Anton Karl David

När jag var på intervju hos er [Tallstigskyrkan] talade ni om att mellan Laxå och Finnerödja, vid Borasjön, ligger en klosterruin. Det första jag gjorde efter att jag intervjuades var att besöka klosterruinen. Eller konventruinen, som den egentligen borde kallas. Skillnaden är att ett kloster är en sluten enhet medan ett konvent är mer öppen för besökare. Vet ni vilken order som höll till i konventet? Antoniterorden. Det känns ju nästan som ett tecken på att jag skulle komma hit.

Så vad är antoniterorden? Den grundades på 1000-talet av Gaston från Valloire. Han hade en son som drabbades av en hemsk sjukdom som heter antoniuseld. Den var mycket vanlig under medeltiden och innebar bland annat att man drabbades av spasmer, diarré och att det brann som av eld under huden. Ofta 

ledde sjukdomen till psykoser och maniskt beteende. Till slut kunde de drabbades tappa lemmar när hudproblemen

Konventet som låg vid Borasjön hade en väldigt gästfri inställning de också. De verkar ha bedrivit något sorts gästgiveri, där resande kunde få stanna för att sova och äta sig och kanske också få en bild av hur den tjänande frälsaren är.

Något som är lite intressant är att denna gästfria order fick sitt namn efter ett helgon som hela tiden sökte sig längre och längre in i öknen för att slippa undan människorna. Han hörde dessa ord av Jesus predikas i kyrkan: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Därefter begav sig sedan ut i öknen för att söka ensamhet och bygga upp sina relation med Gud, efter det att han sålt allt. Han blev så småningom mycket populär och uppsökt. Men Antonius sökte alltid ensamhet. Ensamheten och tystnaden inför Guds ansikte.

Vad ska vi som kristna försöka förkroppsliga? Är det gästfriheten eller ensamheten inför Guds ansikte? Jag vill läsa två bibelord som ligger i direkt anslutning till varandra för att prata om gästfriheten och ensamheten.

Mark 1:29-34. I detta avsnittet visar sig Jesus gästfri. Vid första anblicken kan det verka som om det inte handlar om gästfrihet. Det är ju faktiskt inte hans eget hem han är i och han är inte ens den som ordnar med fikat (1:31). När vi pratar om gäster hemmavid säger vi ofta ”främmande”. Det är nog mest ett språklig arv, men det visar på att den som kommer inte är någon som hör till den innersta kretsen. Främmande tillhör inte familjen. Jesus visar gästfrihet, han låter inte bara godhet falla över den innersta kretsen: lärjungarna och deras närmaste, som här representeras av Petrus svärmor. Hela staden samlas utanför staden, främmande människor, främlingar. De kan vara onda eller goda. De kommer i skymningen så det är svårt att avgöra. Jesus avvisar dem inte, han tar in dem i sin närhet och helar dem. Helbrägdagör dem! Han driver ut onda andar. De stackare som drabbats av besättelse är kanske sådana som få vill ha något att göra med, men Jesus drar sig inte för att hela dem och bjuda in dem i sin närhet. Han tar sig an människor utanför sin krets.

Och om vi får tro Jesus, vilket jag hoppas att vi gör, är Gud på det här sättet! Gud är god mot de otacksamma och onda. De som kan betecknas som hans fiender (Luk 6:35-36) och därför förväntas vi också vara det. Om vi tänker efter: är vi inte alla gäster och främlingar i förhållande till Gud? (Psalm 39:12). Ingenting vi äger är vårt eget. Allt har blivit givet oss som en gåva (1 Kor 4:7). Varenda kvadratcentimeter av jorden tillhör Herren. Varje andetag vi tar är en gåva från honom. Vi äger ingenting som vi på ett enkelt sätt kan kalla för vårt eget. Vi är gäster och främlingar på Guds egen jord. Gud låter oss bo här av nåd. Men Guds gästfrihet går längre än så. Gud bjuder in oss i sitt eget inre liv. Jesus Kristus är den som gör rum för oss i treenigheten så att vi kan leva i relation med Gud. Gud adopterar in oss i hans egen familj, in i relationen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Det är en plats där vi egentligen inte har rätt att vara. Det är en plats där vi är ”främmande”. Men Gud visar så stor gästfrihet att han är beredd att föra in oss i denna gemenskap, trots vår synd och främlingskap. När vi är ”i Kristus” får vi del av gudomlig natur, vi får i Guds eget gästfria väsen.

