Anton Karl David

Långfredag. En lång fredag. Den längsta fredagen.

”Mitt rike är inte av denna världen” säger Jesus ”Om mitt rike hörde till denna värld hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt [folket]. Men nu är mitt rike av ett annat slag.” Jesus anklagas för att försöka göra sig till kung, han står inför Pontius Pilatus. Han blir skärskådad. Pontius Pilatus representerar Rom. Han representerar kejsaren. Kejsaren i sin tur, anses ha gudomligt ursprung. Den förre kejsaren, Augustus, lät kalla sig för Guds son. Han var den Guds son som kom för att bringa evangelium, goda nyheter, till hela Medelhavsområdet. De goda nyheterna heter den romerska freden. Det innebär att Romarriket kommer som en massiv ångvält och kör över allt motstånd. Eftersom det inte finns några kvar som kan bråka och kejsaren härskar oinskränkt, blir det en sorts fred.

Pilatus kanske tyckte att Jesus verkar vara en ytterst fånig kung i jämförelse med kejsaren. När jag var i Mongoliet fick jag en gång frågan av en person: ”Hur många länder har egentligen Jesus erövrat?” Jämförelsen var menad att visa hur mycket bättre Djingis Khan var än Jesus. Kanske inte Pilatus tycker att den här fåniga maskkungen är särskilt mycket att hetsa upp sig över. Han kan väl lika gärna släppas? Jag menar hur många länder har den kungen erövrat? Vilken fred har han gett som går att jämföra med Kejsarens?

Jesus får motta en hyllning av soldaterna i form av piskrapp, de ger honom en krona av törne. Han blir krönt i smärta. De bugar sig överdrivet samtidigt som de slår honom: ”Var hälsad judarnas kung!” Pilatus presenterar honom för folket: ”Se människan!” Nå, är ni nöjda? Men det verkar det som om hela världen vänder sig mot den piskade, blödande kungen. I judarnas världsbild fanns det två sorters människor: judar och gojim (hedningar). Båda vänder sig mot den ynklige kungen klädd i röd purpur. Hela världen vänder sig mot denna kungen. Hedningarna misshandlar och dödar och delar av det judiska folket begår justitiemord. Det verkar verkligen som om hans rike inte är av denna världen, för inget folk kliver upp till hans försvar. Det ropas krav på korsfästning. ”Han har gjort sig till Guds son” ropar de ”Korsfäst honom!”. Nu blir Pontius Pilatus orolig. Är det här någon som försöker ta kejsarens plats som Guds son? Det är ingenting som kan tolereras. Pilatus rycker åt sig Jesus och frågar honom: Varifrån är du? (kommer du verkligen från Gud?). Jesus samarbetar inte utan moltiger. Inser han inte att makten är lagd i ståthållarens händer, att det är Pilatus som bestämmer över liv och död? Nej. Jesus menar att det är Gud som har kontroll, även om det för tillfället verkar som om Pilatus härskar. Pilatus lugnas på nåt sätt och vill släppa Jesus, kanske han fortfarande anser att Jesus är harmlös.

Pilatus frågar de samlade om han verkligen ska korsfästa judarnas kung? Denne enkla man? ”Vi har ingen annan kung än kejsaren!” ropar den uppretade folkmassan. Kejsaren är vår kung! Kejsaren är vår ende kung! Det är honom vi älskar! Det får bli korsfästelse. Pilatus sätter upp en ironisk lapp på korset som beskriver Jesus som judarnas kung, kanske är det också ett hån mot judarna för att visa hur maktlösa de är. Att till och med deras ”kung” kan bli korsfäst. Att hundar kan få gnaga på även deras noblaste upprorsmakares kött. Det är en demonstration av makt, av den romerska freden. Kejsaren är den ende kungen!

Kanske talar de i detta ögonblicket mer sant än vad de själva förstår, översteprästernas hantlangare, när de ropar att de inte har någon annan kung än kejsaren. Visst de kanske ljuger på ett ytligt plan, de flesta av dem skulle säkert föredra en judisk kung, en Guds utvalde kung smord med olja. Men de vill ha samma sorts kung som kejsaren. Den romerska freden har infekterat deras sinnen och översteprästens folk handlar på samma sätt som kejsarens soldater gör. Det kör över och krossar allt motstånd, för att få fred. Som Kaifas säger ”Det är bättre att än man dör istället för att hela folket går under.” På detta sätt bekänner de att deras enda kung är kejsaren, de vill inte ha en kung som är på ett annat sätt än kejsaren. Jesus representerar ett annat rike, ett rike som ger dessa män allergiska utslag. Alltså måste han förgöras, för fredens skull.

I hela Johannesevangliet talas det om det ska komma en stund då Jesus upphöjs och förhärligas. Inför mina ögon träder bilden fram av hur Jesus sätter sig på en tron, med spira i handen och krona på huvudet. En stund ska komma då kejsaren ska lägga ner sin krona inför den sanne kungen. Jesus säger att den här världens härskare ska fördrivas, Satan ska falla som en blixt (Joh 12:31-33, 17:14). Det som står emot riket ska berövas sin makt. Så när kommer då upphöjelsen? När kröns Jesus, när drivs Satan på flykt?

