Anton Karl David

Det har varit en ganska bister sommar även om nu solen faktiskt börjat skina nu. Vissa säger även att vi står inför en ganska bister tid i kyrkan, inte bara en regnig sommar då utan en vintertid. Frikyrkorna kommer att bli kraftlösare och tappa sin ekonomiska spänst, församlingar kommer tappa medlemmar och nedlagda församlingar kommer att bli allt vanligare. Vintern kommer.

1700-1900-talet har kallats för en tid av avförtrollning. Det vill säga världen håller på att tappa sitt skimmer av helighet, där vi tidigare såg Gud och andliga samband ser vi nu bara material som vi kan använda efter eget godtycke. Världen har gått från att vara en förtrollad trädgård till att endast vara ett gruvschakt av råmaterial som människan kan använda. För de flesta finns det inte heller någon himmel eller Gud. Heligheten har flytt världen.

”Hör, du som har öron!” säger Jesus när han undervisar folket om Johannes Döparen. Det gäller att lyssna för att uppfatta vad som är sant, det duger inte att slölyssna. Vem var Johannes Döparen? Johannes Döparen var en man som på många sätt framstår som märklig. Han levde i öknen ätande gräshoppor och vildhonung. Han bar kamelhår som den gamla tidens profeter, som Elia (2 Kung 1:8). När han förkunnade var det ofta med ett eldigt budskap (Joh 3:11) vilket påminde om Elia, profeten som fick eld att falla ner från himlen vid upprepade tillfällen. Men vem var egentligen Johannes? Vad gick folket ut i öknen för att se?

Var Johannes ett strå som vajar för vinden? Ett lätt böjbart gräsblad som känner av vart vinden vänder och anpassar sig. Det fanns flera stycken sådana vid Jesu tid, sadukéer och överstepräster samarbetade med makten i Rom och anpassade sitt budskap efter dem för att få fortsätta leva ett bekvämt liv. Men Johannes bodde i öknen, hans läderliknande hud var härdad under solen och hans diet var sparsam. Hans liv var allt annat än bekvämt. En utmärglad profetfigur. Hans budskap var lika kärvt som den öken i vilken han bodde (Matt 3:7-10). Många ledares budskap var som att slicka på en isglass, Johannes Döparens budskap var mer som att slicka på en ohyvlad planka. Han var inget strå som vajar för vinden.

En man i fina kläder då? Här måste folket skrattat. Johannes i sin enkla toviga dräkt stinkande av svett. Johannes toviga hår och skägg. Nej, Johannes hörde inte hemma i ett palats. Han var en hårdnackad kritiker av härskare och herrar. Det var också därför han nu sitter fängslad.

Idag kanske Johannes skulle sitta inspärrad på en instution? Vem är han?

Jesus säger som det är. Johannes är en profet, och inte bara en profet i största allmänhet. Nej, han är den största profeten som blivit född av kvinna. Han är profeternas sigill. Johannes födelse är en väg som banas i öknen för himmelriket. Johannes står precis i kokpunkten där himmel och jord smälter samman. Johannes är en röst i öknen som påvisar att det ligger en oas alldeles i närheten, att det i denna underliga och torra värld finns källsprång av Guds nåd. Denna vindpinade profet representerar en helighet som världen aldrig tidigare förstått eller känt, men som är oerhört nära. Johannes representerar en ny och förtrollad värld som fullkomligt briserar i den gamla världen. Han är den Elia som ska bereda väg för Messias. Även den gamle Elia var ett utbrott av spontan helighet, så även den nye. Hör du som har öron att höra med!

Men alla hör inte. Många är det som inte ser något speciellt i profeten. De tror att ansvaret för himmelriket ligger på dem. De ska bygga det och utbreda det, ”somliga söker att rycka till sig det med våld”. De tror att det är genom deras revolutioner och ansträngningar som Guds rike ska byggas. Men Guds rike är en gåva som tar en oväntad form mitt ibland oss. Det tar form i Johannes Döparens liv och framför allt, i Jesu liv. Camilo Torres, en

latinamerikansk präst sa: ”Om Jesus hade varit vid liv hade han varit en guerillasoldat.” Vad vi säger? "Jesus var en entrepenör", "Jesus skulle ha gjort så här". Det som är avslöjande är tempuset, det sägs i dåtid. Här avslöja hur pass mycket ateister vi är. Jesus förutsätts vara död och Gud med. Det är en avförtrollad värld där det bara är våra blodiga knogar som kan förändra något. Men i verkligheten är det Gud som har historien i sin hand.