Till nästa ord som ligger i direkt anslutning till det stycke som vi nyss läste (Mark 1:35-39). Något som är intressant med Jesus i Markusevangeliet är att han försöker undvika uppmärksamhet. Vi har just läst att när han drev ut de onda andarna så förbjöd han dem att tala om vem han var. Är inte det konstigt? Är inte alla publicitet bra publicitet? Efter detta drar sig Jesus ut till en enslig plats för att be (Mark 1:36). Lärjungarna fattar ingenting när de väl finner honom: ”Alla söker efter dig!” (Mark 1:37). Hela Kafernaum är på fötterna och söker efter helandeförkunnaren. Det här är tillfället att nå ut med budskapet! Det här är tillfället att samla skarorna till sig! Men vid detta tillfället drar sig Jesus tillbaka och inte nog med det han föreslår att ”de ska gå åt ett annat håll” (Mark 1:38). Till de andra småbyarna runt omkring. Varför i hela världen då? Om vi läser lite längre fram gör Jesus en spetälsk ren. Ryktet sprider sig alla blir uppspelta. Vad gör Jesus? Jo, han drar sig ut i ödemarken (Mark 1:45).

Varför gör Jesus på detta sättet? Man skulle kunna tänka sig att han förstår att människor behöver vila och det är ju verkligen sant. Men jag tänker mig att det i första hand har att göra med risken att förlora sig själv i rampljuset (Mark 8:34-37). Vad hjälper det en människa om hon lyckas vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Vad hjälper det en människa om hon hyllas och älskas men får betala med att sälja ut sig själv? Vad hjälper det en människa om hon hyllas av alla, men får betala med att rea ut sin själ? Jesus förkastade alla förslag på att bli en hyllad och uppburen folklig Messias. Han förkastade förslaget att bli en stillsam förkunnare som inte stötte sig med makten. Han förkastade möjligheten att bli kung. Varför?

Han förkastade detta eftersom han drgit sig undan och lyssnat till Fadern. Där i tystnaden fick han lära sig vem han var. Där i tystnaden såg han tydligt framför sig vilken väg som Fadern kallat honom till att gå: korsets väg. Om du inte vill riskera att förlora dig själv måste du också dra dig undan. Du måste låta tystnaden omsvepa dig på alla sidor för att kunna finna din djupaste identitet som ligger gömd hos Gud. Det är i Gud du finner ditt mål. Det är hos Gud du finner vem du djupast sätt är kallad till att vara. Det är i denna relation som du ser vem du är. Detta är nödvändigt för att du inte ska sälja ut din själ, för att inte du ska glömma bort vem du är.

Det finns inget som är så förföriskt som en folkmassa. Jesus visste det och du borde veta det. Det finns inget så förföriskt som en folkmassa som talar om för dig vem du är, vad du borde göra, och vilka du borde vara rädda för. Ryska u-båtar och invandrare, till exempel. Det är därför nödvändigt att du drar dig undan för att söka Guds omsorgsfulla smekningar vid din trumhinna.

Läs gärna Matt 6:5-7 när ni kommer hem.

I slutändan kanske det inte finns någon motsättning mellan gästfrihet och ensamhet båda behövs för att gestalta Guds rike. Gästfrihet behövs eftersom Gud är gästfri och hans rike bjuder in människor från öst och väst, nord och syd. Gästfrihet är en dygd som kyrkan därför behöver hålla högt. Och ibland kanske vi självkritiskt måste fråga oss; är jag gästfri mot mina grannar? Känner jag dem ens? Hur kan jag gestalta Guds rike här? Tar jag emot dem som de flesta inte vill veta av? Sedan behöver vi också dra oss undan ibland med frågan: håller jag på att förlora mig själv? Vet jag vem jag är eller låter jag folkmassan tala om det för mig? Behöver jag göra rum för tystnaden inför Gud?

I det här området har vi ett dubbelt arv att förvalta. Vi har antoniterarvet att ta tillvara på. Konventarvet. Hur kan vi vara en gästfri församling som urskiljningslöst bjuder in människor till gemenskap med oss? Till och med de psykotiska med hudsjukdomar. Den mannen som gav namn åt antoniterna, Antonius, har också något viktigt att fömedla: viljan att vara ensam med Gud. Att dra sig undan i ödemarken och inte söka bekräftelse för det vi gör i vårt samhälle, utan vara beredd att låta Gud kommunicera med vår fördolda människa.

Låt oss sträva efter både ensamheten och gästfriheten!