt och icke-våld

Kategori: Kristen tro

Om du är pastor eller präst har du tystnadsplikt, det innebär att du inte får röja det som sägs till dig under själavårdande samtal eller bikt. Som pastor/präst har man också tystnadsrätt, det innebär att du har rätten att slippa rollen som vittne vid en rättegång. Vissa pastorer är lite tveksamma till hela grejen med tystnadsplikt. Det är ingen biblisk befallning [can't argue with that], många kan dessutom tänka sig en hel massa olika hemska situationer som skulle kunna uppkomma om man inte, i yttersta nödfall, får röja information ur en ett av dessa samtal. 
 
Vad skulle hända om någon bekänner att de ämnar sprida ut illvilligt skvaller för att karaktärsmörda en person? Vad skulle hända om t ex en sexualförbrytare skulle bekänna sina brott men inte visa tecken på att vilja erkänna detta för myndigheter? Det finns en uppsjö av olika tillfällen där att bryta tystnadsplikten verkar vara det enda man kan göra.
 
På detta sätt har tystnadsplikten en viss likhet med icke-våld och pacifism som stammar ur tron på Jesus som Herre. Det går att tänka ut en uppsjö av olika invändningar mot detta, varav de vanligaste är: "Vad gör du om en beväpnad man bryter sig in i ditt hus och hotar din familj?" och "Men Hitler då?"
 
Det finns dock något med att sätta begränsingar på dig själv som lär dig att använda fantasin och vara kreativ. Det finns också något i dessa begränsningar som får dig att inse att du inte kan rädda varje föregiven situation utan helt enkelt måste lita på Gud. På det sättet tänker jag mig att tystnadsplikt och icke-våld har likheter med varandra och att träning i tystandsplikt är ett sätt att träna sig i icke-våld. Det lär oss att inte lösa situationer på det enklaste sättet som vår trubbiga fantasi kan komma på.
 
Låt oss ta exemplet med karaktärsmördaren. Utan att röja något som sägs i själavården kan man ställa frågor som hämmar visare ryktesspridning: "Är du säker? Låter det rimligt? I vilken relation står den som berättade detta för dig till personen som skvallret gäller?" Kanske kan dessa frågor vara sådant som tvingar den som för vidare skvallret att omvärdera det som sägs. Exemplet med sexualförbrytaren är förstås knepigt, och inga lätta svar finns. Antagligen måste man nödga den som biktar att bekänna inför myndigheter eller dylikt och göra så mycket som möjligt för att hålla förbrytaren borta från offer till dess han kan bekänna. Kanske genom att erbjuda husrum för förbrytaren så att man kan hålla bättre uppsikt över honom eller kanske tvärtom fungera som sköld för den som blir utsatt genom att komma på besök oanmält och ofta.
Poängen är i alla fall att tystnadsplikt kan få oss att tänka utanför lådan, något som också hjälper oss att vara icke-våldsliga.  
 
Sedan finns det ju detta med att man inser att alla situtationer antagligen inte kan lösas smidigt av mig, att jag helt enkelt får överlämna mig själv, konfidenten och sitautionen ständigt och jämt i Guds händer. Gud kan återvinna alla situationer och göra något nytt av dem. Tystnadsplikt och icke-våld lär oss båda dessa saker med: vi är inte Gud.
 
Vad tänker du? Är detta ett galet/sunt sätt att resonera?
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: