Ny dag, ny skapelse
Kategori: Kristen tro
Joh 20:1-18
I Korskyrkan i Mariestad finns det en fantastisk bild på Jesus. Jesus står med utsträckta armar och han är omgiven av och klädd i hela skapelsen. Där finns fåglar och växter, allt detta liksom väver en klädnad åt Kristus. Det är som om Jesus tagit på sig hela skapelsen, som om han klivit rakt ut ur graven iklädd hela världen. När vi var där på en konferens innan jul så var jag så distraherad av den här bilden att jag inte uppfattade så mycket annat.
Vi har just haft en dyster långfredagspredikan, sedan har vi fått bida vår tid och slickat såren under lördagen, och idag är det uppståndelsedag! Det här är dagen som ger mening åt korset och som talar om för oss att det finns liv! Kristus har klivit ur graven och därför är allt nytt!
Men hur kan det dystra korset vändas till uppståndelsetriumf?
På långfredagen konstaterade vi att hela världen: gojim (det vill säga alla vi som sitter här) och judar kastade sig mot Jesus. Hur vi människor vände oss mot Jesus i ilsket uppror, varenda en av oss. På korset var det som om ondskan, mänsklig och demonisk, gjorde sitt värsta för att knäcka Jesus. Men Jesus uthärdade allt detta utan att sluta älska sina fiender, utan att sluta älska oss. Även när vi kastar allt vårt hat och all vår vrede på Jesus bär han det ändå. På korset bevisas det att Guds kärlek kan uthärda allt vårt hat och all vår ondska. Att Guds kärlek kan bära det hela vägen ner i graven för att där ta död på det. På korset ser vi att Guds kärlek är starkare än det ondas hat. Att Guds svaghet, att han låter sig misshandlas och dödas på ett kors, är starkare än det ondas samlade vapenmakt. Det är därför korset är platsen där Kristus triumferar och blir krönt till kung.
Fast nej! Korset räcker inte! Om Jesus förblir död, om dödens makt får behålla honom, visar det att ondska och död är starkare än Guds lidande kärlek. Dramat har inte nått sitt slut.
Tidigt på morgonen efter sabbaten går Maria från Magdala till graven. Det är veckans första dag, det är fortfarande mörkt. Kanske funderar Maria på om solen någonsin ska gå upp igen, kanske bryr hon sig inte om den kommer göra det eller inte. Kanske knatar hon bara på bedövad av sorg.
Men då ser hon det. Stenen är bortrullad från graven! Det är en gigantisk sten, en sten som inte rullar iväg sig i första taget, men ändå är gravens mynning inte tilltäppt. Hon springer bort i förfäran, salta tårar rinner längs hennes kinder. Det kan inte få vara så här, det är för grymt, någon har tagit kroppen. Det verkar som om veckans dagar kommer fortsätta rulla med nya orättvisor och ny sorg, i all oändlighet. Inte ens de döda kommer undan. Petrus och Johannes går dit, nej, de springer dit. Petrus är den som först rusar in i graven, Johannes kommer efter något tveksam. Något tyst och litet börjar gny i Johannes bröst, litet som en näbbmus. Det kallas hopp. Men de båda manliga lärjungarna lämnar trots allt graven. De går hem.
Men Maria stannar kvar, hoppet har inte riktigt väckts i hennes hjärta ännu, så hon stannar kvar vid graven. Salta tårar, röda ögon. Hon stapplar under tyngden av världen som lagts på hennes axlar. Rödgråten lutar hon sig in i graven och så ser hon de båda änglarna. Men det verkar som om hon knappt tar notis om dem. Hon är övertygad om att detta är slutet, veckans dagar kommer fortsätta gå sin gilla gång med ett tjockt täcke av sorg över sig. Hon vänder sig om och där står trädgårdsvakten.
Det fanns en gång, i begynnelsen, en trädgård. Men människan lyckades inte sköta den, människan ville skövla Guds trädgård och själv utropa sig till kung. Hugga ner träden och välta asfalt över allt. Hon ville hellre underordna sig synd, död och folkmord än att leva under Gud. Hon gjorde uppror vid ett träd och kunde inte längre vara trädgårdsmästare. Men nu på veckans första dag ser Maria en annan trädgårdsmästare.
