En för intim Gud
Kategori: Kristen tro
När jag gick på bibelskola under ett par sommarveckor i mina tonår fick jag mina fötter tvättade vid ett tillfälle. Vi skulle gå in till en festkväll full med mat och underhållning. Dörrarna öppnades och till vår stora förvåning stod våra ledare på knä innanför dörren med baljor, redo att tvätta våra fötter. Min reaktion var exakt densamma som Petrus: ”Ska du tvätta mina fötter, Kristoffer? Lägg av!”.
Varför reagerade jag på detta sätt? Varför reagerade Petrus på detta sätt? En tänkbar anledning är att fottvättning är en smutsig uppgift som på något sätt är att böja sig ner för djupt. Det är som att bli någon annans tjänare eller slav, man tvättar inte fötter som jämlikar. En annan tanke som slagit mig är att fottvättning är väldigt intimt.
Om vi tänker efter: hur många människor brukar egentligen få röra vid våra fötter? Det är nog väldigt få. Kanske är det så att om vi har ”en speciell person” i vårt liv, som en make eller maka, så kanske de någon gång rört vid våra fötter. Kanske små barn, om vi har eller haft sådana, fått röra vid våra bara fötter. Men så många fler är det inte. Allt som oftast förblir våra fötter isolerade från andra genom strumpor, sandaler och skor. I filmen Pulp Fiction berättas det om hur en man blivit kastad från tredje våningen eftersom han gett sin chefs fru en fotmassage. Det är något intimt med fötter.
Kanske är det så att Petrus och jag ryggar tillbaka inför fottvättande eftersom det är för intimt. Vi vill inte bli för intima med de som vi går i kyrkan tillsammans med, för den som får komma nära dig kan också såra dig. Hugga dig i ryggen. Lärjungarna uppmanas att tvätta varandras fötter; att gå in i ett intimt förhållande till varandra, att vara beredda på att visa sina fötters smutsiga sulor för varandra. Jesu lärjungar uppmanas att inte gömma sig för varandra utan att visa sina svaga sidor, sina dolda sidor. De platser som ingen får se. De uppmanas att gå ner på knä och tvätta varandras variga sår, hjälpa de som man firar nattvard att lägga om liggsår och smörja onda ryggar. Det är en sådan intimitet vi gärna vill slippa. Vi vill inte visa våra fötter, för de som vi visar fötterna för kan förråda oss när de ser vår svaghet. Svaghet kan utnyttjas av andra. Men det är den väg som Jesus kallar oss att gå.
I Johannesevangeliets inledning presenteras Jesus som Ordet. Ordet, som i begynnelsen var hos Gud och var Gud. Detta Ord blir människa och tar sin boning mitt ibland oss. Han blir som en av oss, med hår, skavsår och fötter. Jesus blir inte en sorts skenmänniska som svävar några centimeter ovanför marken med en strålkastargloria. Nej, han blir en lika verklig människa som vem som helst av oss. Nu går detta gudomliga Ord, Gud som människa, ner på knä med en balja i händerna och en handduk om livet. Och sedan börjar han tvätta våra fötter. Kanske vill vi protestera. Det är inte lämpligt att härskaren, den som håller hela världen i sin hand, ska tvätta våra fötter.
I många religioner kan man säga att ju mäktigare en gud är desto längre bort från oss är den. Den största guden är mycket mäktig, men också mycket långt borta från oss. Men så är det inte bland oss. Här är det så att den största guden, den ende guden, kommer oss mycket nära. Han blir så intim att han böjer sig ner för att tvätta våra fötter. Han kommer så nära att han med sina verkliga händer rör våra fötter. Gud blottlägger sig för oss. Gud går ner på knä för att tjäna oss och han blir nästan pinsamt intim. Gud öppnar också upp för möjligheten att bli sårad och förråd. Att bli huggen i ryggen. Och det blir han också, för han tvättar också Judas fötter. Han böjer sig än längre ner för att tvätta förrädarens fötter.
Frågan är om vi klarar av en Gud som är så intim, kanske vi hellre vill ha en avlägsen härskargud? En sån som bara kräver offer och inte barmhärtighet och närhet. Inte en Gud som böjer sig ner för att tvätta våra fötter, som väljer att inte förinta förrädaren. Påsken handlar om hur Gud blottlägger sig för vår skull, hur han går in i vår situation och blir nästan pinsamt intim. Klarar vi av en sådan Gud? Tillåter vi Gud, och våra vänner i församlingen, att se våra dolda sidor och vår smuts?
Jag ville inte få mina fötter tvättade som tonåring. Vad är ditt svar? Vill du släppa in någon så nära? Vill du släppa in Gud, så nära, så intimt? Min önskan är att så ska få ske, för det är bara i gemenskapen med Jesus som verkligt liv finns, det är genom att våga blottlägga sig för den Gud som blottlägger sig för oss som vi kan få verklig, hel, frihet. Petrus får också lära sig detta av Jesus: ”Om jag inte tvättar dina fötter har du ingen gemenskap med dig.” Det är bara genom att blottlägga oss för andra som vi kan få verkliga relationer. Det är genom att visa fötterna. Och det är endast genom att blottlägga oss för den tjänande guden som vi på riktigt kan få en gemenskap med honom. Det kan vara smärtsamt och jobbigt men det är något som ger oss liv och liv i överflöd när vi inte krampaktigt gömmer oss för varandra och Guds hjälp.