Jesus biter ifrån riktigt ordentligt. Han liknar sitt släkte med barn som sitter på torget och för vilka inga lekar verkar duga. De vill varken klaga eller dansa. De bara sitter obeslutsamma och gör varken det ena eller det andra. De har inte öron som hör sorgemusiken eller öron som kan uppfatta den uppsluppna tonen från himlen. Deras öron är tondöva för heligheten. Tondövhet för helighet kanske också är vårt problem?

Det här är Jesu samtids problem: de förväntar sig att det heliga liknar dem själva. Heligt är som dem, bara lite bättre. Men helighet betyder avskildhet, det betyder något som är annorlunda. Gud är helig eftersom han inte är som oss, han är annorlunda. Gud är Gud. På samma sätt är det när heligheten når oss, den är annorlunda, något som skär sig med oss och vår bild av världen. Helighet är annorlundaskap och det är också därför som de heliga allt som oftast förföljs. Vi avskyr olika. Det är därför det också kan vara ett tecken på helighet och något att prisas salig för om man förföljs (Matt 5:11-12).

Johannes Döparen ses som besatt, han varken äter eller dricker. Han är alltför asketisk, allt för tanig. Han har för konstiga matvanor. Han är för sträng. Han har för tovigt hår. Istället för att uppfatta en ton från himlen i Johannes liv, istället för att se att Guds nåd tagit sig uttryck i hans liv, så ser folket bara en besatt man. Jesus kommer och han äter och dricker och glädjer sig. Då säger de: se vilken frossare och drinkare! Ingen kan vara helig som beter sig på det sättet. Ingen! Varför kan de heliga inte bara vara lite mer måttliga som vanligt folk? Folket uppfattar inte glädjens ton från himlen, de ser slapphet. Jesus är vän med sådana som inga anständiga umgås med! Med pack och utsugare, prostituerade och syndare. Det är inte värdigt! Men anständighet är inte samma sak som helighet. Helighet är ofta provocerande för vår anständighet eftersom det gestaltar en kärlek, Guds oändliga kärlek, som inte backar undan eller stannar tvärt vid de utslagna och ondas dörrar.

Vishetens gärningar har gett Visheten rätt! Jesus handlingar är kopplade till en djupare visdom, de är mer förnuftiga än något som vi kan skrapa fram med vårt sunda förnuft. Jesu helighets visdom genomsyrar hela skapelsen. Jesu liv uppenbarar hur livet egentligen är eftersom hela skapelsen skapades genom Ordet, Jesus, Visheten från Gud (Kol 1:15-16). Världen är i sanning genomsyrad av helighet.

Men det vi behöver är öron som hör. I denna torftiga och underliga värld som vi lever i, en värld lika underlig nu som då, finns en gudomlig närvaro. Trots att vi ofta inte ser den, eller låtsas om den är den där. Hela världen är omgiven av Guds nåd och ibland kan vi höra tonerna från himlen alldeles särskilt tydligt i en människas eller församlings liv. Men det krävs att vi vågar lyssna, att vi får våra öron öppnade av den helige Ande. Det gäller att lära sig att lyssna på herdens röst, att lära känna den, för att kunna höra den helighet som finns bland oss. För om vi lyssnar på vad andra tycker kan det vara så att de anser att det som i verkligheten är heligt, är galet och oanständigt. För mycket helt enkelt. Trots att den är kopplad till Visheten självt, Jesus.

Hur ska församlingen överleva vintertiden? Jag tror att den kan göra det genom att åter lära sig att lyssna, att få öronen öppnade för tonerna från himlen och börja dansa på ett sätt som får världen att häpna. Det kan vara en dans som ser ut som Johannes, där man tillrättavisar en värld som hellre vill shoppa än låta världen överleva. Det kan vara att säga sanning mitt i lögn. Det kan vara att bjuda till fest bland grannar. Att bli vän med oanständigt folk, knarkare och löst folk. Det kan vara att hjälpa till att ta hand om barn. Att dela med sig budskapet om Jesus. Den som dansar till toner från himlen fryser inte.