Det är veckans första dag och det är början på en ny skapelse. Människan förde skapelsen på avvägar när hon ville frikoppla den från Gud och göra den till ett instrument i sina händer snarare än en gåva från Gud. Människan släppte in ondskan och döden i världen när hon valde att gå bort från livets källa, Gud. Men trädgårdsvakten, Jesus, har besegrat alla dessa krafter. Djävulen, döden och människans ondska; allt detta har kastats mot Jesus. Allt detta har också besegrats av Jesus. Jesus har besegrat alla onda krafter i hela skapelsen. Allting sönderslitande. När Jesus kliver ur graven ger han oss, som en gåva, möjligheten till en ny värld, en ny trädgård dit människan kan få komma av nåd.
Det är som om Gud genom Jesus kommit ner till sin skapelse, iklätt sig den, tagit på sig alla sjukdomar som den lider av för att komma ut på andra sidan graven med nytt liv för hela världen. Ekorrar, hästar, träd och människor. En ny trädgård av nåd inrättas.
”Har du burit bort kroppen! Var är han, jag vill hämta honom!” Hon verkar säga detta med ryggen vänd mot Trädgårdsvakten. Men så kallar han henne vid namn: ”Maria”. Och då vänder hon sig om och då ser hon. Det är han, det är Jesus. Hon utbrister ”Rabbouni!” Det är han. Dödens makter visar sig inte vara oemotståndliga. Dödsriket käftar spricker när det försökte svälja Jesus, dess makt är besegrad och hon ser Livet stå där framför henne. ”Rör mig inte” säger han. Det kan också översättas med ”klamra inte fast vid mig”. Kanske är det så att Maria försöker hålla fast Jesus, hon vill inte förlora honom igen. Hon vill hålla kvar honom i människornas värld, inte låta honom försvinna från henne. Men Jesus menar att det finns en sista akt i dramat, att han stiger upp till Fadern. Han ska inte hållas fast, utan det är för deras skull han också skall förenas med Fadern.
En ledtråd till detta kan vi finna i att Jesus uppmanar Maria att gå till de andra lärjungarna och säga att Jesus stiger upp till ”min fader och er fader, min Gud och er Gud”. Jesus har blivit länken mellan människan och Gud, i det att han är både människa och Gud, han blev den trädgårdsmästare som vi skulle vara, vår representant. Samtidigt kommer han stiga upp till Gud och så föra med sig mänskligheten till Gud, så att vi kan komma till Gud, in i Guds liv. Gud upprättar det människan har slitit sönder när hon ville göra sig själv och världen självständig från Gud. När hon hellre underordnade sig död.
Jesus har uppstått och en ny dag har grytt för mänskligheten! Jesus har besegrat all ondska och öppnat upp möjligheten till ett nytt liv för oss. För den som är ”i Kristus” är döden, ondskan och alla makter och väldigheter inte det som har sista ordet om vilka vi är. Nej, för i Kristus är du en ny skapelse. Skapelsen håller på att bli räddad genom Jesu trofasthet, genom att Jesus bevisade sin kärlek in i döden och ut igen på andra sidan.
Vad kan då skilja oss från Kristi kärlek?
”Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skriver: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Det är detta som bevisas för oss på påskdagen. En ny dag, en ny skapelse. Guds kärleks triumf över alla destruktiva makter, över allt i hela skapelsen som vill slita sönder. För Kristus har iklätt sig hela skapelsen, dess villkor och sjukdomar. Han har burit det i döden och stigit upp med en ny skapelse. En ny skapelse som vi kan bli en del av av nåd, av kärlek. Vad kan innebär det? Ja, det innebär att du kan leva ett hoppfyllt liv. Det innebär att du kan leva ett liv där det finns en framtid och ett hopp. Det innebär att du kan slösa din tid på att göra de små kärleksfulla sakerna som ingen ser, för Gud kan använda det i sitt rike. Det innebär att det finns förlåtelse för dig som inte kan förlåta dig själv, Gud vill göra dig till en ny skapelse. Det innebär att även om det kan kännas hopplöst att kämpa i en liten kyrka på glesbygden så finns det hopp. För även om vi dör så har Kristus visat att det finns en uppståndelse och ett hopp. Att Kristus har uppstått innebär att du precis som Maria kan komma att bli överraskad av att nytt liv och nytt hopp, Kristus själv, stöter emot dig där du allra minst anat det. På ålderdomshem, hos hopplösa fall och i kyrkan. Det finns en framtid och ett hopp, även för oss, för inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
