Avskiljningspredikan: Svaghet och dårskap
Kategori: Kristen tro
Textläsning: 1 Kor 1:21 – 2:10
Så står jag då inför er, skakande och full av ängslan. Vad har vi egentligen gett oss in på, du och jag, kära församling? När jag hade bibelstudier i Mariakyrkan, den syrisk-ortodoxa församlingen i Örebro, kallades jag ibland för ”lilla prästen”. Detta för att jag var så skrattretande ung. Till pastor har ni valt någon som är alldeles för ung. Ni har också valt någon som är alldeles för sarkastisk, ni kommer märka av det i framtiden. Ni har valt någon som är ansatt av synd. Men nu står jag här och kan inte göra något annat, Gud hjälpe oss.
Den senaste tiden har jag roat mig med att titta på ”Planet Earth”. Det är en massiv dokumentärserie där BBC försöker kartlägga livet på den här planeten. Två känslor fyller mig när jag tittar på den här serien. För det första, vilken fantastisk skapelse vi lever i. Vilken mångfald! Vilket djurliv! Men den andra känslan som ibland slår mig är följande: det finns en hel massa våld i skapelsen. Det finns mycket dödande. Mycket konflikt. De svagare eller sämre anpassade djuren konkurreras ut av de starkare och bättre anpassade djuren.
Ett exempel är en svamp som livnär sig genom att sporer kommer in i insekters hjärnor och gör dem vansinniga. De blir hjärntvättade till att klättra högt upp i träden, där en svamp växer ur deras hjärnor. Svampen kan sedan skicka ut massor av sporer som kan ödelägga ett stort område på alla insekter.
Om vi utifrån den världen som vi har skulle försöka komma fram till vad som är ett bra sätt att leva, vad skulle vi komma fram till? Vad skulle vara vishet? Kanske skulle det vara följande: den starkes rätt. Den starke har rätt att härska över de som är svagare. Vi kan också ofta se att det är så man ofta har föreställt sig världen. I den romerska värld som Paulus skrev i var styrka allt. Den militära övermaktens hade rätt att härska över svagare folk. Fria människor hade rätt att härska över sina slavar. De var bara svaga ”talande verktyg”. Män, det främsta könet, hade rätt att härska över kvinnor.
Är det ett bibliskt budskap? Är det vi lär oss om Guden som kom till oss i Jesus Kristus? Världen är visserligen omgiven av Guds vishet som Paulus skriver. Men det verkar som om vi inte kan lära känna Gud bara genom att titta på skapelsen eller genom att tänka. Vi lär oss i Romarbrevet att skapelsen plågas av tomhet och skriker i smärta precis som en kvinna i en förlossningssal (Rom 8:19-21). Något är trasigt på alla nivåer i den.
Vi lär oss också att människan är oförmögen att nå Gud själv. Hon är plågad av det som Bibeln kallar synd. Och varje gång hon försöker tänka ut hurdan Gud är får hon en avgud runt halsen. En falsk gud som reflekterar hennes egna perversa fantasier om sig själv (Rom 1:18-32). Det innebär att det enda sättet för oss att lära känna Gud är att Gud uppenbarar sig för oss. Det enda sättet att lära känna Gud är att Gud sträcker sig ner till oss och visar sig, trots att vi inte förtjänar det. Det bibliska ordet för detta är nåd.
Så hur uppenbarar sig Gud då för oss? Här kommer Paulus chockerande svar: i dårskap och svaghet. Om Gud hade varit vis på ett sätt som vi kunde räkna ut, så skulle han kommit som en obetvinglig krigare. En kejsare krönt i härlighet. Han skulle visa sig som den som är högst upp i näringskedjan.
Men Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna. Gud är inte bara ordningens Gud utan också den som vänder upp och ner på allt vad ordning heter. Han är den nya ordningens Gud. Gud utvalde det som är dåraktigt i våra ögon för att låta allt som är vist: den starkes rätt, vältalig nedlåtenhet och nödvändigt våld, stå med skam. Han visar sig på ett svagt sätt för att låta allt det starka stå där med skam.
