Att inte få som man vill - om Brideshead Revisited
Kategori: Kristen tro
Just nu håller jag på att läsa romanen En förlorad värld som på engelska heter Brideshead Revisited.
Boken handlar hittills, i min mening, till stor del om klaschen mellan att vara katolik och viljan att få som man vill. Den handlar om känslan av skuld som kommer av att få som man vill eftersom man inte borde få denna vilja igenom som katolik. Rekommenderad läsning indeed.
Ett exempel på detta med att få som man vill är Julias äktenskap med Rex Mottram, en relativt själlös, sekulariserad affärsman; en liten del av en människa som låtsas vara hel. Julia försöker övertala en jesuitpräst att det är en god idé att hon gifter sig med denne till-namnet-protestant som dessutom är promiskuös. Men prästen är obeveklig: "han nekade henne det hon ville ha, det var det enda hon behövde veta...från den stunden stängde hon sitt hjärta för religionen." Lite senare uppdagas det att Rex är frånskiljd och att hans fru är vid livet vilket, katolskt sett, gör det omöjligt för honom att återigen gifta sig. Rex mantra blir då: "Vad vill ni att jag ska göra? Vem ska jag tala med?...Kom inte och säg att det inte finns någon som kan lösa det här." Från affärsvärlden är han van att alltid få sin vilja igenom, det går alltid att lirka och linda för att komma loss från klausuler. Men helt plötsligt står han inför en institution som inte vill ge med sig. Som inte tillåter honom att få sin vilja igenom.
Det här får mig att tänka på protestantiska kyrkor, och särskilt i Sveriges frikyrkor. Nu när samfundsotrogenheten är regel är det ganska lätt att alltid få sin vilja igenom. Du kan bara byta samfund eller för den delen byta lokal församling inom samma samfund. "Du gillar inte att jag bor sambo, då byter jag församling!" Den katolska synen på skilsmässa är onödigt hård, men det finns något charmigt och kanske något nödvändigt i att det inte är så lätt att få sin vilja igenom hela tiden. I ett frikyrkligt perspektiv skulle svårighten att få igenom sin vilja kunna fostra en förmåga att inte fly konflikter utan istället ta tag i dem, reda ut dem.
Men var går gränsen mellan gelassenheit, att underkasta sig församlingens vilja för att bättre kunna följa Kristus (även om man inte alltid förstår varför man ska göra detta) och förtryck? Hur svårt ska det vara att få igenom sin vilja?