Kröningen kommer när Jesus spikas upp på ett kors med två förbrytare på var sida, skakande av köld och med ett grovt kors mot ryggen och med törne nedtryckt i pannan. Det är här som Jesus upphöjs och förhärligas. Det är här han kröns till kung. Han dricker surt vin till segerkopp. Jesu triumf och förhärligande är att han blir korsfäst. Det är här han fullbordar sitt lopp. Jesu rike är verkligen annorlunda än alla andra riken på jorden. Det är en annan sorts fred än den romerska freden.

Djävulens makt består i att han håller sig fördold. Men vi förstår att bakom stora delar av händelserna ligger denna världens härskare (Joh 13:27). Det är också så att denna världen, med de onda gudsfrånvända system som utarmar livet för många människor ytterst sätt är inspirerade av den personliga ondskan. Det är därför Jesu uppdrag är att få denna världens härskare att falla. Den makt som inspirerade Kain att döda Abel och sedan bygga en skrytstad för att befästa sin mordiska makt. Den makten som ligger bakom den romerska rikets våldtäkter och påtvingade fred. Jesus kommer för att besegra allt detta.

Ondskans makter verkar bara mutera och inte besegras när vi människor ska försöka kväva dem. Fransmannen Jacques Ellul skriver att Hitler egentligen vann det andra världskriget. För hitlerismens anda blev aldrig besegrad, de metoder som han använde letade sig så småningom in i segrarnas taktik och inställning. Den bar fortfarande på samma förintelsefrö, algerierkriget, Guantanamo. Ingen gick upp till egentlig kamp mot den anda som behärskade Nazityskland. Mot den ande som behärskade Nazityskland. Det fanns för få som representerade ett annat rike. Det ondas makt förblir stark. Det är denna makt som får oss att tro att det är nödvändigt att skicka tillbaka barn till helveten i Sudan eftersom vi inte har plats för mer människor. Det är den makt som vaggar in oss i tron att vi måste vara rädda för våra grannar, rädda för de ofödda, rädda för de gamla, rädda för de svaga.

Denna makt går till frontalangrepp på Jesus i denna stund. Den känner på sig att Jesus är ett hot, Jesus har ju själv sagt det. Den gör det värsta den kan komma på: korsfästelse, tortyr och religiöst rättfärdiggörande av ett mord. Hela världen: hedningar och judar verkar helt böjda under syndens makt och lyder det system som är inspirerat av det onda. Alla kastar sig med full kraft mot Lammet, den som inte gjort det som ät ont. Det är som om vi är helt förförda av ormen från urtiden. Ondskans krafter öser in över Jesus med full hänsynslös kraft. Den misshandlar brutalt, den fäster upp Jesus till skam och varnagel. Ondskan känner bara till ett sätt: våld. Den vill nu visa att Jesus, som representerar ett annat rike än våldet, är chanslös. Att alla som försöker resa sig mot det onda kommer att krossas på ett hjärtskärande sätt, med snyftande anhöriga och utspridda lärjungar.

I filmen om Vernon Johns, pastor i en svart baptistkyrkan i Montgomery i Albama, USA, får vi följa en pastorns kamp för afroamerikanernas rättigheter. Det är på intet sätt en lätt kamp när Johns försöker stå upp mot rasismens andemakt. Det leder till att hans familj hotas, att en församlingsmedlem som försöker förhindra att en ung svart man blir ihjälslagen av polis själv dödas och till slut att Vernon Johns fängslas. I slutändan tar också kyrkan bort sin hand från pastorn som blivit en börda för dem. Har makterna vunnit? Finns det någon som kan besegra Satan?

Kungen dör på ett kors, kvar står endast de närmast sörjande. En förkrossad mor, en lärjunge som tappat alla förhoppningar. Jesu rop att ”Det är fullbordat” känns märkligt malplacerat. Som om detta inte bara är en vanlig dag där människan bär sin segerfana genom världen. En segerfana med ormens insegel. I ett tåg där kejsaren bara är en av många deltagare

Det är inte heller bara ännu en människa som dör på korset, det är inte bara ännu en som lynchas i ett träd. Det är Gud som dör på korset, det sker en stor reva in i Guds eget väsen när Jesus Kristus dör på korset. Är detta den mänskliga synden slutgiltiga triumf över fredens Gud? Ett uppror som började vid ett träd med frukt och nu slutar vid ett trä av blod. Har ondskan vunnit? Har upproret lyckats? Ser det inte ut som det?

Men ändå kallas just detta för att Sonen blir förhärligad. Hur kan det vara så? Hur kan det vara så att Sonen kröns till kung just nu? Nu när det verkar så uppenbart att kejsaren är den ende kungen. Nu när representanten för de andra riket är helt avklädd, badar i sitt eget blod. Död av brustet hjärta. Hur kan korset vara en tron?

Vi kanske anar svaret. Kanske glimmar det någonstans i vårt bakhuvud. Vi vet att efter långfredagen kommer påskdagen. Vi vet att efter Vernon Johns kommer Martin Luther King. Men ännu är vi inte där. Just nu är det bara en långfredag. En lång fredag. Den längsta fredagen. En gallstensfredag. 

Den mest långfrediga icke-kristna sången