I Jesus Kristus ser vi vem Gud är. Där ser vi vad som är verklig vishet och verklig styrka. Det vi ser är en Gud som hela tiden kliver längre och längre ner. Som går ner i skapelsens mest grymma och mörka hörn. Som låter all värdighet kläs av honom för sin fria kärleks skull. Vi ser en Gud som ger sitt liv för att vi skulle kunna leva. Vi ser en Gud som identifierar sig med det som är svagt och ovist. Som föds i en bortglömd håla i slutet av en tråkig landsväg. Vi ser en Gud och människa som anklagas för att vara både sinnessjuk och besatt av demoner (Mark 3:20-22). Som låter sig hånas av de som har makten (Luk 23:6-12) för att sedan dödas av dem.
Den där dagen på Golgata såg ut som ännu en seger för visheten och styrkan. En utmärglad, svag landsortspredikant är upphängd av eliten från en världsmetropol. Men Guds dårskap är starkare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna. Guds hemlighetsfulla vishet överlistar den här världens förgängliga makter, skriver Paulus, utan att de inser det. Jesus Kristus uppstår, som ett förtorkat korn ur jorden, och när han gör det vänder han upp och ner på allt.
Han besegrar synden. Han besegrar döden. Han besegrar vår vilja att härska genom att vara starka och mäktiga. När Jesus uppstår besegrar han alla makter som lever av att förminska andra. Han visar att det finns liv och liv över nog för den som vill leva i honom. I hans efterföljd. Gud återupprättar allt som är svagt när Kristus uppstår. Och han visar så vad som är verklig vishet. Att ge sig själv för kärlekens skull.
Det är den Kristus som jag vill förkunna när jag är hos er i Finnerödja. Den korsfäste Kristus. Jag vill inte veta av något annat. Jag anser nämligen att Kristus måste utgöra hörnstenen för allt vårt tänkande, allt vårt tal om Gud. Allt vi gör. Det är det enda jag vill veta av. Ibland kommer det leda oss till platser där vi helst av allt inte skulle vilja vara. Det kanske kommer tvinga oss ner med händerna först i elände. Ibland kommer jag behöva tjata på er och ibland kommer ni behöva tjata på mig om att hålla blicken fäst vid denna korsfäste herre.
Ja, jag är svag och vacklande. Rädd och sarkastisk, syndig. Men det är som det ska vara. För Gud arbetar genom svagheten och litenheten. Det är Guds vishet och styrka att han låter sin vilja ske i det lilla, i det brustna. Att hans rike är som ett senapskorn, det minsta av alla frön.
Detta ger också oss i Finnerödja en bra grund att arbeta från. Vi lever i en på många sätt besegrad landsbygd. Vi är inte den största och häftigaste bland kyrkor. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. Och det som världen ringaktar, ja det som inte finns till, utvalde Gud för att göra slut på allt som finns till. Gud har utvalt oss och vill arbeta i oss, mitt i vår svaghet.
Jimmie Åkesson, som reducerar Gud till värderingar, pratade om att den kristna kulturen aldrig kan besegras av islamister eftersom att vi är starka och beslutsamma. Men jag säger er: den kulturen som hyllar styrka på ett sådant sätt som Åkesson gör har redan upphört med att vara kristen. Teologen Karl Barth skriver att den som vill blicka in i en annan höghet än den som är att Gud kliver ner i djupet för oss ännu inte insett det som är annorlunda i Gud.
En kyrka som blir så stor att de inte ser de små, är en dålig kyrka. Det är ingen självklarhet att en liten kyrka kan klara av att se, absolut inte, men vi har goda förutsättningar att vandra nära marken.
Så till sist tillbaka till Planet Earth. Hur blir det med vår planet? Hur blir det med en värld där grymhet råder på många plan? Ja, min tro är att Jesus är den vishet genom vilken hela världen kommer räddas. Hela världen kommer att formas efter hans barmhärtiga bild. Eller som det uttrycks i Efesierbrevet, allt kommer sammanfattas i honom (Ef 1:10). Den här plågade världen kommer att uppstå och förnyas och formas efter Jesu bild, efter Jesu vishet. Precis som han själv återuppstod, kommer världen uppstå på nytt. Och lejonen kommer vila med Lammet. Amen.
